Tankegods.

Tankar kan verkligen vara gods. Tunga. Värdefulla. Barlast. Här lastar jag av!

[fasterkarin]

Jag stoppade ner brevet i jackfickan. Jag hade ju inte heller varit kär i Line, allt hon sa om mig kunde jag ha sagt om henne, men ändå blev jag ledsen och lite förbannad till och med när jag läste det hon skrev. Jag ville ju att hon skulle älska mig! Och även om jag inte ville vara tillsammans med henne och tyckte att det var bra att det var slut, skulle det ha varit jag som bröt med henne. Nu var det hon som hade övertaget, som sa nej till mig, och som förmodligen levde i övertygelsen att jag älskade henne och nu var helt knäckt av hennes brev. Jaja.

[fasterkarin]

Detaljer.

Bland alla tankar på hur våra världsbilder påverkas och vrids av vad vi hör och läser i media, är det en som står ut särskilt just nu. Sprungen ur ett tungt och långvarigt missbruk av Filip och Fredriks podcast handlar den om hur man, genom att vara så precis som möjligt i det man berättar, kan få något som saknar all form av substans att låta intelligent (för att inte säga brilliant), trovärdigt och framför allt fullkomligt. Hundraprocentigt. Sant. Detaljer gott folk. It’s all about detaljer. Jag älskar att lyssna på Filip och Fredrik. Det är kul, skarpt, intressant, proffsigt. MEN - och detta är sååå viktigt (och tråååkigt!!) att komma ihåg - det är i själva verket inget annat än kvällstidningsjournalistik i radioformat. Den goda historien vinner i nio fall av tio över den tristare, mer komplexa verkligheten. Så fort man skrapar lite på ytan, så fort de säger något om något som man råkar veta något om, märker man att det finns inget där. I bästa fall ett löst antagande. Skrämmande ofta helt TOMT. Det kan vara små, helt betydelselösa detaljer, men som levereras med sådan precision och säkerhet att de ger sin historia full legitimitet. De silar in under huden som om den vore nåt jävla såll och lägger sig i ryggraden någonstans där de bildar jordmån. Humus. Sånt där. Som mina andra tankar och åsikter ska växa i. Långsamt, långsamt formas världen om till en värld där Dag Hammarskjöld väl var nån gubbe som typ dog i en flygkrasch i Afrika(?) (åt de upp honom sen?), Stockholmsmässan ligger i Solna och de allra flesta i själva verket befann sig på en viss, specifik klubb i New York på 90-talet (på 70-talet och 80-talet också för den delen) och drog i sig enorma mängder kokain.

[fasterkarin]

Det finns ett hutlöst stort utrymme för fantasier den första natten.

[fasterkarin]

Blyg och offentlig = logik.

I en intervju med Lotta Bromé kommer den upp igen, frågan som kändisar alltid får när de precis har sagt att de egentligen är rätt så blyga. “Men är det inte konstigt då, att du väljer att hela tiden exponera dig?” Nej. Det är ju helt logiskt, som så mycket annat som vid första anblicken ser ut som en major motsägelse. Att vara blyg är att ha svårt att ta plats. Alla människor behöver plats. Att då välja ett yrke - om det är som programledare, artist eller chef - där din plats inte bara är stor och fet utan dessutom inmutad och klar… Just sayin’…

[fasterkarin]

Last Christmas, I...

[fasterkarin]

Problemet är ju inte så mycket det att världen sätter gränser för fantasin, som att fantasin sätter gränser för världen.

[fasterkarin]

Om val.

Oj oj oj, nu finns det så mycket att säga.

Jag hoppas att den här valrörelsen blir mer konkret än någonsin. Vi har nu tre budgetförslag som visar vad det blev av alla vallöften. Efterlyser kunniga och opartiska journalister som kan levandegöra det här dokumentet för mig och alla andra som vill ta ställning.

Hoppas också innerligt att vi nu har sett slutet på “att inte debattera migrationspolitiken”. Svenska politiker får växa upp och ta debatten - i alla sakfrågor. Sluta idiotförklara väljarna och tro att vi inte kan skilja på rasism och en sund debatt om hur man uppnår en god förvaltning - på alla politikområden. När Jonas Sjöstedt gick till attack mot Mattias Karlsson i Aktuellt igår ville man ju bara gråta av glädje! Äntligen!!!

Och media. Mer än något annat hoppas jag nu att de inser vilken extrem makt de har. Makten att främja en öppen debatt genom att inte formulera slutna frågor. Makten att låta bli att dra upp den där opinionsundersökningen från förra veckan som ändå inte säger något om det som hände idag. Makten att låta sina klickkåta rubriksättare åtminstone hinna läsa artikeln innan de trycker på Publicera. Tyvärr är jag lite skeptisk. Kanske saknas förutsättningarna för en genomtänkt journalistik i twitteråldern? Jag kommer att fortsätta ifrågasätta allt jag hör. Så gott min tröga lilla människohjärna nu förmår.

Det känns bra med extra val. I september röstade väljarna för förändring. Tydligare än så blev det tyvärr inte, men faktum är att vi lever i en demokrati, och då är det ologiskt att det är de som blev bortröstade som ska sätta ramarna för politiken.

Till våra fina, demokratiska, hårt arbetande partier som gjorde lite halvtaskigt ifrån sig i september vill jag avslutningsvis tipsa om ett välbeprövat gammalt framgångsrecept (som ni borde känna till vid det här laget men... på förekommen anledning): Våga prata om vad ni vill göra. Inte om vad ni tror att jag vill att ni ska göra. Och framför allt inte om vad de andra borde ha gjort. You can do it!

[fasterkarin]

In vino verkligen veritas.

En liten kommentar till tidigare och kommande uttalanden från SD:s tidigare och kommande förtroendevalda, av typen “Köpte nyss en AK 47:a, utifall att en svarting angriper mig när jag inte är förberedd”.

Här om dagen lade jag upp den här Facebook-statusen: “Kan någon döda mannen med motortrimmern utanför mitt fönster så att jag kan öppna och få lite luft?” Jag var sjuk. Jag hade varit sjuk i flera dagar. Det var 30 grader inne. 30 grader ute. Den enda lindringen som överhuvudtaget gick att få i min etta var den lilla lilla luftströmningen (möjligen inbillad) som uppstod när man öppnade fönstret. Utanför fönstret stod en man med en motortrimmer. Ljudet var öronbedövande. Långsamt, metodiskt men ändå till synes ineffektivt arbetade han sig igenom ogräset längs med plattskarvarna. Tog lite någon annanstans. Kom tillbaka. Tog lite någon annanstans. Kom tillbaka. Tog lite någon annanstans. Kom tillbaka. I några timmar höll han på.

Vad återstod att göra om inte uttrycka sin frustration på Facebook? Fiska lite sympatier? Kanske roa någon i hängmattan? Jag är rätt säker på att alla som läste min status förstod att det inte var en uppmaning till mord.

Men.. Tänk er nu att mannen med motortrimmern hade varit så att säga..åt det mörkare hållet. Och jag hade skrivit något i stil med “Kan inte någon döda den där lilla svartingen med motortrimmern utanför mitt fönster så att jag kan öppna och få lite luft?” Och att jag sen hade förklarat det hela med att “jag var ju så FRUSTRERAD, inte vid mina sinnens fulla bruk, varm, svettig, hade inte sovit ordentligt på flera dagar, groggy av hostmedicinen” etc. Hade ni som känner mig ändå inte tyckt att det var lite…konstigt? Vart kom det där ifrån liksom? För det säger väl ändå något om mig och mina grundläggande värderingar, vad som kommer ut, om än i tillspetsad form, när alla spärrar släpper, när jag är sjuk, full, har lågt blodsocker(!)?

Jag tänkte en hel del på det där i samband med den så kallade järnrörsskandalen. Att jag inte kunde komma på en enda av mina manliga vänner som efter att ha tagit några glas för mycket skulle ge sig ut på stan med ett par järnrör och börja skrika ord som “babbe”, “hora”, “fitta” och “blatte lover”. Så tacksam för det, mer skicklighet än tur dock eftersom jag har valt dem själv.

Så vad vill jag säga med det här? Det tror jag att ni har fattat redan. Dags att runda av!

[fasterkarin]

Han gillade Kettil. Visserligen var han ung och osäker och försökte hålla sig väl med alla. Men Åke kände på sig att han själv hade varit likadan om han hade blivit rektor, och när han såg på Kettil kände han sig tacksam över att han inte hade blivit det. Ibland märkte han, smått rörd, att Kettil försökte ringa in honom genom att referera till artister och författare och politiker som han trodde betydde något för Åke, och han träffade alltid lite fel. Han var lätt att göra sig lustig över, och just därför ville inte Åke göra det. Vilket i sin tur fick honom att känna sig som en god människa. Och det hände inte ofta.

[fasterkarin]

När jag tar mig fram.

Det är härligt att cykla till jobbet. En skön start på dagen. Ett snabbt sätt att transportera sig. Det är härligt att cykla hem också, när man har suttit instängd på kontoret, få andas frisk luft och röra på kroppen. Det finns väl bara en sak som förtar stämningen lite. Och det är ju att man blir så jävla ARG! På alla IDIOTER till andra cyklister som inte kan följa trafikreglerna, alla IDIOTER till bilister som inte vet var blinkersen sitter och inte kan se skillnad på en parkeringsplats och en cykelbana. För att inte tala om alla IDIOTER till fotgängare som rantar runt lite varstans med näsan i mobilen och blir jävligt irriterade när man drar förbi dem på fem centimeters avstånd där de står halvvägs ut i övergångsstället när JAG har GRÖNT! Mmm.. Det största problemet här, förutom att man får sitt goda morgonhumör förstört och förkortar livet med ett år eller två på grund av en ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar (kan kompenseras av att man vardagsmotionerar för all del!), är väl att det uppstår en hel del riktigt farliga situationer när måttet så att säga blir... rågat. Men, tänker ni, hallå, hur illa kan det va? Stockholm är väl knappast Kairo? Finns det inte plats för alla? Ni har så rätt. Det finns det ju! Därför tänker jag från och med nu börja motarbeta den helt sanslöst hätska stämning som faktiskt råder på gatorna genom att 1. inte ha bråttom, 2. vara lyhörd för andra trafikanters avsikter och behov, och släppa fram dem även om det egentligen är de som borde släppa fram mig, 3. för jag har inte bråttom, 4. och jag gör det med ett leende. Ett extra bländande leende kan ni män 35+ i illasittande så kallade funktionskläder räkna med. Jag svänger åt sidan så att ni kan komma fram. Varsågoda. Valhallavägen eller Tour de France, kör på bara! Nej. Jag menar allvar. Det här är mitt bidrag till en lugnare och säkrare trafikmiljö. Och till mitt eget välbefinnande. Ingen jävel ska få stressa upp mig och förstöra min fina väg till jobbet. Genom alléerna, på sommarmorgnarna, med vinden i ansiktet och solen i ryggen. Det finns risk för att det kommer mer om cykelsituationen i Stockholm här. Medryckande inlägg om hinder som jag stöter på och lätt moraliserande försök att utbilda mina medcyklister i de allra mest grundläggande trafikreglerna. Kör försiktigt allihopa!

[fasterkarin]

I natt drömde jag att jag fick en flirtig invit av Lars Adaktusson. Och övervägde att inte avböja.

[fasterkarin]

Låtsas inte att ni tycker som jag.

Intensiv debatt. Några partier blev “kometer”. Andra gjorde “katastrofval”. “Hur kunde de missa att opinionen vänt?” ältar media. Varför var de så tröga, varför hängde de inte på?! Det är ju så uppenbart vilka frågor väljarna tycker är viktiga!

Är inte det en väldigt konstig fråga? Varför ska vi anklaga moderaterna för att de inte lyfter samma frågor som Mp, Fi eller SD? De är moderater. Och nu visade det sig att en majoritet av den svenska befolkningen inte var det (eller i alla fall inte i tillräckligt stor utsträckning för att “mobilisera”).

Kalla mig gammeldags, men en trovärdig politiker för mig är inte en politiker som först frågar vad jag tycker och sedan låtsas tycka precis likadant. Nej, det är en politiker som berättar vad HEN tycker, så att JAG sen kan ta ställning till om JAG tycker likadant.

Det är svårt det där idag, att avgöra om man tycker likadant. Svårt att vaska ut något alls ur mediestrategier, enkla kärnfulla budskap som hamras in om och om igen. Och när någon äntligen vågar uttala en tydlig åsikt möts hen inte av ett “Jaha, varför tycker du så?” utan av ett “Är ni inte rädda att förlora era väljare?” Så IRRELEVANT!!!

Igår var det tre partier som inte var rädda för att säga vad de tyckte. Små förstås, inget att förlora. En väldig styrka i det. Och väljarna vädrade morgonluft.

Nu ska vi gå vidare från det. Det var kalla kårar att se SD få så höga siffror, men jag gläder mig åt att de krafter som är villiga att ta debatten med dem tycks vara på ännu starkare frammarsch. SD tror att fattigdomen försvinner om man tittar åt ett annat håll. Det svenska politiska etablissemanget har länge trott att SD försvinner om man tittar åt ett annat håll. Båda har fel, obviously.

Mp och Fi, nu vilar ett stort ansvar på era axlar. Ni får slåss om min röst i september. Slarva inte bort den!

[fasterkarin]

Grattis Mp och Fi!

Alla ni moderater, socialdemokrater, EU-skeptiker och andra som inte röstade idag och därmed bidrog till att SD får två mandat i Europaparlamentet. Vi är med i EU. Vi har varit det i 20 år. Vad kan vi göra för att ni ska vakna?

[fasterkarin]

Så du är feminist?

Jaha. Sorry. Säger mig ingenting. Eller menar du att du är för jämställdhet? Men säg det då…

"Jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet." /Nationalencyklopedin

(Eller: “Jämställdhet har vi fått när vi har lika många mediokra kvinnor på toppen som vi har mediokra män.” /Marianne Nivert)

För er som påpekat att jag inte har skrivit något på ett tag (tack :), här kommer ett inlägg inspirerat av P1 Debatt om jämställdhet tidigare i våras.

Jämställdhet ska inte förväxlas med feminism. Jämställdhet är ett tillstånd och ett mål. Feminism är en metod. Vill vi ha jämställdhet? Bra. Då kan vi föra en öppen debatt om hur vi bäst tar oss dit. Feministerna har sitt svar på den frågan (eller ja, flera olika svar i spannet mellan Göran Persson och Gudrun Schyman, och det är väl därför det inte räcker med att säga “jag är feminist”).

I övrigt tror jag på den enorma kraften i kvinnliga förebilder och därmed på nyttan av viss kvotering. Men inte en kvotering som börjar i styrelserummen, utan en kvotering och en medvetenhet på lägre nivå, där kompetensen och förutsättningarna för att kunna sitta i styrelser och ledningsgrupper skapas.

Jag tror också att en anledning till att vi inte har uppnått full jämställdhet är att både män och kvinnor (upplever att de) har något att förlora på ökad jämställdhet. När de i själva verket har mer att vinna.

[fasterkarin]

Men svenskarna, de bet ihop, skötte sina liv oklanderligt och föraktade alla som inte gjorde det. Å vad jag hatade det lilla fittlandet. Och så självgott som det var! Allt som var just så som det var där var normalt, allt som skilde sig från det var onormalt. Och det samtidigt som de fjäskade för allt multikulturellt och minoritetsliknande. Stackars negrer som kom från Ghana eller Etiopien till den svenska tvättstugan! Stå och boka tid två veckor i förväg, och sen få en utskällning om man glömt en strumpa i torktumlaren, eller öppna dörren för någon gubbe som står där med den jävla IKEA-kassen i handen och ironiskt hjälpsamt frågar om den händelsevis är din? Sverige har inte haft krig på egen mark sedan sextonhundratalet och hur ofta tänkte jag inte den tanken att någon borde invadera Sverige, bomba husen, plundra hela landet, skjuta männen, våldta kvinnorna, och sedan låta något avlägset land, som Chile eller Bolivia, välkomna flyktingarna därifrån med sin stora gästfrihet och säga till dem att de älskar allt skandinaviskt och sedan fösa ihop dem i en getto utanför någon storstad där.

[fasterkarin]

[fasterkarin]

På Östermalm får bajset ligga kvar.

Känner ett… trängande behov av att dela med mig av den här mustiga rubriken på förstasidan till veckans nummer av Mitt i/Östermalm. Artikeln handlade, som rubriken antyder, om att Östermalmsborna är sämst i Stockholm på att plocka upp sitt hundbajs.

Kanske är det så att mängden hundar och därmed potentiellt bajs är större på Östermalm än i andra stadsdelar. Kanske är det också så att hundägarna i genomsnitt är äldre och därför i högre utsträckning lider av gikt och andra former av rörelsenedsättande sjukdomstillstånd. Eller så är det här bara ytterligare ett exempel på att the average Östermalmsbo inte är riktigt så belevad och väluppfostrad som man (och hen) gärna tror.

Mina tankar går osökt till en situation på Systembolaget i Fältöversten strax före jul. Jag skulle köpa en flaska vin. När jag kommer fram till kassan dyker en vattenkammad Barbourjacka i övre medelåldern plötsligt upp från sidan, och innan någon hinner reagera har han raskt klivit förbi den välorganiserade kön och ställt sina två välfyllda lådor med, vad jag antar är, lite smått och gott till julbordet på rullbandet.

Vad tror ni? Plockar han upp sitt bajs?

Hundbajs väcker känslor, inte bara i Sverige. När jag pluggade tyska i Berlin för 10 år sedan tvingades jag som slutprov skriva en argumenterande text om den eskalerande hundbajssituationen i stadsdelen Kreuzberg. Det var en djävulskt svår och tråkig uppgift. Jag kan fortfarande inte komma på ett ämne som skulle ha engagerat mig som utbytesstudent mindre. Med den här texten känns cirkeln sluten, även om jag inte kan säga att mitt engagemang har visat sig större på hemmaplan. Jag tycker i själva verket att jag bor på en av de vackraste, renaste och mest välordnade platserna i världen.

Men det är klart, en sådan plats kräver ju också en hel del av en lokalreporter. Jag vill inte vara för hård. Därför avslutar jag gärna med att varmt rekommendera Östermalmsnytts katastrofblänkare från i höstas: “Klarar Östermalm två år utan saluhall?”. Ytterligare ett exempel på närodlad journalistik som mellan raderna talar om för oss hur fantastiskt bra vi egentligen har det.