Rysk roulette
Ett klick. En snabb utandning. Lättnaden kom vällande och allt han kunde tänka på var att han fortfarande levde.
”Vilken tur du har.” Kom en skrovlig röst från hans högra sida. Anders vände sig om mot vad han visste var den stora skallige man som dragit in honom i det här.
”Om det gäller ens liv så måste man klara det.” Kom det vaga mumlande svaret från Anders mun och leendet på den stora mannens läppar försvann när han tog emot den utsträckta revolvern.
”Jag antar det.” Suckade han medan han snurrade på revolvertrumman. Det var först nu som Anders än en gång märkte den andre deltagaren vid bordet, den lilla kvinnan med de tomma ögonen. Om han skulle vara helt ärlig så var det hon som skrämde honom mest, hon blinkade inte ens när hon tryckte avtryckaren och hon tvekade definitivt inte. Den enda känsla hon visade var en lätt besvikelse varje gång hon lämnade ifrån sig pistolen. Anders ryste till och kände en en gång lättnad för att de inte hade åskådare, det skulle ha gjort det hela så mycket svårare.
Den store mannen höll upp revolvern och tvekade. Svetten rann nerför ansiktet och ögonen kisade ansträngt. Anders såg hans adamsäpple guppa upp och ner snabbt när han svalde nervöst. Han fingrade med avtryckaren och med en flämtning tryckte han av. Klick. Det tog en halv minut innan den stora mannen öppnade ögonen igen och andades ut.
”Det gäller att ha tur när ens liv står på spel.” Sa han skakigt och sneglade på Anders medan svetten rann ner för hans ansikte. Anders kollade bort, ville inte se.
Ur ögonvrån kunde han skymta hur kvinnan tog revolvern, snurrade trumman, förde upp den mot huvudet och tryckte av. Klick. Utan att tveka räckte hon revolvern mot Anders som sträckte ut sin skakande hand. Det kanske hade varit ett misstag att komma hit? ”Nej” tänkte han bestämt när han greppade revolvern ”Det var inget misstag, jag behöver det här.” Han höjde vapnet mot sin egen tinning och kände hur kroppen kom till liv. Andningen ökade, svetten rann, ögonen vidgades; adrenalinet rusade. ”Jag behöver det här” upprepade han för sig själv medan hans finger snuddade avtryckaren. Han kunde bara gå därifrån. Lägga ner revolvern och gå hem. Han hade ett val. Han iakttog de andra deltagarna vid bordet, en av dem skulle inte gå härifrån idag. Plötsligt slog det honom; han hade redan valt. Han skulle trycka, han var med. En av dem skulle avsluta sitt liv med en smäll. Det skulle inte vara han. ”Att trycka eller att inte trycka?” Klick.
Ett plötsligt rop fick Anders att öppna ögonen med en flämtning.
”Jag är hemma!” Tveksamt riktade han sin blick mot källartrappan som ledde upp till hallen i den stora mannens hus.
”Det är ingen fara, hon vet inte om att vi är här. Vi kan fortsätta.” När Anders vände sig mot mannen tyckte han sig se någonting sorgligt i hans blick, men det försvann snabbt när han sträckte ut handen mot revolvern.
”Min tur.” Sa han stelt. Anders rynkade ögonbrynen men räckte honom vapnet. ”Var det hans fru som kom hem?” Ogillande smög sig objudet på men han tryckte ner det. ”Jag har ingen rätt att leka högfärdig. Jag gör samma sak mot min fru, enda skillnaden är att hon inte kommer få reda på det direkt.” En fnysning smög sig ändå ut mellan hans läppar när han blickade runt den tomma, grå källaren. ”Fint ställe att avsluta det hela på.” tänkte han sarkastiskt när han en en gång vände sin uppmärksamhet mot den stora mannen precis när han snurrade trumman. Än en gång steg spänningen i rummet. Var det nu det var dags? Skulle det äntligen ske? Var det dags för en av dem att lämna det tråkiga liv de hade här? Var det dags för någon att få uppleva någonting nytt? Någonting spännande? Anders kände avunden stiga av de här tankarna. Han hade kommit hit utan en tanke på att dö, han hade sökt adrenalinet, avbrottet mot vardagen och den nära upplevelsen man hade med människor man valt att avsluta det hela med. Nu insåg han att han ville vara den som avslutade det hela här. Den som skulle få uppleva någonting nytt i kväll.
Klick. Anders släppte ut en suck i lättnad. Det fanns fortfarande en chans. Darrande räckte den stora mannen revolvern till kvinnan medan han sneglade mot trappan upp till hans fru. ”Ångrar han sig?” Kvinnan verkade ha samma tankar och stirrade bara på den stora mannen med tom blick utan att ta revolvern.
”Men ta den då!” Kom det aggressiva utropet från mannen när han slet sin blick från trappan. Kvinnan nickade och tig vapnet med stadiga händer. Anders kollade bort från henne och vände blicken mot den nu skakande tredje deltagaren vid bordet. ”Du ska inte gå upp till henne?” Anders insåg förskräckt att det var han som frågat. Han verkade bete sig helt okontrollerat idag. Allt han fick till svars var en hård blick. Klick.
Det var äntligen hans tur. En sorts önskan han inte själv kunde förstå spred sig i hans bröst när han tog emot vapnet från kvinnan. Utan att tveka snurrade han trumman och höjde revolvern. ”Varför är jag plötsligt så engagerad i det här? Jag antar att man blir smittad av spänningen.” Tänkte han medan han skrattade tyst för sig själv. ”Allting var ett skämt. Det ska bli skönt att få ett slut på det här.” Han förde fingret mot avtryckaren. ”Att trycka eller att inte trycka.”
Bang.
