"All roads lead to Rome Open City,” ska Jean-Luc Godard en gång ha sagt, och menade att denna film var såpass banbrytande att den lämnat spår och inspirerat i mången tid därefter (och inspirerar än idag).
Rome, Open City (1945) utspelas i ett sargat Rom 1944, tiden efter att Mussolini avsatts. Landet var splittrat, ena delen lojal till de allierade och andra fortsatt lojal till Tyskland och axelmakterna, och staden Rom var ockuperad av nazisterna.
Jag har nu lärt mig att Öppen stad är en term som syftar på en stad i krigstid som vid ett befarat fientligt anfall inte ämnar försvara sig utan lämnar stadsportarna öppna för fiendens styrkor att besätta staden utan strid. Rom förklarades som öppen stad under andra världskriget 1943.
Roberto Rossellinis (som ju gifte sig med Ingrid Bergman, som spelar i några av hans filmer) Rome, Open City är filmen som banade väg för den italienska neorealismen. Italiensk neorealism skapades som en kontrast till de filmer som på den tiden dominerade marknaden i Italien - glossiga, vita melodraman inspelade i studio under Mussolinis strikta styre. Stilen är präglad av ett verklighetstroget uttryck, och där största delen av inspelningen skedde i befintliga miljöer. Rörelsen hade framförallt en politisk dimension, där fokus låg på sympati för de lågt stående i samhället.
Rome Open City spelades in bara 6 månader efter att tyskarna lämnat staden, vilket gav filmen ett enormt genomslag i resten av världen, ty denna film med sin känsla av omedelbarhet påminde inte om något annat man tidigare sett i filmens värld, allra minst påminde det om Hollywood, och världen blev som bergtagen av denna djärva, nya realism.
Jag tyckte mycket om Rom - Öppen Stad. I och med att denna film går under genren neorealism så känns det något överflödigt att peka på att filmen kändes just realistisk, men jag gör det ändå. Filmen lyckas verkligen fånga det mänskliga och vardagliga men även det sällsamt tappra och hedersamma, också det på ett realistiskt vis. Den är osentimental och icke-romantiserande, men också varm och humoristisk. Karaktärerna engagerar och besitter ett djup, trots att jag som tittare får veta ytterst lite om dem. Filmen innehåller en hel del minnesvärda scener som sticker ut. På grund av dess mänskliga dramatik, som scenen där Pina springer efter bilen (se bild 7), eller på grund av att den visar det typiskt mänskliga i det lilla, som scenen med Don Pietro som i sin ensamhet arrangerar om statyer (se bild 3 och 4).
även: jag läste en väldigt bra text angående filmen som går in djupare på filmrörelsen och varför just denna film är så banbrytande och stor.