make it stick
av Brown, Roediger, McDaniel (2014)
Boken är frukten av en genomgång av minnesforskning med syfte att vederlägga myter om minnet. Författarna (två kognitionsvetare och berättaren Peter Brown) har lagt stor energi på en pedagogisk presentation utifrån olika porträtt som exemplifierar forskningsresultaten. Tack vare bokens repetition, som undviker att falla över i tjatighet, minns jag också ovanligt mycket av innehållet även månader efter att jag läst ut den.
Att uppleva svårigheter vid inlärning samt att göra fel är sådant som, glädjande nog, konstateras är det bästa sättet att lära sig på. Idén om att studier fria från motgång är ett tecken på framgång blir motbevisad, det är tvärtom när vi tvingas traggla som vi skapar robust kunskap. För att detta ska bli verklighet krävs dock aktiv inlärning, vilket är en annan stor poäng i boken. I direkt relation till detta står den starka avrådan från att repetera i form av att läsa om litteratur, istället krävs kontinuerliga övningar och självtest. Massinlärning bör ersättas av kontinuerlig repetition med pauser.
Begreppet generering används för att beskriva processen att redan innan studierna inletts reflektera kring vilka centrala begrepp en förväntar sig ska behandlas, och göra egna aktiva efterforskningar, som en sorts experiment. På så vis undviker en att vara passiv mottagare i det första mötet med den nya informationen. När en sedan får ny information, försök att elaborera, alltså koppla det till annan tidigare kunskap.
Centralt är aktiv reptition ('retrieval practice'). Försök att rekonstruera litteraturens huvudpoänger eller skriv ner frågor på centrala delar för att senare förhöra dig själv med. Det viktigt att inte sluta repetera första gången något satt sig, fortsätt ett tag till, och se alltid till att låta tid förflyta mellan repeterionerna. Med hjälp av sådana självtest går det att kalibrera sin fortsatta inlärning för att fokusera på svagheterna, och motverka den kognitiva illusionen av bemästrande. Hur lång tid som ska förflyta varierar efter vad för något en försöker minnas, men ju svårare det är att komma ihåg desto starkare blir minnet på sikt. En kombination av detta och elaborering är reflektion, som används efter ett inlärningspass, tex en föreläsning. Vad har gått bra, hur kan det kopplas samman med tidigare kunskaper och vad behövs för fortsatta framsteg?
Återigen, vid inlärning ska en inte rädas komplexitet och huvudbry, därför är det också bra för inlärningen att redan innan en lärt sig och förstått hela system eller begrepp lära sig att se vad som utmärker det från andra. Så fort en rudimentära förståelse uppnåtts bör en gå vidare till nya problem och teman, parallellt med repetition. Att enbart arbeta med ett ämne utan avbrott för något annat ger en illusorisk känsla av kunskap, men ger inte samma färdigheter att skilja olika koncept åt och därmed att identifiera situationer i verkligheten där kunskaperna är applicerbara.
Som hjälpmedel introduceras slutligen mnemoteknik, minnestekniker som inte sällan använder sig av kända miljöer för att kunna arkivera minnet enligt en synlig strutur. Det kan antingen röra sig om en rekonstruktion av gatan en växte upp på eller ramsor likt Vi ska Äta Ni Ska Laga (för de hallänska åarna från norr: Viskan, Ätran, Nissan, Lagan). Teknikerna skapar inte bättre minne i sig men hjälper till att strukturera minnet vilket gör det lättare att framskaffa kunskap.
