Omänsklig
Jag vaknade av att han snarkade så högt att det kändes som en väckarklocka. Av nån anledning var min första tanke (eller så var det en fortsättning av drömmen) att snart fyller jag 40. Min nästa tanke som dök upp var att det kommer bli en jävligt ensam 40-årsdag om jag fortsätter i de här spåren.
Nästan varenda människa jag känt har till sist inte blivit mer än flyktiga relationer. Mina närmaste vänner har en efter en brutit upp med mig och valt att ha noll kontakt. Människor som förut varit extremt viktiga, extremt nära, har bara sagt...POFF.
När det händer gång på gång så finns det ju egentligen bara en gemensam nämnare och det är...jag.
För några år sen förlorade jag min allra bästa vän jag någonsin haft. Jag vet att hon tyckte det var gutwrenching hon också men ändå så följde ÄVEN HON det destruktiva mönstret som finns i mitt liv. Vi hade episka gräl och sen...var hon borta. Vi var ju oskiljaktiga. Idag kan det gå 5 år utan att vi säger flasklock. Det finns EN som stannat med mig i vått och torrt; som stått vid min sida och det är T. När till och med han sagt att “nu känns det som du försöker putta bort mig” blir jag rädd på riktigt för mig själv.
När vi träffade varandra åt vi upp varandra totales. Plötsligt behövdes ingen. Han var så perfectly perfect att jag inte ens sökte andra, även om det fanns lösa kontakter då också.
Nu har vi kommit till en del i vårt förhållande då vi ger varandra alltmer tid; vi får mer tid att upptäcka vår individualitet och vi ger plats åt att annat än bara varandra. Det i samband med corona har gjort allt...mer tydligt.
När man jobbar på ett jobb med över 300 människor och träffar 150 individer om dagen är det svårt att känna brist på social stimulans. Många där verkade ändå uppskatta mig, såsom att de log när de såg mig, de stannade trots lektionen var över och gav mig kramar. Jag var..lite mänsklig.
Det har väl på nåt sätt stärkt mig; att jag känner att jag kanske också har mänsklighet i mig eller nåt. Att jag kan komma ur mitt tjocka ska och säga hej.
Men även de relationerna är flyktiga och de är små. Snart är de också borta och kanske försöker jag behålla kontakten med vissa den här gången.
Jag har ju försökt närma mig andra, jag har ju öppnat upp mig och varit mig själv men FÖR ofta har jag då upplevt att män mest antingen blir flirtiga eller faktiskt intresserade. För det börjar alltid med att jag slappnar av, att jag trivs återigen och då blir jag starkare och jag tar mer plats. Sen dröjer det inte länge innan jag känner det...IGEN. NEJ inte IGEN...! Jo igen tydligen. Och igen. Är det..på grund av nåt fel JAG gör? Jag vet inte. Jag är mest lekfull och vill ha kul. Det är det som det kokar ner till.
The females...ja de lite mer pojkiga är my best bet. Så har det ju iofs alltid varit. Men på senare år har jag blivit mycket mjukare och det där hårda skalet har börjat ge sig och de tuffaste tjejerna idag känns åt helvette för kalla. Så nu är jag mer lutad åt vamare, kanske mer feminina iaf.
Jag har snart nått en gräns för ungefär halva mitt liv och när något varit så långvarigt som det ändå har varit så är det ju nåt som förmodligen är en del av min personlighet. Det MÅSTE ju liksom va...jag.
Men jag vill bryta det här. Jag vet ju att jag kan bryta nästan kroniska andra tillstånd och det här skulle jag säga är min final frontier av nån anledning. Att jag alltid skapat hata/älska drama omkring mig. Hur flera trodde att jag var tillsammans med bästa kompisen jag hade i högstadiet för vi umgicks så mycket. Hur jag alltid haft väldigt intensiva relationer eller inte alls. Jag vet inte varför. Men det är gutwrenching när EN efter EN lämnar mitt liv och kvar är...jag.
Jag är nog en dramalama.
Den här isoleringen driver på min redan isolerade vardag och att jag nu valt att jobba på distans gör ju inte det mindre så. Kan inte jag bara få ha VÄNNER? Sånna där man bryr sig om, sånna som inte vill innanför ens byxor eller dramatiskt avsluta relationen. Vänner som HÅLLER. Vänner som står där när jag behöver dem. Jag behöver inte fler uppbrott. Jag behöver broar.
Idag är jag ju så van; jag har skapat ett liv av detta. Jag har vant mig vid isoleringen, det konstanta dramat när jag väl försöker och att det är..såhär. Jag har blivit luttrad och vågar knappt öppna mig idag. Jag orkar inte släppa in fler som ska totalt haverera mitt hjärta en gång till. Det blir moment 22.
Jag vet inte varför det blivit såhär egentligen. Jag är inte direkt omänsklig, ovänlig eller jättekonstig. Jag är när man kokar ner mig; rätt normal, väldigt varm och omtänksam och bryr mig enormt mycket om andra. Men jag ÄR väldigt känslig och jag behöver krypa in i mitt skal för att ladda ibland. Men det betyder ju inte att jag vill stanna där.
Jag bara känner att om jag nu ska skifta detta, om jag ni ska vända hela skeppet i den här riktningen så kommer jag behöva totalt ha hjärtat i farozonen igen. Men för att klara av det och inte dö på kuppen så måste jag ta det jävligt försiktigt. Att försöka se de som människor och att det blir som det blir. Utan tvång och förhoppningar.
För jag KAN inte ha ett liv med i stort sett bara han och jag. Visserligen ÄR han galet viktig men jag vill liksom nå fler bra människor och vara en del av deras liv och de en del av mitt. Jag vill också landa och bli mänsklig. Jag vet mest inte alls...HUR.
För andra verkar det som om det är världens enklaste sak; som att mest cykla. Det mest sker naturligt, organiskt och plupp. För mig är det som att lösa universums mysterier. Men andra hittar ju aldrig en partner, där någon faller för dem, där är det istället överstimulerat. Vilket är en konstig obalans.
Det faktiskt bästa stället jag kommer ihåg är nog faktiskt vindtunneln i Prag. Där ...fanns något så hemma. Han som hjälpte mig var himla snäll och där fanns noll intresse. Även om han som skötte spakarna där var sådär...HAN aktar vi oss för, för no more drama tack. Samma gällde kitesurfingen. Så galet uppfriskande av att inte känna de där blickarna och...känslan. De tjejerna där kändes lite mer som jag, trots att jag pratade väldigt lite med dem. Jag mest kände det när jag kom in där.
Jag har ju varit på söka vänner plattformar; jag har varit på fester/tillställningar där jag blivit inbjuden och känt CRINGE. Hur de inte alls varit som mig och mest umgåtts för att SÅ ska man tydligen göra som människa. Men jag vet inte...jag söker DE DÄR. Sånna som är som jag. Jag har noll intresse av att umgås för att umgås, jag vill connecta. Det är fan dags.
Jag vill liksom HEM dit jag hör hemma, få vara med mina kindred spirits, för de måste finnas. Jag tror inte jag är så unik att miljarder människor inte skulle matcha mig.
Jag har ju länge stängt den dörren, accepterat, inte orkat riva i dedär igen. Men såren har börjat koagulera och jag tror jag är redo att ge mig ut i dedär igen. Alternativet är total isolation för resten av mitt liv. Det är inte ett alternativ. Inte idag iaf. Men jag kommer få ta det varsamt. Jag antar att det är så som sånna som blir brända om och om igen känner. Att de måste ut i det igen och riskera att få nej.
Det har alltid funnits ursäkter eller vad jag har trott varit anledningar men en efter en har jag blivit motbevisad av andra. Det finns människor som är sjuka, isolerade men har gigantiska nätverk. Är jag för lång? V var längre än mig och hon har också stort nätverk. Är jag för blyg/försiktig? Inte det heller, finns flera ännu mer delikata varelser out there. Så..VAD är grejen? Det är som ett pussel jag inte fattar varför det inte går ihop.
Jag trodde väl att att ett nytt jobb kunde innebära nåt nytt på den fronten. Det finns ett helt gäng av snälla almosts. Men nix, det finns ingen direkt där för mig. VIlket gör att jag känner att jag tror att jag ändå inte är på rätt plats och sökandet efter HEM fortsätter.
Kanske SKA det va såhär? Den tanken har också slagit mig. Att jag valt att vara mer udda för att jag varit en i mängden förut? Att lösningen sitter i MIN utveckling. Kanske. Jag vet verkligen inte. Jag vet mest att jag inte vill va såhär isolerad längre. Jag vill prova va människa jag också.