Priviligierat talutrymme som ickebinär transman
När jag var liten, innan jag visste något om könsroller och innan jag brydde mig om sådant som social acceptans, tyckte jag om att synas och stå i centrum. Jag njöt av att höra min egen röst, att använda stämbanden. Jag mådde bra av folks uppmärksamhet och valde den så ofta jag kunde. Det här är något som min mamma har talat om för mig, men jag har också egna minnen som går att förstå på det sättet.
Någon gång så började de här berättelserna bli något pinsamt, något som gav mig dåligt samvete och fick mig att må dåligt. Någon gång på vägen lärde jag mig att det kan vara negativt att synas. Jag lärde mig pinsamhet, skratt som inte var snälla, rädsla, skam, förödmjukelse. Jag lärde mig vänner, grupptryck och scenskräck. Gradvis drog jag mig tillbaka från centrum.
Jag slutade räcka upp handen i skolan, jag kunde ju ha fel. Jag slutade uppträda, folk kanske kunde tycka att jag gjorde bort mig. Vem skulle vill titta på mig? Vad har jag att komma med? Det enda jag fortsatte med var kören, där var jag ändå en i mängden, och jag var bra nog för att inte vara rädd.
En annan sak som har präglat största delen av mitt liv är personer som är yngre än vad jag är. När jag var liten var det främst bebisar. De var söta och fascinerade mig. Jag önskade mig hett ett småsyskon. När jag inte fick något började jag längta efter att bli vuxen och få egna barn. Under tiden hittade jag substitut.
Det här intresset vinklades så småningom till ledarskap. Scouterna, kyrkan, sen förskola, fritids och vidare in i föreningslivet och yrkeslivet.
Ja, men kom till saken någon gång då…
Jo, så här: Jag uppfostrades till kvinna och fick under min uppväxt del av den osäkerhet, blyghet, försiktighet och oplatstagande som är så vanlig bland unga kvinnor. På grund av könsmaktordningen fick jag mindre utrymme att ta plats och uppmuntrades genom könsrollerna att vara tyst och försiktig. De här egenskaperna var inget jag hade från början, utan något som jag lärde mig. Till stor del var anledningarna till att jag inte tog plats rädsla och dåligt självförtroende.
När jag var 22 år insåg jag att jag var ickebinär och en ny resa började. Genom min transition fick jag, bland annat, bättre självförtroende, bättre självkänsla och mindre social rädsla. Jag kunde slappna av och vara mer ”mig själv”.
Men förutom det så började jag socialt leva som man. Mitt juridiska kön är man och jag tolkas som man i alla sociala sammanhang. Det gör att jag också får del av de manliga privilegierna. Att jag samtidigt utsätts för transfobi och det osynliggörnade och förtryck som följer med att vara ickebinär förminskar inte de fördelar jag faktiskt har i samhället och ursäktar mig inte från det ansvar som följer med.
Min personliga resa och utveckling existerar inte i ett vakuum. Här kommer den svåra balansen. För mig personligen innebär det faktum att jag tar plats, att jag ställer mig i centrum, att jag syns och hörs ett otroligt framsteg. De är tecken på att jag mår bra. Det är resultatet av en lång kamp mot depression, dåligt självförtroende och social ångest. Det är jag när jag kan slappna av och vara mig själv. Det kommer av att jag inte längre är rädd.
Men på ett strukturellt plan, i samhället, är den platsen jag tar ett uttryck för patriarkatet. Anledningen till att jag vill och vågar ta plats nu är att jag får den möjligheten, att det sanktioneras av omgivningen på grund av att jag är man. Jag förväntas att synas. Ingen tittar snett när jag tar plats (utom i sammanhang där könsrollerna gjorts tydliga och problematiserats). Resan jag gjort blir den från förtryckt till privilegierad. Jag ges ett utrymme som jag inte fick tidigare. Jag vågar för att jag inte får några negativa reaktioner. Mitt självförtroende har vuxit just för att jag tillåts ta plats utan skam.
Och båda perspektiven är sanna. Jag har ett ansvar vara medveten om mina privilegier, att ta ett steg tillbaka och ge plats till kvinnor och andra förtryckta grupper. Jag ska hålla käft och lyssna lite oftare än vad som är bekvämt. Jag ska hejda mig innan jag säger något och fundera över om det är nödvändigt att just jag tar den platsen. Och jag har ett ansvar mot mig själv att vara stolt över den jag är. Jag har rätt att fröjdas över att jag kan, vill och vågar.
Mitt självförtroende är en seger, men är det en seger på någon annans bekostnad?
