Att alltid kunna ge sina barn mat. Den känslan.
Tankar utifrån midfastosöndagens evangelietext Joh 6:1-15.
Jag har upptäckt att jag tänker mycket mer på mat och mattider och om att införskaffa mat sedan jag blev pappa. Jag kan bli så otroligt nojig när det gäller att min son skall äta ordentligt. På morgonen står jag och vispar ihop gröt, brer en smörgås och försöker få honom att äta. Ibland går gröten ner med god aptit och pappa ler och känner sig glad. Många gånger tar han en tugga av mackan, smetar ut resten i gröten, drar en klick genom sitt hår och nacken och föser tallriken tillslut i golvet och flinar. För oss är det lunchen som är dagens viktigaste mål även om många säger frukost. Hos oss är det så eftersom den avgör lite hur länge Ludvig sover middag och därmed hur lång egentiden blir för pappa. Sen är det välling till mellis som alltid går ner med god aptit. Middagarna har blivit allt bättre också men det är inte alltid han är så hungrig och kanske petar lite, kanske plockar isär fiskpinnarna, sträcker sen fram dem med ett brett fascinerat leende och visar mig vilken otrolig upptäckt han har gjort om att det finns något vitt under paneringen. På BVC har de sagt att inte oroa sig för hur barn äter för de löser själva hur mycket de får i sig och det är inte farligt att gå till sängs hungrig.
Det är inte farligt att gå till sängs hungrig. Är det inte det?
Tusentals barn dör varje dag av undernäring och brist på mat, trots att jordens resurser skulle räcka åt oss alla. Varje dag vaknar 800 miljoner människor till en verklighet där maten aldrig räcker. Ett liv där hungern alltid är närvarande, och där kampen för att få äta aldrig är över. Jag tänker på Adeon Ali från Etiopien som är ungefär min ålder. Hon säger att ”det går väl an som förälder att vara hungrig, men att se mina barn hungriga gjorde fruktansvärt ont. Det var så svårt att behöva be någon annan sörja för ens barn. Jag vill ta hand om dem själv.”
Tänk vad viktigt det är med mat! Och vad jag tar det för givet. Att jag alltid har det tillgängligt. Har det tagit slut kan jag köpa mer. I värsta fall om jag inte orkar handla kan jag laborera med några saker från ett oftast överfullt skafferi. I jämförelse känns min kamp för att få Ludvig att få i sig tillräckligt ganska futtig.
Liksom Filippos blir jag lamslagen av all nöd. Jag möter den varje dag. Hans ord är också mina ord ”Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var!” Två hundra denarer var 8 månaders lön på den här tiden. Nöden kan närmast sägas vara oändlig. Det känns så. Många gånger. Jag vet inte hur ni upplever det men man kan välja att förfasas, stänga av eller låta sig utmanas.
Det slår mig hur passiva lärjungarna är i den här berättelsen. Alla utom en liten pojke. Och Jesus förstås. Först har vi Filippos som jag redan nämnt som får klassas som gruppens realist eller skeptiker. Det kommer inte gå. Vi kan inte ge till alla. Skall vi då ge upp?
Sen har vi Andreas som under tiden verkar ha tittat runt lite i närheten för han får syn på en pojke som faktiskt har en matsäck med sig. Ja det kanske är lite för stort för en matsäck men kanske skulle det räcka till en familj i några dagar. 5 bröd och två fiskar. Jag tycker det dock verkar som att Andreas är lite ironisk. Eftersom han avslutar med att säga ”men hur långt kommer vi med det bland så många”.
Men pojken ställer det lilla han har till förfogande och Jesus gör något fantastiskt med det.
Ordet för pojke i texten tydliggör att det har att göra med en mycket liten pojke. Verkar vara en intressant detalj. Det är så litet som det kan bli. De 5 bröden är kornbröd, den billigaste sorten vilket indikerar att pojken var fattig, vetebröd var vanligare men dyrare. Det är alltså något väldigt enkelt som räcks fram. Ordet som översätts med fisk är inte det ord som används vanligtvis för fisk utan det är ett ord som översätts bäst med något som är till för att ätas med brödet. Ett pålägg. Det kan mycket väl ha varit fisk. Torkad eller konserverad fisk för att göra brödet mer aptitligt.
Lärjungarna var dem som sedan fick uppdraget att dela ut. Jag vill också användas för att göra gott. Jag vill att Gud skall använda mig i det goda arbetet för jag har fått så många fina gåvor att dela med mig av och jag har förmånen att ha mat att sätta på bordet varje dag. Jag kanske inte alltid måste vara den som tar initiativ. Som har idéerna och handlingskraften men jag kan hänga på. Låta mig inspireras av andras exempel och hjälpa till med det lilla jag har med mig.
När man läser insamlingskatalogen för Svenska kyrkans internationella arbete blir det ändå tydligt att så mycket görs. Det finns så många goda krafter. Det finns en massa människor som ställer det lilla de har till förfogande och som i Jesu händer blir något fantastiskt. Katalogen vittnar om det överflöd som kommer av min lilla, till synes fjuttiga gåva. Jag kan göra skillnad med små medel. Bara jag är villig. Bara jag låter mig användas i den goda kampen och inte ger upp eller dukar under, tänker att det inte är någon idé.
Adeon Ali är ett tydligt exempel på att arbetet gör skillnad. Det står om henne i insamlingskatalogen. Hon behöver inte längre gå hungrig. Hon som ville ta hand om sina barn kan nu göra det. Hon har fått kontroll över sitt liv tack vare ett projekt där människor får lära sig att odla och få starthjälp till en egen ekonomi. Hon vittnar om att hon känner sig mycket starkare nu. Hungern har gjort att hon ser äldre ut än vad hon är. Hon har gått upp i vikt och hennes hy har fått ny lyster. Hon säger ”jag är så tacksam över projektet, och alla människor som stödjer det. Jag är tacksam över att ha fått berätta min berättelse. Att få bli lyssnad till.”
En annan berättelse fångar också min uppmärksamhet medan jag bläddrar i insamlingskatalogen. Det är Margaret Bensons berättelse ihop med en bild där hon lyfter upp och pussar sin nybadade son. Dom bor i Uganda där livet fortfarande är mycket svårt för många av de tusentals människor som vänt tillbaka till sina byar efter inbördeskriget. Det är stor brist på rent vatten, svårt att odla, och bristande hälsa för mödrar och barn. Dessutom har det upptäckts en förödande spridning av HIV viruset. ACT och Svenska kyrkan erbjuder förutom HIV bekämpning också kurser för gravida och ammande kvinnor i att laga näringsrik mat åt sig och sina barn. Det borras också brunnar och gamla brunnar lagas så att familjerna ska få rent vatten. Det erbjuds också utbildningar i jordbruksmetoder, småsparande och vatten- och sanitetsfrågor som ger stor effekt för familjer som endast har jorden att leva av.
Det här är bara två av de många projekt som bedrivs och som gör skillnad för människor världen över.
I Dagens bön för midfastosöndagen ber vi:
”Herre vår Gud, som möter oss i nattvardens måltid, vi tackar dig för att vi får dela bröd och liv med varandra som försoningens och rättvisans tecken i en söndrad värld. I Jesu namn. Amen.“
När Jesus tar de fem kornbröden och de två fiskarna, tackar Gud och delar dem så är det ett trots mot den nöd och orättvisa som Jesus och hans lärjungar mötte dagligen. När vi tackar Gud och ber välsignelsen över brödet och vinet i nattvarden så är det likafullt ett trotsigt hopp mitt i den nöd och orättvisa vi möter varje dag på olika sätt. Det räcker långt mer än man först tror. Folket åt och blev mätta. Det räckte och blev över.
När vi bryter bröd är vi ett försoningens och rättvisans tecken i en söndrad värld. När vi delar så delar vi också liv. När vi låter det vi gör passera via Jesu händer uppstår överflödet. Detta överflöd vittnas också om i 2 Kor 9:10 ”Han som ger säd att så och bröd att äta, han skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning”. Det lilla jag gör kan bli så enormt betydelsefullt för någon annan.
När jag ser in i min sons ögon vill jag också kunna se ögonen på alla barn på jorden som behöver oss. Jag vill inte bli avtrubbad och glömma nöden. Jag vill se samma glädje stråla från deras blick. Jag vill att föräldrar världen över skall få uppleva samma sak som jag när barnen får äta sig mätta. Låt oss göra det till verklighet! Låt oss ständigt be för det. Låt oss göra det vi kan. Låt oss lägga det i Jesu händer.
Var det fastekampanjen Paulus tänkte på när han författade sitt brev? Det var en liknande kampanj där församlingsborna i Korinth uppmanades att samla in medel för det arbete som bedrevs bland fattiga i Jerusalem. Samtidigt behandlar Paulus ett problem om orättvisa i måltidsgemenskapen i församlingen. Bröd och rättvisa hör ihop. Nattvarden och kollekten hör ihop. Först får vi ge av de välsignade gåvor som vi har fått och sedan får vi ta emot den välsignade gåva Gud oss ger. Som vi ber i nattvardsbönen:
”Sänd din Ande över oss som bär fram dessa gåvor och som tar emot det livets bröd och den välsignelsens kalk, som är Kristi kropp och blod. Hjälp oss att ge hans kärlek vidare i världen. Ge oss hans blick för alla som lider nöd och gör våra hjärtan brinnande av hans kärlek.”