#parallellistan

[agneskollarfilm]

lite ny statistik...

Efter 50 nya filmer justerar jag lite i min statistik. Dessa titlar har till stor del gått ut på att jag velat fördjupa mig ytterligare i vissa regissörer, som Kiarostami, Makhmalbaf och Ozu, så det syns ganska stor skillnad på regissör-staplarna! Kul!

[agneskollarfilm]

i mål!

Ja, jag är faktiskt i mål med min parallellista! 30 extrafilmer blev det, utöver de 220 jag redan sett. På grund av prioriteringar av annat så blev de allra sista filmerna i parallellistan sedda lite i efterskott, och därför kommer inte denna post förrän nu, nästan två månader efter avsatt tid. 

Det har dock dykt upp ytterligare några filmer som jag planerar se denna vår, ungefär tio stycken (haha nej, jag blir aldrig klar). Jag kommer att posta dem här för nöjes skull, men jag kommer att släppa på regeln med att jag måste se två filmer i veckan och helt enkelt bara se dem när det passar. Jag kommer också att återkomma med lite ny filmstatistik, för egen nördighets skull.

Detta blir en ganska bra tidspunkt för att börja fasa ut mitt projekt, ganska så exakt två år efter att det startade, den 10 maj 2015. 

[agneskollarfilm]

To Kill a Mockingbird (1962)

handling: Atticus Finch, en advokat som bor i en småstad i amerikanska södern under den stora depressionen, får i uppdrag att försvara en svart man emot en våldtäkts-anklagelse, och därmed nöds han ta upp en kamp som blir större än ett domstolsfall. 

To Kill a Mockingbird (1962) är en härlig film som riktigt skriker familjeklassiker i tema, plats och utförande. En sån där film som innehåller mycket, som den lekfulla och äventyrliga delen av barn på upptåg, och den allvarliga delen med lärdomen och moralkakan, som aldrig blir för svulstig eller präktig. Filmen sträcker sig över ungefär ett och ett halvt år och berör många olika slags saker, vilket också tillför känslan av en klassiker. Andra filmer som jag får samma komplett-känsla av är It’s a Wonderful Life (1946), Lagaan (2001) och Det Levande Slottet (2004) faktiskt. Ja, helt skilda filmer men de innehåller alla samma känsla.

Framförallt är skådespeleriet iögonfallande och lyckat, supercharmiga och älskvärda barnskådespelare. Filmens tempo är lugnt, säkert segt i en dels ögon, men jag tyckte om det. Jag älskar ju också rättegångs-filmer, vilket man ändå får säga att det här var, åtminstone halva. Att nysta i ett problem, lösa upp en lögn. Mmm...

Ingen jätteanalys idag, energin finns inte riktigt där. Men men!

[agneskollarfilm]

Donnie Brasco (1997)

Donnie Brasco (1997), är ett uppfriskande och välspelat gangsterdrama med storspelarna Al Pacino (älskar Pacino) och Johnny Depp i huvudroller. Filmen baseras på en sann historia om en FBI-agent som infiltrerar sig i New Yorks maffia där han avancerar snabbt under namnet Donnie Brasco.

Detta är ingen intensiv agent-thriller som jag trodde innan jag såg den utan snarare en historia om identitet och själ. Filmen utspelar sig i en trovärdig 70-talsmiljö, där Pacinos närvaro verkligen hjälper till att skapa stämning.

Jag gillade den. Härligt skådespeleri från Depp och Pacino och starka och minnesvärda scener. Jag kunde dessutom utvidga mitt ordförråd, med uttryck som wise guy och forget about it! Jag är nöjd.

[agneskollarfilm]

The Piano (1993)

The Piano (1993) (icke att förväxla med The Pianist från 2002) är en film jag länge velat se. Åh, The Piano! har folk i min närhet utbrustit och jag tänker att det måste vara något att se. 

handling, hämtad från filmtipset.se: Under 1800-talets mitt reser Ada tillsammans med sin dotter till Nya Zeeland för att gifta sig med landägaren Stewart. Med sig har hon ett piano vilket Stewart byter bort mot en bit mark med grannen Baines. Baines ber att Ada ska lära honom spela på pianot och en passionerad kärlekshistoria utvecklas mellan de båda.

På filmens plussida finner vi väldigt vacker musik, speciellt ett stycke som genomsyrar hela filmen (som påminner om soundtracket till Glappet). Anna Paquin (aka Sookie Stackhouse) som spelar dottern är också en väldigt duktig och megacharmig barnskådespelare som verkligen lyfter filmen.

Men för mig väger filmens minussida klart tyngre. Denna kärlekshistoria som utvecklas mellan Ada och Baines är för mig fullständigt obegriplig och mycket problematisk. Jag vill inte avslöja för mycket, men hur en passion för denne Baines lyckas uppstå efter hans sätt att uppvakta skapar en stooor klyfta mellan mig och filmen som jag under filmens gång inte lyckas krympa. 

Jag läser kommentarerna på filmtipsets sida om filmen för att försöka få en idé om vad det är som gjort filmen så omtyckt av så många. Jag finner kommentaren “En bra och vacker film när man behöver varva ner efter en tuff vecka” som i mina öron bara klingar falskt. För mig är The Piano en ångestladdad film som porträtterar människor med ganska allvarliga psykiska problem. Även kommentaren “Foto och regi får stor hjälp av den mysiga miljön filmen är inspelad” får mig att höja på ögonbrynen, då den leriga och obarmhärtiga djungel-miljön i mina ögon bara förstärker känslan av ångest och förtryck.

Och det finns stark och “härlig” ångest att se på film och så finns det sån som jag bara upplever som jobbig. The Piano tillhör den senare kategorin och får 2 av 5 av mig i betyg.