180
...fan jag känner att jag behöver det. Det är så lätt att fastna i sitt eget liv men när jag märker saker som händer omkring mig så ba...här jag kan ju inte ligga och ruttna.
Jag har visserligen nu kunnat vara hemma själv i typ... 1 månad. Överlag har det gått bra och det går faktiskt framåt. Men det är en FET del i saknahögen och det... behöver lösas...like...jävligt snart.
Det är bra grejer på gång men samtidigt så finns nån slags saknad av mig tror jag. Jag safear still på tok för mycket och jag behöver börja byta ut gamla monster mot nya skojiga saker. Nya sätt att få kickar och enjoya sig.
Når jag nånsin dit? Dunno. Men det är en sån där kritisk punkt som är här. Jag har ju valt bort barn iaf tills nu och då är det ju sådär, vad valde jag istället? Vi skjuter på hundgrejen för att vi vill flytta och "leva" men då gäller det ju att man gör det och att det inte blir neither.
Samtidigt vet jag inte hur jag skulle kunna göra mer än vad jag gör i dagsläget. Vissa saker behöver ju mogna och kanske är på väg men inte helt framme också. Stora förändringar som ruckar på hela ens existens får man ta det lite varsamt med liksom.
Det är ju fortfarande vissa hinder med magen och psyket som är roadblock el giganto och där skulle jag ju kunna göra lite mer. Typ söka akupunktör, magspecialist, österländsk medicin och sånt. Heck, jag skulle kunna prova de där hallucigena pillrena. ....Men det får fortfarande vara nödlösningen.
Samtidigt så känner jag att det är kloka saker jag gör, eller sådär rationella eller nåt. Samtidigt som det här nog är med kopplat till frihet och impuls. Sånt som är svårare att jobba på. Känslan av att vara rätt, på rätt plats på rätt tid och vara i dedär underbara flowet. Det kommer ju inte för att jag stolpar upp kloka saker att göra liksom. Det är ju en letting go och lita på. Som att slappna av på djupt vatten istället för att spänna sig och drunkna.
Det kan ju va så att mycket är på gång men mest inte riktiiigt gått i mål än. Men mitt tålamod är inte lika långt och jag tycker att impulser börjar titta fram lite här och där.
Det handlar väl egentligen om att våga...släppa taget. Våga surfa vågen och mest parera. Men det är tryggare med stolpar och nät men det blir ju inte surfande då. Det blir från a till b till c. Streck mellan punkter. Det är ju friheten att mest vara och glida omkring och synka med vågen så att man är låg när den är låg och tar sig till toppen när man själv är på toppen.
Men just nu är det nerbäddat och det enda som funkar är hjärnan och det är väl meningen med paus för reflektion. Men nu känner jag inte att det är lika stora förändringar i nuet som behövs som förut. Fast samtidigt behöver jag 180. ....>_< kanske är det så att jag närmar mig "snurren" och att det är därför jag känner ett lugn. Att valen jag gör kanske leder dit. Eller så är det inte en 180 längre utan mer en 90. Uffh, vem vet?
