Det gråtande barnet började gå honom på nerverna. Att behöva stå still och uthärda ett skärande, konstant skrik i en halvtimme tärde på nerverna.Tydligen förstärkte det även luktsinnet. En påträngande stank hade börjat stiga i det stora rummet, en instängd, otålig lukt av människor utan tid att förlora. Barnet gav upp ett nytt genomträngande skrik och lukten blev mer påtaglig. John suckade och kollade upp mot den stora klockan i taket över ingången. Stod tiden stilla? Hans blick drogs ner från klockan av en man som stirrade rakt på honom. John skakade av sig den obekväma känslan och vände blicken mot mitten av rummet, lät ögonen glida över människorna utan att fastna. Så många personer som sökte efter sina mål, irrade i salen för att hitta en fast punkt. Barnet tjöt. Det var en person mellan John och hans mål, bara en person framför honom i kön, så nära. Det enda John hörde var släpande fötter, skarpa hostningar, mjuka röster och barnets skrik. Han lät blicken flyta upp mot klockan igen, den hade inte rört sig.
”Nästa!” Utropet kom plötsligt, oförberett, och alla i salen verkade stanna upp. All rörelse frös. Uppmärksamheten riktades mot den ensamme, likgiltige, biljettförsäljaren i det kala båset. John ryckte till. Det var hans tur. Han gick fram och stannade framför luckan, tvekande, funderande. Barnets skrik skar genom hans huvud, ändrade något.
”Till huvudstaden tack.” Han förvånades av sin egen hårda röst. Den kom plötsligt, som en piska från hans mun och snärtade ut en beställning han inte visste att han ville ha. Skulle han inte besöka sin bror på landet? Klockan slog. Barnet skrek. Han tog biljetten och gick.
Att hon aldrig kunde sluta stirra. John började känna sig illa till mods av den genomträngande oupphörliga blick som den gamla damen riktade åt hans håll. Och hennes tänder. Tänderna som då och då skymtade mellan de skrumpna läpparna var svart- och gulfläckiga. Häxa. Det var det första ord som kom upp i hans huvud när han såg på henne. Hon måste vara en häxa. Han vände snabbt bort blicken när hennes läppar drogs upp i ett leende. Han kunde inte förklara det, men någonting med henne gjorde honom nervös. Trots att hon satt på andra sidan mittgången och tre rader framför honom så kändes det som att hon var alldeles för nära. Kunde se alldeles för mycket.
”Är du klar med din tidning?” John vände snabbt på huvudet mot den nya rösten.
”Ja, vill du läsa?” Han räckte upp handen men stannade omedvetet halvvägs. På andra sidan gången satt den professionellaste människa han någonsin sett. Mannen i fråga hade kortklippt välkammat gråspräckligt brunt hår och glasögon med hårda, raka kanter. Hans ögon var gråa och skarpa med precisa rynkor i dess vrår. Munnen var skarp och rak, liksom mannens haka. Han bar en oklanderlig gråtonad kostym och blankpolerade skor. Den första fråga som dök upp i Johns huvud var Varför åker inte han i första klass? Medan tanken rullade i hans huvud insåg han att han hade fastnat mitt i en rörelse och börjat stirra. Vad oartigt av mig tänkte han skamset medan han riktade blicken mot tidningen i hans stela hand.
”Ja, det skulle vara trevligt” Kom det rappa men lätt tveksamma svaret. Han tror säkert att jag är mentalt handikappad. Med lätt brinnande kinder räckte John snabbt över tidningen och satte sig och stirrade stelt framåt igen. Han gjorde allt i sin makt för att inte kolla på damen med den borrande blicken.
Ett plötsligt skratt bröt tystnaden i den halvtomma vagnen och John sneglade mot ljudet. Två säten framför honom satt ett par tjejer i tjugoårsåldern, båda med lockigt brunt hår och matchande höga skratt. Av någon anledning kunde han inte hålla inne ett lågt uppskattande skratt själv, han blev alltid glad av tydlig glädje. Det var så sällsynt nuförtiden. En av tjejerna vände sig om när hon hörde hans skratt och stirrade rakt på John med ett stort leende.
”Men hallå där! Vad heter du?” Hennes röst var stark och klar, självsäker. John kände sitt leende växa.
”John, och du då? Ni verkar ha det livat.” Hon skrattade till ännu en gång och visade en glipa mellan framtänderna. Charmigt tänkte han medan hennes väninna vände sig om för att se vem hon pratade med.
”Jag heter Sarah, det här är Jolie.” Sa Sara med ett leende och en vag handrörelse åt sin väns håll.
”Trevligt att träffas Sarah, får jag fråga vad det var som var så kul?” John kände sig oförklarligt djärv och gladdes åt tjejernas uppenbara intresse i honom. Sarah skrattade till igen och skakade på huvudet.
”Inget speciellt John.” Försäkrade hon leende. Jolie ställde sig halvt upp och vände sig helt mot honom.
”Sarah tycker att du är söt.” Jolie pratade med en visknings heshet men högt nog att hela vagnen skulle höra det. Ett kort skratt hördes snett bakom honom. John kände än en gång värmen stiga i kinderna och han sneglade mot den gamla gumman som fortfarande hade ögonen fästa på honom. Han svalde.
”Det sa jag inte alls!” Utropet fick honom att kolla tillbaka till tjejerna och såg att Sarah var högröd i ansiktet och försökte gömma sig bakom sitt säte.
”Oh, så du tycker han är ful?” Jolie lät besviken medan hon log mot John med en busig glimt i ögonen.
”Det sa jag aldrig!” Konstigt nog tyckte John mest att det hela var roligt. Borde jag inte tycka att det var pinsamt? Det är väl så jag brukar reagera? Han hummade och tog på sig en seriös min.
”Det var synd, jag tycker själv att du är väldigt vacker. Men jag antar att det var innan jag såg hur röd i ansiktet du egentligen var.” Sarah mumlade någonting ohörbart bakom sätet och Jolie började skratta.
”Förlåt, förlåt! Vi ska inte retas med dig mera. Eller hur John?” Jolie klappade Sarah på huvudet och vände sig om mot John.
”Självklart inte!” John log tillbaka och mötte sedan Sarahs blick med ett större leende när hon tittade fram bakom sätet.
”Vart ska ni av då mina damer?” John kände hans självförtroende växa till nya höjder. Hans leende försvann däremot när de två tjejerna sneglade mot den gamla damen. Häxan. En ny tanke slog honom som ett knytnävsslag i ansiktet. Häxan var säkert deras mamma.
”Eh, vi ska av väldigt sent.” Deras leenden dog och Jolie vände sig åter rätt i stolen, bort från honom. John kände hans eget leende stelna och en oförklarlig kallsvett ta över hans kropp när han mer kände än såg den att den gamla damens blick fortfarande var fastborrad i honom.
”Och vart ska du då, John?” Sarahs röst hade blivit tillgjord och han hörde hur den dröp av socker.
”Till huvudstaden.” Svarade han lågt och tveksamt. Allting tystnade. Även mannen med den oklanderliga kostymen verkade stelna till i sitt säte. Ingenting hördes förutom tågets fortsatta färd på spåret. Medömkan kunde plötsligt ses tydligt i Sarahs ansikte. Vad nu? Har jag missat någonting viktigt?
Håll stilla. Håll helt stilla. John upprepade de här orden för sig själv om och om igen där han satt i sitt säte i tåget. Efter hans avslöjande av destination så hade Sarah lågmält berättat att kriget redan nått till huvudstaden följt av ett tips om att gå av tidigare. Nu var tåget tyst. Och för att slippa alla stirrande, medömkande blickar och obekväm tystnad hade John valt att låtsas sova. Då kanske alla glömmer bort mig.
Kriget? Hade det redan gått så långt? Hans tankar vandrade till hans bror i Sjutorp, vad skulle han säga när John aldrig dök upp? Vad skulle han göra i huvudstaden? För många frågor, för lite svar. Han suckade inombords och försökte lugna ner sig. Han skulle ju kunna hoppa av vid en tidigare station men då kändes det på ett sätt som om han hade misslyckats med sitt uppdrag. Han ville verkligen inte tillbaka till sin vardag. Den gråa, sega, mulna vardagen.
Om han skulle vara helt ärlig med sig själv så blev han intresserad när kriget nämndes. Det var någonting nytt, spännande. Gud, vad tänker jag för något? Är jag galen? Krig var hemskt. Folk dog. Men det var förändring. Plötsligt kom en bild upp i hans huvud på hans bror och hans familj; vackra Kristen med de två små tvillingdöttrarna i händerna, den stolta unga Erik och hans bror, Jonas, stående bakom alla med en beskyddande hand på fruns och sonens axlar. En skarp känsla av skuld steg i hans bröst. Han skulle åka dit för att hjälpa dem med gården. John visste att det var svåra tider och att Jonas behövde hjälp för att klara de allt mer hårda restriktionerna som kriget förde med sig.
Men för John att äntligen slippa slitet på universitetet och komma ut i världen, det var för skönt för att börja jobba direkt igen. Det var inte första gången John tänkte på sitt jobb på universitetet med sorg. Att han hade låtit sig själv fastna i den gudsförgätna skolan. Men han hade inte haft så mycket val, de erbjöd ett jobb och hans familj behövde pengar, svårare än så var det inte. Sorgligt nog betydde det inte att han gillade det.
John angav ett löfte för sig själv. En snabb visit i storstaden för att se en bit av den ”riktiga” världen, sedan direkt hem till hans bror med nya historier och användbar hjälp. Han kände ett leende sprida sig över hans läppar när han bestämde sig. Han skulle få uppleva världen och hjälpa sin bror medan han kom iväg från universitetet. Kriget behövde inte påverka hans planer, det skulle lösa sig. Hans tankar avbröts plötsligt av en hand på hans axel och han ryckte till med en flämtning.
”Vad? Vem?” En karl stod böjd över honom med en hand på hans axel.
”Vi är framme nu herrn.” Mannen gick vidare i vagnen och lämnade John att ensam packa ihop sina saker och gå av tåget.
Att stiga av tåget var som att träda in i en ny värld. Han hade aldrig förut besökt huvudstaden, men han var ganska säker på att den utsikt som bredde ut sig framför honom var den vanliga. Husen reste sig mot himlen som långa fingrar som klöste det grå valvet ovanför. Det var däremot inte dessa långa spröda byggnader som fångade Johns uppmärksamhet, det var människorna. Han hade aldrig tidigare sett så skygga och förstörda människor. Någonstans inom sig hade han väl förväntat sig att huvudstaden skulle vara grand och ståtlig, och likaså dess invånare. Vad som mötte honom när han steg ner på perrongen var långt ifrån denna fantasi.
Inget klädesplagg var utan hål, inget barn med torra kinder och ingen människa med välmående kurvor. John kände osäkerheten krypa upp i ryggraden. Vad hade han här att göra? Just som han nästan bestämt sig för att gå och köpa en biljett därifrån kom en kvinna fram till honom med välavvägda steg och med ett säkert leende i ansiktet. John stannade, fascinerad. Hon såg så annorlunda ut från alla andra som skyndade fram på gatorna.
”Du ser ut att behöva någonstans att tillbringa natten” Sa hon vänligt och med en tydlig dialekt från öst. Hon la obetvingat handen på hans arm och ledde honom mot en gata till höger. Trots att hon inte drog eller insisterade mer än en lätt ledning med handen så kände han sig tvungen att följa med vart hon än tänkt leda honom. Vilken spännande kvinna. Tänkte John och med ens förstod han varför hon var så oemotståndlig, han hade aldrig träffat någon liknande människa, vilket gjorde det här till ännu en ny upplevelse och ännu någonting nytt att upptäcka. John kände ett leende sprida sig över hans läppar i takt med att upprymdheten steg i hans mage. Han hade ingen aning vart han var på väg. För en gångs skull var allt inte planerat.
Kvinnan vände sig om efter en kort promenad och log ett självsäkert men sorgset leende.
”Vi är framme” Hon visade med handen mot en dörröppning i ett av de lägsta husen i området med en skylt över dörren. ”Ovangård”. Ironiskt. John vände sig för att tacka kvinnan och fråga om receptionen men hon var redan på väg bort längs gatan med snabba, långa steg. Med rynkade ögonbryn vände han sig åter mot det förvånansvärt välskötta huset och tvekade endast i ett par sekunder innan han ringde på dörrklockan med stigande känsla av obeskrivlig, nyfunnen frid. Det här var hans egen framtid.
Dörren öppnades av en gammal man med oklanderlig kostym.
”Välkommen! Välkommen! Vi har väntat på dig ärade gäst. Sätt dig ner så hämtar vi din beställning.” John stannade utanför dörren med förvirring i sinnet.
”Du får ursäkta mig bäste man, men jag har inte beställt någonting.” Den gamle vände sig om med ett glatt leende och skakade ursäktande på huvudet.
”Det är såklart att du inte vet det. Men varför skulle du annars ha kommit hit? Sätt dig nu!” Han visade på en sliten stol precis innanför dörren klädd med röd sammet. Medan John tveksamt sjönk ner i den mjuka stolen så gick den gamle mannen sakta ut genom en dörr bakom receptionsdisken. Än en gång kom tankarna om vad han egentligen gjorde här. Vad håller på att hända?
Mannen kom snabbt tillbaka med en liten låda. Han räckte den ivrigt till John som tog emot den med lätt skakande händer.
”Vad är det här?” Gubben bara skrattade och slog sig ner bakom disken.
”Det är vad du har letat efter”. Svaret fick John att tveka än mer. Vad hade den här gubben med honom att göra? Men efter att ha kollat in i mannens trötta ögon och inte hittat någonting av ondo så var det som om hans händer öppnade lådan av egen kraft. När han vände ner ögonen för att se på innehållet kunde han inte låta bli att känna sig en bit besviken. Det var en nyckel. En helt vanlig nyckel.
”Vad är det här?” John upprepade frågan, den här gången med innehållet i handen.
”Det är din nya början.” Gubben slog upp en bok på bordet och tog fram en penna.
”Så, ska jag skriva in dig?” John tvekade, vad skulle han göra här? Han borde åka till sin bror. Om inte det så borde han återvända till universitetet. Det var så mycket han borde. Han nickade.
När John stoppade ner handen för att ta upp sin plånbok för att betala så kände han ett främmande papper och drog förvånat fram det. Det var tågbiljetten. Med en känsla av panik såg han att han inte hade köpt en returbiljett. Han skulle just till att fråga mannen vart han kunde få tag i en till biljett när han såg de leende och trötta ögonen varmt kolla på honom där han satt i den gamla, röda stolen. Han tvekade, vart skulle han åka till? Vart var hans hem? John kände ett leende som matchade den gamle mannens träda fram på hans läppar och han stoppade ner biljetten i fickan igen. Det kvittade vart han kom ifrån. Han formade sin framtid. ”Vart skriver jag på?”
