Jun 4
Ingenting började det bara fanns där
Mara Lee, Min tunga moder
seen from Norway
seen from United States
seen from United States
seen from United States
seen from Australia
seen from China
seen from United States
seen from United Kingdom
seen from United States
seen from Japan
seen from United States
seen from United States
seen from United States
seen from United States
seen from United States
seen from Türkiye
seen from United States
seen from United States
seen from Ukraine
seen from United States
Ingenting började det bara fanns där
Mara Lee, Min tunga moder
Om man inte är någonting finns det inget som kan göra ont om jag inte finns kan de inte förnedra mig
Mara Lee, Min tunga moder
hon och ytorna, omvärldens de möttes ibland i stötar uppträngda, hukande trånga kollisioner och sedan vrålande men bara inuti för inuti, säger de tillhör henne
Mara Lee, Min tunga moder
Det här går inte, tänker jag jag behöver en årstid jag har alltid skrivit utifrån en årstid vår, april, när det smälter spricker växer eller allra första början skynket dras undan blottar ett nytt vrål - världens vita tänder, januari någon gång ibland; sensommarhetta, onatur men det här - jag slår ut med handen kylig öken, ljus som bländar skallrande färglös vind det är ingen årstid, det är du och jag, underliga hopplösa rytm - vårvinter
Mara Lee, Min tunga moder
mer likt en gudom som måste bära mask inför människorna mer likt en gudom applicerade hon rött på sina yttersta kanter för att dölja sin gudomlighet och för att inte av misstag förvandla oss till sten
Mara Lee, Min tunga moder
Det inuti, som jag svalt, och att jag vägrar, gör mig inte till en martyr eller någon som närmar sig helighet Jag är bara en smutsig jungfru.
Mara Lee, Min tunga moder
Varför säger du inget? Blev det obekvämt nu? (modern tittar bort, sorgset) Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör. Allt rinner av dig.
Mara Lee, Min tunga moder
Vad våra knutna nävar slår bort. Ord, men också känslor, minnen. Jag skriver detta till dig, men mest till svärtan som följer tätt inpå dina steg. den som också blev min, den som - det enda som - absurt nog gick att ärva. Och om jag hade vetat när jag var tretton fjorton femton sexton sjutton arton nitton tjugo tjugoett tjugotvå tjugotre tjugofyra år att detta arv detta mörker rymde allt som skulle kunnat förvandla det fruktansvärda till det sublima. * Men då hade de redan slagit på helljusen.
Mara Lee, Min tunga moder