bwnilsson

Präst i Svenska kyrkan i Björklinge, Skuttunge och Viksta

[bwnilsson]

Predikan vid spelmansmässan på Kristi himmelsfärdsdag.

Vi hade precis vaknat i tisdags morse. Jag tog med mig Ludvig ner för att han skulle få titta på morgontv på barnkanalen innan det var dags att åka till dagis. Det är en rit vi har varje morgon. Det brukar alltid ta en stund att starta upp tvn och boxen och vi skämtar om att vi har ett riktigt måndagsexemplar eftersom synken mellan dem inte är särskilt bra. Ofta stannar den ett tag på den kanal som vi senast tittade på kvällen innan innan fjärrkontrollen äntligen får kontakt och det går att byta. Men just den här morgonen kunde jag inte byta. Jag bara satt och stirrade framför mig. Helt paralyserad. Jag vet inte hur lång tid som gått men helt plötsligt skakas jag ur det där av att Ludvig säger ”pappa pappa inte det här jag vill se barnkanalen.” Jag gissar att flera av er kan räkna ut vad det var jag möttes av när jag slog på tvn. Kanske har ni liknande upplevelser. Kanske från tvn eller om det var radio. När jag slog på tvn hade jag blivit lamslagen av stillbilder från Manchester och en textremsa som läste ”attentat på manchester arena, minst 19 döda.” Det var nyhetskanalen CNN jag hade haft på sist kvällen innan och några satt i en studio och försökte få grepp om vad som hade hänt. Det försökte jag också resten av morgonen. I mobilen har jag dessutom en nyhetsapp som plingar med notiser om senaste nytt. På väg att lämna på dagis plingade den till om att man räknat till ännu fler dödsfall. Det är svårt att värja sig mot. Nyheter och uppdateringar kan vi få överallt och hursomhelst. Det är vår tids otroliga fördel och rikedom att vi kan få information så fort men det har också en baksida. Det händer ju så ofta började jag tänka och överallt i världen. Och jag har slutat reagera på rätt mycket som plingar till i nyhetsflödet. Det är bara vissa saker som står ut. När gardet råkar vara nere. Det är många känslor och tankar som far igenom en då när detta sker. Högt och lågt. Känslor som man känt förut många gånger och extra starkt när det kom så nära för oss strax innan påsk. Och så maktlösheten. Vad kan jag göra? I en mening handlar den här dagen också om makt. Fadern ger Sonen makt över allt och alla i evighet. Ordet makt kan ge olika associationer. Auktoritärt tvångsvälde eller tillitsfullt ledarskap, förtryck eller förtroende. När makten missbrukas kan den skada människor och leda till splittring, när den brukas väl bygger den upp och förenar. Ibland är det svårt att känna att Gud har makten. Som människa dras jag mellan livets kraftfält, slits mellan uppbyggligt och nedbrytande. Varför är magnetismen från den som sägs ha makt så svag? Hur kan ondskan tillåtas härja fritt på jorden? Hur länge ska jag behöva vänta innan det märks att makten har anförtrotts Kristus? Guds makt är annorlunda. Så mycket har jag förstått. Det enda jag har att hålla fast vid är tilliten till det som kommer. En dag ska allt gravitera in mot Kristus. Då ska ondskans tvångsvälde förintas och djävulen fråntas sin makt. Då ska kärleken vara starkast och Gud bli allt i alla. Jag tänkte på hur jag satt där maktlös och stirrade mot tvn när jag läste Kristi himmelsfärdsberättelsen. ”Galileer varför står ni och ser mot himlen?” frågar två män i vita kläder den samlade lärjungaskaran. De var också som paralyserad inför att Jesus inte längre var synlig. Vad ska vi hitta på nu? Vad kan vi göra? Vi litade ju på att Jesus visste vart vi skulle gå och vilka vi skulle möta. Kanske kan på något omvägssätt min sons vädjan för mig att byta till barnkanalen liknas vid den här frågan. För när något sånt här händer, och det har vi ju redan fått uppleva många gånger, så måste ju livet levas ännu mer, inte mindre. Stå inte bara där galileer, ge inte upp, gå ut och berätta om Guds rike, hela, upprätta, lev i kärlek, fira gudstjänst och be för Jesus har ni kvar hos er fast på ett helt annat sätt. Pappa byt kanal nu och kom ihåg att vi behöver få frukost, klä på oss, åka till dagis, du ska jobba, leka med bebisar på öppna förskolan, träffa massa folk, skriva en predikan, öva inför en spelmansmässa och så glöm inte att be. Det är viktigt. För det gör Jesus för oss jämt och ständigt. För det gjorde han som människa här på jorden och det fortsätter han med som upphöjd. Att alltid be för oss. Tillslut är det kanske det enda och bästa jag kan göra när ondskan drabbar. Att vända mig till Jesus och be om hopp. Om hjälp att bära det svåra och kraft att fortsätta leva och verka för hans kärlek i världen. I en utav nattvardsbönerna i vår handbok ber vi ”Ge denna värld som vi älskar ett nytt ansikte, med rättvisa och fred överallt, där människor lever tillsammans. Skänk oss genom Jesu Kristi kraft den fred vi inte själva kan skapa. Han är din son här i vår mitt, den nya människan, vår framtid och vårt hopp.” Det är med dom orden vi ber Gud välsigna vårt bröd och vin. Herrens nattvard. Kärlekens måltid. I nattvarden som vi snart skall få dela tillsammans så får vi ta emot det liv som för alltid besegrat döden och ta del hans frid. Men det är också i måltiden vi blir kallade att föra det livet och den friden vidare. Att vara bärare av framtid och hopp. Och i Spelmansmässans nattvardsbön kommer jag att sjunga ”För kärlekens mönster i brödet som brytes och vinet som delas.” Det vi gör när vi ber och när vi delar nattvardens måltid är att vi ser ett mönster av något mycket större. Ett kärlekens mönster. Vi får ta del av Han som är kärlek och som låter sin eviga kärlek som pulserar i hela skapelsen också pulsera i våra egna blodomlopp. Jesu kärlek är här, Jesu kärlek är nu. Jesus är mitt ibland oss, I hans namn vill vi be: Kristus, genom himmelsfärden får du tillräcklig distans för att komma nära. Tack för din kärleksmakt. Inte makten att ha kontroll, men att vara nära. Livsnerven som kittlar. Närvaron jag inte kan vara utan; inåt och neråt, yta och kärna, höjd och avgrund, jubel och bråddjup. Hjälp mig att lyssna till din puls i mitt blodomlopp så jag vet när jag ska lämna för att vara nära, så att jag avstår ängslig kontroll. Tack för att du går före ut i det okända för att vara med oss i det oväntade. Tack för att himmelsfärden inte har en riktning uppåt ifrån oss utan inåt emot oss.

[bwnilsson]

“It’s a victory for what’s right and good over what is evil, despairing and bad"

För lite drygt 3 veckor sedan, den 22 mars uttalade Archbishop of Canterbury Justin Welby dessa ord i ett tal i House of the lords med anledning av att en man hade kört en bil över Westminster bron med avsikt att döda. Han målade upp tre bilder eller scener som han upptäckt under tvnyheterna. Den första bilden var av en bil som kördes i full fart över bron av en man med en pervers, nihilistisk och förödande världsbild i avsikt att döda. Den andra bilden var av samma person, bara några minuter senare, när han får akut vård av just de personer som han försökte döda. Den tredje bilden var av hur de två ”husen” i Storbritanniens parlament, trots djupa olikheter och en del bittra och arga motsättningar löser sina dispyter med diskussion och resonerande, inte med våld och ondska. De djupa värderingarna och känslan att vilja göra gott som leder människor att ge vård till en terrorist visar hur godheten har makt över ondskan och segrar över den. ”a victory for what is right and good over what is evil, despairing and bad.”

I Stockholm i helgen såg vi denna goda sida av mänskligheten ena sig inför det ofattbara. Människor öppnade sina hem. Kyrkor höll öppna. En man som ägde en mataffär gick runt och delade ut frukt till polis som inte hade ätit på hela dagen. Bara några av de goda initiativ som jag tagit del av. Människor mobiliserade kärlek.

Samtidigt är det fortfarande en ofattbar chock. När det kommer så nära. Hela helgen har tankarna gått höga och låga. Det är svårt att låta bli att låta det mesta som hänt oss i helgen på något sätt sättas i ett nytt perspektiv. Festen kändes plötsligt så trivial. På sina håll inställda. Jag läste t.ex. Henrik Schyfferts tankar inför att han skulle ha ståuppshow i Sundsvall. Han fick veta precis innan vad som hade hänt. Ville ställa in, dra något över sig och gråta, men tänkte samtidigt att det är precis det terrorn vill skapa i oss. I samråd med publiken gjorde han en av sina svåraste men viktigaste shower. Men trots att mycket kändes mer trivialt i skuggan av detta som hänt så upplevdes gemenskapen med våra närmaste så mycket viktigare. För vi behövde närheten. Kanske mer än någonsin. Jag behövde närheten med mina barn. Plötsligt var deras glädjefyllda lek och deras kramar viktigare än någonsin. Rutinerna med måltider och Bolibompa. Livet fortsätter, måste fortsätta. Känslorna och tankarna försätts kanske i kaos men får struktur av rutinerna och av att ha människor att dela det med. Jesus rider in mitt i den. Mitt i den helg som blivit så annorlunda och förvirrande rider han in genom att gudstjänst firas och Ordet läses i våra kyrkor runt om i Sverige. Jesus kommer till oss när vi som mest behöver honom. Jag kan inte annat än sälla mig till folkmassan och ropa. Hosianna: “Herre hjälp”. Även i Palmsöndagens text har tonen skärpts. Adventstidens glädjeton som betonas när samma text läses då är nu dämpat av passionsveckans allvar. Jesus rider in i det okända, in i mörkret. Han delar våra villkor, vår död. Precis så som festen avbröts för oss denna helg så gjorde den det också för Jesus. Festen som började i och med palmsöndagens intåg i Jerusalem vändes fort till oro och vånda. För Jesus och lärjungarna var ”coping” mekanismen för stilla veckan just närheten och relationen. Att vara tillsammans i den lilla gruppen. Att dela måltider tillsammans, att be tillsammans och några fick följa med för att stötta Jesus när han grät blod i trädgården i Getsemane. De var med där, även om de sov. Att somna kan också vara en reaktion på en oerhörd vånda. Det kan också vara att inte kunna somna. Vi reagerar olika när det mörkaste drabbar. Vi går nu in i stilla veckans mörker men till skillnad från de första lärjungarna vet vi att bortanför skärtorsdagens och långfredagens sorg möter oss den uppståndne Kristus som genom sitt kärleksoffer besegrade döden och ondskan för gott. “It’s a victory for what’s right and good over what is evil, despairing and bad”.

Plötsligt står Jesus där när lärjungarna än en gång sökt tröst och trygghet i närheten, med varandra, bakom låsta dörrar i den text vi kommer att få höra på annandag påsk. Återigen är Jesus mitt ibland dem och han säger ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag nu er.”

I en utav nattvardsbönerna i vår handbok ber vi ”Ge denna värld som vi älskar ett nytt ansikte, med rättvisa och fred överallt, där människor lever tillsammans. Skänk oss genom Jesu Kristi kraft den fred vi inte själva kan skapa. Han är din son här i vår mitt, den nya människan, vår framtid och vårt hopp.”

I nattvardens måltid får vi ta emot Kristi liv som för alltid besegrat döden och ta del hans frid. Men det är också i måltiden vi blir kallade att föra det livet och den friden vidare. Att vara bärare av framtid och hopp.

“Godhet har makt över ondskan, kärlek nedkämpar hat. Ljuset upplyser mörkret. Livet segrar till slut.” Sv. Psalm 782

[bwnilsson]

Reflektion utifrån Mikaelidagens evangelietext Matt 18:6-10

Jag kan inte skaka av mig bilderna från fredagens (30/9 2016) rapport. När de hittade en 1 månader gammal bebis, fortfarande vid liv, bland Aleppos ruiner efter senaste bombräderna. Kanske såg ni det också? Hur en man från räddningsteamet de vita hjälmarna satt och grät med barnet i famnen och sa att det var som att det var hans eget barn. Det är svårt att förstå och greppa förödelsen. Snart finns ingenting kvar av Aleppo och inbördeskriget i Syrien håller på att förstöra en hel nation. Man kan fråga sig vad det är värt. Varför är det möjligt. Finns det verkligen sådan ondska. Och vi blir tvungna att inse det. Ondskan är på riktigt och den är fruktansvärd. När vi klär ondskan i röda kläder och ger den horn och en treudd eller målar upp dem som fallna änglar blir den på något sätt mindre verklig, mindre påträngande tänker jag, än när vi inser att den faktiskt har kropp. Händer och fötter och ögon precis som vi. Och det är många barn som drabbas. I somras spred sig bilder av barn från olika byar runt om i Syrien som höll upp Pokemonfigurer med texten ”här är jag kom och hitta mig.” Det var också ett motiv som konstnären Moustafa Jano använde i en serie fotografier för att uppmärksamma barnens situation i hans hemstad Aleppo. Jag återvänder till bilden av mannen som håller den där 1månadersbebisen i sin famn. Då är det lätt att förstå tonen i det Jesus säger till sina lärjungar i evangelietexten. Kapitel 18 i Matteusevangeliet är en enhetlig del. Därför blir det problematiskt när man rycker något ur sitt sammanhang på det här sättet. Samtidigt skulle det nog vara lite långt om hela kapitel 18 ingick som evangelieläsningen. Ofta när jag ska förbereda en predikan och slår upp söndagen i evangelieboken kan första känslan vara att det vrider sig i magen. Den bildliga beskrivningen om att hugga av kroppsdelar var en sådan upplevelse. Sen måste man ta ett steg tillbaka, se var texten ingår, i vilket sammanhang sägs det här. Då kan en text i många fall få en helt ny belysning. Kapitel 18 bygger på 2 frågor av Petrus. Den första är ”vem är störst i himmelriket?” På den frågan tar Jesus fram ett barn och säger ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.” Sen kommer vår text direkt på. Det är en fortsättning av hans svar på Petrus första fråga. ”Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.” Han är arg. Och det kommer rätt så plötsligt. Från att ha inlett med en lugn och pedagogisk framställning svartnar det för honom när han tänker på de små. Hans hjärta bultar för dem. Det handlar här om allvarliga handlingar mot de små. Det är inte bara vanlig frestelse utan handlingen leder till att någon förlorar tilliten, förlorar tron. En närmast permanent skada till relationen med Gud. Jesus riktar varningen både åt dem vars handlingar får andra att förlora hoppet men också åt dem som skadar sig själva och sitt eget hopp. Han uppmanar med hjälp av ett bildspråk som inte var helt ovanlig för hans tid men som ändå får åhörarna att hajja till och inse vikten av att ta itu med problemen innan de blir för stora och får för allvarliga konsekvenser. Den vers som avslutar evangelietexten är en nyckel tycker jag. ”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små.” Det verkar som att ett ”förakt” mot de små är det det som orsakar skada på självkänsla och tillit. De ”små” är så viktiga för Jesus att om man orsakar spirituell skada till ens en enda av dem så är det en allvarlig överträdelse. Han förstärker detta med att omedelbart efter detta berätta liknelsen om det förlorade fåret och hur överlycklig herden är när han hittar det får som var förlorad. ”Så är det också er himmelske faders vilja” avslutar Jesus,” att ingen av dessa små skall gå förlorad” De små är inte bara barnen, eller det är alla Guds barn. Alla lärjungar, alla människor skapade och älskade av Gud. Hela denna text inklusive den magstarka beskrivningen av straffet för förförelserna handlar för mig om hur oändligt viktiga vi är var och en för Jesus och med vilken kraft han kämpar den goda kampen för vår skull. Och han vill att också vi skall kämpa på samma sätt som han kämpar för andra som har det svårt. Petrus snappar upp det här för hans andra fråga blir ”Hur ofta skall jag då förlåta min broder”. Jesus svarar inte sju utan sjuttio sju gånger. Alltså så många gånger som det krävs. När jag tänker på den 1 månaders bebisen som blev räddad ur ruinerna i Aleppo och på glädjetårarna i räddarens ögon när han säger att det är som att det var min egen bebis så är det som en bild för Jesus och hur kraftfull hans kärlek är till oss. Det är också ett enastående bevis för den kärlek som vi kan lita på och på vilken v kan bygga våra liv.

[bwnilsson]

"Man kan iallafall göra en sak. En liten sak." -Lilly 7 år, Jesusbarnet och teodicéproblemet

Predikan på julottan 2015

I lördags höll statsminister Stefan Löfvén sitt årliga jultal. Jag såg små bitar av den via rapports kvällssändning. Löfvén pratade om hur vi trots ett mörkt år måste kunna se ljuset i framtiden. Han pratade också om hur alla måste vara med och hjälpas åt om vi skall skapa ett gott samhälle som fungerar. Gemenskapen måste vara för alla, annars är det ingen gemenskap. Samtidigt fortsätter gränserna vara stängda för alla de flyktingar som strömmar in i Europa med fruktan för sina liv. I nyhetsinslaget direkt efter reportaget från jultalet berättades det om att 18 människor drunknat när de försökt fly över medelhavet i båt. Parallellt alltså med jultalet. Och det är inget nytt. Det hörde vi rapporteras om första gången 3 oktober 2013, den så kallade katastrofen vid lampedusa. Och detta är något som fortfarande sker varje dag även om det inte alltid kommer med i nyheterna. Rapports kvällssändning avslutades med ett reportage om 7-åriga Lilly ifrån Göteborg som hade anordnat 4 loppisar på en vecka och lyckats samla in mer än 12 000kr till flyktingbarn. Det började när hon och hennes pappa läste tidningen om barn som flytt från sitt hemland Syrien. Hon samlade ihop saker som familjen inte längre behövde och sålde det. Hon ville att pengarna skulle gå till sånt som barnen behöver på väg hit. Hon räknade upp: ”Vatten, mat, kanske någon skyddssak. Om dom åker båt så kanske dom behöver en skyddssak.” Innan reportaget avslutas och går över till vädret får vi höra Lilly säga: ”Man kan i alla fall göra en sak, en liten sak.” Jag minns att jag tänkte då att detta är några nedslag i den värld vi lever i. I växelverkan mellan politik, maktlöshet inför den ofattbara nöden och individers och organisationers arbete för att göra skillnad, där befinner vi oss. Och Lilly är så mycket jul för mig. Hon stod där i sin tomteluva och sa med sådan självklarhet i rösten ”vi kan i alla fall göra en sak, en liten sak.” Det är lätt att känna sig otillräcklig när så mycket sker som vi inte har kontroll över, som sker på en sådan enorm skala. Det har också hänt att jag har ställt mig frågan var finns Gud i all det som sker, jag har definitivt också flera gånger fått den frågan från andra. Det är den eviga frågan. En fråga så gammal att den har ett gammalt grekiskt namn ”Teodicé”-problemet. Jag kom att tänka på en berättelse om en sjuttonårig flicka från Bosnien som finns med i en andaktsbok för ungdomar som heter "Under ytan": Året är 1992 och händelsen utspelade sig vid det lilla klostret Taizé i centrala Frankrike dit det varje år kommer tiotusentals ungdomar från hela Europa. Det var en påsk som ett gäng ungdomar från Bosnien kom till Taizé precis efter att man skrivit under ett vapenstillestånd efter fem år av vanvettigt, segdraget krig. Fransk TV fick höra om den bosniska ungdomsgruppen, så de skickade dit ett TV-team. Journalisten började intervjua den sjuttonåriga tjejen som bodde några mil utanför Sarajevo. Flickan hade levt mitt i denna kokande gryta, flera av hennes släktingar och nära vänner var dödade, hon hade sett mer av ondska och mänskligt lidande än de flesta gör under en hel livstid. Man monterade upp TV-kameran och så ställde journalisten sin första fråga, den givna inledningen till en flicka som varit med om så mycket ont som besöker en kristen kommunitet: - Hela din ungdom har spolierats av kriget, sa han. Du har sett människor som dödat, du har sett människor dö. Hur kan du fortsätta tro på en god och kärleksfull Gud efter allt ont du upplevt?

Den sjuttonåriga flickan såg förvånat på journalisten. Ingen kunde undgå att se hennes osminkade förundran över frågan. Och så sa hon tre saker: - Tror du att det är Gud som krigat i Bosnien? - Och hur tror du vi skulle orkat alla dessa svåra år av lidande, sorg och skräck om inte Gud gett oss kraften? - Och hur inbillar du dig att vi skulle våga tro på framtiden – en framtid där bosnier, serber och kroater lever tillsammans – om inte Gud är med oss? Journalisten var helt avklädd sitt manuskript. Det fanns liksom ingenting mer att fråga. Det märktes så tydligt att de två kom från helt olika världar. Journalisten hade sett krigets elände från en lugn och behaglig TV-soffa. Han hade råd att ställa frågan om Gud verkligen fanns. För honom spelade svaret ingen större roll. Flickan däremot kom från fem år av krig, hon hade känt skräcken plåga under både dagar och nätter. Inte en enda sekund orkade hon leva utan Gud. Något annat stöd än Guds i denna kaotiska värld av otrygghet hade hon inte funnit. Många gånger har jag känt mig som den där journalisten. Hur kan man tro på en Gud som är både god och allsmäktig när det finns så mycket ont i världen? Hur kan man överhuvudtaget fira jul? För mig där och då i lördags var nog svaret på den frågan Lilly. Lilly var svaret på denna urgamla fråga. För Gud har skapat Lilly och genom henne och så många andra barn manifesterar Gud sin kärlek. För julen sitter inte i vilken mat jag väljer att ställa på vårt bord. Julen står inte och faller med om jag köper många eller några få julklappar eller vad jag väljer att titta på på tv. Julen finns i det lilla barnet. Julen vilar på ett jordgolv utanför Betlehem. Hela himlens kärlek sammanstrålade här nere på jorden för så många år sedan. Gud blev den lilla. Det är därför vi firar jul. Och det är däri för mig som Guds allsmakt ligger. Guds allsmakt tar gestalt i ett litet barn. Vad innebär då det för oss här idag? Vad har det där barnet med oss att göra? Jo barnet tvingar oss att se och ta emot. Barnet tvingar oss att släppa allt vi gör för stunden för att ta hand om. Barnet vill närhet, värme, gemenskap. Barnet kräver att vi skall älska. Inte nödvändigtvis med känslorna men med handlingar, med händerna. Konkret. Barnet påminner oss också om vår grundläggande kallelse. Som barnet i krubban själv sade när han växte upp: ”Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” Och det är så självklart för barnet att snabbt skrida till handling. Säger man något så uppfattas det i princip alltid i presens. Ofta får man säga ”vänta inte än, låt mig tala färdigt först.” Det var så självklart för Lilly! Så fort hon hade läst den här artikeln började hon handla. Jesus själv visade med sitt liv, i sina handlingar, i varje möte, i varje situation, vad det innebar att låta sig ledas av Guds kärlek. Gud visar sin allsmakt genom kärleken som trotsar allt och som finns där stark och evig trots årtusenden av motstånd. Det är som Höga visan uttrycker det: stark som döden är kärleken, dess pilar är flammande eld, en ljungande låga. Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den. Kärleken står stadigt kvar och den har tagit gestalt i Jesus. I barnet. I mänskligt kött och blod.

Jag avslutar med en bön från de kristna kelterna som troligtvis skrevs på 5-600talet:

Omringa oss med kärlek när vi färdas in i denna dag. Fyll oss över bristningsgränsen så att vi var vi än går får utstråla din kärlek och värma hjärtat hos dem vars liv vi får beröra. Välsigna dem och välsigna oss.

Amen.

[bwnilsson]

Låt oss leka mera!

Predikan på tredje advent utifrån Matteusevangeliet 11:12-19 Hur många av er har tittat på årets julkalender. Tusen år till julafton. Det är så fascinerande tycker jag med historiska återblickar. Även om det är väldigt korta och förenklade så får man också en viss inblick i hur folk var med varandra och hur man tänkte. Minns ni avsnitt 8, den som bl.a. spelades in i grannkyrkan Tensta, om stånden som vägrar prata med varandra. Först mjölnaren vars dotter kom med mjöl till bagaren men fick inte komma in och leka. Sen bagarens dotter som fick leverera en paj till prästen för välsignelse men som inte fick komma in och leka och så sist prästsonen som gick med pajen till adelsfamiljen och fick dörren i ansiktet. I programmet berättade de att detta var så inarbetat i kulturen, det var en norm som många tog för självklart och kanske till och med såg som en viktig beståndsdel för att allt skulle fungera. Vad skulle hända om hierarkin plötsligt började ifrågasättas, det skulle ju bli katastrof. Inget skulle fungera längre. Tillslut kanske det inte ens var reflekterat, det satt i ryggmärgen att det skulle vara så. Man dömde andras sätt att leva och betraktade utifrån utan att sätta sig in i och försöka förstå eller acceptera den andre, eller lära sig av varandra. Och som ett av barnen sa i sin videokommentar från ett avsnitt före denna; att hon trodde att barnen och alla på den här tiden nog gjorde och tänkte på samma sätt ”för man liksom härmar dom vuxna”. Och jag blev nog lite upprörd även om det är historia. Särskilt när det gällde prästen. Hur kunde han ha missat det Jesus gjorde och stod för? Jag tror nog det fanns dom som också gick mot strömmen men det var nog ändå väldigt svårt och farligt. En ordning och en norm som blivit självklart i ett samhälle är svårt att bryta med. Det var precis så här också på Jesu tid. Jesus fick själv uppleva detta. Vi får höra honom vittna om det i evangelietexten. Det är han och hans kusin Johannes som får sina livsstilar kritiserade och som får känna på andras fördomar. Johannes valde en asketisk väg i livet. Det innebär att han lämnade all rikedom och alla ägodelar bakom sig för att hitta enkelheten. Han valde bort julstressen. Självklart åt han och drack men han åt aldrig socialt. Han åt det han kunde få tag på i öknen och drack det vatten han hittade men han valde bort det sociala sammanhanget för att kunna ägna sig helt åt Gud. Vi kanske känner igen det i dagens klosterväsende. Om någon väljer att stänga in sig i ett kloster för att helt ägna sig åt Gud kan vi tycka att det är underligt och utmanar våra egna sätt att se på vad livet bör vara. Det är det Jesus menar med ”han varken äter eller dricker och då säger man han är besatt”. Jesus å andra sidan väljer den radikalt sociala vägen i livet. Han utmanar de sociala normerna för sin tid genom att äta tillsammans med människor som samhället hade stämplat som ovärdiga. På den här tiden var det väldigt viktigt vilka man åt med. Man ansåg nämligen att man blev dem man åt tillsammans med. Var man nära någon som var sjuk eller annorlunda blev man själv sjuk eller annorlunda och därför undvek man dessa människor. Känns igen från 1600-talsmodellen. Men Jesus gör tvärtom. Han gav sin tid och sitt engagemang för att möta, se och upprätta dem, visade att de dög, att de var värdefulla och att de var älskade. Människor som kanske inte känt sig älskade på väldigt, väldigt länge, som andra människor kanske helt hade gått förbi, blev plötsligt sedda och tagna på allvar. Han bröt ständigt in som en kärlekens fläkt i livssituationer som hade blivit ohållbara. Och då börjar folk prata ”se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.” Hur kan det någonsin vara något negativt att vara ”vän” med någon? Men Jesus viker inte ner sig. Snarare tvärtom. Jesu kärlek blev ännu mer tydlig, ännu mer utmanande. Och så tar han barnet som det här tydliga exemplet, det vi läser vid varje dop: ”låt barnen komma till mig och hindra dem inte, Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen jag säger er, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Ja, barn härmar vuxna. Men barn kan också gå före. Om de ges utrymme och får de rätta förutsättningar från oss äldre, så kan de gå före och bryta med dåliga normer. Att gå före, att bana väg. Barnen i programmet hade otroligt svårt för 1600-talsnormen. De ville ju leka med varandra och då spelade det ju ingen roll vem man var, eller var man kom ifrån, eller vems ens föräldrar var. Leken är ju ett språk som inte känner några gränser. Det är ett fantastiskt redskap egentligen, leken. Dömande av andras sätt att leva hör inte hemma i leken. I leken får man vara sig själv, men man får också prova på att vara andra, ta på sig roller, gå in och ut ur olika miljöer. Det är ett fantastiskt sätt att lära sig olika perspektiv. Barnets sätt att leka är om något ett bra föredöme för oss. Ett föredöme som Jesus ville att vi skulle följa. Och tillslut blev det ju så att barnen tröttnade på vad Erik och Lotta sa och hittade varandra för att börja leka. Kommentatorsrösten sa att detta sätt att dela upp samhället försvann en bit in på 1800-talet, men nog är det inte helt borta. Det finns kvar och ibland blir det synligare än annars. Jesus beskriver sin tids människor med orden ”de är som barn som sitter på torget och ropar till andra barn, vi sjöng och spelade för er men ni ville inte dansa”. De var som barn som inte ville leka med andra barn. Vi står just nu inför en verklighet där våra gränser stängs för de som verkligen behöver vår hjälp. När fler och fler röster hörs som gör skillnad på människor, talar om hot mot vårt sätt att leva så måste vi ännu mer låta kärlekens ljus lysa för oss som en lampa i ett mörkt rum. Det är mycket som blivit bättre sedan Jesu tid och sedan 1600-talet, men fortfarande måste vi stå upp för Guds kärlek och kämpa för individers och gruppers rättigheter. Motarbeta generaliseringar och fördomar. Våga se och möta främlingar. Be om att få klarhet att se vad Gud har utrustat mig med för sorts gåvor som gör att jag kan bidra. För jag kan göra någonting. Kanske inte allt, men någonting. Hur litet det än kan upplevas är det nog så viktigt. För det är vi som är Kristi kropp i världen. Det är vi som är Jesu händer. För Jesus älskar genom oss. Jesus tröstar genom oss. Jesus upprättar och lyfter upp genom oss. Vi får ”bana väg” för himmelriket genom att låta kärlekens händer vara framsträckta precis som barnet gör mot andra barn inom ramen för leken. Glöm inte leken! Låt oss leka mera!

[bwnilsson]

Både stor och liten behövs

Predikan på första advent utifrån Matt 21:1-9

I dag är det två åsnor som står i centrum. Är det nån av er som sett en åsna någon gång? Åsnor är häftiga djur. Jag har gjort lite research. Visste ni till exempel att åsnan är det mest utthålliga djuret efter kamelen, särskilt när det kommer till att överleva i riktigt torra och heta miljöer utan vatten. Och precis som kamelen kan åsnan återhämta sitt hela vattenbehov på bara några minuter, alltså den dricker riktigt riktigt fort. På så sätt är åsnan ständigt redo att bryta upp eller fly från vattenhålet om något oförutsett skulle hända. T.ex. om det kom ett läskigt, elakt djur eller något. Åsnan kan också lägga undan lite vatten i sin kropp för framtida behov. Och den behöver ingen salt för att kunna ta upp vattnet i kroppen. Det behöver ju vi människor och rovdjur av olika slag. Det är också rätt bra för överlevnaden. Däremot kräver åsnan att få dricka oftare än t.ex. kamelen. Åsnan har använts främst som packdjur. Man red sällan på åsnan. Framförallt tänker jag att det man främst förknippar med en åsna förutom att den ser lite sorgsen ut är att den är snäll. Åsnor förknippar jag med snällhet även om de säkert kan sparka bakut när det behövs.

En snäll och lite sorgsen åsna som många av er kanske känner till är ior i Nalle Puh. Han är ofta sorgsen, men han är också en stor filosof. Det finns en berättelse när Nalle Puh, Nasse, Haren och tigger kastar pinnar från en bro ner i en flod för att se när de flyter in under bron och ut på andra sidan. Har ni gjort det någon gång? Ja hursomhelst så håller Ior på att dricka i bäcken när han plötsligt blev skuttad ner i bäcken av tigger. När vännerna efter ett tag undrar var han hade tagit vägen får Nasse plötsligt syn på honom flytandes på sin rygg, helt stilla, in under bron och ut på andra sidan precis som pinnarna. Han låg där och flöt och funderade på vad det var som hände. Han var inte rädd eller orolig på något sätt. Han funderade bara och som i så många andra berättelser, tänker ”ja nu är det så här, det var kanske inte som jag hade tänkt att det skulle bli men det löser sig nog.” Ior litade också på att hans goda vän Nalle Puh skulle komma på ett bra sätt att få upp honom ur bäcken vilket han gjorde.

Att gilla läget och lita på att det blir bra var kanske sant också för åsnorna som Jesus valde att rida på i evangelietexten som jag läste. Det var något högst ovanligt att någon ville rida på dom. Det var också något högst märkligt det som hände sen. När de kom in där genom porten så lade folk ner palmblad och kläder framför deras hovar och de sjöng och ropade ”hjälp oss rädda oss Davids Son!” De fick vara med och bära in Jesus i Jerusalem. Dessa två, en åsnemamma (alltså en sto) och hennes barn ett (föl) stod nu i centrum och fick komma med räddningen till alla dessa människor som behövde det. Varför just vi kanske dom tänkte, varför en åsna och inte en häst? En kung hade ju råd att rida in på en häst. Det skulle vara mer kraftfullt. Förutom det där med vattnet som jag tidigare nämnde så finns det ett stort symboliskt värde i åsnan också. Som det snälla djur som åsnan var blev den fort en symbol för fred. Det var inte så ovanligt för länge sedan att man faktiskt stiftade fredsavtal med ett utbyte av åsnor. Det andra anmärkningsvärda i berättelsen är hur Jesus väljer två åsnor. Det hade räckt med en och den lilla var förmodligen inte tillräckligt stor att rida på. Men Jesus kände att han behövde båda. Eller kanske kände han att båda behövdes. Både stor och liten behövs för att livets ljus skall bäras fram, för att kärleken och freden skall segra över hat och krig. Vi är viktiga var och en, vi behövs. Symboliken måste ha varit tydlig då när det hände. Det var så annorlunda och folk reagerade på det här genom att lägga ner palmblad som var en symbol för fred och välgång.

Jag kan inte undgå att se parallellen med det som händer i vår tid. Jag tänker framförallt på ett nyhetsinslag från dagarna efter terrorattentaten i Paris. Nyhetsinslaget har visats på youtube över 300 000 gånger sedan det lades upp. Det har delats ett oräkneligt antal gånger på twitter och facebook. En liten pojke oroar sig för pistolerna som de onda människorna har. Att de måste flytta för att de onda människorna kommer med sina vapen. Han och hans pappa har samlats på Place de la Republique i Paris ihop med tusentals andra. Pappan tröstar pojken med att säga att visst har dom pistoler men vi har blommor. När pojken svarat att blommor hjälper väl inte… då avbryter pappan och säger Visst gör dom! Ser du inte hur alla lägger blommor här framme. Det är för att kämpa mot pistolerna. Är det? Är det för att skydda oss? Undrar pojken nyfiket. Och ljusen också? Ja precis säger pappan. Känns det bättre nu? Ja det känns bättre. Det är med ljus och blommor som vi bekämpar det onda. När Jesus som talar om sig själv som ”världens ljus” rider in i Jerusalem på en åsna som är symbol för fred och godhet och folk lägger ner fredens palmblad alltmedan de ropar ”hjälp oss Davids son, välsignad är du som kommer i Herrens namn,” så är det en mäktig antydan om att det finns ett alternativ till hat och rädsla, en befrielse och ett hopp. I Jesus Kristus förkroppsligas Guds kärlek. Kärleken är orädd, kärleken är kraftfull och kärleken är evig. Vi kan få bli bärare av den. Och när vi inte längre känner att vi orkar bära. När det känns för övermäktigt, då kan vi likt Ior flyta på rygg och låta oss bli burna av den som säger ”kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig så skall ni finna vila för er själ.” För till och med uthålliga och starka kärleksbärande åsnor behöver vilan och återhämtningen.

”Godhet har makt över ondska, kärlek nedkämpar hat. Ljuset upplyser mörkret, livet segrar tillslut! Segern är vår, segern vi får genom hans kärlek”. Sv. Ps. 782 efter en bön av Desmond Tutu

[bwnilsson]

Kom ihåg att visa gästfrihet - Heb 13:1-2

Det finns ett nyhetsreportage som har etsat sig fast i mitt minne. De rapporterade från tågstationen i München. Kameran rullade samtidigt som hundratals syriska flyktingar strömmade ut ifrån stationens huvudingång. Längs med vägen stod hundratals människor och hurrade. De ropade välkomnande och applåderade de som anlände, samtidigt som funktionärer hade fullt upp att räcka fram gåvor från de som välkomnade till de ankommande. Jag har aldrig sett något liknande förut. En sådan omvälvande kraft av gästfrihet och medmänsklighet bara några dagar efter senaste rapporterna från hur flyktingmottagandet hade varit i grannlandet Ungern. Stängda gränser, taggtråd, poliser som använde våld. En journalist som lägger krokben för en pappa med sin son samtidigt som de blir jagade. Det går inte ens att föreställa sig den resa som dessa människor gjort, väldigt många barn. Jag tänker ofta på den där händelsen vid tågstationen i München och tänker, ja så skall det vara och jag kommer aldrig glömma ansiktsuttrycket på en liten pojke i sin mammas famn när en av funktionärerna räckte fram en teddybjörn.

När Jesus rider in i Jerusalem står också människor och hurrar och ropar. De lägger kläder och palmblad längs vägen för att visa sin glädje. Det är så man tar emot Gud. Det är så vi skall ta emot våra medmänniskor när de tvingas komma till oss för att söka hjälp. Jag tycker det är så häftigt att Jesus rider in i Jerusalem på en åsnemamma och hennes barn. Min tanke återvänder till pojken i sin mammas famn där utanför Münchens tågstation. Var det kanske Jesus som red in där genom en mamma och hennes lilla barn precis som han en gång gjorde det med åsnemamman och åsnebarnet i Evangelietexten för första advent? Jesus var en ankommande och han möttes av välkomnande, åtminstone till en början. Hans närvaro gjorde faktiskt också en del nervösa och de ville röja honom undan. Känns det igen? Kraften att älska och att hata finns hos oss alla. Frågan är vilken vi väljer att ta fram. Den helige Franciskus har sagt att “all världens mörker kan inte jaga undan skenet från ett enda ljus” och vi är manga som tänder ljus nu i advent.

(Denna text skrev jag som adventsandakt till vårt församlingsblad. Jag var bunden till max 1600 tecken vilket var en liten utmaning)

[bwnilsson]

En liten kvällsöverlåtelse

I sin bok om Rembrants målning den förlorade sonen beskriver Henri Nouwen en plats som finns inom oss människor där Gud valt att vara. Den platsen har alltid funnits där. Nouwen skriver att han har alltid vetat att det var nådens källa. Men han kunde inte gå in där och verkligen leva där. Jesus sade ”Om någon älskar mig, bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom.” Dessa ord gjorde djupt intryck på Nouwen. Vi var ett hem för Gud! Men det är alltid mycket svårt att uppleva sanningen i dessa ord. Ja, Gud bor i vårt innersta, men hur ska jag kunna ta till mig uppmaningen: ”Gör dig ett hem hos mig där jag har mitt hem hos dig”? Hans inbjudan är tydlig och klar. Att själv ha sitt hem där Gud har sitt det är den stora andliga utmaningen. I tankar, känslor, upplevelser och begär rycks vi ständigt bort från den plats som Gud gjort till sitt hem. Att komma hem och vara där Gud bor, att lyssna till sanningens och kärlekens röst det är en oerhörd kallelse. Jag är kallad att gå in i helgedomen i mitt inre där Gud har valt att ha sin boning. Enda vägen dit är bön. Nouwen skriver att mycket kamp och mycket smärta kan bana vägen men jag är övertygad om att det endast är bön som kan släppa in mig där. Som när den förlorade sonen, föll ner inför sin far och bad. Så låt oss vända hem och i bön överlämna oss i Jesu namn:

Evige Gud, som tänder vår tro, stärker vårt hopp och formar vår kärlek, lär oss att leva för andra, glädjas med dem som gläder sig, gråta med dem som gråter och att älska utan förbehåll såsom du älskar oss. I Jesu namn. Amen.

[bwnilsson]

Tankar i allhelgonatid

Den här tiden på kyrkoåret handlar väldigt mycket för mig om att trotsa mörkret och döden. Den trotsar vi på olika sätt. För några helger sedan hade vi tacksägelsedagen, mitt under hösten, under den tid som går mot mörker och vila, då grönskan försvinner så samlas vi för att tacka och glädjas för det som varit och det som skall komma igen. Och idag, när vintern står för dörren, tänder vi våra ljus i mörkaste natten och tänker på dom som gått före oss. Vi minns och vi saknar. Tillsammans lyser våra ljus upp mörkret. Lågorna brinner för alla våra minnen, dom brinner som en påminnelse om kärleken, om relationen och om saknaden. Dom brinner som en hyllning till den som dött. Men de brinner också som en påminnelse om livet. Om det liv som fortsätter. En symbol för att vi är här, vi fortsätter leva, vi låter inte detta vara slutet, vi trotsar mörkret och döden. Ljuset får bära allt det, ljuset får bära oss när vi inte längre orkar bära. Johannes, en av Jesu lärjungar skrev ner sina erfarenheter och tankar om vem Gud är och han skriver i ett av sina brev ”Gud är ljus och inget mörker finns i honom.” När man tänder ett ljus i ett mörkt rum så tränger ljusets stråle undan mörkret och mörkret kan aldrig återta sin plats. Ljuset är starkare. Våra ljus på kyrkogårdarna, på våra käras gravar, här i kyrkan, på ljusbärare runt om i landet och i våra hem de talar tillsammans om ett hopp. Det hoppet sammanfattas av Jesus som sade ”Jag är världens ljus, den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus”. Livets ljus den slocknar aldrig. Våra egna ljus dom slocknar, vekarna brinner så småningom ut men då tar en annan låga vid, ja, jag tänker mig att den alltid har brunnit där, inuti detta livets låga, osynlig men närvarande mitt i livet. Den lågan den fortsätter att brinna för oss i en tillvaro som vi bara kan ana men aldrig riktigt fullt förstå. Detta tycker jag beskrivs så otroligt bra av biskop emeritus Caroline Krook i sin diktsamling ”omsorgen i livet”. Hon skriver ”Är det i detta mörker du har varit, Herre? Var det så här det var, när din svett droppade som blod på marken? Var det i denna ensamhet du var när dina närmaste sov? Nu kommer den gråkalla fukten med det tidiga gryningsljuset. Herre, om du varit här ge mig en enda aning av din närvaro ge mig en aning av Något, som ligger bortom det som ord kan beskriva, men som känns som värme och ljus.”

[bwnilsson]

Ett mynt av medmänsklighet att ge vidare

Matt 22:15-22 “Då gick fariseerna bort och kom överens om att försöka få fast honom för något han sade. De lät sina lärjungar och några av Herodes anhängare söka upp honom och säga: "Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen. Säg oss vad du anser: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?” Jesus märkte deras onda avsikt och sade: “Hycklare, varför vill ni sätta mig på prov? Visa mig ett mynt som man betalar skatt med.” De räckte honom en denar, och han frågade: “Vems bild och namn är det här?” — “Kejsarens”, svarade de. Då sade han till dem: “Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” När de hörde detta blev de häpna. De lät honom vara och gick sin väg.“

När jag var liten tyckte jag mycket om att samla på saker. Jag samlade på bland annat basebollkort, fotbollskort, frimärken och så mynt. Jag hade en helt ok samling med mynt från olika länder, en del gamla men de flesta samtida. Jag hade också en och annan sedel i mindre valörer. Norska, danska, engelska pund. Franska, tyska. Innan euro kom. Så minns jag alldeles särskilt hur glad jag var när jag hälsade på en vän i Pennsylvania. Han hade en släkting som jobbade på ett myntverk och som då ordnade som present, mynt som ingen hade rört vid. Det skulle tydligen vara lite extra, om de var fria från fingeravtryck och förpackade så att de inte skulle skadas så kunde värdet öka mer än annars. Idag kan jag tycka att det är lite konstigt att just mynt som aldrig använts skulle vara värda så mycket mer än mynt som används. Idag skulle jag tänka tvärt om. Mynt som används är helt klart mer värda! Nuförtiden har vi mer eller mindre rationaliserat bort myntet. Vi har plastkort istället och betalar för olika saker också med swish. Men det finns vissa tillfällen där man påminns om hur viktigt det kan vara ett ha lite mynt i fickan. Jag tänker förstås dels på kollektupptagningen i gudstjänsterna även om en del börjar erbjuda möjligheter att swisha osv. Men jag tänker framförallt på våra tiggare som vi möter dagligen. Vassill som sitter utanför hemköp i Björklinge har varken swish eller betalterminal. Han är beroende av myntet. Men inte bara av myntet utan av var och ens välvilja. Som jag sa, ett mynt är ju inget i sig själv om den aldrig används.

I dagens evangelietext får vi veta mycket om ett visst mynt. Det är en romersk denar. En romersk denar var ett mynt som motsvarade ungefär en vanlig dagslön på den här tiden. Det var också summan som skulle betalas i en årlig tempelskatt. Jesus frågar också vems ansikte som finns på myntet vilket de svarar är kejsarens. En romersk denar brukade innefatta en bild på kejsaren på ena sida och så på andra sidan en beskrivning av kejsaren som guds son. Att bära ett sådant mynt innanför templets murar bryter mot några budord. Ni kanske kan gissa vilka? Du skall inte bära avbilder och du skall inte ha några andra gudar jämte mig. Här blir de som försöker sätta dit Jesus lite bortgjorda. När de kommer med frågan om det är rätt att betala skatt till kejsaren så ber Jesus dem visa upp ett mynt som man betalar skatt med. De kunde lika gärna ta fram en judisk schekel utan kejsarens huvud på, vilket hade varit det mest naturliga myntet för tempelskatten. Romarna var medvetna om hur känsligt det var för judarna att bära avbilder inom tempelområdet så de tillät judarna att använda de egna kopparmynten. Det Jesus säger i nästa steg har blivit ett klassiskt citat som slängts fram i århundraden i debatten om relation kyrka-stat. Det var egentligen först under reformationen som det blev en riktigt het fråga. Tvåregementsläran. Det fanns ju goda skäl. Dels hade man upplevt hur makthungriga och korrumperade påvar kunde utnyttja religionen, dels levde man i en tid då nationer började bli mer självständiga. En god kristen skulle tjäna både sitt fosterland och sin Gud men aldrig blanda ihop de två. Allt som tillhörde staten var den materiella världen och allt som tillhörde Gud var den andliga världen. Nästan lite ”överlåt politiken åt politikerna”. Sen växte det dessutom fram en syn under början av 1900-talet som ansåg att Jesus inte överhuvudtaget är intresserad av att slösa tid på statliga angelägenheter eftersom de tillhörde de världsliga ting som skulle upphöra vid Guds rikes ankomst. De tolkar därför Jesu svar som ironisk och att han i själva verket menar att det där med huruvida ni skall betala skatt det är ”ert” problem, det angår inte mig.

Texten har alltså använts från både kyrkligt och statligt håll för att legitimera att hålla isär religion och samhälle utan öppenhet för någon dialog eller samverkan mellan dem. Jag menar att detta helt missar det budskap som Jesus förmedlar. Jesus vill snarare betona hur sammansvetsade dessa två saker är med varandra. Eftersom myntet de höll upp hade kejsarens bild på ena sidan så var det logiskt att han skulle få tillbaka det men allt annat; den riktiga kroppen, levande materia, hjärtat som slår, blodet som pulserar, kropp, själ och ande skall man ge till Gud. För det tillhör Gud. Det var nog det som var orsaken till att de som hörde hans svar häpnade. Bakom orden finns tanken att det är i Gud som vi lever och rör oss och är till. Eller som det står i psaltaren 24: ”Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den. Det är han som har lagt dess grund i havet och fäst den över de strömmande vattnen.” Allt tillhör Gud, självklart också då kejsaren. Guds anspråk på en människa har inga gränser, det omfattar hela ens existens, och så också politiken och medmänskligheten.

Man skulle kunna säga att Jesus inbjuder oss att fråga WWJD (What would Jesus Do?) vid varje tillfälle. Och vad är det Jesus vill med våra liv? Han vill att vi skall älska. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek. Det sammanfattas egentligen så himla bra av Paulus i dagens episteltext Romarbrevet 13:7-10: ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad. Stå inte i skuld till varandra utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Som människor skapade av Gud, som lever och rör oss och är till i Gud är vi skyldiga att visa kärlek till varandra. Jag är skyldig Vassill utanför hemköp min kärlek. Jag är skyldig flyktingen som hoppas få finna fred och trygghet här i Sverige min kärlek. Jag är skyldig var och en av er min kärlek. Det är det mynt som vi bär runt på. Ett mynt som Gud har lagt ner i vårt väsen för att kunna ge vidare till andra.

[bwnilsson]

Det går en ängel kring vårt hus

”Det går en ängel kring vårt hus, han bär två förgyllda ljus, han har boken i sin hand och Jesusbarnet i sin famn, så sover vi i Jesu namn. Amen.” Så lärde mig be när jag övernattade hos min farmor som liten. Det var den första bönen som jag fick lära mig och jag minna hur jag låg i sängen på natten och föreställde mig hur ängeln gick runt och runt utanför fönstren. Min farmor bodde dessutom på femte våningen så ängeln måste kunna gå i luften, och höjdrädd kunde han ju inte vara, men sen kom han ju från himlen. Jag minns också att jag var helt fascinerad av hur mycket änglar förmådde bära. Den bild jag fått av änglar från målningar och vykort visade att ängeln hade två händer precis som vi människor, samtidigt kunde den här ängeln alltså bära både två förgyllda ljus, en bok som jag tänkte måste ha varit den jag höll på att läsa vid den här tiden Pelle Svanslös i Amerika och sen utöver dessa tre saker så hade han också ett barn i sin famn. Det var otroligt. Jag skulle mycket senare förstå att boken och Jesusbarnet kanske var de två förgyllda ljusen och att det därför inte rörde sig om 4 saker utan bara om två, men det var senare det. Tanken på en ängel som kan gå i luften och som kunde bära mer än jag någonsin kunde bära gav mig en bild av en stark ängel. En ängel jag kunde lita på. Som kunde bära det jag inte kunde bära, och som kunde gå dit jag inte kunde gå.

Ja just det, det var en sak till! ”Han” För mig har ängeln alltid varit en kvinna och ändå lärde jag mig i min första bön att ”han bär två förgyllda ljus”. Det leder fram till den andra egenskapen hos ängeln som jag snappade upp som barn: moderligheten. Det kan också ha att göra med att många bilder föreställer just kvinnor som änglar och jag kan ha påverkats av det, men jag tror också om jag tillåter mig att låta lite gammaldags att det är för att modern är en så viktig person för barnet, närheten, kärleken, tryggheten i moderns famn, kopplade jag samman med ängeln. Jag är övertygad om att änglar varken är män eller kvinnor utan androgyna, men det var ett litet för svårt ord för en liten pojke. Något kön måste ängeln haft för det var ju så allt var uppbyggt.

Så med bilden av den fridfulla men starka och moderliga ängeln möter jag en dag texten om Mikael och hans änglar, och om striden i himlen mot draken som i sin tur också hade en hord av änglar på sin sida. Det var en krock kan jag säga men en nyttig sådan. För ju mer jag började förstå att världen inte var så trygg. Att det fanns våld och människor for illa så passade en bild av starka krigaränglar in väl. Det var slaget mellan gott och ont. Ett slag som också idag utspelar sig och som vi är delaktiga i.

Så mötte jag en tredje bild av ängeln i boken ”Om änglar kunde tala”: Det är en bok om en människas livsöde. Om Frank som man får följa från ungdomsår till en för tidig död i cancer. Franks liv är väldigt händelserik eftersom han bygger både på författarens livserfarenheter och på författarens samtal med många ungdomar. Under bokens 378 sidor märker man ingenting av ängeln. Förrän den dag då Frank möter honom i sjukhusrummet och ett samtal utspelar sig.

”Har Gud verkligen varit med mig genom livet? Vakade han över mina barn- och ungdomsår, den tid då jag inte ens trodde Gud fanns? Var han med när jag körde på Christian? Följde han mig genom ångesten och all oro under åren därefter? Fanns han hos mig då jag stod inför livets svåraste vägskäl, slets som ett ängsligt kreatur mellan Gud och Lis? Och under forskaråren, när alla mina drömmar och allt hårt arbete slogs sönder, rann ut och grusades till absolut ingenting? Aldrig har jag känt mig så ensam som då. Eller dessa sista månader? Många gånger trodde jag att Gud glömt mig. Var han verkligen lika nära genom allt det här?

Ängeln nickade för varje fråga.

”Tänk om jag på djupet fattat det, viskade han. Så mycket oro jag besparat mig då. Om jag verkligen insett hur påtagligt nära den osynliga världen är, då hade jag skonats från många onödiga bekymmer.”

Ängeln såg på honom.

”Men Frank, sa han. Du visste ju! Du visste allt det här. Men tron på Gud innebär inte alltid en försäkring mot oro, smärta och sorg. Men du ska veta att Gud ska finnas där för alltid. Han har lovat ge modet och styrkan att trots allt kämpa vidare.”

För mig har ängeln blivit nästan lika svår att förstå som Gud själv, googlar man på det får man över 2 miljoner träffar, 103 miljoner om man skriver på engelska! Men en sak tycker jag mig uppleva som gäller oavsett vilken bild av ängeln som framställs och det är att de står för en symbol för Guds närvaro mitt i livet. Gud är med oss med en kraft såsom väldiga krigsänglar som kämpar för det goda men också som den ömma närheten och kärleken.

Vi ber i dopets befrielsebön om befrielse från mörkrets makt för vi vet att den finns där. Sådant som vill bryta ner, förminska, förstöra och förgöra. Vi ber också att Gud skall bevara oss i sitt ljus nu och alltid för att vi erkänner att Guds ljus är starkare än mörkret och att livet trots allt får sista ordet. Dopet är ett synligt tecken på att livet är starkare än döden och genom dopets vatten får vi del av det liv som aldrig dör. Jesu Kristi liv. Livets alla nyanser omges av dopets vatten och i den är ingenting för smått eller för stort. Allt vi upplever, går igenom eller drabbas av delar Gud och ger oss mod att leva.

Det går en ängel kring vårt hus – är kanske en barnslig bön men den rymmer livets djupaste insikter, för barnet finns den osynliga världen oftast med självklarhet närvarande. När vi blir äldre tappar vi delvis detta perspektiv som det var för Frank i boken ”änglar kunde tala” men som det också visade sig i boken så tappar inte perspektivet oss och det är en trygghet över allt annat.

[bwnilsson]

Att alltid kunna ge sina barn mat. Den känslan.

Tankar utifrån midfastosöndagens evangelietext Joh 6:1-15.

Jag har upptäckt att jag tänker mycket mer på mat och mattider och om att införskaffa mat sedan jag blev pappa. Jag kan bli så otroligt nojig när det gäller att min son skall äta ordentligt. På morgonen står jag och vispar ihop gröt, brer en smörgås och försöker få honom att äta. Ibland går gröten ner med god aptit och pappa ler och känner sig glad. Många gånger tar han en tugga av mackan, smetar ut resten i gröten, drar en klick genom sitt hår och nacken och föser tallriken tillslut i golvet och flinar. För oss är det lunchen som är dagens viktigaste mål även om många säger frukost. Hos oss är det så eftersom den avgör lite hur länge Ludvig sover middag och därmed hur lång egentiden blir för pappa. Sen är det välling till mellis som alltid går ner med god aptit. Middagarna har blivit allt bättre också men det är inte alltid han är så hungrig och kanske petar lite, kanske plockar isär fiskpinnarna, sträcker sen fram dem med ett brett fascinerat leende och visar mig vilken otrolig upptäckt han har gjort om att det finns något vitt under paneringen. På BVC har de sagt att inte oroa sig för hur barn äter för de löser själva hur mycket de får i sig och det är inte farligt att gå till sängs hungrig.

Det är inte farligt att gå till sängs hungrig. Är det inte det?

Tusentals barn dör varje dag av undernäring och brist på mat, trots att jordens resurser skulle räcka åt oss alla. Varje dag vaknar 800 miljoner människor till en verklighet där maten aldrig räcker. Ett liv där hungern alltid är närvarande, och där kampen för att få äta aldrig är över. Jag tänker på Adeon Ali från Etiopien som är ungefär min ålder. Hon säger att ”det går väl an som förälder att vara hungrig, men att se mina barn hungriga gjorde fruktansvärt ont. Det var så svårt att behöva be någon annan sörja för ens barn. Jag vill ta hand om dem själv.”

Tänk vad viktigt det är med mat! Och vad jag tar det för givet. Att jag alltid har det tillgängligt. Har det tagit slut kan jag köpa mer. I värsta fall om jag inte orkar handla kan jag laborera med några saker från ett oftast överfullt skafferi. I jämförelse känns min kamp för att få Ludvig att få i sig tillräckligt ganska futtig.

Liksom Filippos blir jag lamslagen av all nöd. Jag möter den varje dag. Hans ord är också mina ord ”Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var!” Två hundra denarer var 8 månaders lön på den här tiden. Nöden kan närmast sägas vara oändlig. Det känns så. Många gånger. Jag vet inte hur ni upplever det men man kan välja att förfasas, stänga av eller låta sig utmanas.

Det slår mig hur passiva lärjungarna är i den här berättelsen. Alla utom en liten pojke. Och Jesus förstås. Först har vi Filippos som jag redan nämnt som får klassas som gruppens realist eller skeptiker. Det kommer inte gå. Vi kan inte ge till alla. Skall vi då ge upp?

Sen har vi Andreas som under tiden verkar ha tittat runt lite i närheten för han får syn på en pojke som faktiskt har en matsäck med sig. Ja det kanske är lite för stort för en matsäck men kanske skulle det räcka till en familj i några dagar. 5 bröd och två fiskar. Jag tycker det dock verkar som att Andreas är lite ironisk. Eftersom han avslutar med att säga ”men hur långt kommer vi med det bland så många”.

Men pojken ställer det lilla han har till förfogande och Jesus gör något fantastiskt med det.

Ordet för pojke i texten tydliggör att det har att göra med en mycket liten pojke. Verkar vara en intressant detalj. Det är så litet som det kan bli. De 5 bröden är kornbröd, den billigaste sorten vilket indikerar att pojken var fattig, vetebröd var vanligare men dyrare. Det är alltså något väldigt enkelt som räcks fram. Ordet som översätts med fisk är inte det ord som används vanligtvis för fisk utan det är ett ord som översätts bäst med något som är till för att ätas med brödet. Ett pålägg. Det kan mycket väl ha varit fisk. Torkad eller konserverad fisk för att göra brödet mer aptitligt.

Lärjungarna var dem som sedan fick uppdraget att dela ut. Jag vill också användas för att göra gott. Jag vill att Gud skall använda mig i det goda arbetet för jag har fått så många fina gåvor att dela med mig av och jag har förmånen att ha mat att sätta på bordet varje dag. Jag kanske inte alltid måste vara den som tar initiativ. Som har idéerna och handlingskraften men jag kan hänga på. Låta mig inspireras av andras exempel och hjälpa till med det lilla jag har med mig.

När man läser insamlingskatalogen för Svenska kyrkans internationella arbete blir det ändå tydligt att så mycket görs. Det finns så många goda krafter. Det finns en massa människor som ställer det lilla de har till förfogande och som i Jesu händer blir något fantastiskt. Katalogen vittnar om det överflöd som kommer av min lilla, till synes fjuttiga gåva. Jag kan göra skillnad med små medel. Bara jag är villig. Bara jag låter mig användas i den goda kampen och inte ger upp eller dukar under, tänker att det inte är någon idé.

Adeon Ali är ett tydligt exempel på att arbetet gör skillnad. Det står om henne i insamlingskatalogen. Hon behöver inte längre gå hungrig. Hon som ville ta hand om sina barn kan nu göra det. Hon har fått kontroll över sitt liv tack vare ett projekt där människor får lära sig att odla och få starthjälp till en egen ekonomi. Hon vittnar om att hon känner sig mycket starkare nu. Hungern har gjort att hon ser äldre ut än vad hon är. Hon har gått upp i vikt och hennes hy har fått ny lyster. Hon säger ”jag är så tacksam över projektet, och alla människor som stödjer det. Jag är tacksam över att ha fått berätta min berättelse. Att få bli lyssnad till.”

En annan berättelse fångar också min uppmärksamhet medan jag bläddrar i insamlingskatalogen. Det är Margaret Bensons berättelse ihop med en bild där hon lyfter upp och pussar sin nybadade son. Dom bor i Uganda där livet fortfarande är mycket svårt för många av de tusentals människor som vänt tillbaka till sina byar efter inbördeskriget. Det är stor brist på rent vatten, svårt att odla, och bristande hälsa för mödrar och barn. Dessutom har det upptäckts en förödande spridning av HIV viruset. ACT och Svenska kyrkan erbjuder förutom HIV bekämpning också kurser för gravida och ammande kvinnor i att laga näringsrik mat åt sig och sina barn. Det borras också brunnar och gamla brunnar lagas så att familjerna ska få rent vatten. Det erbjuds också utbildningar i jordbruksmetoder, småsparande och vatten- och sanitetsfrågor som ger stor effekt för familjer som endast har jorden att leva av.

Det här är bara två av de många projekt som bedrivs och som gör skillnad för människor världen över.

I Dagens bön för midfastosöndagen ber vi:

”Herre vår Gud, som möter oss i nattvardens måltid, vi tackar dig för att vi får dela bröd och liv med varandra som försoningens och rättvisans tecken i en söndrad värld. I Jesu namn. Amen.“

När Jesus tar de fem kornbröden och de två fiskarna, tackar Gud och delar dem så är det ett trots mot den nöd och orättvisa som Jesus och hans lärjungar mötte dagligen. När vi tackar Gud och ber välsignelsen över brödet och vinet i nattvarden så är det likafullt ett trotsigt hopp mitt i den nöd och orättvisa vi möter varje dag på olika sätt. Det räcker långt mer än man först tror. Folket åt och blev mätta. Det räckte och blev över.

När vi bryter bröd är vi ett försoningens och rättvisans tecken i en söndrad värld. När vi delar så delar vi också liv. När vi låter det vi gör passera via Jesu händer uppstår överflödet. Detta överflöd vittnas också om i 2 Kor 9:10 ”Han som ger säd att så och bröd att äta, han skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning”. Det lilla jag gör kan bli så enormt betydelsefullt för någon annan.

När jag ser in i min sons ögon vill jag också kunna se ögonen på alla barn på jorden som behöver oss. Jag vill inte bli avtrubbad och glömma nöden. Jag vill se samma glädje stråla från deras blick. Jag vill att föräldrar världen över skall få uppleva samma sak som jag när barnen får äta sig mätta. Låt oss göra det till verklighet! Låt oss ständigt be för det. Låt oss göra det vi kan. Låt oss lägga det i Jesu händer.

Var det fastekampanjen Paulus tänkte på när han författade sitt brev? Det var en liknande kampanj där församlingsborna i Korinth uppmanades att samla in medel för det arbete som bedrevs bland fattiga i Jerusalem. Samtidigt behandlar Paulus ett problem om orättvisa i måltidsgemenskapen i församlingen. Bröd och rättvisa hör ihop. Nattvarden och kollekten hör ihop. Först får vi ge av de välsignade gåvor som vi har fått och sedan får vi ta emot den välsignade gåva Gud oss ger. Som vi ber i nattvardsbönen:

”Sänd din Ande över oss som bär fram dessa gåvor och som tar emot det livets bröd och den välsignelsens kalk, som är Kristi kropp och blod. Hjälp oss att ge hans kärlek vidare i världen. Ge oss hans blick för alla som lider nöd och gör våra hjärtan brinnande av hans kärlek.”

[bwnilsson]

Igår lärde jag känna Costika från Rumänien

”Ta Gud till föredöme, som hans älskade barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud.” Ef 5:1-9

Hej jag heter Björn! Vad heter du?

Tänk vad viktigt ett namn är. Det räcker med ett namn för att en främling skall bli lite mindre främmande, för att en grund för förtroende skall kunna läggas, första steget mot vänskap. Det räcker med ett namn för att muren mellan två människor skall börja falla sönder. Costika heter mannen som sitter och ber om pengar utanför Hemköp i Björklinge. Han var inbjuden att berätta om sitt liv på en torsdagskväll i Björklinge församlingshem. Han kom från en liten by i Rumänien. Hade en fru och 3 barn mellan 5 och 13 år gamla. Han hade inget jobb, ingen inkomst, kämpade för att få mat på bordet åt sina barn. Jag kan knappt tänka mig hur det skulle kännas. Att inte kunna ge mat åt sina barn. Det är en av våra allra mest grundläggande instinkter när vi blir föräldrar. Jag vet själv hur nojig jag blir när Ludvig inte äter. När Ludvig matvägrar eller får i sig alldeles för lite. Hemma pratar jag ofta om hans mattider. Om hur viktigt det är att hålla dem och se till att han får minst två rejäla mål om dagen. Tack och lov för vällingen, då vet jag att han blir mätt. Vissa dagar äter han med den största aptiten, andra dagar äter han lite mindre. Varje gång sitter jag och känner lycka eller oro. Hur skulle det vara om jag inte kunde erbjuda honom mat?

Fram till 1850-talet har romerna varit slavar hos folket i Rumänien. Därefter släpptes de fria utan någon plan, utan något skyddsnät eller någonstans att ta vägen. De bara släpptes fri. Vad är det för typ av frihet? Costika berättade att verkligheten för väldigt många romer i Rumänien är daglönare. Har man tur får man ett jobb för dagen, t.ex. på en bondgård och så får man pengar att köpa mat till sin familj. En vanlig månadslön kan ligga på ca 1000 kr. Det förutsatt att man har ett jobb så länge. Jag tänker på berättelsen om daglönarna i vingården i Matteus 20:1-16. De samlades på torget på morgonen för att lyckas ragga jobb för dagen. Kom man lite för sent så fick man inget jobb och därmed ingen möjlighet att sätta mat på bordet. Det är en liknelse ur Jesu mun för 2000 år sedan. Alltså verklighet för många fortfarande. Ingen trygghet, inga rättigheter, ständig oro att inte klara brödet för dagen som kommer.

Costika berättade att han är den enda i sin familj som är arbetsför. Den ständiga jakten på något sätt att få mat på bordet förde honom till Sverige. Det var en vän till honom som tog med honom. Vännen hade varit här förut och fått ihop tillräckligt för att kunna sätta mat på bordet i några månader och nu ville han att Costika skulle följa med. De tog sig till Sverige med buss för några veckor sedan och tanken är att stanna till strax efter påsk. Costika fick med sig sin fru, men barnen är hemma med hans mamma. Han har ingen aning om var han är. En okänd plats, långt från sitt hem och sina barn. Han och hans fru bor i en bil på någon öde parkering någonstans i Uppsala. Han är inte här av sin egna fria vilja även om han är en fri man. Han tvingas till detta. Situationen tvingar honom till detta. Jag skulle ha gjort likadant om jag inte hade kunnat ställa fram mat till Ludvig varje dag. En mycket bra dag kan man få ihop 500 kr som tiggare. En dålig dag ungefär 20 kr i mynt. 1000kr var alltså en vanlig månadslön om man hade ett arbete i hemlandet.

”Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget”. Dessa ord yttras av profeten Jesaja och nedskrivna i boken med hans namn kap 59 vers 14. Jag känner igen mig i denna känsla. Tiggarna finns överallt, behoven och nöden ser vi dagligen, i nästan varje hörn. Kärleken, rätten vill bryta fram, vill hjälpa, men känslan att inte mäkta med, att det är för mycket, att jag inte orkar, den blir för stark, för överväldigande. Rätten trängs tillbaka inom mig. Jag stannar hellre på avstånd, tittar bort, går en omväg, snubblar över torget när jag ser dem. Jag vill inte det. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag”skriver Paulus. Vi är bara människor. Förmågan finns i oss till så oändligt mycket gott men också så fruktansvärt mycket ont. Jag vet att jag inte direkt har något att göra med tiggarnas situation i sitt hemland men indirekt måste jag våga erkänna min skuld, erkänna min delaktighet i det onda som görs och stämma in i bekännelsen ”jag har inte älskat dig över allting och inte min nästa som mig själv.” De behöver min hjälp och även om jag inte kan hjälpa alla och nöden är så oändlig, så kan jag göra något. Jag kan lära mig ett namn. Jag kan bidra så att en ”dålig dag” blir lite bättre. Jag kan våga se människan och våga kärleken. Profeten Jesajas ord fortsätter ”Gud såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep. Då gav hans styrka honom seger, hans rättfärdighet var hans stöd. Han klädde sig i rättfärdighetens harnesk och satte segerns hjälm på sitt huvud”. När rätt och rättfärdighet, ärlighet trängs tillbaka så finns det något som är oändligt mycket större och som vi kallar för ”Guds kraft”. Det är kärleken. Jag älskar orden från psalm 782 ”Godhet har makt över ondska, kärleken nedkämpar hat.” Så kan vi leva med hoppet mitt i en värld full av nöd. Gud är med och godheten och kärleken är alltid så mycket starkare än den ondska och det hat vi möter dagligen. Det är den Paulus uppmanar oss att imitera i Efesierbrevet 5:1-9. Vi är kallade att imitera Gud, att leva i kärlek såsom Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva. Det är vår kallelse. Det är det jag vill. Under tiden kommer jag många gånger behöva bekännelsen att jag inte älskar, att jag sätter mig själv och mina egna behov främst många gånger. Men jag skall ständigt kämpa emot och låta kärleken leda mig. Förlåtelsen och upprättelsen som kommer efter min bekännelse ger mig den chansen. ”Du är förlåten, förlåt dig själv och förlåt andra.” Gå nu ut och fortsätt imitera Guds kärlek.

   Om några månader så reser Costika tillbaka till sitt hemland med den inkomst som han förvärvat under sin väldigt korta tid hos oss. Jag kommer att sakna honom för jag vet numera hans namn. Costika. Han är inte bara ett fenomen som jag alltid möter utanför affären. Han är en individ som kommer att ersättas av en annan. Jag kan lära mig hans eller hennes namn också. Att tränga tillbaka, stanna på avstånd och snubbla på omvägar är ingen lösning för någon. Jag kan inbilla mig att jag löser deras situation genom att inte ge dem några pengar. Nöden är stor och behöver mötas på så många olika plan. Jag kan inte avsäga mig mitt ansvar. Jag har ett stort ansvar att göra det lilla jag kan göra. Just nu är det att fortsätta ge. Lära mig ett namn, tänka på barnen där hemma som faktiskt får något att äta så småningom även om det bara är för en kort tid. Samtidigt skall jag be för att en politisk lösning kommer till stånd. Att EU sätter press på Rumänien att också ta sitt ansvar. Låt oss alla ta vårt ansvar! Imitera Gud! Leva i kärlek!

[bwnilsson]

"Din tro är stark det ska bli som du vill"

En fiktiv berättelse baserad på Matt 15:21-28

Hon hade prövat allt. I över ett år hade de skickats från läkare, till läkare, till olika medicinmän och helbrägdagörare. De hade klämt och känt. Tagit prover och ordinerat olika örter och salvor. Men inget hade hjälpt. Bisha kände sig uppgiven. Hon drog en djup suck medan hon baddade sin dotters panna med den blöta tygbiten. I byn hade det börjat pratas. Eller det hade pratats ganska länge. Ända sedan hennes dotter Izabel blev sjuk har det viskats om henne. Sagts olika saker, än det ena än det andra. Teorier om varför och vad. ”Gudarna har övergivit henne.” ”Det är ett straff för något hon hade gjort.” ”Eller var det hennes mamma som straffades?” Bisha mindes hur det var förut. Hon tänkte på sina vänner. Ja de som hade varit hennes vänner, och grannar. Om de bara visste hur mycket hon saknade dem, hur mycket hon behövde dem nu. Just nu. För att orka. För att fortsätta kämpa och hoppas. Men ingen kom och hälsade på längre. De brukade ta omvägar förbi henne när hon mötte dem på gatan. En och annan medlidande blick mötte hennes, men oftast inga blickar alls. Hon hade övervägt flytt, men var skulle hon ta vägen? Vad skulle hon leva av? Om det inte var för den lilla odlingen och geten som hennes man hade lämnat efter sig så hade hon ingenting. Plötsligt kände hon hur tårarna började komma. Hon svalde för att inte börja gråta. Hon lyfte blicken som vilade över hennes dotters sjukbädd och blickade ut genom den lilla gluggen ovanför. Solens intensiva ljus trängde sig in genom den och hon förstod att det måste vara mitt på dagen. ”Shapash” solen, du vet hur det är att vara mor mumlade hon. Du blickar ner på dina barn, på allt vad du skapat varje dag från din plats på himlavalvet utan möjlighet att stiga ner och nå oss med din kärleksfulla famn, bara din värme känner vi. Om det finns något du kan göra… En skugga fladdrade plötsligt förbi utanför huset. Hon hörde röster. Det var tydligen några av hennes grannar som hade mötts och började prata. En av dem hade tydligen nyss kommit hem från en vandring till grannbyn. Han talade om en grupp män han hade stött på längs vägen. Det var tydligen någon form av judisk rabbi och hans lärjungar. Vad gjorde en judisk rabbi här uppe? Tänkte hon. Det var sällan de vågade sig så här långt. Aldrig att en judisk man skulle frivilligt välja att bosätta sig här, än mindre tala med en fenicier. Mannen fortsatte prata om vad han fått reda på om denna man. Hon fick höra att han hette Jesus och att han var son till Josef av Davids ätt och att han nu bodde i Nasaret där han hade predikat om enkelhet och rättvisa och utfört en mängd mirakler och bland annat botat sjuka. Bisha han knappt tänka sig för. Plötsligt uppfattade hon hur kroppen rusade upp från sin plats intill dottern och slängde sig ut genom porten och iväg längs landsvägen. Hon skulle leta upp denna man. Det kände hon bara. Troligtvis skulle han inte ens vilja prata med henne men det spelade ingen roll längre. Det var som mannen hade sagt. En judisk rabbi med sina lärjungar vandrade längs den torra landsvägen. Hon började ropa. ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig!” Först fick hon inget svar. Hon ropade igen. Då blev det rörelse i leden. Männen runt omkring började ge henne avvisande blickar och de viskade något till Jesus. ”Troligtvis bad de honom att visa bort mig.” Tänkte hon. ”Kanske var han trött.” De hade ju gått länge och det faktum de hade dragit sig så här långt norrut kanske betydde att de inte ville träffa någon utan bara vila. Han vände sig till dem och sa något som hon precis hann uppfatta. Ville han att hon skulle höra det? ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” Hörde hon. ”Jo visst förstår jag det” tänkte hon, du är ju trots allt en judisk rabbi men jag har inget kvar. Jag har gjort allt och nu finns det inget kvar att göra. Hon föll ner vid hans fötter och vädjade ”hjälp mig”. Då sa han något som högg tag i Bisha och ruskade om. ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Hon blev så arg. Hon kokade. Hon kände igen bilden så väl. Jämförelsen var en vanlig sådan. Andra gånger brukade hon bara acceptera och inordna sig. Självklart visste hon sin plats i hierarkin, både som fenicier och som kvinna men nu fick det vara slut på gullandet och daltandet! Hon tänkte på sin sjuka dotter som hon älskade mer än allt i världen. Hon ställde sig upp och spände blicken i Jesu ögon. ”Nej herre, men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” Hon fullkomligen skakade när orden kom fram. Han såg på henne. Plötsligt kände hon en värme uppfylla hela hennes inre och hon kom att minnas hur det kändes när solens strålar trängde sig in genom det lilla fönstret där hemma. ”Kvinna, din tro är stark det ska bli som du vill.” Aldrig hade hon kunnat föreställa sig att få höra dessa ord men hon fick det. Hennes tro som var så svag, som en flämtande låga som ville ge upp närsomhelst hade varit tillräckligt stark för att denne rabbi, denne Jesus skulle se det hos henne. Var det hennes ilska? Var det hennes omättliga kärlek till sin dotter som hade gjort det? Han hade ändrat sig. Han hade lyssnat på henne, verkligen lyssnat och förstått innebörden i hennes förtvivlan och hon hade fått honom att ändra sig och dottern hade blivit frisk. Den dagen bröt Jesus hennes utanförskap och hans utmanande ord hade väckt i henne en styrka och en beslutsamhet som hon för längesedan hade glömt bort att hon hade. Hela byn talade om denna händelse och Bisha var nu välkommen var än hon gick och hennes dotter också. Av människor som besökte byn hade hon fått hört berättelser om Jesus och hans lärjungars fortsatta arbete, om hur de nu förkunnade en Guds kärlek som sträcker sig till alla folk och som tränger in såsom solen till de djupaste mörkaste vrårna hos människor och visar vägen ut.

- Björn Nilsson