Vändningen bort från passiviteten
Låt tvåtusentolv falla i glömska. Ut med det gamla, in med det nya. Det har varit reaktionens år, och inget är så nedslående som en sammanfattning av vad det – händelse för händelse – inneburit. Vi ringer in det nya året med tusen och åter tusen zapatister som i tystnad vandrar in i Chiapas städer för att den tjugoförsta december åter ockupera torgen. Vi ringer in med ett Mahalla som med styrka utropar sin självständighet mot den av Muslimska brödraskapet styrda Egyptiska staten. Med Islänningarna som med kraft konstituerat delar av sitt uppror i progressiva konstitutionsförändringar. Och med ett myller av Occupyaktivister som i kölvattnet av höstens orkan självorganiserade hjälpcentraler över hela landet. Det finns blott en sak att säga om tvåtusentretton, detta än så länge oskrivna blad i allas våra händer. Det måste bli en vändning bort från passiviteten. Ett gemensamt skapande, experimenterande av och med en ny politisk spelplan. Ett laborerande med social praktik. Ett brott med den falska dikotomin om det offentliga och det privata. Det ska handla om det gemensamma - allmänningarna. En sak tar vi med oss från detta den politiska mardrömmens år: Vi kan inte bemöta reaktionen på dess villkor, vi kan inte vinna genom humoristiska nätkampanjer, argumentation, en klassvriden moralisk indignation. För varje kulturdebatt, för varje drev, för varje avståndstagare växer dem som kraft – när bollen är i rullning har vi på förhand förlorat matchen. Den är riggad. Vi måste börja redan den första januari. Mikrobibliotek i varje trapphus, gratis kvartersfik, öppna kvällsskolor i kvarterslokalerna, cykelverkstäder, nya sociala center, ödetomter som blommar upp till odlingslotter och mötesplatser. En verklig gemensam välfärd som växer underifrån, fortplantas. En tillgång i vardagen starkare än varje argument, en klassolidaritet som sköljer bort varje uns av utrymme för konflikter om Luciatåg och bortklippta dockor. Vi har gjort det förut, men vi tycks ha glömt bort såväl varför som hur. Låt oss minnas, samtidigt som tusen och åter tusen zapatister i tystnad vandrar in i Chiapas städer för att åter ockupera torgen; ”Frågande vi vandra”. Låt våra tidningar fyllas med beskrivningar om vad vi redan gör, idéer om vad vi skulle kunna göra, vilket samhälle vi vill skapa. Låt oss berätta om glädjen i ögonen på människan vars cykel vi hjälptes åt att laga den där kalla höstdagen utanför kvarterets centrum. Den gamla tantens leende när vi hjälpte henne att få datorn intakt samtidigt som snön vräkte ner utanför kulturhuset. Barnfamiljen som fick nya vinterkläder på klädbytardagen uppbyggd på kvarterets samlade praktiska solidaritet. Låt oss berätta hur fantastiskt mycket vi lärt oss av varandra under dessa så enkla sammankomster; hur dessa kunskaper hjälper oss att minska våra kostnader, att se varandra, att tänka horisontellt – att bryta med krisdevisen om att ”det är enklare att föreställa sig jordens undergång än slutet på kapitalismen”. Låt oss vid denna tidpunkt, om ett år, skriva tusen nyårskrönikor som alla säger: Vi vände oss bort från passiviteten, vi lyfte fram det gemensamma, vi skapade en ny spelplan – vi har börjat prata med våra grannar, vi ser och hör varandra för vi skapar välfärd tillsammans, och vi har aldrig mått bättre. Tvåtusentretton - de sociala praktikernas och allmänningarnas år.