Duktig sköterska idag. Jag har knappt ont alls. Bara lite när vätskan fördelar ut sig jämt i muskeln, men mindre än vanligt.
Jag är grymt imponerad av dem som injicerar Nebido. Den ska ges långsamt under ungefär fem minuter. Det betyder att de behöver sitta med handen i samma ställning och långsamt, långsamt trycka på sprutan. Måste vara grymt svårt. Själv behöver jag ju bara ligga där och komma ihåg att andas.
Det är mycket nu och jag har varken särskilt mycket tid eller ork till att blogga. Utom nätter som den här då jag inte riktigt kan sova.
Jag har som sagt börjat på universitetet igen och jag har snart tenta i den första delkursen. Jag läser psykologi A och får varje vecka nya känslor av aha, oh jag vill veta mer, doh, oh shit, really, osv. Min kombo får ofta stå ut med att höra mig läsa högt ur kursboken eller berätta vad jag tycker är coola saker jag fått veta. Och ändå är det bara introduktionskursen. Dock har jag en del att invända mot bl a frånvaron av transinformation. I kapitlet om utvecklingpsykologi som bland annat tar upp lite kort om fostrets utveckling nämns inte intersexualism över huvud taget och transsexualism hittar jag heller inget om och på våra föreläsningar har en föreläsare en gång sagt att det är skillnad på biologiskt kön och upplevt kön. Men inget om intersexualism där heller. Jag har dock fått insikter om varför jag ibland har så svårt att komma ihåg att jag är kille. Förstår mer om processerna i hjärnan som ligger bakom minnen och tankar.
När jag låter bli att plugga så leker jag styrelsejobb, planerar lajv och peppar inför ett annat lajv. Det går framåt, men blir lite stressande ibland.
Jag har också svimmat för första gången i mitt liv, vilket jag så klart måste blogga om. Det var väldigt spännande efteråt, att analysera hur det kändes. Svimmandet var helt självförvållat. Jag var puckad helt enkelt.
Det var i fredags och jag skulle ta blodprov och sen få min testospruta på vårdcentralen, innan jag skulle till skolan och ha seminarium. Självklart var jag sen iväg hemifrån och det var världens kö till labbet. Kassörskan var snäll och gav mig en förturslapp eftersom jag var tvungen att ta blodprovet innan sprutan. Trots det fick jag sitta och vänta i drygt 20 minuter och skämdes hela tiden som ett djur över att jag skulle gå före. Det var ju bara för att jag varit seg och lat på morgonen och alla de stackare som satt där hade varit duktiga och i tid. Så när jag väl kom in till labbet var jag lite stressad och skämdes rejält. De senaste gångerna jag tagit blodprov har det gått väldans bra och jag har kunnat sitta avslappnat och inte ens bli yr. Efter en diskussion om fobier i skolan förra veckan så fick jag för mig att jag skulle titta på nålen. Inte när hon stack förstås, men medan den satt i. Pucko jag. Det var ju bara några år sedan som jag nästan fick panik när jag skulle ta blodprov. I alla fall, jag tittade bara några sekunder innan jag vände mig bort. Trots det dröjde det inte länge innan det började snurra. Jag ville inte avbryta och sätta huvudet mellan benen, för då skulle hon behöva att sticka om efteråt, så jag höll ut utan att säga något, det var ändå nästan klart. Det snurrade fortfarande när efter at hon tejpat fast en lapp över sticket, och jag visste att jag inte borde på mig, men det satt så mycket folk utanför och väntade, så jag hade inte samvete att sitta kvar, dessutom var jag sen till min tid med sköterskan. Jag reste mig ganska snabbt och klev ut genom dörren. Hade jag varit smart så hade jag ju satt mig så snart jag kom utanför dörren, men vid det laget hade hjärnan redan slutat funka. Jag styrde i riktning mot väntrummet och plötsligt hade jag gått in i stolpen i ena hörnet på kapphyllan. Jag minns att jag blev förvånad, för senast jag såg något var jag flera steg bort och jag minns att jag tänkte att det hade blivit svart de där sista stegen. Sen vaknade jag, trött och utan att fatta i en halv sekund att jag inte låg hemma i min säng. Jag hörde någon fråga vad som hände och en annan svara att jag hade svimmat. Ungefär samtidigt kom jag själv till samma slutsatts och satte mig generad upp. Jag blev ompysslad av sköterskan jag skulle till och det visade sig att jag hade fått ett litet jack i pannan. Jag fick vatten och banan och så till slut min injektion med testosteron. Hon frågade om jag skulle klara av att få den, men det fanns inte en chans att jag skulle låta bli även om jag inte mådde på topp. Efteråt var jag tvungen att stanna på vårdcentralen i en halvtimme för att mitt blodtryck var alldeles för lågt och sköterskan fortsatte att oja sig. Jag kom till skolan bara 3 minuter för sent och med ett coolt sår i pannan. Efter seminariet åkte jag hem och sov nästan hela eftermiddagen. Jag mådde inte helt topp den kvällen, men nu är det lugnt och mina enda efterverkningar är såret som känns som ett blåmärke.
Så har jag gjort det också. Nästa gång ska jag inte titta på nålen och lyssna på min kropp när den säger åt mig att sitta kvar.
