Även vårdinsatser kan skada. Varför ska det vara så svårt att förstå?
Vi pratar om det. Jag försöker förklara för nya psykologen inom psykiatrin hur vården inom psykiatrin har skadat mig. Jag berättar om symtom som hög ångest, återupplevande osv. Jag tror hon lyssnar. Förstår. Säger att då är inläggning verkligen inte ett alternativ för mig. Jag börjar slappna av lite i mitt berättande. Berättar hur svårt det är att hantera hemma. Hur rädd jag är. För mig själv. För det jag är rädd att göra. Hon går då genast iväg till en läkare. Kommer tillbaka och säger jag måste börja med en medicin, en medicin jag säger jag vägrar ta pga jag mår inte bra utav den. Då. Direkt snackas det om vårdintyg. Och jag får panik. Hon ser. Hon är bra på det sättet ändå. Hon ser och fattar vad som händer. Sen följer ändå en lång föreläsning om hur dom måste ta ansvar för att jag inte ska komma till skada.
Inte. komma. till. skada.
Varför förstår hon inte hur mycket det där hotet om vårdintyg skadar? Hur en inläggning om det hade blivit en sådan hade skadat ännu mer. Trots det jag under samma samtal sagt. Hur ska jag nu våga prata? Hur ska jag våga dela med mig utav det där svåraste? Hur ska jag våga prata om det som jag inte kan hantera själv?
Jag kunde inte sova sen på natten. Låg med panik och försökte klura ut hur jag skulle rymma innan polisen kom om det hade blivit så att dom skrivit ett vårdintyg. Tänkte på olika sätt jag skulle hålla mig undan. Försökte trycka bort minnesbilder och få kroppen att tagga ner lite. Det var ändå tack och lov en relativt mild reaktion. Men nu på tisdag ska jag dit igen. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Det är ett ständigt hot det där med vårdintyg. Och det är när jag mår som sämst jag som sämst klarar av att hantera stressen det innebär. Och det hela blir något slags moment 22. Varför är det så svårt att förstå att även vårdinsatser kan skada?
