MAN UTAN KUK

- inget för finkänsliga, innehåller normbrytande material

[maymay]

Relationship Anarchy is not for fuckboys (or polyamorists)

This is really a great piece. Really great.

Real relationship anarchy is political. There’s just no way around it. How could it be otherwise, when it has roots in political anarchism? Relationship anarchy is not about getting your dick wet and looking cool while you do it. It’s not about sounding hipper than all the other polyamorists. You can do polyamory without any political consciousness whatsoever, and you can definitely do monogamy without it. You can be mono or poly in service of the capitalist hetero-patriarchy. Most people are. But you can’t do relationship anarchy without some awareness of the socio-political context you’re operating in and how you’re attempting to go against that grain out of a genuine belief in certain concrete principles. Those concrete principles are nothing so basic and shallow as “freedom” (to fuck) or “honesty.” They’re the kind of political principles that you can base an effective social movement on: a movement that offers an alternative to the capitalist hetero-patriarchy’s commodification of bodies, sex, and love; to the sabotage of female solidarity in friendship and romantic love; to neoliberal capitalism’s goal of the isolated couple and nuclear family; to the homophobia and toxic gender crap that prevents even nonsexual/nonromantic connection and intimacy between members of the same sex.

[…R]elationship anarchy resonates with me so much because its principles amount to a friendship ethic. The word “friendship” is widely used as a broad, vague, often meaningless term, but to me, friendship as this deep, intimate, important, positive bond between humans is described really well by the above set of principles. Friendship leans away from interpersonal coercion by default and can’t survive under the burden of it for long. Mutual aid and cooperation are in friendship’s very nature; you could even define friendship by those qualities: helping and supporting each other out of desire and not duty. And when friendship is committed, that commitment is done in a spirit of communication, not drawn up as a contract, which what marriage is: a legal contract binding romantic partners.

[…]

Being a relationship anarchist doesn’t mean you have to fuck more than one person at a time, because relationship anarchy is not about sexual nonmonogamy, even though it is usually inclusive of sexual nonmonogamy. Relationship anarchy is not polyamory sans the obvious hierarchy of romantic partners. It’s about doing relationships with community-centric values, not couple-centric values. Above all, it’s about relating to other human beings without coercive authority in play and without hierarchy in your group of relationships or in any relationship itself.

I fucking cringe when I read about polyamorous people defining “relationship anarchy” using nonhierarchal polyamory’s terms, just as I cringe when I hear stories of men pulling the RA card on their casual sexcapades. Not just because of how unbelievably inaccurate, apolitical, and ignorant it is but because in both cases, “relationship anarchy” is falsely used to describe the kind of romance supremacist, friendship-excluding, sex-centric lifestyles that are diametrically opposed to authentic relationship anarchy.

The capitalist, heteronormative, patriarchal state promotes relationship hierarchies based on romance supremacy and amatonormativity. It endorses treating sex like a product, protects heterosexual men in their consumption of female bodies as sexual objects, promotes the buying and selling of women’s sexualized bodies. The capitalist heteronormative patriarchal state WANTS you to invest all of your free time, energy, resources, and emotion into romantic couplehood, into marriage, into sex. It WANTS you to devalue friendship, to stay isolated from everyone who isn’t your romantic partner, to be a self-interested individual with no ties or commitments to anyone but your spouse. Why? Because friendship could lead to community and community could lead to collective political action, which could turn into revolution. And because friendship and community are almost impossible to commodify and harness for the purpose of feeding into the capitalist economy and creating bigger profits for the wealthy elite. Sex and romance make rich people money all day every day. They sell it to you every waking moment. They can’t use friendship and community to sell you shit. They can’t turn friendship and community into products. If they could, they would’ve spent the last century doing so, instead of teaching the public that friendship is worthless and money is more important than community.

So don’t tell me that you’re entitled to call your polyamory or your casual sex “relationship anarchy,” as you conduct your social life with anti-anarchism principles and the same amatonormativity that all the coupled up monogamists preach and believe in. Don’t tell me you’re a “relationship anarchist” when you don’t give a fuck about friendship or community or political resistance, just sex and romance and your freedom to be nonmonogamous.

Relationship anarchy is not a cover for fuckboys. And it is not nonhierarchical polyamory.

[queeranarchism]

Could this be the perfect relationship anarchism piece I have been longing for and wishing I knew how to write?

(and eeee, I got quoted. ^_^ It’s so great to see that something I wrote helped someone else write something even better)

[manutankuk]

Blickar

Min pappa säger att folk tittar på mig, med det är inget jag har märkt. Alltså tittar så där undrande, dömmande, på någon som inte passar in. Ärligt talat vet jag vad de tittar på. Jag vet att jag passerar som man. Visst jag har långt hår, men är det verkligen något folk reagerar på? Min röst, ok, men det här var tydligen innan jag pratade. Är det hur jag står och går? Är det mina kläder? Eller var det pappa som såg blickar som inte fanns, för att han förväntar sig det, för att han själv reagerar? Jag märker i alla fall ingenting.

[manutankuk]

Att må bra

En del dagar mår jag bara genuint bra. Så där så att jag nästan blir fascinerad av hur bra jag mår. Och då inser jag att "jaha! Det är därför friska och hela människor klarar av att hantera vardagen och lite till utan att gå under." Igår var en sån dag. Jobb 9-18 och sen yoga. Hemma vid tio utan att vara särskilt trött. Lägga mig skapligt, vakna utsövd och tycka att det är rätt trevligt att gå till jobbet igen. Se fram emot en ledig helg, inte för att jag behöver krascha utan för att jag kan träffa folk och göra annat. Bara Wow! Är så här det är normalt att må?

[manutankuk]

Priviligierat talutrymme som ickebinär transman

När jag var liten, innan jag visste något om könsroller och innan jag brydde mig om sådant som social acceptans, tyckte jag om att synas och stå i centrum. Jag njöt av att höra min egen röst, att använda stämbanden. Jag mådde bra av folks uppmärksamhet och valde den så ofta jag kunde. Det här är något som min mamma har talat om för mig, men jag har också egna minnen som går att förstå på det sättet.

Någon gång så började de här berättelserna bli något pinsamt, något som gav mig dåligt samvete och fick mig att må dåligt. Någon gång på vägen lärde jag mig att det kan vara negativt att synas. Jag lärde mig pinsamhet, skratt som inte var snälla, rädsla, skam, förödmjukelse. Jag lärde mig vänner, grupptryck och scenskräck. Gradvis drog jag mig tillbaka från centrum.

Jag slutade räcka upp handen i skolan, jag kunde ju ha fel. Jag slutade uppträda, folk kanske kunde tycka att jag gjorde bort mig. Vem skulle vill titta på mig? Vad har jag att komma med? Det enda jag fortsatte med var kören, där var jag ändå en i mängden, och jag var bra nog för att inte vara rädd.

En annan sak som har präglat största delen av mitt liv är personer som är yngre än vad jag är. När jag var liten var det främst bebisar. De var söta och fascinerade mig. Jag önskade mig hett ett småsyskon. När jag inte fick något började jag längta efter att bli vuxen och få egna barn. Under tiden hittade jag substitut.

Det här intresset vinklades så småningom till ledarskap. Scouterna, kyrkan, sen förskola, fritids och vidare in i föreningslivet och yrkeslivet.

Ja, men kom till saken någon gång då…

Jo, så här: Jag uppfostrades till kvinna och fick under min uppväxt del av den osäkerhet, blyghet, försiktighet och oplatstagande som är så vanlig bland unga kvinnor. På grund av könsmaktordningen fick jag mindre utrymme att ta plats och uppmuntrades genom könsrollerna att vara tyst och försiktig. De här egenskaperna var inget jag hade från början, utan något som jag lärde mig. Till stor del var anledningarna till att jag inte tog plats rädsla och dåligt självförtroende.

När jag var 22 år insåg jag att jag var ickebinär och en ny resa började. Genom min transition fick jag, bland annat, bättre självförtroende, bättre självkänsla och mindre social rädsla. Jag kunde slappna av och vara mer ”mig själv”.

Men förutom det så började jag socialt leva som man. Mitt juridiska kön är man och jag tolkas som man i alla sociala sammanhang. Det gör att jag också får del av de manliga privilegierna. Att jag samtidigt utsätts för transfobi och det osynliggörnade och förtryck som följer med att vara ickebinär förminskar inte de fördelar jag faktiskt har i samhället och ursäktar mig inte från det ansvar som följer med.

Min personliga resa och utveckling existerar inte i ett vakuum. Här kommer den svåra balansen. För mig personligen innebär det faktum att jag tar plats, att jag ställer mig i centrum, att jag syns och hörs ett otroligt framsteg. De är tecken på att jag mår bra. Det är resultatet av en lång kamp mot depression, dåligt självförtroende och social ångest. Det är jag när jag kan slappna av och vara mig själv. Det kommer av att jag inte längre är rädd.

Men på ett strukturellt plan, i samhället, är den platsen jag tar ett uttryck för patriarkatet. Anledningen till att jag vill och vågar ta plats nu är att jag får den möjligheten, att det sanktioneras av omgivningen på grund av att jag är man. Jag förväntas att synas. Ingen tittar snett när jag tar plats (utom i sammanhang där könsrollerna gjorts tydliga och problematiserats). Resan jag gjort blir den från förtryckt till privilegierad. Jag ges ett utrymme som jag inte fick tidigare. Jag vågar för att jag inte får några negativa reaktioner. Mitt självförtroende har vuxit just för att jag tillåts ta plats utan skam.

Och båda perspektiven är sanna. Jag har ett ansvar vara medveten om mina privilegier, att ta ett steg tillbaka och ge plats till kvinnor och andra förtryckta grupper. Jag ska hålla käft och lyssna lite oftare än vad som är bekvämt. Jag ska hejda mig innan jag säger något och fundera över om det är nödvändigt att just jag tar den platsen. Och jag har ett ansvar mot mig själv att vara stolt över den jag är. Jag har rätt att fröjdas över att jag kan, vill och vågar.

Mitt självförtroende är en seger, men är det en seger på någon annans bekostnad?

[manutankuk]

Ånger, tvivel, nostalgi eller samhällets makt över mitt liv

Det finns dagar då jag undrar. Dagar då jag inte riktigt vågar tänka för att jag är rädd för vad som finns där. Vad hade hänt? Jävligt puckad tanke. Onödig och destruktiv. Vi kan aldrig veta och det går inte att göra något åt det i alla fall. Det är här och nu som finns och här och nu som spelar roll. Men ändå. Det händer kanske en gång om året eller så. Lite oftare kanske. Två? Så på det hela taget väldigt sällan. Jag vet aldrig var det kommer ifrån. Varför det stättter igång. Vad som får mig att börja undra. Oftast handlar det om identifikation. Att känna igen mig i något och skilja mig från något annat. Och där är ju kruxet, för det finns ingen representation för det jag ser som Jag. Så jag tar den ur det som finns. Kategorierna som visas upp. Och då kommer tankarna. Vad hade hänt om jag aldrig hört ordet intergender? Jag kände mig udda och oförstådd och som om jag inte kände mig själv. Men jag hade ingen dysfori. Jag var inte superobekväm som tjej. Men jag blev. När allt satte igång, när en alternativ bild på kön öppnades upp för mig så klarade jag inte av att vara kvinna längre. För att det fanns ett alternativ. Men om alternativet inte funnits, vad hade hänt då? Jag hade aldrig kännt mig hemma eller som de andra. Känns mig utanför och malplacerad. Hur skiljer det sig ftån nu? Vad är egentligen skillnaden efter 6 år på testosteron ocv en madtektomi? Vad är skillnaden när folk tror att jag är en man? Jag känner mig inte hemma i könsrollen. Jag känner mig udda, annorlunda och iblamd utanför. Dessutom saknar jag ibland kroppen jag hade. Eller snarare hur den klädde i klänningar och smink. Sånt. Som skägg och frånvaron av bröst gör att jag syns när jag gör. Skillnaden är att jag har en indentitet som jac är trygg med och känner mig hemma i. Men den syns inte. Den finns inte i den vanliga sociala samvaron i samhället omkrkng mig och alltså bemöts jag som man. Vilket jag inte är. Vilket ger folk fel antaganden om mig. Precis som de gjorde förr. När de såg mig som kvinna. Så vad gav mig bytet? Var det värt det? Denna jävla långa och krångliga väg, var den i onödan? Bytte jag ner mig? Jag vet, för det skärskådade jag noga, att varje steg på resan var rätt. Men målet? Vad hade hänt om jag inte sätt den där stigen med den lilla lilla skylten "ickebinär"? Och bara fortsatt stora vägen framåt? Oftast undrar jag inte. Oftast är det inte en issue eller något jag tänker på alls. Men ibland vill jag tillhöra den där förbjudna kategorin. Kvinna.

[manutankuk]

Förändring

Jag trodde väl inte att jag någonsin skulle säga det, men nu kom det. Det är bara jobbigt att raka sig. Jo det är fortfarande kul att jag kan. Det är kul att jag har skägg. Det är kul att jag behöver raka mig ibland. Men själva rakandet, det är faktiskt bara jobbigt och tråkigt. Så är det. Ganska fascinerande ändå. Förändringarna i livet. Var jag var för fem år sen och där jag är nu.

[manutankuk]

Hej, jag undrade hur gammal man måste vara för att få börja sin utredning. Jag läste att man måste vara 18 nån gång, och sedan 16 någon annan stans. Jag är 15 nu, och 'the goal' är att få en mastektomi så tidigt som möjligt. Vad skulle du säga är den tidigaste åldern för en sådan operation. Det är rätt svårt att veta var man ska vända sig för svar.. tack så mycket, lycka till med allt. (ps. din blog har hjälpt mig så mycket, tack som fan)

HejDet bästa du kan göra är att be din läkare att bli remitterad med en gång. Sen får läkarna i utredningsteamet tala om vad som gäller.Det finns team som utreder ungdomar men jag vet inte från vilken ålder. För operationen är jag dock ganska säker på att du måste vara 18. Men det finns annat som går att göra innan.Har du varit inne och tittat på transformering.se? Där finns mycket bra information.Lycka till!

[mioxenoblade]

The concept of “being trans isn’t fun!!” bothers me because it’s a multi-emotional state of being. Yeah, being trans can suck at times and be full of self-loathing, pain and hate; but there are certainly moments of pride and joy attached to it. Plus, how good of an image are you leaving the younger trans kids who have yet to experience joys or relief relevant to being trans? Do you really want them to think it’s endless suffering?

So, yeah, being trans is fun. It’s a complete joy. Don’t let anyone tell ya different. There’s bad times, but the good times are worth getting through it.

[queeranarchism]

I was recently in a meeting with a loooooot of fellow trans people where we talked about all the positive side effects being trans had had on their lives. We found out we couldn’t mention them all in an our. Here’s some - but not close to all of the answers people gave:

Being trans has extended my social circle to include awesome fellow trans people as well as the wider LGBT community

Being trans has cleaned my social circle of a lot of prejudices and unkind individuals who I’m better off without

Being trans has given me a better awareness of my body and what I want with it and that I own it, which is why I had the courage to pursue becoming a tattoo artist

Being trans has given me a better awareness of what I want in life, which helps me in making choices that made my life better in many areas outside my transition

Being trans has helped me to be less judgemental and to meet all the other (non-trans) freaks and weirdos that are so worth knowing. My old self would never have gotten to know someone who smells like pee, I’m glad I did because I would have missed out on an awesome friend.

Being trans has brought me in contact with the love of my life

Being trans has opened my eyes to oppression and turned me into an activist

Being trans gives me access to epic puns

Being trans can help me connect to strangers. Coming out as trans is often perceived as vulnerable (even though I’ve done it 3000 times already), and when I come out the other person often also feels more comfortable sharing vulnerable information

Being trans means I get to organise stuff and get the opportunity to make other trans people feel like they are not alone, which is very rewarding.  

Being trans drove me away from the church, which turned out to be exactly what I needed

Being trans has brought me in contact with asexuals and helped me realise that it was okay to not want sex

Being trans means I was depressed most of my teen years and had no idea if it would ever get better. Now in my twenties, I’m a little bit happy and okay even though I’m unemployed, in debt etc. And because I never expected to even get this, that little bit of happiness actually makes me SUPER HAPPY and drives me to enjoy every minute of being home in my body and my place in the world. 

Being trans has inspired me to make better art

etc etc etc etc etc

[manutankuk]

Also, being trans is not the entirety of our lives, just one part of it. We still experience a full emotional spectrum (except sometimes when having a depressions, just like cis people). Our existence isn't different, we are just being oppressed. We can have full lives with everything it encompasses: sorrows, loves, happiness, trauma, fullfillment... We are more than "just" trans.

[manutankuk]

Är det ok om jag frågar några saker? Kan du ge exempel på frågor man får när man går utredning och varför tar en utredning så lång tid? Jag vill gärna minimera tiden att bli utredd för att jag orkar inte psykiskt vänta på att få T, tack på förhand <3

Hej

Nu är det ganska länge sen jag gjorde utredningen och saker har ändrats sen dess.Det beror också på vid vilket team som utredningen görs. Alla är lite olika.

Generellt så handlar det om några olika saker.Det första är att läkaren, psykiatrikern som ska ställa diagnosen, ska ha grund för den och inte riskera att sätta en felaktig. Ingen vill göra fel och här handlar det om människors liv. Även om det inte är så vanligt att folk ändrar sig, så händer det och det är en krånglig process.Det andra är att du ska få det stöd och den hjälp som du behöver.Det tredje är kötider och administation.

Det här få konsekvenserna att det kan ta lång tid.En allmänpsykologisk utredning görs för att se om personen har några andra problem eller varianter som behöver behandlas samtidigt eller tas hänsyn till. Det brukar gå ganska fort.Efter det kommer läkeran vilja träffa dig ett antal gånger. Lära känna dig och förstå hur du tänker och känner. Hen kommer vilja ha reda på hur du mår, vilka problem du stöter på i vardagen, vad du mår dåligt över och hur du ser på framtiden.En del frågor kommer handla om barndomen, hur du mått och hur din könsidentitet sett ut. Det ska inte göra någon större skillnad hur du svarar, men det är för att skaffa en helhetsbild.Din sociala situation kommer också komma upp. Din familj, vänner, partners. Här handlar det mycket om att ta reda på om du har ett tryggt socialt nätverk och om du får stöd därifrån. För den biten ska du få träffa en kurator.Din problematik är det som mest rör diagnosen. Vad är problemen, hur känner du inför din kropp, hur ser du på din könsidentitet, är den stabil över tid, hur säker känner du dig, hur länge har du varit säker, osvOch vad behöver du för hjälp. Behöver du någon att prata med? Hur ser du på kirurgi? Behöver du hjälp för att passera socialt som inte handlar om kroppen?Sen vill läkaren vara säker på att du vet vad du ger dig in på. Det innebär att du behöver ha levt i din könsidentitet, också socialt, en tid. Det kan vara innan eller under utredningen. Många har dock inte möjlighet att göra det innan de får hormoner, vilket inte alla läkare verkar fatta, så här kan det uppstå en del problem.

Det är viktigt att komma ihåg att även om utredningsteamet fungerar som gatekeepers så är de inte onda till sin natur (vad jag vet) och deras jobb är faktiskt att hjälpa dig. På bästa möjliga sätt. För att kunna göra det måste de ta reda på vad som verkar vara bäst för dig. Så funkar all läkarvård.

Sen om framtiden. Här handlar det till viss del om att se till att du vet vilka konsekvenser olika behandlingar har. Hur hormoner påverkar din kropp, vad som händer med din fertilitet osv. De får inte ge någon behandling som patientet inte blivit ordentligt informerad om.

Som du märker är det ganska mycket som ska täckas och det tar givetvis tid.Här är problemet administration och kötider. Mellan varje möte så kommer det ta tid. Antagligen inte av ondska eller för att de tror att du “behöver” det (även om det sista ibland kan spela in). Det handlar helt enkelt om när de har möjlighet att ge dig en ny tid. Och ska det skickas remisser till andra instanser inom sjukvården, ja då tar det tid igen. Så kötid och väntan är det som tar mest tid av utredningen.

Det här kan självklart vara en väldigt jobbig process och många mår extremt dåligt under den tiden. Det ska du få hjälp med. Det kan handla om psykofarmaka, sjukskrivning, kurator eller psykolog. Problemet är bara att psyksjukvården är svårt överbelastad i stora delar av, om inte hela, Sverige. Så kötiden för att få någon att prata med är också extremt lång. Det är inte individernas fel, utan handlar om pengar, politik och annat skräp.

Så vad du kan göra för att minska utredningstiden är dels, lev öppet med din könsidentitet, i alla fall för några, innan du börjar utredningen, om det alls är möjligt.Var ärlig, det handlar om att du ska få rätt hjälp.Var påläst. Vet vad du har rätt till, ta reda på vad för behanling du känner att du behöver och vad den får för konsekvenser, både medicinskt och i den mån det går att sätta sig in i, socialt.Var tillmötesgående. Om du försöker “kämpa emot” läkaren så kommer det antagligen ta längre tid.Och det sista, som jag inte gillar att säga, låt säker. Be om hjälp och någon att prata med om du behöver, men låt säker på vem du är och vad du vill/behöver. Är du osäker blir antagligen läkaren osäker.

Ett tips för att läsa på är Socialstyrelsen nya kunskapsstöd för god vård av personer med könsdysfori. Det finns ett för vuxna och en för unga. Det är riktlinjer för hur vården borde vara. Vad socialstyrelsen tycker att du ska ha rätt till och hur du ska bli bemött.All transvård ser förstås inte ut så än, kunskapsstödet är nytt och systemet är långsamt. Och som sagt, att bråka kan tyvär göra att det tar längre tid. Men det kan ändå vara bra att veta hur det skulle kunna vara.

Annars är transformering.se en bra sida för allmän information om trans, utredningen och behandlingar.

Lycka till!

[manutankuk]

Jealousy is a name for [the emotion we feel when we] focus on the threat to something that we already suppose we possess.

Hochschild, Arlie Russell. Managed Heart : Commercialization of Human Feeling, Update with a New Preface (3rd Edition). Berkeley, CA, USA: University of California Press, 2012.

[tankomljud]

OPEN CALL FOR NAMES!

PARTICIPANTS WANTED FOR ART PROJECT ABOUT TRANS PEOPLE’S NAMES

My name is Siri Landgren and I am a Swedish (transgender) sound artist. I’m working on a sound art titled Our Names. The work consists of recordings of transgender people saying their (self-identified) names. I started the work I Swedish, but quickly realized that it would be even better to include more languages and nationalities.

The work can be found here: http://sirilandgren.se/ournames/ (Note that it is still in its starting stages, and so doesn’t feature a lot of names yet. But with your help I’d like it to reach the hundreds!)

Would you like to contribute? All I need is a recording of you saying “My name is [name(s)]”. I just need your first name(s), not your family name. You can record this on your smartphone if you have one, or on a computer. If you don’t have access to any sound recording software, there are lots of services online which let you record sound and send it to someone else, for example http://vocaroo.com/ The sound quality doesn’t matter; the built-in microphone of a smartphone or laptop will do just fine. Please say the sentence twice so that I have a backup recording in case there are any annoying background sounds.

LANGUAGE You can speak the sentence in whatever language you choose. However, if you use a language other than English or Swedish, please also send me a written transcription of what you said. I need this so that I can check what you’re actually saying (so that no one sends anything “unsuitable”). Send the recording to me at [email protected]. Please also let me know how to spell your name.

DISCLAIMER I am making this project in my spare time without any pay. Although I can’t guarantee that I will never make any money from it (eg from exhibiting it), I can guarantee that I will never sell or give the work or your voice recordings to anyone.

Thank you for reading this wall of text. I would love to have your contribution to this work!

Siri Landgren www.sirilandgren.se [email protected]

[manutankuk]

Tårar

Jag gråter inte längre. Jag vet inte om jag har skrivit det förut, men de senaste 5 åren har jag inte gråtit ordentligt en enda gång. Inte sedan jag började med testosteron. Inte när min mormor dog. Inte när vi bröt planerna och försöken att bli med barn. Inte nu när en bekant tagit sitt liv. Jag gråter, men inte mycket. Inte förlösande. Inte renande. Tårarna tar slut. Sorgen försvinner eller sluter sig. Den vill inte fram. Vill inte ut. Jag har läst att det faktiskt finns något biologiskt. Att testosteronet påverka produktionen av tårvätska och tårkanalerna. Men jag tror inte att det bara är det. Jag tror det är mansrollen, manligheten som jag så mycket försöker hålla mig borta från medan jag lever mitt i den. Och jag tror att det är känslan av att vilja vara vuxen. Att inte vilja vara till besvär. Att inte gräva ner mig i det som är dåligt. Jag tror det är min väg från depressionen som stängde en del fönster. Jag tror det är min strävan efter lugn och harmoni istället för det känslokaos som styrde mitt liv. Jag tror det är den antidepressiva medicinen jag äter. Jag tror att det är mycket. Men det slog om, tog sin början, utlöstes när jag fick en ökad mängd testosteron i kroppen.

[manutankuk]

Förgätmigej

Jag vet inte om det är ålder, tiden i mitt liv, min sociala situation, barnen omkring mig eller något annat, men jag har funderat en del den sista tiden (för ovanlighetens skull....) Jag hoppas att jag kommer få leva i kanske 60 år till, men ingen av oss vet hur livet kommer att ta sig ut. Och en sak har jag insett. Jag vill inte bli bortglömd och försvinna. Jag menar inte bara att jag vill att mina närmaste ska minnas mig, utan att jag vill lämna något efter mig. Jag vill att folk ska veta vem jag var. Exibitionistiskt av mig kanske, lite egocentriskt. Men dock. Det är väldigt uppenbart för mig när jag tänker efter att allt det jag skriver, även min alldelses privat dagbok, skriver jag för att det ska läsas. Dels av mig själv, senare i livet, men också av andra. Det händer att jag självcencurerar mig. Det finns tankar jag inte vågar skriva ner. Och jag formulerar mig så att någon som inte är jag kanske kan ha en möjlighet att förstå. Så här är min önskan. Om jag dör, när jag dör, läs det som jag har skrivit. Ni som känner mig, om ni vill och orkar, läs min dagbok. Läs mina dikter och noveller. Se till att mina bloggar går att fortsätta läsa. Se vem jag var, vem jag är. Lär känna mig och dela med er till alla andra som vill läsa. Spara det. Skriv ut det. Lägg det i en låda i förrådet så att någon kan hitta det om hundra år.

För genom mina texter kan jag leva kvar.

[manutankuk]

Venerologen, del 2

För ett par veckor sedan kom jag äntligen iväg till venerologen.

Det var smidigare och mindre skavigt än jag hade förväntat mig. Men inte helt problemfritt förstås.

De hade bytt lokal sen sist jag var där, för kanske fyra år sedan *skäms* och delar nu korridor och kassa med hudkliniken och något mer tror jag. Det gjorde att anonymiteten ökade. De i väntrummet kunde inte genast veta var jag skulle eller varför jag var där. Det gjorde dock förstås också att det var fler folk i väntrum och korridor... Jag hade tur och var där när det var “lågtryck” i patientflödet. De färgade lapparna fanns kvar. Rosa för “kvinnor” och grön för “män”. De verkar gå på juridiskt kön, för den här gången fick jag en grön, medan en bekant transkille som inte varit hos Rättsliga Rådet än fick en rosa. Lapparna är relativt identiska, det som skiljer dem åt är frågor om mens. Och svaren tolkas lite olika beroende på vilken färg pappret har. Tillexempel om du på det gröna pappret kryssar i att du haft oralsex eller analsex med män så hamnar du i gruppen MSM (män som har sex med män) och tvärt om. Dessutom är frågan om urinvägsinfektion olika relevant, eftersom det är mycket svårare för personer med urinröret i penis att få urinvägsifektion. Anyway. De där tolkningarna skulle ju kunna göras oavsett färg på pappret tycker jag. Och inga juridiska män skulle väl avilda av att se frågan “när menstruerade du senast (svara bara om det gäller dig)” eller något liknande. Lapparna ÄR ett problem för transpersoner. Dels kan de “outa” en i väntrummet. Alla kan se färgen på lappen. Stämmer inte ditt sociala kön med det folk förväntar sig av bärare av just den lappen så blir du outad som trans. Det kan också orsaka en mängd köns- och kroppsdysfori. Förutom det så säger ju en persons juridiska kön inget om ifall de har livmoder, vagina, vulva, penis, testiklar, prostata eller något annat som kan vara relevant vid ett besök på venerologmottagningen. Så nödvändig information kan gå förlorad i värsta fall. Nu hade jag skrivit ett utförligt meddelande när jag bokade tiden om vad som gäller för mig: vilka kroppsdelar jag har (jag behöver träffa en gynekolog), vilka jag har sex med (alltså jag tillhör gruppen MSM) och vad jag vill testa mig för (allt). Så de hade koll när jag kom dit. Läkaren som jag fick träffa var väldigt professionell och duktig. Hon kommenterade inte min transidentitet alls. Inte ett ord om att jag väldigt uppenbarligen var man med skägg och allt och ändå med fitta. Inte ett höjt ögonbryn ens. Bara den vanliga rutinen: ta av dig på underkroppen bakom skynket, en sköterska kommer snart in  och låser dörren efter sig, du kan vänta till efter det så behöver du inte vara ololig över att dörren ska öppnas eller någon mer ska komma in. Och sen upp i stolen. Jag är priviligierad att inte ha någon dysfori över min kropp längre och jag mår inte alls dålligt av gynundersökningar. Jag är nog mer bekväm med dem än många cis-kvinnor. Det är inte bekämt, inte skönt och lite awkward och skumt, men inte mer än så. Det var klart på kanske 30 sekunder, alla slemhinnor. Hon gjorde en första koll i mikroskop och frågade om hormonbehandlingen då, eftersom jag hade “färre celler i sekretet”. Alltså, eftersom jag inte menstruerar och eftersom livmodern ligger och sover och kanske tillbakabildas något så lossnar inte lika mycket celler och så från den och åker ut med flytningarna. Det såg hon och hon verkade ha koll på varför och hur. Sen var det klart. Jag är grymt nöjd över bemötandet och är glad att det är gjort. Jag är ledsen att inte alla kan få samma professionella bemötande...

[manutankuk]

Intersection

Idag har jag lärt mig två saker (och klockan är bara 10 över 11!!) 1. Långtidsbehandling med min antidepressiva medicin kan orsaka högt blodtryck. Behandling med testosteron kan hos vissa orsaka högt blodtryck. Det är därför min endokrinolog frågar om min behandling mot depression (och testar mitt blodtryck). 2. Sömnapné, att få andningsuppehåll under sömn, ger låg syremättnad i blodet, vilket stimulerar bildande fler röda blodkroppar och kan ge högre blodvärde. Testosteron bidrar till bildande av röda blodkroppar och kan ge högre blodvärde. Det är därför som min endokrinolog frågar om mina sömnproblem och hur behandlingen mot apnén fungerar.

Saker hänger ihop! Ja, alltså testosteronens effekter visste jag redan. Men inte de andra två sakerna. Även om det där med sömnapnén förstås är helt logiskt. I alla fall så förklarade min endokrinolog det för mig OCH han delgav också mekanismerna bakom, HUR och VARFÖR de olika medicinerna och problemen orsakar det de gör. Tänk vilken skillnad det gör att få saker förklarade. Nu Förstår jag ju varför han lägger sig i mina andra hälsoaspekter och behandlingar. Inte bara lite så där diffust utan faktiskt vad han är ute efter. Nu kommer jag kunna svara bättre på det han frågor om och jag behöver inte sitta och undra. Jag slipper känna mig dum och får istället känna mig lite smart för att jag förstår. Jag känner mig mer delaktiv i min behandling och i min egen hälso-situation. Och jag känner att min läkare respekterar mig och att han tror om mig att ha förmågan att förstå. Det är så här läkarvård ska fungera!

[manutankuk]

Får jag fråga vem det var som utförde din mastektomi? Jag gjorde nämligen själv en i Linköping för en vecka sedan (imorgon) och då var det Kratz som gjorde min. Har inte sett resultatet än men har ångest över det ändå, så jag undrade bara.

Det var Kratz. Hoppas det blir bra. Se till att låta läkningen ta ordentligt med tid. Pilla inte på såren om försök att inte sträcka på bröstkorgen alls. Och smörj in ärren när de börjar läka.

[manutankuk]

Längd och sånt

Jag har slutat tycka att jag är kort.

Jag undrar när det hände.

Det är klart att det fortfarande tillfällen när jag känner mig kort, eller för kort, inte minst när jag ska nå översta hyllan i skåpen, men inte sådär allmänt till vardags. Inte så att jag känner mig lång någonsin, jag mer reflekterar inte över min längd, som om jag tillhör någon sorts längdnorm.

Jag har kännt mig mer eller mindre kort sedan gymnasiet, tror jag. Vid 12 års ålder hade jag i princip växt färdigt. Lade väl till kanske 5 cm efter det.

När jag började identifiera mig som kille och man blev det jobbigt. Jag kände mig kortare än alla andra. Uppenbarligen gick det över. Jag är fortfarande kortare än många män, kortare än medellängd för män, men jag tänker inte på det. Det känns inte som att jag tittar på världen från ett nerifrån perspektiv och jag märker inte att jag i ofta måste titta upp på folk. Kanske för att jag och de omkring mig sitter ner oftast. Eller kanske för att jag är så mycket tryggare i mig själv, min könsidentitet och min plats i det sociala rummet. Anyways. Insåg det idag.