På Östermalm får bajset ligga kvar.
Känner ett… trängande behov av att dela med mig av den här mustiga rubriken på förstasidan till veckans nummer av Mitt i/Östermalm. Artikeln handlade, som rubriken antyder, om att Östermalmsborna är sämst i Stockholm på att plocka upp sitt hundbajs.
Kanske är det så att mängden hundar och därmed potentiellt bajs är större på Östermalm än i andra stadsdelar. Kanske är det också så att hundägarna i genomsnitt är äldre och därför i högre utsträckning lider av gikt och andra former av rörelsenedsättande sjukdomstillstånd. Eller så är det här bara ytterligare ett exempel på att the average Östermalmsbo inte är riktigt så belevad och väluppfostrad som man (och hen) gärna tror.
Mina tankar går osökt till en situation på Systembolaget i Fältöversten strax före jul. Jag skulle köpa en flaska vin. När jag kommer fram till kassan dyker en vattenkammad Barbourjacka i övre medelåldern plötsligt upp från sidan, och innan någon hinner reagera har han raskt klivit förbi den välorganiserade kön och ställt sina två välfyllda lådor med, vad jag antar är, lite smått och gott till julbordet på rullbandet.
Vad tror ni? Plockar han upp sitt bajs?
Hundbajs väcker känslor, inte bara i Sverige. När jag pluggade tyska i Berlin för 10 år sedan tvingades jag som slutprov skriva en argumenterande text om den eskalerande hundbajssituationen i stadsdelen Kreuzberg. Det var en djävulskt svår och tråkig uppgift. Jag kan fortfarande inte komma på ett ämne som skulle ha engagerat mig som utbytesstudent mindre. Med den här texten känns cirkeln sluten, även om jag inte kan säga att mitt engagemang har visat sig större på hemmaplan. Jag tycker i själva verket att jag bor på en av de vackraste, renaste och mest välordnade platserna i världen.
Men det är klart, en sådan plats kräver ju också en hel del av en lokalreporter. Jag vill inte vara för hård. Därför avslutar jag gärna med att varmt rekommendera Östermalmsnytts katastrofblänkare från i höstas: “Klarar Östermalm två år utan saluhall?”. Ytterligare ett exempel på närodlad journalistik som mellan raderna talar om för oss hur fantastiskt bra vi egentligen har det.