O där va dem. En familj som skulle grilla. De såg ut som en hurtfamilj i lite sådär träningskläder. Pappan skulle såklart grilla och sönerna spelade säkert fotboll som pappan säkert gjort när han var ung. Mamman var blond, tränad och jag vet inte. Hela familjen var blå. Copy paste. De finns överallt de där familjerna. Det är lite avstängt och fokus på göra saker. Men det fanns nån jag vet inte egentligen vad jag håller på med going on i honom och henne. Utanför var det några naturnissar med långa skägg och sådär nästan som de togs ur en katalog. Det perfekta.
Men på håll ser till och med jorden tyst och blå ut. När man zoomar in händer det dock nåt. Då ser man alla skavanker och allt som försiggår. Allt sånt man missar vid första anblick och när man sovit som en pannjanne.
I guess det var trevligt men det var också avstängt och vissa saker man skulle hålla sig till. Lagom ytligt och lagom givande. Kanske har man ytliga samtal för att undvika att slå ihjäl varandra ibland. Hon och jag kan ju råka i luven på varandra när jag inte klappar henne medhårs. Alla var trötta men jo trevligt. Trivsellagom.
Jag drack inte upp min varma choklad jag tagit med mig, den smakade lite funky av termosen och jag brände tungan för den där kan ju tydligen hålla värmen som en galning. Så jäkla världsvan kände jag mig. Ännu mer världsvan när äggmackorna ramlade isär i en röra i burken så halva innehållet var i glasburken. Great. De där bakom hade säkert stenkoll. Sådär att de ba hade med sig bestick i nödfall i nån fin praktisk behållare. De hade säkert vind och väderanpassade kläder och koll på livet. Jag är lite mer av jag gör som jag tycker och det går ju med blandat resultat. Idag tyckte jag att skulle ha ordning och hade till och med nyinköpta servetter med mig. De behövdes. Men jag vet inte. ...I can’t do the perfection.
Igår var jag lugn och handlade sådär lite perfekt. Vagnen rullade som på moln, det var lugnt och tyst i affären. Jag hittade allt som skulle vara med och jag ställde ner allt fint i korgen och nånstans där så ba DEATH. .. dök upp. Now you are old and dying. På nåt twisted sätt känns det så; att när man har allt och gjort allt och har ordning på allt är det döden kvar. Kanske för att leken och fumlet är en del av den jag är. Jag kommer ju aldrig vara en sån där del av en hurtfamilj med bestick perfekt packade i en låda. Då dog jag och de sparade min kropp och satte in en robot där.
På parkeringen stod en LGF Volvo med hemmapyntet “SEX” sprayat över bakrutan. På vägen hem var det ett annat ungdomsgäng i en annan volvo som bankade i taket med händerna till musiken. Höhö de har kul de där ungdomarna, tyckte T. Och där satt jag i fina bilen och suckade lite. Inte för att jag vill sitta i en rostig volvo och banka i taket men liksom...jag vet inte....I need more aliveness. Om jag inte gör nåt så slumrar det till och går i samma spår. DET GÅR INTE nånstans.
Nu har Nya Zeeland blivit ett maybe/vi får se och Danmark/Vancouver har åkt upp istället. Iaf för honom. Bo i Danmark känns platt, då är nog Vancouver bättre. Iaf för en frisk och alive Karin. Framförallt så jobbar jag på att hitta alive här och nu. Min fina kite är en del av det. Mina andra planer och fokus på sånt jag gillar är också där.
Men ja...jag är nog lite sprattelhöna. Lite så att jag vägrar normen, men inte för att jag är för cool för school utan snarare för att den känns så fel rakt in. Det ÄR inte jag. Vissa saker som är normen gör jag ju för att jag också fattar grejen; så som att ha diskmaskin. I fucking love den där himla smidiga lilla saken. Man ställer in smutsig disk sen tar den hand om den för att jag trycker på en knapp. ...det är ju lite alientechnology going on varning.
Men jag behöver liksom vara mer sprattelhöna igen. Kanske det är därför samma/normen/lagom/trivsel sticker i mina ögon; för jag är ute efter alive och sånt som får mitt hjärta att slå kullerbyttor av glädje. Jag ser massa fram emot att karva och fixa på min planka. I mitt huvud kan den bli hur fin som helst. Det ska bli kul att prova staina med kaffe och vinäger :) Har ingen aning om hur det kommer bli. För att inte TALA om tungoljan <3. Om den inte luktar starkt så är jag i woodheaven. Då kommer de 78 andra projekten dras igång och jag drar ut i skogen för o leta fina grenar igen. Hoppas hoppas hoppas! <3
Hela det projektet är massa kärlek och väldigt Karinskt. Jag kommer säkert trassla och “göra fel” men då hoppas jag att jag lär mig nåt. Huvudsaken är att det får mig att vilja...leva basically. Sånt jag gör när JAG liksom får välja utan Kalle och Lisas tyckande vad som är klokt och bra.
Sy egendesignade byxor finns med på den listan. EGET är lite nyckelordet tror jag. Eget, naturnära och färgrikt. Nåt sånt.
Jag verkar ramla tillbaka hit. Jag har varit och letat på massa andra platser efter mig och vad jag borde; vad som är klokt och vad som är fint och en värdig plats i samhället. ...men... jag tror min plats ska vara där JAG känner mig hemma. Där känns det som att jag kan stanna i flera år utan att behöva hatta vidare. För jag behöver långsiktighet nu. Jag är f-ing fed up med tillfälligt och kortsiktigt.
Det är lite halleleluja på att jag hade kvar skyddsmasker för de var S L U T överallt.
Nu ska jag mest...göra. Våga börja karva och slita i träskivan. Make my mark. Bestämma var varje hack och form ska vara. Det är beslut på beslut hela tiden då. Beslut som sedan leder till slutresultatet. Beslut som ska vara baserade på enbart mina preferenser.
Farligheten ligger i att jag inte får förstora det såpass att jag inte ens vågar ge mig på den. Den står där och luktar trä <3 En liten bit som skulle kunna bli allt möjligt, men jag har valt ut vad den ska få bli. Nu hoppas jag mest att jag kan göra dess faktiska skönhet rättvisa och fånga den.
