Tankar i allhelgonatid
Den här tiden på kyrkoåret handlar väldigt mycket för mig om att trotsa mörkret och döden. Den trotsar vi på olika sätt. För några helger sedan hade vi tacksägelsedagen, mitt under hösten, under den tid som går mot mörker och vila, då grönskan försvinner så samlas vi för att tacka och glädjas för det som varit och det som skall komma igen. Och idag, när vintern står för dörren, tänder vi våra ljus i mörkaste natten och tänker på dom som gått före oss. Vi minns och vi saknar. Tillsammans lyser våra ljus upp mörkret. Lågorna brinner för alla våra minnen, dom brinner som en påminnelse om kärleken, om relationen och om saknaden. Dom brinner som en hyllning till den som dött. Men de brinner också som en påminnelse om livet. Om det liv som fortsätter. En symbol för att vi är här, vi fortsätter leva, vi låter inte detta vara slutet, vi trotsar mörkret och döden. Ljuset får bära allt det, ljuset får bära oss när vi inte längre orkar bära. Johannes, en av Jesu lärjungar skrev ner sina erfarenheter och tankar om vem Gud är och han skriver i ett av sina brev ”Gud är ljus och inget mörker finns i honom.” När man tänder ett ljus i ett mörkt rum så tränger ljusets stråle undan mörkret och mörkret kan aldrig återta sin plats. Ljuset är starkare. Våra ljus på kyrkogårdarna, på våra käras gravar, här i kyrkan, på ljusbärare runt om i landet och i våra hem de talar tillsammans om ett hopp. Det hoppet sammanfattas av Jesus som sade ”Jag är världens ljus, den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus”. Livets ljus den slocknar aldrig. Våra egna ljus dom slocknar, vekarna brinner så småningom ut men då tar en annan låga vid, ja, jag tänker mig att den alltid har brunnit där, inuti detta livets låga, osynlig men närvarande mitt i livet. Den lågan den fortsätter att brinna för oss i en tillvaro som vi bara kan ana men aldrig riktigt fullt förstå. Detta tycker jag beskrivs så otroligt bra av biskop emeritus Caroline Krook i sin diktsamling ”omsorgen i livet”. Hon skriver ”Är det i detta mörker du har varit, Herre? Var det så här det var, när din svett droppade som blod på marken? Var det i denna ensamhet du var när dina närmaste sov? Nu kommer den gråkalla fukten med det tidiga gryningsljuset. Herre, om du varit här ge mig en enda aning av din närvaro ge mig en aning av Något, som ligger bortom det som ord kan beskriva, men som känns som värme och ljus.”
