Ord på vägen

[paolanv-blog]

Man delar upp sig i två lag.   Ett med fadern i spetsen (i vilket Masja alltid ser till att ingå) som benämns de heliga, som slår, räfsar och vålmar samvetsgrant, metodiskt och i nästan samma takt som bönderna själva - och ett annat, namnlöst, som ägnar betydligt mer kraft åt att skratta, sjunga och leka än åt att bygga stackar, som gärna köper sig fria från sin lott med ett glas vodka och som tycks strunta totalt i att de bybor som låter sig köpas blir berusade, sackar efter med sina vändor och emellanåt råkar i slagsmål. Men även om fadern mulnar betänkligt då han ser bönderna puckla på varandra blir han snart nog på gott humör igen, uppenbarligen mycket nöjd med att så många av hans närstående nu insett vikten av att arbeta i sitt anlets svett - och även om Masja känner ett stygn av svartsjuka var gång hon ser Tanja, Vera och big Masja luta huvudena samman, viska något till varandra och sedan vika sig dubbla av skratt, kan hon inte låta bli att dras med i den allmänna munterheten, ja, det händer ofta att hon trots svetten, klådan, törsten, tröttheten och ögonblicken av hastigt uppflammande svartsjuka fylls av en besynnerlig eufori. Som om de två tillstånden, samhörigheten och utanförskapet, på något vis förutsätter varandra. Eller snarare som om den ljuva känslan av att höra till bara är möjlig att uppleva då hon vet att den när som helst kan få förlorad."

Masja, Carola Hansson

[paolanv-blog]

Så, käre herr Kappus, bli inte rädd om en sorg tornar upp sig framför dig, större än du någonsin sett; om en oro, likt ljus och molnskuggor, sveper över dina händer och över allt du gör. Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig, att det håller dig i sin hand och att det inte kommer att låta dig falla. Varför vill du exkludera all oro, smärta och melankoli ur ditt liv, trots att du inte vet vad dessa tillstånd har för funktion inom dig? Varför vill du förfölja dig själv med frågan varifrån allt detta kommer och vart det vill, när du vet att du är i en övergångsfas och inte vill något hellre än att förvandlas?

Brev till en ung poet, Rainer Maria Rilke

[paolanv-blog]

Vi talar så lite som möjligt med varandra när vi arbetar, förklarade hon, vi försöker koncentrera oss på vår uppgift, hela tiden vända vår uppmärksamhet mot Gud, så fort jag börjar prata befinner jag mig utanför mig själv, hon skrattade till, och kan inte ta vara på den frid som måste bevaras för att jag ska kunna vara mig själv trogen.  Men du måste ju byta tankar med någon?  Givetvis, men för det avsätter vi tid. Då samtalar vi om det som är viktigt.  Hedwig ville inte erkänna att hon kände sig kränkt. Men hon hörde att rösten var syrlig när hon sa: Och vem avgör vad som är viktigt? Om du visste hur många ord som inte behövs, sa Katarina, hur mycket som bara skvalpar förbi, fyller tomrum, babblas ut för att vi inte vågar vara stilla med vår tanke. Prova själv, fortsatte hon. Prova att vara tyst en vecka. Och ransonera sedan orden. Om du bara fick tjugo ord om dagen, vilka skulle du välja? Eller hundra. Börja med hundra och lyssna efter vad som verkligen är sant.

Timme noll, Lotta Lundberg

[paolanv-blog]

Mamman klipper gräs med pojken i hasorna. Han tycker om ljudet, lukterna. Efter en stund börjar han plocka upp det fuktiga gräsklippet som maskinen lämnar efter sig och samlar det i en hög på brunnslocket. Mamman skriker åt honom att det är onödigt, att det är bättre att gräset får ligga kvar för att ge näring åt jorden. Men pojken tycker det ser så stökigt ut med gräskokorna.    Titta mamma!    Mamman nickar och ler när hon ser den stora högen av gräs som täcker brunnslocket.    Nu lastar pojken gräsklippet i skottkärran och kör brummande över gräsmattan innan han tömmer kärran i skogen. Han galopperar tillbaka till brunnslocket och börjar kasta gräset i skottkärran, det mesta utanför.    Är jag inte duktig, mamma, är jag inte duktig!    Jo!    Hon orkar inte klippa mer, hon hatar det, och stänger av maskinen och går in i huset, in i rummet där pojken har byggt en stor stad.

Det var länge sen det var så här spännande, Cecilia Davidsson

[paolanv-blog]

Det finns en märklig tyngd i alla de där konkreta detaljerna, en tyngd som har att göra med döden, med kroppen som rör vid föremålen, med handen som skriver. Jag ser på nytt bilderna av utkastadhet, förskingring, löv som blåser, kronblad som fyller himlen. Jag är en hare, jag springer i virvlande snö. Han står utanför min dörr en av de första sommardagarna. Han har en vit skyddsmask framför ansiktet, den tryckande värmen får trappuppgången att lukta av sopor. Han säger att han har fått en lungtransplantation under tiden vi inte har talats vid. Han vågar inte krama mig eftersom han får mediciner som sänker hans immunförsvar. Jag tänker att en vind en dag kom och blåste bort hans liv. Han drar ner den vita masken, jag ser hans ansikte.

En storm kom från paradiset, Johannes Anyuru 

[paolanv-blog]

Att jag låtit kalla er hit till Bostället, sade far till lärarinnan, är inte en tillfällighet. Min hustru och jag vill starkt understryka att vi uppmärksamt kommer att följa ert arbete med min son. I all synnerhet på två områden.   Jag strävar alltid efter att stå i så nära förbindelse som möjligt med föräldrarna, sade lärarinnan och böjde ytterligare litet på sitt huvud. Barnen är trots allt föräldrarnas tillhörigheter.   De två områdena, sade far, är läsningens och skrivningens.   Hos mig lär sig alla barnen att läsa, sade lärarinnan. Och skriva. Utom givetvis de obildbara.   Naturligtvis, sade mor. De obildbara.   Jag använder ljudningsmetoden, sade lärarinnan.   Vi har gjort våra små försök, sade far. Huvudsakligast min hustru. Men förgäves. För min hustru vore det en stor skam om min son inte tillägnade sig läsandet och skrivandet.   Och lärarinnan öppnade sin smala mun och gav prov på ljudandets konst: Aaaaaa. Oooooo. Iiiiii. Så enkelt är det!   Tack, sade far. Det låter onekligen ganska tillförlitligt. Vår pedagogik har sannolikt varit en aning åldersomlig.   Jag är för min del utbildad vid lärarinneseminariet i Lycksele, påpekade hon.   Men konsonanterna, frågade far, är rimligen något svårare?   Jo, medgav lärarinnan. Konsonanterna är ju i själva verket ingenting annat än ett slags fyllnad i skarvarna mellan vokalerna, som bildar den egentliga substansen i skriften. Men även konsonanterna låter sig trots sin flyktighet bemästras, de klibbar fast vid vokalerna som spindelns tråd vid spindeln.   Sedan kunde hon inte avhålla sig från att också nämna diftongerna. När man ljudade fick diftongerna en nästan överjordisk skönhet.

Dorés Bibel, Torgny Lindgren

[paolanv-blog]

Jag var i en stor glasbur. Jag såg mig omkring. Andra glasburar innehöll akvarier. Det var säkert apotekaren som hade fört mig hit. Vi hade stämt möte klockan sex på eftermiddagen för att åka till Bar-sur-Aube. I akvarierna tyckte jag mig se skuggor röra sig, kanske fiskar. Jag hörde ett allt starkare ljud av vattenkaskader. En gång för länge sedan hade jag frusit fast i isen och nu smälte den så att vattnet brusade. Jag undrade vad det kunde vara för skuggor därinne i akvarierna. Senare förklarade man för mig att det var fullt på sjukhuset och att jag hade lagts i salen för de för tidigt födda barnen. Jag fortsatte länge att höra kaskadernas brus, ett tecken på att denna dag började livet också för mig.

Lilla smycket, Patrick Modiano

[paolanv-blog]

En morgon vaknade jag av ett andetag. Sover man tillräckligt lätt kan man göra det. Först trodde jag att det var en luftballong som kommit för nära mitt öppna sovrumsfönster. Jag har vant mig vid den närmast astmatiska andning som utgår från dessa luftfarkoster när de stryker förbi lägenheten. I början skrämde mig ljudet, men numera känns det nästan lugnande. Som ett slags sällskap, någon man kan andas ikapp med så att kroppen inte glömmer bort hur man gör och kan överleva ännu en dag. Jag klev upp ur sängen, drog på mig morgonrocken och gick ut i hallen. Nu hördes ljudet tydligare.

Så länge jag kan minnas har jag varit ensam, Marie Lundquist

[paolanv-blog]

Helvetet är också vi. Låter det inte bra att läsa det? Tryggt och provocerande på ett lugnt och säkert vis. En annan sak är att genomleva helvetet. Helvetet är inte bara en plats; det är också det avstånd som växer mellan oss. Att vända bort blicken. Att veta och ändå inte agera. Att veta och bara fördöma. Det är länge sedan nu; anfallen - ändå lever de i mig, djupa mörka skuggor som när som helst kan dra ner mig i djupet igen, månader, dagar. Jag vet inte. Det är just det. Helvetet saknar tid. All tid är nu och då.

Yarden : en berättelse, Kristian Lundberg 

[paolanv-blog]

Jim sitter vid pianot och spelar för Marion, han spelar högt och snabbt som om han tror att det är sista gången och det är Mozart igen, samma repertoar som han drar så fort han kommer i närheten av ett piano. Jag minns hur förundrad jag var över melodierna som Jim trollade fram ur pianot när jag var barn, hur jag kunde stå i det stora dånet som vällde fram över mig och känna tonerna rusa genom kroppen, hur de steg och sjönk inom mig som vingar. När jag själv rörde vid tangenterna hände ingenting som liknade det. En ensam ton och sedan ännu en ensam ton och sedan ingenting.

Beckomberga : ode till min familj, Sara Stridsberg

[paolanv-blog]

Kärlek är försjunkandet i den ande, där vår egen finner sitt fäste utan att förlora sin frihet; närheten av det hjärta, där oron i vårt eget stillas; det lyssnande, som förnimmer vårt outsagda och outsägliga; klarsynen i det par ögon, som i våra bästa möjligheter redan finna verkligheter; mötet med de händer av vilka vi, döende, ville känna våra egna omslutna.

Lifslinjer 1 (sidorna 62-63), Ellen Key