#minvent

[mittegnakaos]

minvent

Ångest. Den tar långsamt och äter upp dig inifrån. Det värsta är att man vet att man inte mår bra, man vet att man sover dåligt, äter dåligt, är trött hela tiden, mår illa, vill inte lämnas själv med sina tankar men ändå gör man ingenting åt det. Jag orkar inte, jag orkar inte ta tag i mina problem, jag orkar inte gräva efter orsakerna, jag orkar inte försöka må bättre. Jag fortsätter bara distrahera mig och trycka undan allt tills den dagen då jag inte längre pallar trycket. Denna gången är inte som gångerna innan, denna gången är större, denna gången har det påverkar allt och jag vet inte ens vad jag ska ta tag i först. Var börjar man när man bara känner en hopplöshet, när man vet vad man borde göra men inte klarar av att göra den?

[mittegnakaos]

minvent

Jag måste få skriva av mig lite. Jag märker att det har varit mycket nu och att det finns en del frustration samlad i mg och jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig eller hur jag ska få ut den. Känns som om jag behöver en kall dusch, en ny start eller ett svar. Jag vet inte hur min framtid kommer se ut, jag vet inte vad jag vill göra med resten av mitt liv och jag vet inte vad jag vill få ut av det jag gör just nu. Eller jag vet vad jag vill få ut av livet, jag vill vara lycklig, känna mig nöjd och känna att jag åstadkommit det jag drömt om men om man kollar tillbaka på det jag drömde om när jag var liten var det aldrig något konkret. Jag ville resa och jag vill upptäcka, jag ville känna världen försvinna under mina fötter, jag ville se havet breda ut sig framför mig och jag ville känna adrenalin och vinden i håret. Jag ville känna någonting, något större och mäktigare än mig själv, en känsla som får hela kroppen att känna sig levande. Jag har bara ingen aning hur jag ska komma dit, ingen aning om hur jag ska förverkliga denna känsla. Allt jag känner nu är en grå, uttråkad frustration. En grå vardag utan mål eller riktlinjer, ingenting som kan förverkliga den känslan. Jag söker efter en känsla av att känna mig levande. Att sitta på de jobben jag har nu dag in och dag ut känns bara extremt tråkigt och outmanade, det känns som om man i fast i någonting jag inte drömmer om.  Jag längtar efter något där saker händer, något aktivt och friande men att göra det till verklighet känns omöjligt och mer som en dröm som inte kan bli verklighet. Någonting som är för bra för att vara sant. Istället sitter jag här utan svar om min framtid och utan mål med ångest av att gå till ett jobb jag inte ens finner intressant eller roligt. Bara något att fylla dagarna med. Jag hade velat skapa något, känna något och bara få känna mig levande  men jag vet inte hur eller vad det ens är. Jag känner mig fast, dagarna och åren rullar på utan att jag kan stoppa dem och jag vet inte var jag ska börja eller hur jag ska hitta svar på vad jag känner vilket gör att jag bara ger upp och försöker fylla tomrummet och tiden men något annat som egentligen bara känns som slöseri och utfyllnad så att tiden går och jag slipper tänka på mina känslor men jag vill slita mig loss men jag har ingen motivation till det. Jag vill här ifrån, jag vill känna solen och sanden och havet och äventyr och jag vill göra och uppleva saker. Känna fart och vinden och solen och livet. 

[mittegnakaos]

Minvent

Jag känner mig så jävla arg, jag känner mig så jävla stressad som att allt är utom min kontroll. Som att inget blir bra men det måste det vara. Att jag inte längrevet vad jag ska göra, det känns som om jag hamnar i ett intet där det inte finns några säkra kort och det skrämmer mig mer än något annat och dessa känslor går ut över det jag skriver, det jag gör och dem jag älskar men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Det är som att jag vet exakt vad problemet är och varför jag känner som jag gör men jag kan inte stoppa det vilket gör det ännu värre. Jag kan inte få ut det till de som frågar men mitt huvud skriker vad som är fel men min mun får inte ut ett ord. Instängd i sig själv.

[mittegnakaos]

minvent

en sak som jag är rädd för är att jag aldrig kommer våga ta steget här ifrån. jag vet att min mamma tror världen om mig, hon är så säkert på att jag kommer se den värld som jag så gärna vill se, att jag kommer upptäcka de delar av världen som jag velat se sedan jag var liten men jag vet inte hur, med vem, vart. jag vet inte om jag kommer våga ta steget att utforska, hur ska jag göra med allt de som jag kommer lämna kvar här? hur ska jag hitta någon som vill samma ska om jag? och om jag gör, kommer jag våga fråga?

[mittegnakaos]

Minvent

Det läskigaste som finns är att älska någon. Du vet aldrig när det kan ta slut. Det läskigaste som finns är att den du älskar kan sluta älska dig i vilket ögonblick som helst. Utan att du kan göra något åt det. Det läskigaste som finns är att det enda du kan göra är att acceptera det och låta tiden göra sitt. Men det gör ont.

[mittegnakaos]

Min vent

Varför ska man på något sätt alltid förstöra för sig själv när allt är bra? Varför kan man inte bara njuta och att in den stunden som är glad? Varför måste man ändra humör, få en dålig tanke eller bara få känslan av att det är inte så bra som det känns att det är? 

[mittegnakaos]

Minvent

Det underbara med ett förhållandet är hur nära man kommer en annan person, hur du visar alla sin sidor och den gör likadant. Man spenderar så mycket tid som möjligt med en personen, älskar den och sätter den personens lycka framför sin egen. Men det läskiga är att något du älskar, något som gör dig så glad kan finnas där ena sekunden för att nästa sekund försvinna helt. Dras bort från sig utan förvarning, du kan bara lära känna en person till 99 % men den 1% som är kvar kommer du aldrig kunna nå. Och det är det som är läskigt att hela livet kan förändras från en dag till en annan utan att du har någontings att säga om de.

[mittegnakaos]

minvent

jag kan inte tänka mig att en person  “the one” inte är de tillbaka. att någon kan se hela världen hos någon medan den andre inte ser mer än ett par ögon som tittar på dem. Världen må vara kall men så hård kan den inte vara.