Essayer

[essaer]

På ett ytligt plan kan Nina Bondesons motiv beskrivas som fragmentariska, olika objekt ligger utspridda på duken, pannån, tyget, möblerna – artefakterna som hon kallar de själv — befriade från sina vanliga proportioner och i fantasifulla hybrider. Den tålmodige åskådaren hittar fler och fler detaljer, hittar en text som finns broderad i tyget, målad likt runskrift med penseln, ibland felstavad, ibland överkryssas ist för att repa upp stygnen eller att måla över. Rent estetiskt är det dock sammanhållet, och på ett djupare plan är det tydligt att alla dessa föremål och karaktärer rör sig i rymden av samma idévärld; relationerna föremålen och karaktärerna emellan förstärks med sladdar, slangar, trattar, kopplingar.

John Donne – det där om att ingen människa är en ö… det är skitprat – det är ju precis det vi är. Öar. Men vi har förmågan att upprätta förbindelser mellan de öarna. Skapa ett sammanhang som överskrider utan att överge (s. 9).

Det är svårt att förklara, för verken rör sig på flera plan. NBs alter egon som tar plats i konstverken gör det inte bara i bild utan också i skönlitterära texter (texterna om konsten är däremot teoretiska). Så fort jag tar ansats att försöka förklara en detalj i tavlan avbryts jag av viljan att förklara känslan den väcker istället, och det är just i den här upplevelsen som NB vill uppehålla sig. Hon skiljer på en fiktiv verklighet och en verklig verklighet.

Våra erfarenheter ryms inte i det vi förmår utsäga om dem. Det blir bara en jävla röra. [Det är omöjligt att välja en favorit eller ett särskilt representabelt verk, allt är underbart och språket känns otillräckligt, vilket också känns som en åtbörd för att hylla NB:s ansats.]

[För en konsthistorisk novis som jag är] NB:s tankar om konceptkonstens intåg i 1960-talets USA en intressant fond för hennes egna verk. Hon menar att idén i konceptkonsten blev överordnad de materiella och estetiska aspekterna;  konsten skulle vara underordnad kommentaren, teorin och bildkonsten “befriades från material”. Postmodernismen påstår att det inte finns några oförmedlade erfarenheter [sinnesförnimmelser och levande erfarenheter], medan NB känns som hon vill fånga känslan eller åtminstone det mellan känslan och yttrandet, samtidigt som jag upplever hennes texter som avancerade filosofiska (fenomenologiska enl utställningstexterna på Konsthallen) resonemang med referenser till bla Wittgenstein. På konstskolan uppmanades hon att skala av och förenkla, men det är i livets komplexitet och oklarheter som hon uppehåller sig.

Det är nog något av detta som Ragnar Söderberg försöker fånga i bokens förord ang bildens universalitet: “den unika, partikulära, levda och i tiden aldrig återkommande subjektiva erfarenhetens objektiva existens” (s. 7). NB:s karaktärer försöker också fånga förnimmelserna och känslan:

Dessvärre förstår vi inte mycket av allt vi erfar, våra sinnen har vi själva underkänt av oklara anledningar, vi drabbas oftare av minnesförlust än av insikt, vi vinglar omkring i skapelsen i en tid som bedömer det mänskliga subjektet som näst intill oanvändbart, då och då blir det till och med dödförklarat [–] (s. 21). I stycket om Elena

Jeremy Adagio, den självlärda lingvisten – som skriver brev till sin assistent Imre Omm i vilken han är kär – beskrivs: “Hans forskning rör sig kring människans språklighet, varifrån språket en gång kom till exempel, men han beforskar också oss människor som de tingens värddjur han anser att vi blivit (s. 22).”

Från Sinziana Ravinis text:

Om det är något Bondeson, min far och jag tycks ha gemensamt är det övertygelsen om att människan aldrig överensstämmer med sig själv, att identiteten är mer eller mindre en fiktion, och ett symtom på viljan att få kontroll över det okontrollerbara – jagets splittrade natur. Att jaget är splittrat är för övrigt ett gott tecken, ett tecken på att människan tillåter sig tvivlets och osäkerhetens lyx (s. 16). påminner om Martin Hägglunds tankar om existentiell identitet som något ständigt pågående formande, Neuraths båt osv.

Om konsten framkallar det outhärdliga, framkallar den också förmågan att ta itu med “det reala” genom att producera en kunskap om den njutning och fasa som konstverket ger oss. Det är därför viktigt att gå från den klassiskt romantiska skönhetsteorin till en känsloteori som inte förtrycker jagets multipla identiteter och kroppens oändliga teatrar (s. 17).

* Endast de som flyr samtiden är samtida, lärde oss Friedrich Nietzsche i Otidsenliga betraktelser.

* SR beskriver Baudrillard som postmodernismens enfant terrible Själv är NB intresserad av att utgå från målarens erfarenheter och låta åskådaren tolka med sina erfarenheter, att låta konsten vara oartikulerad.

* bildstriden i kristna kyrkan (~726-843)

2023-05-22

[essaer]

Martin Hägglund (1976-) föddes i Sverige och doktorerade i litteraturvetenskap på Cornelluniversitetet, varefter han fick en livstidsprofessur vid Yale.

I den första delen av Vårt enda liv (2019) presenterar Martin vad han menar med sekulär tro och i den andra andlig frihet, i en avslutande del vävs dessa samman. Litterära referenser och filosofiska argumentationer används på ett pedagogiskt rätt för att påvisa brister i den religiösa tron och det kapitalistiska värdemåttet, men de repeteras ibland till leda. I den analytiskt mer komplicerade andra delen bidrog repetitionerna till förståelsen, men i den första kändes det mest tjatigt.

Sekulär tro

Martin särskiljer religion från det bredare begreppet religiös tro vars motpol är sekulär tro. Idén om evighet präglar den religiösa tron i vilken omtanken grundas på gudomliga påbud och belöningar. Enl religiös är det oviktigt om vi agerar nu eller inte, för vår verksamhet på jorden har inget ändamål. Om vi dör, känner smärta etc spelar detta ingen roll för oss eftersom vår strävan och vårt mål är det gudomliga eviga, frälsningen från vårt ändliga liv men också från smärtan i det. Tron på evigheten gör att våra enskilda liv är oviktiga, vi blir utbytbara. Han kan sägas ha en pessimistisk syn på religiös tro, som passiviserande/likgiltighet.

Motsatsvis är det ändligheten som präglar den sekulära tron; den innebär att vi är beroende av andra och att vi lever i relation till döden. Vår materiella existens, vår kropps skörhet och ångesten inför den egna döden är inte ett psykologiskt, biologiskt eller antropologiskt fenomen, utan själva vår existens villkor = immanent kritik av religiös tro, det enda gudomliga är det mellan oss. Ändlighet krävs för att förstås som betydelsefullt, ngt står på spel, ses som oersättligt.

[O]msorgen om vårt ändliga liv som själva villkoret för ansvar (s. 18).

Villkoret för vår frihet är därför att vi förstår oss själva som ändliga. Endast i ljuset av insikten om att vi kan dö - att vår livstid är obestämd men ändlig - kan vi fråga oss vad vi borde göra med våra liv och sätta oss själva på spel i det vi gör. Det är därför alla religiösa versioner av evigheten i slutänden av versioner av ofrihet (s. 22).

Vi måste ta hand om varandra eftersom vi kan dö, vi måste kämpa för det vi tror på eftersom det endast lever genom våra fortlöpande ansträngningar (s. 198).

Att vi kan dö, bli uttråkade av en tidigare passion och känslomässigt sårade är exempel på den risk för misslyckande som det innebär att vara människa. Aristoteles “man är inte rädd för det som man inte tror att man ska utsättas för”: det filo-hi sambandet mellan tro och omsorg; vi visar omsorg om det vi tror har ett värde, tillika det vi tror är hotat (s. 63). Tron på betydelsen av det jag gör är den motiverande kraften, lika mkt som tron på att kunna misslyckas motiverar till att försöka, pga omsorg. Att tro är snarare ett åtagande att vara trogen. Omsorgens dynamik bygger på existentiellt engagemang (dubbla bordet, normativt; tidens knapphet motiverar till prioriteringar), nödvändig ovisshet (tilltro skapar den positiva möjligheten att ha en relation till andra) samt ovisshetens motiverande kraft. Det du älskar och älskat kan gå förlorat och det du vill fortsätta älska kanske inte blir av = livets nödvändiga ovisshet. Omsorg motiverar till ansvar. Dubbla bordet utgör frigörelsen.

Marx: “min egen tillvaro är samhällelig verksamhet” (s. 34) --> att äga sitt liv är således inte självständighet, utan att erkänna sitt beroende av andra människor. Martin exemplifierar med upplevelsen av kärlek; när du älskar någon känns det beroendet inte som en yttre, främmande begränsning av din frihet utan som en del av ditt liv och ett uttryck för ett åtagande i vilket du kan känna igen dig själv och således som ett uttryck för din frihet (men också ett ändamål som kan omvärderas). Kamp mot förtryck kräver att du förstår dig själv som andligt fri och ändlig varelse, som gör att din tid och liv är värdefull för dig som din egen; sekulär tro oumbärlig för progressiv politik. Engagemang kräver ändlighet

Andlig frihet

Allt liv är självupprätthållande (≠ självtillräcklig) då en självrelation motiverar till självupprätthållande och allt levande är ändligt. Naturlig frihet/liv är automatiskt; det är att införskaffa mat, sova, föröka sig, ett instinktivt självupprätthållande beteende utan reflektion (det enkla bordet; tex jaga) – alla levande varelser utom människan. 1. självreproducerande; 2. negativ självrelation (upplever smärta, jfr en sten) --> sträva efter att vara sig själv; 3. överskott av tid; självupprätthållande aktiviteten ger mer livstid än vad som krävs för överlevnad. 

Otto Neuraths båt: människan är likt sjömän ute till havs. För att bygga om skeppet tar vi en bräda i taget och låter resten agera stöd. På samma sätt upprätthåller vi vår integritet när vi omvärderar våra beslut. Omgiven av samhällets normer kan jag fortfarande ifrågasätt, förändra eller följa normerna. Att förstå ngt som en del av ens liv är inte en teoretisk observation utan en praktisk självupprätthållande aktivitet; integritetens bräcklighet återigen motiverande.

Andlig frihet/liv skiljer sig inte metafysiskt utan i praktisk självrelation genom att själv välja sina drivkrafter. Soc + hi varelser som kan ifrågasätta och ändra våra liv; dubbelt borde = krav på vad vi borde göra + ifrågasätta och själva välja svaret till frågan “vem bör jag vara”. Högre former av naturlig frihet: 1. livets syften normativa > naturliga; bevara mitt liv men också min praktiska identitet = inte underkastad begär och ändamål utan ansvarig för dem, inget man uppnår utan ngt man är trogen. Prioriteringsordning mellan praktiska identiteter = existentiell identitet; 2. negativ självrelation; konflikter mellan eller inom praktiska identiteter, försöka vara trogen eller ändra sina praktiska identiteter; 3. kunna fråga vad borde jag göra med mitt liv (hinner inte allt) att hänge sig är att praktisera prioriteringar och döma andra aktiviteter som distraktioner.

Om föräldraskapet eller den politiska aktivismen inte kunde förlora sitt grepp om oss, skulle vi inte kunna bejaka dessa praktiska identiteter som våra egna, fria åtaganden.

Den möjliga krisen är därför inneboende i vår förmåga att ta ansvar för vad vi gör och ställa den ångestladdade frågan om vad vi borde göra med våra liv. Det handlar inte om att övervinna denna ångest en gång för alla utan om att äga den som ett villkor för vår frihet (s. 232–233).

Marx: Nödvändighetens rike = konsumtion/produktion av medel för vårt uppehälle; medel för ändamålet att leva fritt, andligt liv. Enbart levande arbete producerar värde, som står i proportion till den livstid som krävs. Mått för social rikedom i kapitalismen (kapitalansamling = levande arbete omvandlat till dött arbete. kapitalismens kapaciteten för tillväxt förespråkarnas främsta argument för att det är det bästa möjliga ekonomiska systemet (s. 278)). Det negativa måttet på värde (tiden i nödvändighetens rike; som kompenseras m pengar) behandlas som det positiva (som om det vore mått på frihet), det ekonomiska livets medel behandlas därmed som livets ändamål. Negativt värde eftersom det minskar tiden i frihetens rike = livstid som inte behövs för överlevnad. Värdet av arbete bestäms av hängivenheten/att ngt motsvarar vad det borde vara. Tiden i frihetens rike har ett egenvärde och är ingen negativ kostnad som kräver ersättning. Andlig frihet ovillkorligt enl Marx = immanent kritik av liberala demokratin som värdesätter dött arbete. OBS att kapitalismen är det hi möjlighetsvillkoret för de ideal om jämlikhet och frihet han själv åberopar; produktionsförhållande / eko relationer bidrar med produktiva, reala grunden för all jämlikhet och frihet. Kapitalismen identifieras av att ekonomisk makt är grunden för sociala orättvisor (köpare – säljare) och att varje deltagare rent formellt är fri men jag säljer sitt liv/tid erkänns som värdefull.

Martins immanenta kritik av Marx är att han uttryckligen kritiserar det kapitalistiska måttet på social rikedom, men anv det kapitalistiska begreppet och def av värde. Omvärdering av värdemåttet är möjlighetsvillkoret för demokratisk socialism = utgör immanent kritik av både liberalismen och kapitalismen.

socialt tillgänglig fri tid ≠ fritid. Fritid är helt frånskilt ditt arbete, det är en flykt som enbart möjliggör återhämtning för profitens skull.

Skillnaden mellan lön för en arbetstimme och det producerade värdet utgör det relativa mervärdet. Utveckla teknologi (tillfälliga superprofiter innan alla gjort samma effektivisering)--> värdet på varan minskar--> levnadskostnaderna minskar --> lönerna hålls nere och produktion per arbetare ökar. Överskott av arbetslösa väsentligt för utvinnandet av relativt mervärde; ökad effektivitet innebär ökad arbetslöshet som passar kapitalismens ojämna produktionstakt där arbetare dessutom tvingas acceptera lägre löner; inneboende kris eftersom minskade löner --> minskad konsumtion vilken är nödvändig för värdetillväxt. Tvingar till att anställa folk till onödiga jobb. Ju fler verksamheter som kan omvandlas till köpa –  sälja tex sjukvård, utbildning, allmännytta, hushållstjänster, desto fler källor till vinst = varufiering. 

Kapitalismens dynamik är alltså inte inriktad på att lösa problemet med arbetslöshet, utan gynnas aktivt av arbetslöshetens existens (s. 325).

Exploateringen av lönearbete är den enda källan till tillväxt, minskad tid i frihetens rike. Kriser kan inte undvikas eller lagstiftas bort eftersom det är en inneboende aspekt av kapitalismen. Därför kommer socialdemokratiska reformer att minska den rikedom den syftar till att fördela mer jämlikt, så länge det kapitalistiska värdemåttet består. Basinkomst kan tex inte befria oss, det ger oss bara medel att exploatera ngn annans arbetstid.

Marx visar att exploateringens dynamik är inneboende i kapitalismens sociala form och inte kan reduceras till individuell illvilja eller välvilja (s. 282).

Under begreppet socialdemokrati samlar Martin omfördelningspolitiska modeller som reducerar socialismen till politisk administration och ekonomisk fördelning (bla Naomi Klein), med ett bibehållet kapitalistiskt värdemått – det utgör således inte alternativ till kapitalism när enbart fördelningen men inte produktionen av rikedom ses som politisk. Demokratisk socialism däremot syftar till en ny def av värde. I demokratisk socialism exploaterar inte teknologisk utv vårt socialt nödvändiga arbete utan expanderar vårt socialt fria tid; staten ska vara underordnad samhället, inte ett organ överordnat samhället. Automatisering minskar nödvändighetens rike och möjliggör (individuell och kollektiv) reflektion över vilka verksamheter som är ändamål i sig. Vi lever våra liv i nödvändighetens rike i ljuset av hur vi vill ha det i frihetens rike, hur vi organiserar vårt liv = kräver frigörelse av statens former. På ett grundläggande plan för ett andligt liv krävs någon form av stat, någon form av institutionell organisering av våra livsaktiviteter som styrs av normer till vilka vi förbundit oss; sociala institutioner är inte nödvändigtvis uttalade, men alltid underförstådda i det vi gör och i alla former av praktisk identitet.

För att leva ett fritt liv måste vi kunna känna igen oss själva i det vi gör, och ser våra praktiska aktiviteter som uttryck för våra egna åtaganden och värderingar (s. 343). det kräver att vi kan göra val

Under kapitalismen är vi alla i praktiken hängivna ett ändamål (profit) i vilket vi inte kan känna igen vår frihet och välmåga som ett ändamål i sig, vilket oundvikligen leder till alienerande former av socialt liv (s. 344).

Under den demokratiska socialismen ingår det i vår sociala uppväxt att lära oss att ta ansvar för den normativa frågan angående vilka slags fritidsaktiviteter det är värt att ägna sig åt (s. 357).

För att vi alls ska kunna ha något begrepp om det goda och det rättvisa måste normerna förkroppsligas i hur vi behandlas som personer (hur vi erkänner varandra genom våra sociala institutioner) och hur vi håller varandra ansvariga för det vi gör (s. 413).

Friheten som kvarstår innehåller plikter och ansvar i våra praktiska identiteter; bunden av åtaganden ist för nödvändigheter dikterade av materiella behov; inte fri från utan fri att ha en praktisk identitet.

Våra skäl att lita på varandra måste vara förkroppsligade i institutionella praktiken, vilket kräver att vi omorganiserar samhället i ljuset av den demokratiska socialismens principer (s. 453).

Dessutom är [Hegels] Idén om vilka vi är inte kontemplativ. Vi kan inte upptäcka vilka vi är genom introspektion, utan endast genom att uttömma oss själva i ett helhjärtat engagemang, där vi sätter oss själva på spel - riskerar oss själva - i vad vi gör och hur vi erkänns av andra. Idén om vilka vi är utgör inte ett abstrakt ideal som ligger utanför vår livsform. Idén om vilka vi är utgör den konkreta normativa princip i vars ljus vi kan lyckas eller misslyckas med att vara de vi strävar efter att vara (s. 427).

Hegel anser Idén om frihet enbart är närvarande i staten, deltagandet i staten är inte frivilligt utan ett grundläggande och ofrånkomligt villkor för alla andliga fria varelser, “som från första början formas av socialt instiftade normer.” (s. 267). Felaktigt att tillskriva Hegel idén om metafysiskt nödvändigt framåtskridande genom historien, för Idén om frihet är beroende av våra sociala praktiker. Hegel : överproduktion leder till arbetslöshet el fattigdom så länge social rikedom bygger på lönearbete. Marx kritik av kapitalismen bygger således på Hegel.

Eftersom allting vi gör och allting som har betydelse för oss är en form av social aktivitet måste vi, för att förverkliga vår egen frihet, även förverkliga andras frihet. För aatt någon av oss ska kunna erkännas som fri måste andra ha sin egen fria tid att bekräfta eller utmana vår självförståelse (s. 377).

Att leva ett fritt liv kan inte reduceras till en individuell bedrift. Både hur mycket fri tid vi har och vad vi kan göra med vår fria tid beror på hur vi organiserar samhället (s. 370).

noter:

Om vanan tenderar att försvaga och avtrubba våra upplevelser så är det för att vanan minskar tidens inverkan på våra sinnen (s. 130).

Medan Black Power-rörelsen gjorde anspråk på upploppen som en del av ett frigörelseprojekt, påpekade Knig att de inte hade någon faktisk kontroll över upploppens utveckling och därför ingen faktisk auktoritet angående den uttalade meningen med kravalldeltagarnas handlingar. Endast organiserad politisk handling kan göra anspråk på en sådan auktoritet (s. 394).

* upplysningens frihetssträvan = människans utträde ur självförvållad omyndighet enl Kant

* sovjetiska lagstiftningen under Stalin ändrade bokstavligen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” till “av var och en efter förmåga, åt var och en efter arbete” (s. 314).

* Kirkegaard : “livet kan bara förstås baklänges men måste levas framlänges”

2023-05-17

[essaer]

Självbiografi av idéhistorikern Ronny Ambjörnsson (1936-), uppvuxen i Örgryte. Essän uppmärksammar den dåvarande (1997) avsaknaden av studier av klassresan; enligt utgåvan fr 2011 startade boken en diskussion om just det. Känslan idag är väl att klassresan är väl studerad, å andra sidan har klassbegreppet ju pressats undan.

En kronologisk berättelse som börjar i ettan på 40 kvm på Brunkebergsgatan 3 med en livlig gård, skvaller/samtal i svalelaget*,

Men mest var det ett käftande för dess egen skull, ett dribblande med ord för att markera närvaro och existens (s. 48) - fint formulerat och fin beskrivning av kallprat

slagsmålen med pojkarna från Gårda, till den knappt större tvåan i den tysta längan på Töpelsgatan 10 där föräldrarna osentimentalt började byta ut den funktionella inredningen mot medelklassens prydnadsorienterade ägodelar. Sömlöst uppgick arbetarvärlden i en klasslös konsumism. Sociologen Jeremy Seabrook kallar det i Det ständiga gästabudet för övergången från “fattigkultur till konsumtionskultur” (s. 83). Seabrook beskriver också hur en sammanblandning av ursprung och mål, konsumtion och förbättrade levnadsvillkor grumlades; fördelarna som följde på utbildning kom att nå  även arbetarklassen genom generellt förbättrade levnadsvillkor. Det senare intygar Ronny; hans vänner som började arbeta vid femtonårsåldern, vilket var det brukliga på 50-talet, kunde troligen köpa radhus före honom. Konsumismen lyfte in hans föräldrar bakvägen in i den värld som han egentligen skulle öppna för dem.

Jag tror att [mina föräldrar] uppfattade konsumtionssamhället och utbildningssamhället som två sidor av samma sak. […] Samtidigt urholkades emellertid bildningstaken, den föreställningen att bildning i sig var en form av frigörelse. Bildningen blev detsamma som utbildning, inte ett mål utan ett medel att nå andra mål (s. 85).

Kvarteren spelar roll; att landshövdingehusen i Gårda kom att ersättas med motorväg var inget som föräldrarna sörjde.

[Föräldrarna] uppfattade flyttningen från bakgårdarnas och utedassens kvarter inte bara som ett steg in i modernitetens värld utan också som ett lyft ur en tillvaro, determinerad av öde och kollektiv begränsning (s. 29).

Pappan är svarvare (SKF) och mamman hemmafru (?), de tillhör den första helt sekulariserade generationen. När han skrivs in på Hvitfeldtska läroverket uppskattar han att hans klassfränder kan räknas på en persons hand, på en skola med 1200 studenter, han känner igen dem på namnen.

Först när jag började på läroverket insåg jag att vi var trångbodda, ett nytt ord och en ny känsla. Vi var nära varandra, en närhet som var självklar, ett slags utgångspunkt för tankar, attityder och känslor (s. 23).

Bokens titel anspelar på de förhoppningar som låg i namnet Ronny, som speglade de samtida amerikanska impulserna med bilintresse och Hollywoodfilmen.

Man skulle kunna formulera det så: mitt namn innehöll ett program. Det skulle lyfta mig ur mitt ursprung och föra mig in i en värld av filmiska dimensioner. Det riktade redan i vaggan en uppmaning till mig (s. 16).

Utbildningsidealet formas genom den högre undervisningens snabba expansion under efterkrigstiden, (S) satsade på utbildning och forskning, diskussioner om att utnyttja “begåvningsreserven” (jfr Kris i befolkningsfrågan). 

Klassamhället skulle raseras utbildningsvägen. Det klasshat som fanns i min miljö riktade sig inte i första hand mot den andra klassen utan mot klassamhället som sådant (s. 57).

Men trots utbildningens självklarhet för familjen och Ronny finns en skepsis (som nog har att göra med den sammanblandning som beskrivs ovan; varför göra sig märkvärdig på universitet med svåra ord om man kan leva lika bra ändå, relaterar också till det vi-tänkande som präglade arbetarklassen, medan akademin hade ett mer individualistiskt arbetssätt). Ronny ifrågasätter sin egen kunskap, och hans nya språk distanserar honom från föräldrarna (han blir lite teti av att vara på universitetet); han lär sig att svarva fraser medan pappan svarvar på riktigt. Ronny saknar de praktiska kunskaperna om husens konstruktion och rörläggningens funktion; “en kunskap om den konkreta omgivningen som gjorde världen genomskinlig” (s. 73).

Det fortsätter skava i Ronny, att klara universitetsstudierna på 6 h per dag är ett incitament att läsa dubbelt eller att välja de svårare ämnena som tex nordiska språk. Trots ansträngningarna känns det fel att dagsverket består av skönlitteratur, därför ändrar han sitt kursinnehåll och läser in sig på det historiska - något som särskiljer honom från sina jämnåriga. Det går inte att skönja att studierna var direkt luststyrda. Men studierna möjliggör en lärarkarriär vilket är ett anständigt alternativ enl familjen, nu när Chalmers och ingenjörsvägen inte stod öppen pga betyg (på Hvitfeldtska tycks Ronny ha ägnat sig åt en hel del dagdrömmande). I idé- och lärdomshistorian hittar han tillslut ett ämne som angränsar det naturvetenskapliga tankesättet, som pappan med ffa matematikintresse värdesätter. Det är också ett ämne som gör att han kan berätta om folk och han ser till att publicera i tidningar så det sprids till allmänheten. Ett par gånger påpekas att det är tack vare bristande konkurrens som han blir, först docent och senare, professor på Umeå universitet (avhandling på GU om Ellen Key). Det är också i Tavelsjö i Umeå kommun han bor och trivs när boken skrivs.

Det politiska intresset väcks av gymnasiekompisen Janne, och fortsätter under vänstervågen, men även här synliggörs en spricka mellan arbetarklassen och studenternas krav, mellan ursprung och tillvaro. Ju radikalare politik desto mer borgerlig framstod han enl föräldrarna. Arbetarklassen känner misstro mot studentrevolterna där arbetarklassen romantiseras (det fanns ju problem och elände också) och den enl akademiska kretsar autentiska direkthet som tillskrivs arbetarklassen känner Ronny inte igen. Så slits han återkommande i livet mellan att posera och samtidigt vilja föra en kamp, men påpekar att de mest programmatiska och hårda linjerna lätt tenderar att gå över styr.

Det fanns också i sextiotalsvänsterns demonstrationer ett förakt för det normala som gjorde mig sårad (s. 100).

[…] att aldrig som sann socialist knyta näven i protest utan att samtidigt konstatera att den är tom, en hand utan hammare och spik (s. 81).

I Den skötsamme arbetaren : idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880 - 1930 (1988), baserad på föreningsprotokoll och intervjuer mer arbetare,  beskriver Ronny folkrörelsekulturen. Den speglar idealen som präglade barndomshemmet, även om han beskriver föräldrarna som passiva anhängare av folkrörelsekulturen.

En tes som jag driver är att det i folkrörelserna är möjligt att urskilja ett skötsamhetsprojekt, som tar sin början i ett antal begränsade uppgifter som alla har med nykterhet, uppförande och ordning att göra men som i efterhand, via läsning och debatt, utvecklas i mer existentiell riktning. Den skötsamme arbetaren är en person upptagen inte endast av hut och hyfs utan också av idéer och åskådningar (s. 30).

Observera att det var i strävsamhetens och kollektivismens anda, vilken skiljde sig från det mer individuella fokus som fanns i borgerliga hem.

Tro inte att du är någon, gör dig inte märkvärdig och, framförallt, visa inte upp dig, det är ett vi som gäller, inte ett du! (s. 90).

Hur ofta har jag inte avundats mina bohemiska vänner ur borgerligheten som legat och dragit sig om morgonen, struntat i livets läxor och framförallt omgärdat sin underlåtenhet med en passande filosofi, lagom radikal och antiborgerlig. Präktighet föder missunnsamhet, missunnsamhet inskränkthet och inskränkthet säkert något ännu värre. Skötsamheten har sina problem (s. 42).

För Ronnys arbetarklass spelar även moderniteten in i skötsamheten. Mammans frenetiska städande och pappans studier (prenumererar på vetenskapstidning, särskilt matematik intresserar, pratar astronomi med Ronny) tillhör samma värld, modernitetens credo.

Ljus, luft och renlighet blev under trettiotalet metaforer för upplysning och rationalitet (s. 38).

Idéerna hos pappan, som beskrivs som en vardagsvisionär, som en "om-bara-så-människa"; om bara folk lät bli brännvinet/lärde sig esperanto/lät bli att äta kött skulle allt vara annorlunda, även om han själv inte följde allt det. "Den människa som ändrade sina vanor inledde en utveckling som på sikt skulle revolutionera världen." (s. 36). Men han följde också ett naturevangelium som han i efterhand insett var ngt hans mamma ansåg var att upplösa moralen som skiljde de från trasproletariatet.

Klassresan jämför Ronny med flyktingens uppbrott, om än mildare. Det är ett nytt språk och andra känslor. För att passa in måste det tidigare jaget trängas tillbaka, vem var den förra personen undrar Ronny - kan han ens prata om den personen som ngn som skulle ha existerat.

Ronny synliggör inte bara klasskillnader utan också könsskillnader, observant utan att vara värderande; pappan sov i köket, Ronny i rummet, den nio år yngre systern och mamman i hallen; pappan hade stora projekt och byggde sportstugan i Lerum - ett livslångt projekt - medan mamman fixade detaljerna i bakgrunden, la om sår och fixade hushållet. Kroppsligt var närheten med männen i arbetarklassen stor, men av generationsskäl kom han som barn inte in i männens gemenskap och som vuxen har det varit svårt pga klasskäl. Slutsatsen: manligheten kommer i kläm vid en klassresa. Utan förebilder för närhet var det också svårt för Ronny att närma sig kvinnor, nåja flickor. Det blir också en krock när han möter de bättre ställda klasskompisarnas familjer, där föräldrarna välkomnar med en kram, eller i de yngre åldrarna är med och leker, lyssnar, motiverar beslut och låter sig övertalas av goda argument.

Boken innehåller många fina miljöbeskrivningar, särskilt från barndomsåren. Ronny är tydlig med att han valt de positiva aspekterna, av respekt till levande personer väljer han att avstå från vissa berättelser.

På våren kom ljuden tillbaka och fyllde luftrummet med förväntningar: rop från lekande barn långt bort, fragment av samtal när tanterna tog bort innanfönstren och vädrade ut efter vintern, målbrottsröster från tonåringar som tagit fram cyklarna, skratt, kvävda rop, fnitter. Folk upptäckte varandra.

Med ljuden kom lukterna. De tinade upp i vårvärmen: den knappt märkbara doften av intorkad hästskit på gatorna, den sträva lukten av bränt gräs, middagsos från de öppna fönstren, vanligen stekt makrill eller sill. Året andades (s. 19-20).

* svalelag : att bo på samma våning i en trappuppgång.

* medvetandeindustrin : början av 1960-talet, bla i den marxistiska akademiska miljön (?). Resultat av ökat politisk engagemang, ökat antal studenter, fler lärartjänster, etermedia expanderade och tidningarna behövde folk.

* signifikanta andra : sociologisk term som beskriver personer vars annorlundahet tydliggör den egna identiteten.

* Jack London : tillhörde de lästa och diskuterade romanerna i nykterhetsrörelsen, kunde beröra dryckenskapens problem och nykterhetens villkor.

* socialdemokratin i grunden en patriarkal rörelse (s. 99) jfr Kris i befolkningsfrågan

2023-05-02

[essaer]

Debattbok av socialdemokratiska paret Alva och Gunnar Myrdal från 1934.

Boken behandlar de demografiska problem som följer på att barnafödandet i Sverige vid tiden minskade. Den sänkta befolkningskvaliteten behövde hanteras för att förbättra folkmaterialet.

Två samhällsproblem och osäkerhetsfaktorer som inverkade på befolkningens benägenhet att skaffa barn ansåg Myrdal var arbetslösheten (som vid tiden låg på 20 %) och bostadsbristen (som delas upp i dels trångboddhet och dels undermåliga bostäder). Individens medel för att uppnå förbättrad levnadsstandard var att tillgå den liberalekonomisk lösningen att skaffa färre barn. Myrdal förespråkar genomgripande fördelningspolitiska, socialpolitiska och produktionspolitiska reformer som det offentligas sätt att höja fruktsamheten (s 112).

En samhällsordning, som […] icke har råd att ge barnen tillräcklig och sund föda, fuktfria och rymliga bostäder, betryggande hälsovård och en god uppfostran, och som samtidigt saknar bruk för en stor del av sin arbetskraft, vilket får gå arbetslös – den samhällsordningen är orimlig, oförnuftig och omoralisk, och den är genom ett sådant medgivande redan dömd (s. 285).

Eftersom samhället drar nytta av att barnafödandet höjs till det optimala reproduktionsgränsen om 3 barn/familj bör samhället bära en del av den ekonomiska bördan för barn, bl.a. genom  barnpenning i någon slags offentlig regi (?) och ersättning när kvinnan missar arbete efter födsel.

Arbetslösheten kan enl författarna delvis lösas genom ökat bostadsbyggande, vars materialbehov landet dessutom skulle kunna tillgodose själv i form av svenskt järn och trä. (Klassiska kritiken att arbetsimmigration leder till lönedumpning och försämrade arbetsvillkor (s 106).) En ökning av produktion-konsumtion bidrar också till minskad arbetslöshet (det finns överflöd av naturtillgångar att utnyttja). Socialpolitiken ska dessutom bidra till en bättre konsumtion; hushållen är ineffektiva och faller för reklamens påtryckningar (s 203). Mycken statistik framläggs för att bevisa att fattiga inte får både för lite och för näringsfattig mat; samtidigt exporteras överflöd av mat och säljs till underpris, istället för att komma den undernärda delen av befolkningen till del. Mha statistik utreds bostadsbristen ur både geografiskt perspektiv (stad-landsbygd) och klassperspektiv. Lägenheter för hela familjer är inte ovanligtvis så små som 50 kubikmeter (dålig luft, dessutom ofta delvis under mark = mögel). Bedrägligt uppfattas bostadssituationen förbättras, men detta beror enbart på aktiva beslut att inte skaffa fler barn som relativt sett blivit mer kostsamma.

Denna nya familj måste bland annat vara så uppbyggd, att den icke för sin ekonomiska välfärds skull och för hustruns frihet drives fram emot fullständigare barnlöshet. […]

För många av sina viktigaste funktioner skall familjen då bero av samhället, det större folkhushållet (s 319).

Större social och yrkesrörlighet för framtida generationer. Hittills har familjerna haft en “rätt” att hålla sig i undermåliga hem, missköta näringen och hindra barnen fr vad som beskrivs som rationella yrkesval. Om samhället ska ha något att säga till om “barnens frigörelse” måste samhället betala genom att ikläda sig merparten av både kostnaden och ansvaret (s 299). Familjelivet beskrivs som en “passiv traditionsform utan social egenrörelse”, en stel social form, medan det ekonomiska livers drivande kraft är tekniken (s 295).

Ett par gånger görs hänvisningar till Tyskland som varnande exempel, samtidigt som det görs referenser till rashygien och om möjligheten att hindra att asociala skaffar barn (oklart i vilken mån det anses ärftligt, författarna erkänner att många psykiska diagnoser påverkas av miljö). Utöver en snart minskande befolkning driver boken idén att den svenska befolkningskvalitén måste höjas, och som lösning presenteras social ingenjörskonst. Många av de förslag som förespråkas kan vi idag se realiserade: bostadsbidrag, allmänt bekostad förskola, grundskola (inkl fri skolmat) och universitet samt sjukvård (med fokus på förebyggande vård) m.m.. Åtgärder som idag grundas på konventionsåtaganden och MR-perspektiv - idéer om ett värdigt liv - motiveras häri snarare som effektiviseringsåtgärder; det är t.ex. resursslöseri att mödrar bara sköter sina egna barn, det kan finnas barnlösa som gör det mycket bättre och dessutom bör ha hand om minst 8 barn samtidigt. Utbildning på högre nivå ska vara öppen för de som är mest intresserade och kan dra mest nytta av det = som ger mest till samhället. Ökad konkurrens mellan studenterna är dessutom bra eftersom lärare som redan klagar på för studiearbetet olämpliga individer då kan hänvisa dessa annorstädes och höja “intelligent- och karaktärskraven” (s 283).

Ett återkommande, och för boken avslutande, budskap är att den äldre generationen redan är förlorad - det är genom propaganda riktad mot barnen som framtiden kan se ljus ut. T.ex. ska barnen lära sig om nutrition och således uppfostra föräldrarna om vad som behövs för att växa till starka och till samhället bidragande människor.

Förhoppningen står till de unga. Den redan uppvuxna generationen är oftast hopplös: den är och blir i stort sett som den redan är (s 325).

Barnen skola bygga upp det framtida samhället medan åldringarna enligt naturens ordning skola dö (s 236).

Skolans fokus är inte längre bara boklig kunskap, utan att uppfostra en ny värld; “individens sociala anpassning är skolans främsta mål”. Den dåvarande skolan kritiseras för att uppmuntra reaktiv intelligens, men inte aktiv (s 268). Myrdal förespråkar en vidgning “från individualpedagogik [individuell och frihetsuppfostran] till socialpedagogik” (s 264-265).Liberala individualistiska ideal har blomstrat som följd av industrialiseringen, i en övergångsperiod, men författarna förespråkar kollektivistiskt tänkande som bör inpräntas i skolan, bl.a. genom grupparbeten och klassammanhållning.

Myrdal beskriver det liberala idealet som ironiskt konservativt; "att kvinnans plats var i hemmet” var enbart relevant under den period som männen tog sig in i fabrikerna och kvinnorna pga barnafödande och -skötsel var bundna till hemmet. Innan dess var hemmet hela (produktions- och konsumtionsenheten) familjens plats. Att kvinnan skulle fortsätta förpassas till hemmet i den myrdalska visionen där uppfostrans- och utbildningsväsendet expanderar, är slöseri på produktionskraft. Men den konservativa liberalismens svar på halvfabrikat och att allt mer av hemarbetandet har flyttats till fabrikerna och staden blir den “kvinnliga uppfinningsförmågans instängda triumf”, som innefattar ett överlastat umgängesliv med middagsplanering, shopping och intensiv förströelseläsning eller virkning (s 312).

En intressant passage berör trångboddhetens psykologiska och själsliga konsekvenser, bla sk könsumgänget. Införandet av sk barnkammarskolor och gratis skolgång handlar inte bara om att mödrarna/föräldrarna ska ut i arbetslivet, utan också om att barnen ska få socialisera. I det post-industriella, moderniserade samhället rör sig inte familjen och bygemenskapen in och ut ur produktionsenheten hemmet (jmf “de växte upp i den arbets- och livsmiljö de för framtiden skulle tillhöra” s 292), eftersom det numera förminskats till enbart konsumtionsenhet i vilket hemmavarande leder till isolering. Mödrarna och barnen behöver komma ut för social och intellektuell stimulans. Att ta sig till jobb och skola/dyl är ett sätt att få andrum från den kvävande ostimulerande hemmiljön. Pga bostadsproblemet är idén om hemmet som en plats för uppfostran en borgerlig idé (s 234).

Själva detta faktum, att släkttillhörigheten måste spela en allt mindre roll nu än under gamla, mer stabila förhållanden, ställer på den moderna familjen det kravet, att den måste göra det psykologiskt lättare för barnen att lösa släkt. och familjeband. Detta är ett kanske paradoxalt krav i en tidsenlig uppfostran: vi måste frigöra barnen mera från oss själva. Det duger inte att låta dem fixeras alltför start till oss. Den faran är emellertid överhängande nu, äsrskilt då barnens antal blivit mindre och varje individ därför utsätter för en allmer intensiv föräldrapåverkan och tillgivenhet (s 301).

Mest uppseendeväckande är kanske stycket om sterilisering är, vilken ska grunda sig på frivillighet. Men, om upplysningar till den enskilde inte leder till att samtycke till sterilisering ges kan man behöva ändra lagarna så att tvångssterilisering är möjlig i sådana fall.

Matcentralisering inom fackföreningsrörelsen bygger på representativa demokratins principer = nedslå gruppegoistiska tendenser (s 280).

Tidigare idéutveckling

Malthusianism - det finns ingen gräns för förökning men tillväxten begränsas av en begränsad matproduktion och efterföljande svält som en anpassning efter mattillgång, fattigdom kan inte besegras genom ökad produktion. Lösningen är sena giftermål och sexuell avhållsamhet. Efter Thomas Malthus (1766-1834) = “gammalliberal malthusianismens eländespessimis” (323)

Nymalthusianism - förespråkar förebyggande handlingar i form av preventivmedel och abort = “nyliberala nymalthusianismens ensidiga preventivmedelsoptimism”

2023-04-26

[essaer]

Lite snabbare läsning än hennes tidigare serier, iaf vad jag minns av Den rödaste rosen slår ut.

Undersöker vår besatthet vid skönhet. Spegelsalen är både den konkreta i slottet i Hofberg i Wien, där drottningen Elisabeth av Österrike (1837-1898), Sisi, gift med kung Frans Josef I bodde, och den metaforiska spegelsal som teknikens utveckling innebär enligt Christopher Lasch (1979!).

Varför blir vi besatta av Kylie Jenner och vill se ut som henne, trots att hon själv säger att hon inte önskar att unga kvinnor ska sträva efter att se ut som henne? Människans vilja att begära det andra begär, sk mimetiskt begär, är enligt René Girard drivkraften. Detta grundar sig i människans osäkerhet, att härma är helt enkelt för att det minimerar antalet beslut vi måste ta. Förebilden vi väljer (médiateur) kan vara såväl kändis som bekant. För att få någon att begära något räcker det således att övertyga människor om att en tredje person, som innehar viss status, redan begär objektet. Objektet kan därmed överför den prestige som den åtrådda personen (le médiateur) innehar, objektet får ett illusoriskt värde.

I takt med att samhällets gemensamma auktoriteter har avsatts trissas de mimetiska begären upp, friheten ökar incitamenten därtill. Den mimetiska strävan skapar konkurrens/tävlan, som kommer till uttryck i mimetisk rivalitet, vilket förklarar den ilska, moralism och hat som riktas mot t.ex. kända och vackra personer som Kylie Jenner. Girard använder teorin om mimetisk rivalitet för att förklara smalhetsidealet, som han menar kan spåras till en midjemåttsjämförelse mellan Sisi och franska kejsarinnan Eugénie (1826-1920) gift med Napoleon III.

Många bibelreferenser. Bl.a. Lea som är Rakels fulare syster, Jakob luras till att arbeta i sju år för att först få gifta sig med Lea, först efter ytterligare sju år får han gifta sig med den vackra Rakel. Förr var det ekonomiska motiv för giftermål för de lägre klasserna och politiska motiv för kungar/adel. Den rika klassen visade sitt välstånd genom opraktisk klädsel och mode: "den historiematerialistiska förklaringen till att vi alla är förtrollade av Cardi B:s uppenbarelse". Förr mkt vanligt att män på detta sätt "gifte upp sig". Numera fyller relationer ingen praktisk funktion, därmed blir fuckability mkt viktigare. Kontenta: skönhet ökar chansen till ligg/kärlek. Zygmunt Bauman: sköra mänskliga band är det definierande attributet i den flytande moderniteten; vi lever i permanentad osäkerhet.

Sexighet har gått från irrelevant (materiella förhållanden och stabilitet centralt) till att sexualitet är det vi mäter vårt värde i (sexualitet har frigjort sig fr förökningsfunktionen och signalerar istället Din status) citerar bla Eva Illouz.

Susan Sontag: att fotografera är att äga "Fotografering har upprättat en kroniskt voyeuristisk relation till världen", iom sociala medier/selfiekulturen har vi skapat en voyeuristisk relation till oss själva. Kylies egna bilder, ist för en sexistisk fotograf som vill eg bara vill ligga med Marilyn Monroe, innebär ett mått av frigörelse. Bilderna lever fortfarande på den mimetiska rivaliteten. Naomi Wolf tror det mimetiska skönhetsidealet följde på fotografins tillkomst. Fler bilder -> strömlinjeformat ideal. Byung-Chul Han: släthetens estetisk i samtiden. "Släthetens positivitet är till för cirkulationen av information, kommunikation och kapital ska öka." Poäng här är att friktion och nyanserade känslor inte kommer till uttryck.

Bilder av kvinnor med speglar och citat av flera präster som anser kvinnorna skyldiga till superbia, högod.

Tanke: Skönhet är bedrägligt för att det är förgängligt, kanske är det svårt att hantera för att våra liva är organiserat efter att konsumtion är vårt centrala sätt att relatera till vår omvärld.

Liv beskriver varför skönhet inte är som pengar: 1) det är inte förfogbart. Hartmut Rosa: Den kulturella drivkraften i moderniteten = ställa världen till vårt förfogande, vilket får världen att framstå som död. "Liv, beröring och verklig erfarenhet kan INTE uppstå när vi försöker behärska världen, utan det kan bara uppstå när man står i "RESONANS" med världen". Resonans = påverkas och förändras av intryck. Försök att kontrollera göra att vi inte berörs och inte kan resonera mer vår omvärld 2) har inget ändamål (Simone Weil: skönhet är det enda på jorden som är självändamål) och 3) det går inte att spara eller äga (Martin Hägglund: saker får värde just för att de inte är eviga).

Chris Rojek: kändisskap karaktäriseras av en klyvning: privat-publikt jag, extra jobbigt för kvinnor, och nu är vi alla "kändisar" i våra egna flöden. Kändismeltdowns = ett desperat privat jag som vill synas.

Christopher Lasch: massa dokumentation bilder som kommer mot oss i hög hastighet, upptagningar som samtidigt ändrar dess egenskaper som "skänker mycket i nutida liv karaktär av ett väldigt eko, en spegelsal".

Tre bilder som sammanfattar ngt som upptagit mina tankar mkt på sistone, som relaterar till vikten av att livet ska kännas meningsfullt. Första bilden är den sociala medier-/konsumtionsdiskurs som är lätt att halka in på, som skapar mätbara mål (tex idealvikt, inhandla vissa kläder, delta i vissa sammanhang, göra vissa saker - för att presentera sig själv snarare än att uppleva, känna, resonans!). Ffa "Det är verkligen 'jag'," illustrerar önskan om att det finns ett yttersta objekt som ska fånga ens essens, som ska förmedla vem man är. Rutan illustrerar den voyeuristiska synen på sig själv och samtidigt förhoppningen om en genväg för att slippa jobba på sig själv, anpassa sig till förändrade omständigheter och medmänniskors behov. Andra bilden (Simone Weil) illustrerar känslan inför skönhet, men som utifrån identitetsbyggande inte är produktiv. På sistone har mitt intresse för konst ökat, men jag tycker fortf det är svårt att hantera när konsten väcker (kanske ffa behagliga) känslor i mig, vad ska jag göra med dem? Att vara närvarande i den känslan, att låta stunden vara upplevelsen och att inte försöka äga den genom fotografi känns nästan meningslöst (kanske då för att jag inte vet att hantera eller odla resonans?). Tredje bilden är kontentan och slutsatsen jag nått om hur jag ska hantera det här obehaget; att fokusera mer på vad för person jag vill vara (snäll = handlingsdirigerande snarare än identitetsbyggande som kräver viss konsumtion eller tillskansande av saker, handlar istället om att ge) snarare än hur jag vill bli uppfattad (genom hur jag ser ut).

Orkar inte skriva mkt mer nu men boken innehöll också en del intervjuer av kvinnor i 50-70-årsåldern om hur deras syn på skönhet förändrats med åren, se bild nedan. Tanken att man generellt bryr sig mindre, är något jag slagits av på sistone, kanske inte med ett tidsperspektiv lika mycket som ett symptom på utmattning och psykisk ohälsa. Visserligen har jag ekonomisk trygghet nog att kunna tycka att mycket känts trivialt, men jag tror också att det har gett mig en tidigare insikt i det egentliga (icke-)värdet av prestationer och status. Jag blir visserligen fortf stressad av tanken att jag sumpar mina betyg/arbetsmöjligheter (till statusjobb) genom att inte plugga nu, men i kombination med insikten att jag snarare borde sträva efter att vara en god människa än att uppfattas på ett visst sätt, tror jag att jag kan ha goda förutsättningar för att när jag blir äldre/gammal kunna fokusera på vad som är viktigt och vara trygg i det (och här tänker jag delvis på att jag troligen inte kommer ha så mkt pengar, och i stunden blir jag stressad av tanken att vara fattigare än andra och inte ha en inkomst som gör att jag inte kommer leva det överklass/övre medelklassliv som det känns som många i min omgivning troligen kommer göra).

2023-04-02

[essaer]

Jag såg Fortini/Cani av Danièle Huillet och Jean-Marie Straub (1977) på cinemateket i våras, som jag uppskattade trots att den saknade textning mer än halva tiden. Njöt av de vackra miljöbilderna och de brottstycken text (Fortini läser ur sin text) som jag lyckades uttolka som, om inte kontroversiella, så i alla fall rätt komplexa. Började läsa boken först när jag var i Milano.

Franco Fortini (1917-1994) skrev under sin mors efternamn, då det var för riskfyllt i Mussolinis Italien att bära pappans judiska namn Lattes. Fortini var författare, poet, kritiker, marxist och en del av den italienska nya vänstern. The dogs of sinai är ett uttryck hos nomaderna i El tih (Egypten), norr om Sinaiberget, som betyder att man är en försvarare av härskarna eller att man tar vinnarens parti, och skrevs efter 1967 års sexdagarskrig mellan arabiska länder (initialt Egypten) och Israel (skapat av tvång och krig). Kriget väckte en anti-arabisk våg, parallellt med stöd för Israel.

Fortini berättar parallellt om sina upplevelser som jude i fascistiska Italien - han konverterar till kristendom i ett försök att undvika fascisternas attacker, trakasserierna mot familjen och hur judar avskräcktes att upprätthålla kontakt med varandra - och rapporteringen om judar i sin samtid. Det är alltid någon annan, någon annanstans som beskriver ditt öde, du ska bara framföra det.

The response of manipulated opinion has made me understand to what degree we are reduced to using world events with the same puerile carelessness that we employ with ‘products’ – to consume them (p. 11).

Han ser en återgång ske och pratar om en ny sorts anti-semitism, den förra var den hans familj upplevde under andra världskriget och fascismen.

In practice–in the practice of laziness–I had accepted the absurd idea that Jewishness, anti-Fascism, resistance and socialism were contiguous realities (p. 20).

[...] against these people one will never be ‘antisemitic’ and ‘racist’ enough, if these adjectives are synonyms of ‘enemy’ (p. 30). (jfr m Carl Schmitts vän och fiende)

Ett av bokens ärenden är att kritisera sammanblandningen av judendom och Israel; motstånd mot förföljelse är inte synonymt med försvar för staten Israel, motsatsvis är inte motstånd mot Israel uttryck för antisemitism. Den moderna antisemitismen:

[…] is ‘a passionate effort to realize a national union against the division of society into classes’, it is ‘a mythical, bourgeois representation of the class struggle’ (p. 34).

Antisemitismen kan enbart finnas i kollektiv med en svag solidaritet som förenar starkt strukturerade pluraliteter - social pluralism. Detta menar han är vad Adorno och Horkheimer talar om i Upplysningens dialektik ‘Elements of Anti-Semitism’ som en generalisering av antisemitism, som något utbytbart, och denna universella kraft att ersätta specifika krafter till en enda, “identical abstract form of labor” “leads progressives and reactionaries to a generalized ‘rage against difference’” (p. 35).

Democratic egalitarian ideology becomes the broth in which breed a thousand ‘denials of the humanity’ of one’s neighbour. Racist or anti-Semitic ideologies of the Nazi type disappear because  they serve only outdated nationalisms. The spirit of anti-someone irrationalism is the response to the total dispossession of individuals, it is the contemporary form of the irrationalism and the nationalism that were consumed along with Hitler's Europe (p. 37)

Ansluter också till idén om meritokrati som ett försvar för rådande ordning:

Besides, the Enlightenment-Jacobin refusal of historical inheritance leads to the ‘democratic’ bourgeois, to this hypocritical ‘equality’; and in the end it leads to vulgar psychology and vulgar sociology, investigations into the differences among men established on the basis of imaginary identity that is presupposed as once and for all (p. 58).

Han är emot att beskriva nazismen som ren ondska, då den logiska konsekvensen av det skulle hemfalla åt den nazistiska mystiken om förintelsen som rening.

Fortini vill berätta en sannare bild, inte lockas av kortsiktigt tillfredsställande förenklingar och är han är noggrann med att inte begå samma felslut som hans intellektuella motståndare och ställer sig därför kritisk till en stat grundad på homogenitet och nationalism (korrekt?).

Han var med och samförfattade en artikel vid tiden som bla beskrev Israel som partner och proxy för USA.

In front of certain people, to pay homage to the truth is to betray it (p. 12).

Men Fortini är ingen hycklare, han är medveten om att även han bidrar till rasism baserad på biologi (mot kvinnor), kultur (belästa) eller historia (burgoisien och tyskar). 

Fortini diskuterar också rimligheten i projektet att beskriva ett folk och en historia parallellt med sin privata berättelse. Boken innehåller en essä av översättaren Alberto Toscano som berör Fortinis syn på den intellektuella och dess roll i den politiska kampen.

[F]rom the experience of anti-Semitism, it’s possible to discern if you’re willing, the ultimate dilemma of the modern world while from nations and fatherlands you can barely make out the scenarios of the United Nations? (p. 14)

2022-12-22

[essaer]

Real Estate handlar om relationen till hemmet och levnadsrummet. För Deborah Levay innebär det en hyreslägenhet i ett relativt slitet hus och de två skrivskjul hon hyr, men också huset hon hyr på en grekisk ö, den bortgångna fasterns hem i New York som ska tömmas, bostäderna hon besöker i Mumbai på konferens (?) och lägenheten som ingår i ett konstnärsstipendium i Paris. Levy drömmer detaljerat om sitt Unreal Estate, med den äggformade eldstaden och den obstinate och autonoma hushållerskan Mx Klimowski. Till sin Real Estate räknar hon sin bokproduktion, sina elcyklar och sina trähästar. Bananplantan kallar döttrarna för hennes tredje dotter.

Relationen till hemmet undersöks utifrån den snart 60-åriga, frånskilda kvinnan vars yngsta dotter precis ska lämna boet för att plugga på universitet. Levy reflekterar över hur hon nedprioriterade sin konst för att försöka hålla ihop hemmet, och förminskade sig själv. Det för henne in på hur kvinnan porträtteras i konsten, hur män inte kan beskriva en kvinna som inte ger sig själv till mannen - som tar hushållsrollen.

Men hemmet kan vara en kraftfull plats och:

In fact, is it domestic space, or is it just a space for living? And if it is a space for living, then no one’s life has more value than another, no one can take up most of that space or spray their moods in every room or intimidate anyone else. It seems to me that domestic space is gendered and that a space for living is more fluid. Never again did I want to sit at a table with heterosexual couples and feel that women were borrowing the space (s 138f).

Of all the arts, the art of living is probably the most important (s 159).

Hon beskriver hur den fysiska distansen till döttrarna gör det möjligt för dem att mötas som vuxna individer. Kulinariska upplevelser är också en röd tråd, inte minst hur hon uppskattar att laga mat till andra och mötas vid matbordet; köket har alltid stått öppet för döttrarnas alla vänner och de skämtar om att hon ska öppna Café Girls & Women, huvudrätten ska vara vodka och cigaretter. Levy nämner också hur de liknade vålnader under ungdomsåren av självsvält. Hemmet beskrivs som något öppet, samtidigt som det innebär en plats för relationsbyggande så är det kanske inte det skyddade hemmet.

It was a gesture towards a life I wanted, that is to say, an extended family rather than a nuclear family, which in this phase of my life seemed a happier way to live (s 25).

Real Estate är på det sättet en estetik; dels en bild av det fysiska hem hon nästan vill behålla som en ständig dröm och dels estetiken av ett rikt socialt liv.

Bortsett från döttrarna är den person som får mest plats hennes “manliga bästa vän” som hela tiden uppmanar henne att skaffa en partner. Han själv är gift med den vackraste kvinnan han vet, Nadja (namngiven t.sk. fr honom), men är otrogen och lämnar sedan frun för den tjugofem år yngre Helena (frun var otrogen, så hon borde förlåta mig?). Och till viss del instämmer hon i hans påtryckningar, men hon ser också fördelar med en ny fas av livet, att finna en ny plats som åldern kanske delvis hjälpt till att skapa. Hon reflekterar på så vis indirekt om vad som är det goda livet och vart reflektionerna kan ta oss, och citerar på alla områden andra personer:

There is a great deal of pain in life, and perhaps the only pain that can be avoided is the pain that comes from trying to avoid pain. - R.D. Laing, The Divided Self (1960)

The point of thinking is that it always muddy the water. So how do we live with our free thoughts and the mud (s 92)?

2022-11-10

[essaer]

D e kroniskt handlar om en kopia av crfn: författaren Anne Herrera (döpt till Mercedes) vars pappa är överklass och politisk flykting från Chile och mamma är läkare, som har måsfobi, gör abort, flyttar, som är tillsammans med en ansvarstagande och närvarande man, tillika far till hennes barn och precis som crfn iakttar hon det överflöd den övre medelklassen/överklassen lever i, i Stockholm. Framgångens janusansikte, det avskyvärda i den spelade värmen, Anne tvingar kvar den spansktalande städerskan för att träffa hennes pappa, eftersom hon så gärna vill ha något gemensamt med henne, inte se sig som överordnad, men hennes överklasspappa hälsar bara kort - de är ju (på) helt olika (platser), och samtidigt enkelheten, Stockholm är vackert och när hon promenerar med barnen till skolan är allt perfekt.

Samtidigt lider Anne av kronisk smärta, pga förlossning. Hon bokar ständigt nya läkartider; söker nya svar, möjlighet till sjukskrivning, någon som uppmanar att föda ett andra barn trots all smärta. Läkaren Fredrik tror allt är psykosomatiskt, i slutändan ger Anne honom rätt, smärtan är borta när hon går vidare från de trauman och svårigheter hon väver samman under bokens gång.

Jonathan är Annes första pojkvän, de är lite av och på (?), Alexander är en dryga tio år äldre psykopat som tvingar in henne i en relation samtidigt som hon är ihop med Jonathan, han hotar att avslöja allt för Jonathan om hon lämnar honom. Philip är den nuvarande maken, till vilken hon säger att hon fortfarande är kär i Jonathan, vilken hon väcker om nätterna för att berätta om sina tankar om Jonathan. Philip säger att hon inte beter sig som att hon inte är kär, hon svarar inte utan frågar varför han stannar. De bråkar efter att hon nästan sparkat honom när han ger en eltandborste i julklapp.

Efter att ha lyssnat på En varg söker sin podd i flera år är det omöjligt att inte höra crfn:s röst när jag läser boken. Språket är karaktäristiskt crfn, rappt - på gränsen till chockerande tempo - och halvt översatta engelska idiom; tankevärlden lika egen och aktuell som alltid, träffande associationer för annars uttjatade ämnen och hyperaktuella referenser (Putin - medan kriget i Ukraina fortskrider - pandemin). Det är också språkliga omformningar; länningar (för personer med icke-svenska rötter). En del spaningar känns igen från podden: att självhjälp, tarot och kristaller är det sexiga svaret på en nedmonterad välfärd där kvinnors sjukdomar inte tas på allvar.

Jag känner mig kluven om vad jag tycker, dels delar jag mycket av berättarjagets äckel inför samtiden och överkonsumtionen och dels känner jag igen mig i att vara så självmedveten och/eller ångestdriven att det inte går att uttala sig om minsta lilla sak utan att se det som ett förhävande av sig själv som också äcklar en.

Crfn lyckas beskriva det mänskliga lidandet genom könsmärkta händelser, kvinnorna som fastnar i sms-lån för att de köpt massa kläder, skulden över aborten samtidigt som möjligheterna därtill försvinner i USA, smärtan över att existera i en ond värld. Precis som berättarjaget säger, så ägnar sig crfn åt att avslöja överflödet, ondskan och självupptagenheten (kanske som uttryck för människans litenhet men samtidiga försök att göra rätt, ställa till rätta), samtidigt som hon erkänner vad berättarjaget beskriver som en global rikedom men lokal fattigdom (då i relation till sin mammas omfattande sms-skulder, trots att hon är läkare). Trots (eller tack vare?) de parallella tidsplanen, de olikartade relationsberättelserna, iakttagelserna av samtiden och medel/överklassens beteenden i den ges en snittyta av en samtidsmänniskas liv (där enbart åldrandet saknas, även om relationen skönhet-åldrande berörs).

Kanske är det bara tonen i boken som inte faller mig på läppen, eller att crfn:s egna röst hörs så tydligt genom de många likheterna med hennes liv. Innehållet bär på så mycket, så extremt många tankefrön, men formen är som helhet (för jag känner mig ändå hemma i hur hon inte visar hänsyn till ett regelrätt språk) inte för mig. Jag kan inte sätta fingret på vad jag saknar, men det känns som att det hon fångar på något plan är för vagt, för flyktigt behandlat (även om det också är så konkret) och att jag saknar djupet som kunde skapats av att låta några av fröerna få sätta sin grodd lite mer/blomma ut.

Sanningen är att jag klarar knappt att ta hand om två barn, men jag är ändå oåtkomlig, perfekt, oberoende. Det engelska ordet är untouchable och det har att göra med att jag har en man och vi bildar den enhet som styr världen. Kärnfamiljen. Och det här är ingen kritik mot kärnfamiljen, mer av ett avslöjande. Den är så bra som alla kritiker är rädda för. Den är bättre. Den hjälper mot allt och den kan få alla att må dåligt. Den är ett vapen. Det vapnet har jag nu men det hade jag inte då (s 34).

Jag hatar att referera till tänkare. Det är så jävla genant. Vad är problemet? Tror jag att jag är i skolan? Tror jag att jag ska få betyg?? Vill jag ha en medalj? Älskar inte min mamma mig? Skitsamma (s 344). [Precis innan en utläggnig om Foucaults tankar om bejakande av drifter som ytterligare en förlängning av makten.

Jag spelade upp, om jag ska vara ärlig, en annan sak, som jag aldrig skulle drömma om att berätta för en läkare. Det handlade om olycklig kärlek. Kärlek är så jävla pinsamt och lågstatus och att jag ens tänkte de tankarna när det satt människor straight outta Syrien precis utanför dörren fyllde mig med ett själväckel som gränsade till perversion. Framförallt var kärlek inte patologiskt. Jag skulle förlora min sjukpenning direkt. Så jag höll käften (s 59).

Berättarjaget framför också den kanske enda rimliga kritiken av me too. Mer precist; en mer nyanserad syn som snuddar vid offrets medverkan är det enda en intellektuellt sinnad orkar med efter att ha utstått rörelsens frosseri och egenproduktion av trauma (både formandet av vad som utgör trauma och återupprepningen som är sitt egen slags trauma). Me too spände över hela spektrat, från manlig homosocialitet till att återberätta de mest våldsamma våldtäkterna, där hela kulturen var en bokstavlig våldtäkt på kvinnan i det förra fallet och där enbart den händelse som subsumtionslogiken kunde rubriceras som grov våldtäkt erkändes i det senare fallet.

Jag tycker det är svårt att veta vad som är ett övergrepp och vad som bara är en trevlig stund (s 335).

 Sekunden jag säger våldtäkkt, på ett vegankafé i Vasastan, till Agnes, känns det som om jag ljuger. Jag äter min bowl. Det är otrovärdigt med våldtäkt för det är en helhetslösning? Jag spottas ut ur ekvationen, blir ljusrosa, En linnéa? En klockad blomma. En oskuld. Det är en fattig beskrivning av livet, för det har väl inte utstrålningen av att vara matematiskt? En formel? Livet alltså. Om om det nu är en matematisk formel, är det osannolikt att uträkningen blir att en har gjort hundra procent fe och en annan gjort noll procent fel

[–]

“Me too gör, trots sin vokala styrka kvinnor tysta, utan rörelser. Var inte jag full av rörelser?”

[–]

“Du vet historierna om övergrepp som alla kvinnor har? De är likmaskar. Men där är inte vi de äckliga, dr är asätarna de äckliga. Som hyenor går dokumentärfilmare och favkboksförfattare och poddare omkring och letar efter vittnesmål. Det är ett carte blanche för det anses vara feministisk kamp att berätta dess ahistorier, men det är övergreppet om igen.” (s 365).

[essaer]

//gammalt utkast//

I vad som beskrivs som två brev adresserar Baldwin den amerikanska rasismen utifrån personliga erfarenheter och iakttagelser av de strukturella problemen, inte minst från sin barndoms Harlem. Osentimentala “My Dungeon Shook”, ett brev adresserat till Baldwins femtonåriga brorson, inleder boken:

You were born into a society which spelled out with brutal clarity, and in as many ways as possible, that you were a worthless human being. You were not expected to aspire to excellence: you were expected to make peace with mediocracy (2017, p. 16).

Det är ett, särskilt välskrivet och rörande men likväl, representativt utdrag ur Baldwins politiska författarskap. En naken men samtidigt levande beskrivning av hur rasismen präglar vardagen; inte främst genom explicita handlingar riktade mot familjen utan snarare genom det självhat som kontinuerligt präglar och formar individerna. Baldwin behandlar, som i flera av hans andra verk, den ilska och det våld som hans egen pappa utövade mot familjen; han beskriver den som en konsekvens av det omänsklig-görandet som åt sig in i pappan, som lyckades vända tron till ett vapen mot resterande familj.

Baldwin beskriver i “Down at the cross” hur de förvalda alternativen som samhällets underordnade föder en överlevnadsinstinkt hos afroamerikanen att överglänsa i något, vad som helst. För honom blev kyrkan och predikstolen räddningen när många av hans vänner valde ‘the Avenue”, alkoholen och drogerna. Först i retrospektion inser han hur slumpartad hans egen räddning var.

Rasismen beskrivs hos Baldwin lika mycket som ett psykologiskt som ett politiskt tillstånd. I talande passager beskrivs dock rasismens hinder, som när Baldwin berättar att hans förväntningar på vilka dörrar skolan kunde öppna för honom: "I no longer had any illusions about what an education could do for me; I had already encountered too many college-graduated handymen” (p. 25). Längre fram:

Crime became real, for example - for the first time - not as a possibility but as the possibility (p. 27).

Förlåtelsen, eller kanske snarare försoningen, är något som löper som en ständig undertext. Samtidigt som Baldwin är plågsamt ärlig om hur rasismens USA påverkar svartas framtidsutsikter och självkänsla så vänder han ingen aggressivitet mot den vite, nej han ägnar honom inte mycket tid alls. Han vänder sig till sin brorson och säger:

 The really terrible thing, old buddy, is that you must accept them. And I mean that very seriously. You must accept them and accept them with love. For these innocent people have no other hope (2017, p. 16).

Det påminner mig om bell hooks The Will to Change. Båda texterna är framåtblickande, de ägnar inte tid åt att grotta i vad någon gör fel, utan istället på vilka handlingar som genuint kan föra människor samman och hjälpa oss att leva utan att utsätta andra människor för smärta. Baldwin vänder på narrativet, det blir berättelsen om hur de icke-vitas handling är det avgörande, att enbart de kan visa hur sann acceptans ser ut.

I was icily determined - more determined, really, than I then knew - never to make my peace with the ghetto but to die and go to Hell before I would let any white man spit on me, before I would accept my ‘place’ in this republic. I did not intend to allow the with people of this country to tell me who I was, and limit me that way, and polish me off that way (p. 29).

You know, and I know, that the country is celebrating one hundred years of freedom one hundred years too soon. We cannot be free until they are free (2017, p. 18)

'God gave Noah the rainbow sign, No more ware, the fire next time!’

[essaer]

del 1 - ‘ryska posten’ återger Carina Rydbergs resa till Indien där hon träffar aspirerande (?) regissören Kaizad och hans bästa vän Kristiania. Carina dras in i ett triangeldrama, drivet av psykopaten Kaizad och med den förälskade Kristiania som medspelare. Kaizad tycks vara omedveten om Kristianias känslor - de är tydliga med att de aldrig har eller ska ligga med varandra, eftersom det bara ställer till med problem - men effektsökande gränslar de varandra i sängen de alla tre ligger på efter ännu en blöt utekväll. Redan första kvällen känner Carina rädsla för honom, blicken som säger jag ska döda dig, hur han tar av sig kondomen om han ens någonsin tog på sig den. Han stöter till en servitör som spiller kokande te på henne, te som inte går att tvätta bort och lämnar spår av honom på henne för alltid, han lägger ingen vikt vid att hon skållas. Den asymmetriska triaden reser runt i Indien, dricker och ibland tar droger (Kaizad lurar i henne syra “a light high”). Kristiania låter Kaizad läsa hennes intima brev till sin pojkvän. Kaizad säger sig vara parser, senare i boken antyds att detta kanske var en lögn, eftersom parser inte har några fiender. Han bjuder inledningsvis på mycket, men låter senare Carina veta att hon står honom i skuld. Den första hon möter i Indien är Shekhar Kapur, en känd indisk regissör som en vän till Carina säger till henne att ta kontakt med när hon kommer fram, Kaizad låtsas stå honom närmare än vad han gör, men vill inledningsvis inte tro på att Carina är författare, senare vill han att hon ska skriva om honom. Låtsas att de är förenade genom konsten, men samtidigt alltid överordnad.

I Indien undviker man ögonkontakt. Rydberg skriver om kastsystemet, om hur skuggan av den lägsta kasten inte längre befläckar ett bord av brahminerna, men kasttänkandet är ändå kvar. Hon har varit här förut, vet att man ska undvika att se de som tigger. I början av boken berättar Rydberg mer om sin barndom, om när hon skrämmer bort en kvinna i kollektivtrafiken genom att skriva om henne, ser att pennan ger makt - det hon planerar att rikta mot Kaizad, det känns som om hon hänger kvar bara för att få material, att se hans totala ondska innan hon kan lämna honom. Ryska posten anspelar på när en pojke säger “vem som helst, men inte Carina”, hur den populära tjejen i klassen inte dyker upp på avtalad plats på skolgården efter skolan och kommer med en godtagbar, helt rimlig ursäkt dagen efter - oklanderligt, men bortvald - hur klasskamraterna retar henne för att hon är full. Samma känsla av att vara bortvald återfinner sig i den indiska kärlekstriangeln.

del 2 - ge mig korparna

Tillbaka i Stockholm, på restaurangen PA & Co. Carina berättar för någon att hon som barn brukade rädda fjärilar från spindelnäten, hennes vän berättar tvärtom att han band fast korpar i fötterna, lät de hänga för att sedan komma tillbaka och slå ihjäl dem. Inledningsvis är del 2 en beskrivning av livet på restaurangen, hur hon etablerar sig i den manliga kretsen - Carsten Engström, Bobo Karlsson, Abbe Bonnier, Stig Larsson, Klas Östergren, Crawford, Mauro Scocco, förläggaren - och faller snart för Rolf, “brännvinsadvokaten” som är abortmotståndare. Mot slutet, när hämndlusten, tillsammans med skrivarlusten/behovet? kommer tillbaka vill Carina behandla Rolf som korparna.

Carina har skrivkramp efter Indien, hon gillar de sena kvällarna och blir snart stammis på PA, vän med personalen, får välja musik och hänga kvar efter stängning, kan den interna jargongen - att driva om stammisarna med störst nota. Hon står vid barkanten, har utsikt och misstas för personal, hon är del av inredningen - hon bygger sina egna allianser. Bartendern Petra är en av få kvinnor som får stå med som egen agent, alla andra är Rolfs kärleksintressen eller vänners vänner. Det är männens bekräftelse hon vill ha, har ännu inte fattat att bekräftelse är något bedrägligt att söka. Egentligen sker inget mellan henne och Rolf, en aggressiv kyss på fyllan under en period av intensivt umgänge, en utdragen handhållning, inbjudan till en tennismatch (som om en flickvän, men alla ser på henne med medlidande när han inför henne kysser en annan kvinna). Han dricker konstant, fäller små kommentarer för att skapa distans till Carina, men han vill också vara författare, tillhöra den högsta kasten, vara nära en som är det han vill vara - hon är instrumentell för honom. Det är hos de manliga vännerna och personalen som hon söker vittnen för det spel Rolf spelar, erkännande att det är fult spel. Men vad är det egentligen, hon har känslor för honom, han vet det och är arrogant (onödigt när de rör sig i samma kretsar) men det är också svårt att se varför hon håller kvar. Hon förklarar aldrig kärleken, bara att blickar kastas - om kvällarna, i fyllan, i mörkret i Sverige ser man varandra, till skillnad från i Indien. Ömhetsbetygelserna är lätträknade men distansen konstant, han säger jag är inget, du betyder inget, jag är farlig, håll dig undan. Hon stannar kvar, börjar studera sin hämnd, hon vill skriva om “det falska Stockholm, det som äcklar mig mest i den här stan”, i likhet med situationen i Indien med Kaizad börjar hon samla material för hämnden, hon sprider ryktet att hon skriver en bok om sin omgivning, med namnen kvar. Hon låter pennan skrämma, hon tycks finna det underhållande att även hennes vänner oroligt frågar vad hon skriver om dem. I början av delen handlar det om att hon berättar om Indienresan för alla - varför tror hon att den är intressant, hon delar sin inre resa för alla, har det att göra med ett annat sätt att umgås än vad jag är van? Man bjuder på detaljer, man går in i det mörka, man pratar om det som en livserfarenhet, ett utforskande av smusten? Mot slutet handlar boken istället om skräcken hon sprider genom att skriva boken, om mötena med förläggaren, om hur hon ger Abbe Bonnier chanser att kräva att hans namn stryks. Hon berättar om de inbördes relationerna, om vem som vill säkra sig från kniven i ryggen, om vilka positioner de skyddar.

Just med tanke på hur Carina Rydberg väver in sin roll som författare, transparensen att Rolf hade kunnat förhindra boken enbart genom att be om ursäkt, om hur hon sprider ryktet om det bara för att se folks reaktioner och inkludera det i boken (som någon slags interaktivitet) är det intressant att hon sällar sig till de få som stöttade Jean-Claude Arnault offentligt, att hon ser Stig Larssons ömhetsbetygelser som något av det mest betryggande man kan få i svåra tider. Hon beskriver sig som ständigt utstött, och visst det är ju tack vare sitt skrivande hon är placerad vid bordet, men hon är inte utstött, hon är omhuldad av de fula gubbarna - Stig, Jean-Claude, Klas. Det är männens bekräftelse hon vill ha, kvinnorna existerar inte. Hon jagar och hämnas en man där inget någonsin hänt. Hon är sårad för att hon var kär, men han var mest oförsiktig med hennes känslor, hon skriver den stora hämndboken (eller kanske den inte är så stor, hon målar kanske inte upp honom som lika ond som hon målar upp sig själv som hämndlusten och på krigsstigen).

Jag är kluven, har svårt för den här typen av besatthet, samtidigt, jag känner igen mig. Ilskan över att inte bli erkänd som person, att inte bli rättvist behandlad, det väcker ett raseri. Kanske är det därför hon inte låter kärleken, de varma känslorna för honom ta plats, det är sitt mänskliga värde hon vill restaurera, men hade det raserats om hon inte haft känslor?

Vad är det som gör boken så stor? Visst det är något med språket, något som det inte går att sätta fingret på, det är ett flyt. 

2022-10-25

[essaer]

Aristofanes var trött på kriget och skrev Riddarna (424 fvt) och Lysistrate (411 fvt) som två appeller för fred.

Riddarna var den första pjäsen Aristofanes skrev under eget namn. Aten i krig sedan 431 fvt med peloponnesiska stadsförbundet, anfört av Sparta. Efter Perikles död 429 fvt kunde inte överbefälhavaren och statschefen enas; makten tillföll folkledare (demagogos), tillhörande industriidkarna inte adeln. Aristofanes tillhörde aristrokratiska oppositionspartiet till Kleons framgångsrika parti (som lyckats ta spartanska krigsfångar från ön Sfakteria utanför Pylos till staden, men ställde så höga krav att någon fred ändå inte kunde slutas).

Dramatis persoae: förste och andra slaven (≈Demosthenes och Nikias), paflagoniern (betyder bubbla över/ursprungsnamn), Demos (≈folket), korvgubben/Agorakritos, riddarna, freden (stum person)

Pjäsen inleds med att de två slavarna beklagar sig över att den nytillkomna slaven paflagoniern blir Demos (omskrivning för Kleon, Athens dåvarande mäktigaste man; demokratisk partiledare och överste krigsherre), bl.a. genom att ta åt sig äran för deras arbete och istället bli pryglade. Paflagoniern stjäl från Demos och skrämmer bort folk som riskerar ersätta hans plats vid Demos sida. När Paflagoniern är full snor slavarna hans orakeltexter och ser att han kommer att bli ersatt av en korvgubbe (vid maktövertagande omdöpt till Agorakritos, för att han som barn stod på Agoran och kritiserade). Då kallar slavarna korvgubben till sig. Korvgubben och paflagoniern slänger käft och tävlar om att bäst och mest skämma bort Demos, korvgubben går vinnande ur striden - på hans sida finns riddarna. Kör av riddare (i verkligheten ungdomar värvade fr aristokratin) var givna motståndare till Kleon. Slutar med att Demos blir kung över hela Hellas.

Hade planerat att se Flickorna av Mai Zetterling, som handlar om ett kringresande teatersällskap som spelar Lysistrate, så tänkte det vore kul att läsa pjäsen innan.

Bakgrund till Lysistrate: Alkibiades skulle med den största armadan - 134 skepp och 6000 man - överta Sicilien men han blev ställd inför rätta för helgerån pga Pans stoder hade stympats. Han går över till Sparta och gav de kloka råd, många dog och attiska framfarten i Sicilen misslyckades. Spartanska Lampito som avgör när de andra ryggar tillbaka för Lysistrates förslag. Aristofanes ger nyanserad bild av perserna och förespråkar försoning. Anspelar inte i någon större mån på personpolemik i dåtiden.

2022-10-25

[essaer]

Efter en viss besvikelse över Alice B Toklas självbiografi ville jag ändå ge Gertrude Stein en till chans. Pga Modernistas nyutgåva (2018) av Ida (1941) fanns nyligen författade recensioner där boken beskrevs som en exponent för Steins modernism. Ida saknar det linjära berättandet som finns i Alice B Toklas självbiografi, förståeligt när världskrigets universella (tids)referens samt kända namn är frånvarande. Steins utmärkande och sparsmakade användande av interpunktion är dock bekant. Språkligt är Ida definitivt mer experimentell, framförallt genom de många repetitionerna. Det är repetitioner i en och samma mening, utan skiljetecken, betoningen förändrar betydelsen.

Hon gav sig av på ett tåg i en bil med flygplan till fots (s 47).

Det finns en distans i texten, uppradande av skeenden som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Jag försöker läsa högt för att hitta en rytm men det går inte, och jag känner ännu mer att jag inte förstår varför vissa saker berättas, t.ex.:

Ida var alltid redo att vänta men det fanns inget att vänta på här och hon gav sig av (s 47)

Men så finns det också passager jag tolkar som samtidskritik som glimmar till. T.ex. den här passagen om politik som jag associerar till samtidens utsuddade gräns mellan varumärke och personliga värderingar, hur genuint menade åsikter förstärker produktplaceringar i flödena samtidigt som försäljaren glädjer sig åt att slippa kompromissa med sina värderingar trots att hen ägnar sig åt kommersiell verksamhet den säger sig egentligen vara emot:

Hon var snäll mot politiken medan hon var i Washington mycket snäll. Hon sa till politiken att det var mycket trevligt av dem att få henne att vara snäll mot dem. Och det var hon hon var mycket snäll (s 66).

De verkligt intressanta idéerna, förklarar hon i Everybody’s Autobiography, är verkligen de politiska eller sociologiska, utan de som behandlar en människas inre relation till sig själv. Amerikas geografiska historia är inte bara en historia om ett land, det är en historia om allting enligt Stein, den kan handla om att älska en man eller en kvinna eller till och med en liten eller stor hund. (Ida Björel, xiv)

Ida är det enda barnet, men hon skriver brev till en syster, som också heter Ida men kallas för Winnie för att hon vinner allt, själv är hon Ida-Ida. Ida träffar män, hon följer dem, eller inte, och gifter sig med dem, eller inte. Hon är ständigt trött och vilar, ständigt eftertraktad.

Den geografiskt svårdefinierade berättelsen och känslan av utsatthet påminner mig om Elfriede Jelineks Älskarinnorna, som jag minns mest var en beskrivning av en känsla, att vandra runt i ett landskap av ångest och våld. Som Ida Björel skriver i förordet: fokus är varseblivningen, inte det varseblivna.

Fick Alice B Toklas självbiografi i födelsedagspresent av Sara, dessvärre delar jag inte hennes fäbless för dokumentation av kändisliv. Boken är skriven utifrån Steins partners perspektiv men handlar huvudsakligen om Steins bedrifter, som Toklas visserligen möjliggjorde genom att sköta mycket kringarbete, i Paris 1903-1932.

Steins Toklas återkommer till en bokidé om geniers fruar. Är detta ett sätt att beskriva Toklas som sin fru? Annars känns det mest som en illustration om hur Toklas satt avsides, med rollen att underhålla hustrurna, för mitt intryck är inte att det är pga hustrurna är särskilt intressanta som de motiverar en bok. Av alla de uppburna personer hon möter är det några få hon ser som sanna genier - varav en är Stein - och på de många middagarna är det fruarna som Toklas får samtala med. Toklas tycks ha haft den genom historien klassiska rollen som faller på hustrun till en intellektuell, ansvarig för hushållet och ruljansen av det stora projekt som var att ständigt förse den strida strömmen celebra gäster med middag, men också en viktig roll i administrativa aspekter. I en passage beskrivs hur Stein vägrar lämna bilen med vilken hon kör förnödenheter till krigsskadade soldater i Paris för att visa sina papper, eftersom den typen av administrativt arbete förargade henne, utan istället skickar Toklas. Det är ett av fler exempel på Steins självklarhet, hur hon förväntade sig att saker ordnas åt henne, men som hon menade var tillåtet om man var grundad i en övertygelse om allas lika värde (s. 189). Toklas tycks ha varit den som bidragit till att raden från dikten Rose “a rose is a rose is a rose” kom att återanvändas, eftersom hon fann den i Steins anteckningar och såg till att den trycktes på bl.a. brevhuvudet, bordsporslinet och “överallt där hon lät mig sätta det” (s. 152).

Det tycks ha varit en medveten strategi av Stein att skriva om sin namnkunniga umgängeskrets för att få genomslag med sin bok, det blev också hennes kommersiella genomslag. Hon tycks ha tänkt mycket på litteraturen i teoretisk mening, för vidareläsning Composition as Explanation. Tack vare en tydligare röd tråd bestående av konst, konstnärer och konstnärlig produktion, med verkliga personer och tidsmarkörer är boken mer lättläst än Ida men likväl är det något med språkets rytm som får läsningen att halta, det blir lite väl mycket upprapande, alla detaljer illustrerar inte konstnärernas personligheter på ett sätt som motiverar dess plats i boken.

Det är inte så mycket Steins tankar eller den litterära kvaliteten i sig som jag tar med mig, det är det ständiga inflödet människor och nya intryck som Stein och Toklas fick uppleva som inspirerar mig. Jag vill öppna salong. Stein, tillsammans med sin bror, var konstsamlare och det tillhörde vanligheterna att det om kvällarna ringde på folk som kommit för att se på ett eller annat konstverk. Det krävdes inbjudan, men alla fick komma in, det räckte med att säga att hen kände den eller den som kände eller besökt Stein, och Stein visade allt, även de mycket ömtåliga sakerna som hon samlade på.

Carl van Vechten har i alla dessa år haft den charmerande vanan att skicka introduktionsbrev till Gertrude Stein med personer han tror skulle roa henne. Detta har han gjort med så stor noggrannhet att hon tyckt om dem alla (s. 152).

Citatet påminner mig om vikten av introduktion. I tv-programmet Babel listade Little Jinder saker för en lyckad utekväll, där vikten av att presentera folk för varandra en punkt. Även Laura nämner när hon tror vänner kan ha gemensamma intressen/samtalsämnen, som en slags öppning. Jag själv har försökt börja göra det men, och detta kan ha att göra med min ångest, jag är så rädd att det ses som ett övergrepp, att kränka någons rätt att själv få definiera sig och sina intressen. Samtidigt kan frånvaron av introduktion ses som ett symptom på den samtida synen på personlighet som essens, å ena sidan något som därmed borde gå att sätta ord på, men å andra sidan något som är något så djupt personligt att bara man själv är den sanna uttolkaren av vad som är Jag. Den typen av spontana möten som Stein och Toklas fick uppleva berodde delvis p.g.a. sin uppburna ställning och kulturella och ekonomiska kapital men också delvis, tror jag, p.g.a. den icke-digitala tid de levde i. Den som ville uppleva var tvungen att söka sig vidare, bjuda in sig själv till evenemang och platser, vilket i kanske större mån än idag krävde att man hade något att bidra med; förmåga att skapa trevlig stämning, en naturlig frågeställare, eller konkret kunskap. Samtidigt betydde troligen frånvaron av kommunikationsmedel att man var tvungen att ringa på dörren för att se om någon ville samtala en kort stund, och det var ute på stan man sprang in i och mötte folk och följaktligen där man rörde sig om man vill ses och bli sedd. Även den som vill springa in i folk idag får inte mycket ut av att spatsera på stan eller i Trädgårdsföreningen. Jag försöker därför nu etablera att folk ska bjuda in sig själva och även spontant ringa på hos mig, lika bra är jag dock ännu inte på att bjuda in mig själv (och vänner) hem till andra. Ett projekt i utveckling.

Stein beskriver också de materiella omständigheter under 1900-talets första decennium:

Och det stämde att konstnärerna då gjorde av med mycket pengar och gjorde av med allt de kom över för på den lyckliga tiden kunde man få vara skyldig pengar i flera år för färg och duk och hyra och mat och för i stort sett allt utom kol och lyxartiklar (s. 66).

Det var grogrunden för det konstnärliga livet, det gick att skapa utan stressen över nästa månads hyra flåsande i nacken. Men visst beskrivs också hur barn tvingas leva med bättre bemedlade släktingar i väntan på det stora genombrottet, inte allt är flådigt.

Det är i alla fall så, menar hon, att ingen konstnär behöver kritik, han behöver bara uppskattning. Om han behöver kritik är han ingen konstnär (s. 246).

Picasso påminner Stein om att “du glömmer att när vi var unga hann vi med mycket på ett år.” (s 207)

Stein kritiserade inte detaljer i text utan ägnade sig åt att se helheten i författarens text och hjälpa denne komma så nära verkligheten som möjligt (s. 227).

Konstens borde inte orsakas av saker, utan illustrera den inre processen i människan (s. 224).

2022-10-24

[essaer]

2: Make a neighborhood field recording 5. Recreate an object from someone’s past 14: Write your life story in less than one day 43: Make an exhibition of the art in your parent’s house 52: Write the phone call you wish you could have 62: Make an educational public plaque 63: Make an encouraging banner

Konstnärerna Miranda July och Harrell Fletcher publicerade på hemsidan Learning to love you more olika uppdrag, noga beskrivna och publicerade löpande alla sk seriösa försök på hemsidan. Boken är ett utdrag av dessa, av naturliga skäl är videor och ljudklipp uteslutna. Precis som den bästa maten, yogainstruktionen eller covern anser de två konstnärerna att de bästa verken blir till när det finns ett uppdrag, och tolkar jag i de särskiljande egenskaper som blir till i skapandet.

Jag känner inte till Harrell Fletchers konst, men i likhet med Miranda Julys författarskap, både skönlitterärt och för film, samt hennes konstprojekt (som It chooses you där hon samlar berättelser från personer som säljer udda saker via annonsbladet Penny Saver) finns det en stark känsla av... mänsklighet? närhet? intimitet? I de verk som skickas in. Det finns mer och mindre lättsamma eller reflekterande uppgifter. Såväl de skrivna uppgifterna som huvudsakligen utgår från insändarnas liv och önskningar, skrivna utifrån ett jagperspektiv men i syfte att publiceras tillsammans med andra, men även bilderna tex på kyssande föräldrar, främlingar som håller hand, under folks sängar eller på upplyftande banderoller skapar en samhörighet. 

Julia Bryan-Wilson skriver i boken om projektet “It might be seen as what art historian Grant Kester calls ‘dialogic art,' collectively produced art that bleeds into cultural activism as it reaches beyond conventional art institutions.” Hon citerar även kurator Bill Arning “Sure, everyone might be an artist… but only one artist gets to be the guy who says that everyone else is an artist” och (serietecknaren) Hal Foster “sometimes politics are ascribed to such art on the basis of a shaky analogy between an open work and an inclusive society”.

Samtliga citat har något att bidra med vid analysen av projektet som helhet, i relationen mellan de två uppdragsgivarna och konstnärerna samt de enskilda verken i sig. Jag grät flera gånger när jag läste, inte bara för att det var berättelser som berörde mig utan också för att det kändes som om jag var inuti dess skapare. Kanske är det en effekt av att vara tillräckligt bra på ett språk (engelska) för att kunna läsa utan hinder, men samtidigt inte tillräckligt hemma för att inte allt sveps in i en viss hinna. Allt känns som det hör samman, förvånansvärt ofta som om de skrivna verken har samma röst. Kanske är det bara en del av textens särskilda form eller kanske att projektet, eller enskilda uppgifter, lockat vissa människor. Men man behöver varken analysera det politiskt, mer än något uppskattar jag att  få vara i närvaron av de verk som projektet mynnat ut i. Kanske för att det är högst konkreta, vardagliga arrangemang (se tex 60. Write a press release about an everyday event).

“We are asking the public the same things that we ask of ourselves. The assignment come from something unresolved within us”, förklarar Miranda July. Jag kan se det. Att uppgifterna i någon mån är utredande eller där konstnären ifrågasätter eller skapar själv. När du får i uppdrag att på minst en och högst 24 timmar skriva ditt livs historia tvingas du fråga dig själv vad du vill berätta om och visa av dig själv. Våra liv formas av de många beslut vi gör för att skapa bilden av oss själva, “jag vill vara en sån som”, “jag vill uppfattas som” och sedan finns del en del saker som känns så naturliga, ibland kanske så viktiga att vi agerar ut det utan att tänka så mycket på bilden. Att få ta del av folks urval är i någon mån att ta del av dessa reflektioner, ibland explicit. För den som tänker i dessa banor ofta, och ibland i den omfattning att det förvirrar och sänker humöret är det trösterikt att ta del av andras processer, oavsett om de känns bekanta eller inte.

[essaer]

make it stick

av Brown, Roediger, McDaniel (2014)

Boken är frukten av en genomgång av minnesforskning med syfte att vederlägga myter om minnet. Författarna (två kognitionsvetare och berättaren Peter Brown) har lagt stor energi på en pedagogisk presentation utifrån olika porträtt som exemplifierar forskningsresultaten. Tack vare bokens repetition, som undviker att falla över i tjatighet, minns jag också ovanligt mycket av innehållet även månader efter att jag läst ut den.

Att uppleva svårigheter vid inlärning samt att göra fel är sådant som, glädjande nog, konstateras är det bästa sättet att lära sig på. Idén om att studier fria från motgång är ett tecken på framgång blir motbevisad, det är tvärtom när vi tvingas traggla som vi skapar robust kunskap. För att detta ska bli verklighet krävs dock aktiv inlärning, vilket är en annan stor poäng i boken. I direkt relation till detta står den starka avrådan från att repetera i form av att läsa om litteratur, istället krävs kontinuerliga övningar och självtest. Massinlärning bör ersättas av kontinuerlig repetition med pauser.

Begreppet generering används för att beskriva processen att redan innan studierna inletts reflektera kring vilka centrala begrepp en förväntar sig ska behandlas, och göra egna aktiva efterforskningar, som en sorts experiment. På så vis undviker en att vara passiv mottagare i det första mötet med den nya informationen. När en sedan får ny information, försök att elaborera, alltså koppla det till annan tidigare kunskap.

Centralt är aktiv reptition ('retrieval practice'). Försök att rekonstruera litteraturens huvudpoänger eller skriv ner frågor på centrala delar för att senare förhöra dig själv med. Det viktigt att inte sluta repetera första gången något satt sig, fortsätt ett tag till, och se alltid till att låta tid förflyta mellan repeterionerna. Med hjälp av sådana självtest går det att kalibrera sin fortsatta inlärning för att fokusera på svagheterna, och motverka den kognitiva illusionen av bemästrande. Hur lång tid som ska förflyta varierar efter vad för något en försöker minnas, men ju svårare det är att komma ihåg desto starkare blir minnet på sikt. En kombination av detta och elaborering är reflektion, som används efter ett inlärningspass, tex en föreläsning. Vad har gått bra, hur kan det kopplas samman med tidigare kunskaper och vad behövs för fortsatta framsteg?

Återigen, vid inlärning ska en inte rädas komplexitet och huvudbry, därför är det också bra för inlärningen att redan innan en lärt sig och förstått hela system eller begrepp lära sig att se vad som utmärker det från andra. Så fort en rudimentära förståelse uppnåtts bör en gå vidare till nya problem och teman, parallellt med repetition. Att enbart arbeta med ett ämne utan avbrott för något annat ger en illusorisk känsla av kunskap, men ger inte samma färdigheter att skilja olika koncept åt och därmed att identifiera situationer i verkligheten där kunskaperna är applicerbara.

Som hjälpmedel introduceras slutligen mnemoteknik, minnestekniker som inte sällan använder sig av kända miljöer för att kunna arkivera minnet enligt en synlig strutur. Det kan antingen röra sig om en rekonstruktion av gatan en växte upp på eller ramsor likt Vi ska Äta Ni Ska Laga (för de hallänska åarna från norr: Viskan, Ätran, Nissan, Lagan). Teknikerna skapar inte bättre minne i sig men hjälper till att strukturera minnet vilket gör det lättare att framskaffa kunskap.

[essaer]

Jag började se på serien baserad på Sally Rooney andra bok före jag började läsa den, och svepte de sex första avsnitten. Under otålig väntan på den andra hälften av serien började jag läsa dessutom boken, som fyllde i många av de frågetecken som uppstod när jag tittade.

Serien slukade mig, den starka suggestiva känsla och melankoli som ständigt var närvarande gör det svårt att inte se filmens karaktärer framför sig under läsningen. Men där serien lämnade mig förvirrad över karaktärernas agerande (inte att läsa som en kritik av regin som var helt fantastiskt avvägd) mättas boken med de två huvudpersonernas ständiga överläggande. Troligen präglades min läsning mycket av den romantiserade och intensiva tonårskärlek som seriens första halva präglades av, men det var i boken som den fördjupades och de intressanta tankarna om klass och ställning fördes fram som mest explicit. Att tankarna om boken ständigt korsar dem om serien förklaras av att i stort sett varenda citat och andning i serien följde boken.

Även om det återkommande temat i boken är Mariannes och Connells tankar kring sin omvärld och hur de rent praktiskt förhåller sig till den skriver Rooney inte läsaren på näsan med många och långa utläggningar om akademins klassdimensioner. Bara genom att redogöra Mariannes överflöd med sommarhus i Italien och Connells ständiga extraarbete samt genom samtalen som tenderar att alienera (både i form av enkelhet och komplexitet) målas förgrunden av en akademi som inte är så inkluderande som den kanske på pappret kan framstå som. Den ekonomiska aspekten blir som tydligast i motiven att få stipendium: för Marianne är det en bekräftelse för den kunskap hon besitter medan det för Connell snarare är genom de ekonomiska fördelarna han gläds eftersom han likväl har svårt att känna sig berättigad till sin plats.

En kombination av en intellektuell miljö, en heterosexuell relation vars maktbalans skiftar och på så vis ger utrymme för en komplex och “skadad” kvinnliga huvudkaraktär samtidigt som det partikulära målar upp en solid förgrund som berättar om klass och tillhörighet utan att någon explicit positionering med narcissistiskt behov att befästa sina privilegier behöver förekomma.

Kanske är jag förförd av bilden av den sköra, intellektuella kvinnan som inte vet att låta sig älskas men det känns som något mer finns där som Rooney lyckas balansera med. Jag funderade efter min läsning om det jag kände kanske bara var en stark attraktion till känslan men att boken likväl förblev ett uttryck för en samtida individualism som kanske blir som tydligast i en ungdomskärleksberättelse förpassad till tron om att den egna kärleken är hela världen. Jag slår ändå bort den tanken för i centrum för Connells och Mariannes relation är hela tiden samtalet. Visst finns det sex och, den med tiden övervunna, rädsla för att uttrycka sin känslor utav rädsla att bli avvisad. Det som håller paret tillsammans är dock inte framförallt den sexuella attraktionen, utan känslan av trygghet och att dela ett språk för att förstå sig på världen. Det är en intellektuell sammanlänkning som är djup och svår att finna ens med vänner.

Scenerna som återger Mariannes bror Alans psykologiska och fysiska våld är plågsamma. Samtidigt som våld, både från familjen, och det Marianne utsätter sig för genom självskadebeteende som tar sig uttryck i sexuella akter lyckas Rooney dock porträttera utan att helt hänföra sig åt en allt för omfattande reproduktion. Mycket av det ser läsaren genom Mariannes relationer till andra och till sig själv - och visst det är inte svårt att dra en slutsats om i vad det bottnar - men Rooney lyckas ändå använda de/de trauma som Marianne utsatts för att bidra till en komplex bild av Marianne. Det är såklart inte en helt ny berättelse. Den självskadande kvinnan är en gammal trop i den skönlitterära historien och de senaste åren har en våg av berättelser som (ifrågasatt) har kallats för feministisk porträtterat kvinnor som genom vad som ses som självförnedrande handlingar jagat eller stannat hos män som inte behandlat de bra.

Upplevelsen av Marianne som subjekt snarare än offer formas till stor del av författarval som att porträttera Connell som känslosam och fåordig, ibland kanske otillräcklig med orden. Han tröstar inte Marianne med översvallande ord. Kärleken finns dock där hela tiden, robust. Det är inte den Onde som Marianne vägrar släppa, lika lite som det är ett tomt vackert skal Connell blir kär i. Ett annat centralt författarval som styr narrativet från klichén är slutet. Vi lämnas med ett öppet slut, troligen slutet på hela kärleksberättelsen, och därmed blir det en berättelse om att växa tillsammans och i kärlek snarare än att kärleken är frälsningen och det lyckliga slutet.

[essaer]

VALERIE KYEYUNE BACKSTRÖM: Blondinbella står åtminstone för sina värderingar

För dagens kändisfeminister har antirasism och aktivism blivit ett sätt att tjäna pengar. Valerie Kyeyune Backström synar den senaste ”sälj

Ligger sömnlös till följd av mensvärk och reflekterar över en diskussion jag hade med en klasskamrat, där jag ifrågasatte hennes uppfattning om att feministiska slogans har blivit något pinsamt och otidsenligt. Och handen på hjärtat är det väl numera mest på barnavdelningen som man hittar tröjor med tryck som ”Girls are awesome”. Samtidigt vidhåller jag att feminismen blivit populism. Enligt krönikan kan så många som nio av tio amerikanska millenials tänka sig att byta till ett märke de assoccierar till en viktig fråga. Precis som Valerie Kyeyune Backström så finkänsligt poängterar har vi, genom attt försöka utveckla oss från epitet konsument, genom konsumtionsaktivism blivit dem som fulländar produkten genom att inbilla oss att vi skapar värde genom vår konsumtion. Att jag argumenterade för att vi fortfarande går runt i tröjor med texten feminist à la Beyoncé anno 2015 kanske snarare berodde på att övergången från politiska slagord och demarkörer till aktivism genom en pinkwashed konsumtion utvecklades så snabbt att jag direkt kopplar ”#ad” till de explicita slagorden. Sociala medier handlar om att presentera och paketera sig själv enligt den tillgängliga konsumtionsdiskurs som står till buds. Det politiska språket har blivit en försäljningstaktik; ingen lägger längre upp en matbild med starka filter som under Instagrams första tid, nu är det sobra redigeringar och bildtexter som görvarje grötfrukost till ett ställningstagande för klimatet eller vikten av att samla kraft inför produktiva skol- och arbetsdagar. Det politiska budskapet skrivs inte längre på mössan men alla känner till det politiska språk som vår sociala närvaro ikläds, samt vad den är en förlängning av. Det explicita språket behövs inte längre för att vi ska se den universalfeministiska patchen på personens hållbarhetsmärkta väska.