Längtan #1
Jag bor i en lägenhet i en storstad. Jag bor på tredje våningen högt upp med utsikt över trädtoppar och tak, men jag saknar min horisont. Jag är uppväxt på en ö i havet med en vidsträckt horisont i åtminstone två vädersträck, fler om jag lämnade huset och klättrade upp på ett berg.
Jag har bott två år i staden och de första två åren var fyllda av förväntan och spänning inför det nya som väntade. Utbudet av kultur, relationer och katedraler. Det var idel tomhet, ja bortsett från relationerna då. Hur kan man leva såhär? Jag får andnöd och kramp och saknar min horisont. Jag nämner det ofta för människor jag talar med. Berättar om krampen. Om saknaden av horisont. Det har blivit ett sätt att sålla agnarna från vetet. Jag har ju ett stort förakt för människor och de som inte visar förståelse inför saknaden av horisont låter jag förpassas till historien. Sådana bekantskaper tillför inget annat än frustration och upprepning. Säkert skvallrar de också. Nej usch.
Människor som lever i staden och delar saknaden efter horisonten däremot... De kan och vill jag leva nära. Tillsammans hjälper vi varandra att se över taken, bortom Slottsskog och hamninlopp, bort mot det fria, det öppna, det sanna.
