Det var en gång ett hus som hade två hemliga underjordiska våningar, det var där ”det verkligen hände”. Den övre våningen som hade fönster fungerade mest såsom ett skydd. Bara desom tilläts och ville betyda något fick komma ner till de undre våningarna och leva där.
I den allra understa, som inte var en egen våning utan en jordkällare med lågt till tak, fann en liten korthårig flicka en stor vidunderlig svamp. Hon plockade den och tog den med sig upp i solljuset för att visa.
Svampen hade sju stycken drakhuvuden, som låg med halsarna fallande ut från hennes kupade händer. Sov de eller var de döda? De låg där, söta och groteska på samma gång.
Under den vassa matkniven skrek de sedan sina sju väsande dödsskrik igen, villiga att avslöja vad som verkligen pågick där inunder.
Under natten svängde de flammande två oljelamporna fram och tillbaka, som om de alla var ombord på ett seglande skepp, med de två undre våningarnas invånare skyddade i sin sömn under däck. Det var den Mörkrädde som ville ha lamporna brinnande, tyckte det var mörkt där under.
När vågorna väl kom slogs den ena oljelampan över och rann ut på golvet. Elden spred sig längs trägolvets fåror. Den rädde som ännu inte somnat greps av sömndrucken panik!
Men de andra, framför allt kärleksparet som ännu bara drömde om varann, sov så djupt att ingen hjälp eller spridande oro varken fanns att få eller dela. Det var den räddes och ingen annans bekymmer. Den rädde var inte ens en hjälte när han väl lyckades släcka elden. Den enda skillnaden var att han inte var rädd längre.
Han fastnade vid det, ty vad var han då?
Han sov på saken och vaknade på ett regndroppande soldäck. I en blomkruka som var ett hav tittade ett par drakögon upp på honom, forskande och blinkande. Regnbågen tycktes honom alldeles för liten.
