Bara mina tankar

I like to imagine that Augustus Waters is offering Alaska Young a cigerette in the afterlife

[mittegnakaos]

minvent

Ångest. Den tar långsamt och äter upp dig inifrån. Det värsta är att man vet att man inte mår bra, man vet att man sover dåligt, äter dåligt, är trött hela tiden, mår illa, vill inte lämnas själv med sina tankar men ändå gör man ingenting åt det. Jag orkar inte, jag orkar inte ta tag i mina problem, jag orkar inte gräva efter orsakerna, jag orkar inte försöka må bättre. Jag fortsätter bara distrahera mig och trycka undan allt tills den dagen då jag inte längre pallar trycket. Denna gången är inte som gångerna innan, denna gången är större, denna gången har det påverkar allt och jag vet inte ens vad jag ska ta tag i först. Var börjar man när man bara känner en hopplöshet, när man vet vad man borde göra men inte klarar av att göra den?

[mittegnakaos]

minvent

Jag måste få skriva av mig lite. Jag märker att det har varit mycket nu och att det finns en del frustration samlad i mg och jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig eller hur jag ska få ut den. Känns som om jag behöver en kall dusch, en ny start eller ett svar. Jag vet inte hur min framtid kommer se ut, jag vet inte vad jag vill göra med resten av mitt liv och jag vet inte vad jag vill få ut av det jag gör just nu. Eller jag vet vad jag vill få ut av livet, jag vill vara lycklig, känna mig nöjd och känna att jag åstadkommit det jag drömt om men om man kollar tillbaka på det jag drömde om när jag var liten var det aldrig något konkret. Jag ville resa och jag vill upptäcka, jag ville känna världen försvinna under mina fötter, jag ville se havet breda ut sig framför mig och jag ville känna adrenalin och vinden i håret. Jag ville känna någonting, något större och mäktigare än mig själv, en känsla som får hela kroppen att känna sig levande. Jag har bara ingen aning hur jag ska komma dit, ingen aning om hur jag ska förverkliga denna känsla. Allt jag känner nu är en grå, uttråkad frustration. En grå vardag utan mål eller riktlinjer, ingenting som kan förverkliga den känslan. Jag söker efter en känsla av att känna mig levande. Att sitta på de jobben jag har nu dag in och dag ut känns bara extremt tråkigt och outmanade, det känns som om man i fast i någonting jag inte drömmer om.  Jag längtar efter något där saker händer, något aktivt och friande men att göra det till verklighet känns omöjligt och mer som en dröm som inte kan bli verklighet. Någonting som är för bra för att vara sant. Istället sitter jag här utan svar om min framtid och utan mål med ångest av att gå till ett jobb jag inte ens finner intressant eller roligt. Bara något att fylla dagarna med. Jag hade velat skapa något, känna något och bara få känna mig levande  men jag vet inte hur eller vad det ens är. Jag känner mig fast, dagarna och åren rullar på utan att jag kan stoppa dem och jag vet inte var jag ska börja eller hur jag ska hitta svar på vad jag känner vilket gör att jag bara ger upp och försöker fylla tomrummet och tiden men något annat som egentligen bara känns som slöseri och utfyllnad så att tiden går och jag slipper tänka på mina känslor men jag vill slita mig loss men jag har ingen motivation till det. Jag vill här ifrån, jag vill känna solen och sanden och havet och äventyr och jag vill göra och uppleva saker. Känna fart och vinden och solen och livet. 

[mittegnakaos]

Minvent

Jag känner mig så jävla arg, jag känner mig så jävla stressad som att allt är utom min kontroll. Som att inget blir bra men det måste det vara. Att jag inte längrevet vad jag ska göra, det känns som om jag hamnar i ett intet där det inte finns några säkra kort och det skrämmer mig mer än något annat och dessa känslor går ut över det jag skriver, det jag gör och dem jag älskar men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Det är som att jag vet exakt vad problemet är och varför jag känner som jag gör men jag kan inte stoppa det vilket gör det ännu värre. Jag kan inte få ut det till de som frågar men mitt huvud skriker vad som är fel men min mun får inte ut ett ord. Instängd i sig själv.

[mittegnakaos]

minvent

en sak som jag är rädd för är att jag aldrig kommer våga ta steget här ifrån. jag vet att min mamma tror världen om mig, hon är så säkert på att jag kommer se den värld som jag så gärna vill se, att jag kommer upptäcka de delar av världen som jag velat se sedan jag var liten men jag vet inte hur, med vem, vart. jag vet inte om jag kommer våga ta steget att utforska, hur ska jag göra med allt de som jag kommer lämna kvar här? hur ska jag hitta någon som vill samma ska om jag? och om jag gör, kommer jag våga fråga?

[mittegnakaos]

”Djupt in i grönskan sjunger floden lugnt och flätar in sitt silvertyg i sävens sus. Under den unga solen vilar berget tungt och hela dalen skummar glatt av ljus.

Med barnsligt öppen mun, med håret bart och nacken badande i frisk blå klöver

sover en ung soldat på ängen, underbart blek i sin gröna säng, som ljuset regnar över.

Med fötterna bland strandens vattenliljor drömmer han och småler blekt i sömnen som ett barn. Öppna din varma famn för honom, jord, han fryser.

Blommornas tunga, söta dofter glömmer han och drömmer lugnt i solen som ett barn: Det röda såret i hans högra sida lyser.”

Arthur Rimbaud, the sleeper in the valley

[naramdil]

I used to think it was important to have common interests with the person that you are in a relationship with but now I think it is more important to be similar in other aspects. like how kind you are. how you treat the people you care about, how you treat strangers. how you deal with anger. how you deal with pain. and not necessarily dealing with all these things the same way but being perseptive enough to understand what action each situation calls for. it’s important for both people to be on the same page about what that action should be. it’s important to me to have that kind of synchrony.

[mittegnakaos]

Minvent

Det läskigaste som finns är att älska någon. Du vet aldrig när det kan ta slut. Det läskigaste som finns är att den du älskar kan sluta älska dig i vilket ögonblick som helst. Utan att du kan göra något åt det. Det läskigaste som finns är att det enda du kan göra är att acceptera det och låta tiden göra sitt. Men det gör ont.

[mittegnakaos]

Min vent

Varför ska man på något sätt alltid förstöra för sig själv när allt är bra? Varför kan man inte bara njuta och att in den stunden som är glad? Varför måste man ändra humör, få en dålig tanke eller bara få känslan av att det är inte så bra som det känns att det är? 

[mittegnakaos]

Minvent

Det underbara med ett förhållandet är hur nära man kommer en annan person, hur du visar alla sin sidor och den gör likadant. Man spenderar så mycket tid som möjligt med en personen, älskar den och sätter den personens lycka framför sin egen. Men det läskiga är att något du älskar, något som gör dig så glad kan finnas där ena sekunden för att nästa sekund försvinna helt. Dras bort från sig utan förvarning, du kan bara lära känna en person till 99 % men den 1% som är kvar kommer du aldrig kunna nå. Och det är det som är läskigt att hela livet kan förändras från en dag till en annan utan att du har någontings att säga om de.

[mittegnakaos]

minvent

jag kan inte tänka mig att en person  “the one” inte är de tillbaka. att någon kan se hela världen hos någon medan den andre inte ser mer än ett par ögon som tittar på dem. Världen må vara kall men så hård kan den inte vara. 

[mittegnakaos]

Him

Jag har en tanke som jag inte riktigt kan sätta ord på men jag ska försöka skriva av mig lite. Jag och L. Jag läser texter som att man ska älska någon som älskar dig, att man ska älska någon som aldrig skulle vilja göra dig illa, som vill vakna upp bredvid dig varje dag och som vill bara lägga huvudet på ditt bröst för att höra ditt hjärta slå. Och jag läser dessa texter och tänker vänta jag har det där, jag tror jag har det. Men sen tänker jag fast fan den där lilla saken om att han är för beskyddande. Att han vill veta allt om allt jag gör ungefär och vem jag är med. Kommer det hålla hela tiden? Kommer jag klara det? Jag har aldrig den som tar order från någon annan speciellt inte när det går emot vad jag tycker och känner. Kommer den där saken med O förstöra det? Kommer de små sakerna ta över i slutet? Hur lång tid tar det innan de blir för mycket? Eller räcker det bara med att vara kära i varandra?

[dear--charlie]

Dear Charlie,

everything is changing faster than I can keep up with it.  Have you ever loved someone Charlie?  In the sense that you know them better than you know yourself and they know you better than you do?  The people who make the darkness less scary and the burden less heavy?  It’s scary isn’t it?  It’s scarier when you’ve known them for 2 years,  they’re your best friend, your family, your everything.  If you lost them and everything they gave you, you would have nothing.  You have an empty shell and no ground for starting again.  They gave you your music, they gave you hobbies and memories you go to in order to define yourself.  The idea of losing all of that is more than I can handle.

yet he could be so good for me.  He knows all the dark parts of my soul, all the parts of my I never want to show anyone and he still loves me.  I’m not sure if I’m scared or if I’m scared it’ll be better than anything I’ve ever thought I deserved.  I don’t know what to do Charlie.  Talking to him makes me so happy and he makes me laugh even when I’m crying.  I see him and the weight of the world doesn’t seem so pressing anymore.  A hug from him is all I need to feel whole again.  These are all things that made me love him and treasure him but now I think I can’t live without them and that’s scary.

Charlie I’m a broken girl, sometimes I think I’ve finally become broken beyond repair.  Then he comes along and makes me feel better.  Sometimes he’s the reason I’m broken though.  It doesn’t upset me because that’s human interaction.  We fix each other but sometimes we break each other too.  Anyway that’s not the point, I’m broken.  They always say broken people can’t be loved.  You can only be loved if you love yourself.  If I don’t  love myself and I do this what if I lose him so entirely because he finally sees what I sometimes believe to be true, I’m too broken to be loved.  What if he decided he can’t handle me at all in any form or aspect?  I’ll lose my best friend…

I have nightmares about that.  Him dying or leaving me, I always tell him he can’t die before me.  I never tell him that it’s because I don’t think I would live much longer after him.  I’ve suffered a lot of loss in my life Charlie as you know but I’m not sure I would make it out of that one.  I think there’s only so much a human can handle and that’s more than it.

Charlie I don’t know what to do and I have 13 days to figure it all out.   SAS  

[mittegnakaos]

minvent

Jag tycker inte om när folk säger åt mig vad jag ska göra och då menar jag när jag är ledsen eller arg eller inte på humör. För jag behöver ingen som säger åt mig att allting kommer bli bra, att allt händer för en anledning eller liknande. För jag vet det redan. Jag vet att det jag gör inte är bra eller att jag ibland borde vara snällare mot min syster eller ha mer tålamod när jag ska börja med något nytt eller inte förstår nåt. Jag vet att det är okej att gråta när man är ledsen och att det är okej att inte veta ibland. Jag behöver ingen som säger det till mig, då blir jag bara mer stressad och sätter upp muren ännu mer.

Jag tror det grundar sig i att jag inte vill vara beroende av någon annan, att jag inte tycker om att få saker upprepande för mig när jag redan vet något, att mitt tålamod är dåligt och att jag tycker inte om när folk ser mig gråt. 

Det grundar sig nog i att jag alltid varit stora systern och mamman, att jag alltid har haft koll på allting och att jag oftast tycker om att det är på det sättet. Att de ser upp på mig, att jag kan bevisa vem jag är.

För det är sådan jag är, jag är personen som trycker ner alla mina känslor till de exploderar och jag gör så varje gång. Det gör att när jag är ledsen så vet jag inte varför samtidigt som jag vet att det handlar om alla små saker som jag tryckt ner eller sparat i bakhuvudet. Ibland blir man lättare av att låta det explodera och ibland blir allting bara fel. Men sån är jag och sån kommer jag att förbli. Och det är okej

[mittegnakaos]

minvent

Jag tror på kärlek och inom det så tror jag att en person som man ska vara med, kommer man vara med. Även om man mött personen innan så tror jag på att allting har sin tidpunkt och att ibland behöver det ta slut och börjas om på nytt. Jag säger inte att alla förtjänar en andra chans bara att jag tror saker och ting har sina tidpunkter och ögonblick ibland tar det längre tid innan dem infaller. Att ibland måste man möta personen igen för att det ska falla på plats ungefär. 

[mittegnakaos]

Minvent

”Men det är bara vad mitt hjärta ibland tänker”

[mittegnakaos]

minvent

Jag vet inte men varje gång som jag är ensam går jag alltid ner i mörkret. Jag lyssnar på lugn musik, kollar gamla texter eller bilder eller båda. Allt för att få fram en mer ledsam känsla. Jag gör så varje gång, känner mig mer depp, mer nere. Även om det bara handlar om en eftermiddag. Behöver jag någon vid min sida hela tiden? Jag som trodde att jag behöver vara själv, att jag var den typen av person. Fast jag älskar att gå till affären själv, att sitta och läsa själv, cykla någonstans själv, listan fortsätter. Men så får jag själv inte får välja att vara själv, det är då jag blir “nere”. Jag vill inte vara beroende av någon, vilket jag inte heller tycker att jag är men varför blir jag sådan då? När jag inte väljer själv.. Intressant tanke. Eller kan det vara att när jag är med någon annan att jag vill hålla uppe en bra fasad hela tiden och vara stark och carefree så när jag är ensam kan jag bara vara nere och bara vara jag utan någon annan ser? Också en intressant tanke.. Kanske en blandning av båda? 

[mittegnakaos]

Minvent

Jag vill ha ett förhållande som mina föräldrar, jag ser hur de ser på varandra. Hur de inte ens kan köra 10 minuter för att hämta mig utan att båda åker med. Hur de skämtar med varandra, även om de bråkar, även om någonting är jobbigt. Så vet jag att de alltid kommer vara där, för alltid.