Demokratin i populisternas grepp
Den 27 december 2014 underminerades demokratin. I alla fall enligt den berättelse som sprids av svensk extremhöger efter den så kallade Decemberöverenskommelsen där sex av riksdagens åtta partier enades om en gemensam form för hur minoritetsregeringar ska kunna få igenom sina budgetar fram till år 2022. Tanken med överenskommelsen är otvivelaktigt att å ena sidan undvika ett extraval i mars, men å andra sidan – och kanske desto viktigare – att säkra möjligheten till regerande utan hänsyn till det alltjämt växande Sverigedemokraterna. Från vänster hörs såväl ris som ros inför det inställda valet, men i synnerhet tycks reaktionerna präglas av ömsom lättnad ömsom skadeglädje inför fascisternas på kort sikt misslyckade försök att ta hela den svenska riksdagen som gisslan för en förändrad invandringspolitik. För den parlamentariska vänstern i allmänhet och Socialdemokratin i synnerhet är glädjen över andrum begriplig. För den radikala vänster, som ser ett behov av att gå bortom kapitalismen är situationen desto mer oroväckande. Dels på grund av den berättelse som extremhögern nu etablerar. Vad innebär det att stora samhällsgrupper upplever demokratin som tillintetgjord? Att dörren stängts för politisk påverkan genom opinionsbildning och partiengagemang. Våra liberala demokratier drar en metodiskt tydlig skiljelinje mellan legitim påverkan i en demokrati, respektive i ett icke-demokratiskt samhälle. Denna skiljelinje återskapas ständigt i allt från avståndstaganden mot våldsanvändning i Sverige till ett legitimerande av detsamma i avlägsna diktaturer såsom under arabiska våren eller i en tidigare epok bakom järnridån. Om Sverige inte längre uppfattas leva upp till demokratiska kärnvärden legitimeras så också en motståndsmetodik för det diktatoriska sammanhanget. Att underskatta hur grupper och individer i relation till en sådan berättelse kan tänkas agera lär kunna bli ett ödesdigert misstag. Vi har genom den moderna historien sett terror spira ur en sådan diskurs såväl på höger- som på vänsterkanten. Men även reaktionerna från progressivt håll bör oroa. De följer ett mönster av att trivialisera allvaret i situationen – och legitimerar på så sätt den konstituerande makten. Inte sällan antas en mästrande attityd som söker fördumma de som inte förstår att detta i själva verket är en struntfråga som har liten eller ingen betydelse för maktens utgångspunkt hos folket. Risken är stor att man missar något väsentligt här. För vid sidan av rasism och missnöje med välfärdssamhällets nedmontering tycks kritiken mot ett tillstånd av demokratisk urholkning allt mer centralt för att förstå Sverigedemokraternas framgångssaga. Det började med yttrandefrihetsdebatterna, fortsatte med diskussioner om mötesfriheten, multiplicerades av en kompakt misstro mot ett ägarkoncentrerat medielandskap med allt större tonvikt på åsiktsjournalistik innan det tillslut landade i ilska över formförändringarna i riksdagen. Det är ett misstag att inte se hur dessa enskilda exempel sammanlänkas i ett sammanhang större än dess beståndsdelar. Vänstern har – i bred bemärkelse – intagit samma position genom alla dessa konflikter. Kritiken från extremhögern har, med fog, uppfattats som förenklad, förvirrad och populistisk varpå man kortsiktigt sett fördelen i att mästra dessa röster genom att berätta hur grundlagsordningarna ska tillämpas, eller för den delen genom att nedmontera rena konspirationer om media. Problemet är att dessa vänsteraktörer här förhåller sig till självbilden snarare än de yttre bilderna av ens agerande. För den missnöjde betraktaren framstår det, delvis berättigat, som att dessa vänsterröster trivialiserar problematiken och försvarar den rådande makten. Inte sällan förstärks denna bild av faktumet att extremhögerns kritik lyfts i självständiga kanaler, kommentarsfält och diskussionsforum i sociala medier samtidigt som svaren presenteras i artikelform på olika etablerade dagstidningars sajter. Innehållet blir härmed sekundärt eftersom själva formen ständigt ger bekräftelse åt den berättelse som hävdar att vänstern är en del av, eller stödjer, etablissemanget. Hur hamnade vi egentligen här? Kritiken mot demokratins urholkning har varit en närmast universell gemensam nämnare för alla de rörelser som lyckats artikulera ett brett missnöje efter att den ekonomiska krisen inleddes 2008. I USA lyftes den först relativt framgångsrikt av Tea Party-rörelsen från höger, för att sedan få progressiv skrud i Occupyrörelserna som på sikt skapade ett genomgripande fokusskifte i den politiska diskussionen. I Spanien artikulerades den av de indignerades torgockupationer för verklig demokrati, och har sedan kommit att ge rejäl skjuts åt det nystartade vänsterpopulistiska partiet Podemos. I Italien är den kärna för såväl den breda framväxande allmänningsrörelsen som för den ambivalente populisten Beppe Grillo och hans Femstjärnerörelse. Sverige tycks å sin sida snarare befinna sig i sällskap med Storbritannien, Danmark, Norge och Frankrike där detta missnöje i princip fritt fått inordnas i en högerextrem berättelse. En paradoxal realitet eftersom dessa högerextrema rörelser bortom populismen ofta gör breda antidemokratiska anspråk i sin vilja att underminera eller helt tillintetgöra demokratiska rättigheter för till exempel HBTQ-grupper, etniska minoriteter och alla som uppfattas som motståndare till nationen. För vänsterns del saknas knappast en genomarbetad kritik mot demokratins urholkning under det vi lite slappt benämner ”den nyliberala eran”. Chantal Mouffe och Ernesto Laclau har i sin populära ”Om det politiska” skärskådat ämnet, inklusive det utrymme det bereder åt högerextrema- och populistiska rörelser. Här ses inte demokrati som en uppsättning ramar, utan snarare som processer med ökande eller sjunkande förmåga att delaktiggöra invånarna och fördela makt. Problemet är därmed inte avsaknaden av kritik, utan snarare faktumet att de svenska radikala vänsterrörelserna totalt underskattat kritikens potential att, i rätt dynamik, mobilisera breda samhällsgrupper. Redan i mitten av noll noll-talet började en hel svensk ungdomsgeneration mobilisera till försvar för nätallmänningarna och mot integritets-, i förlängningen -demokratiinskränkningar på nätet. Stora konflikter exploderade kring razzian mot PRQ:s serverhall som hostade fildelningssajten The Pirate Bay, handelsavtalet ACTA, IPRED-lagen till skydd för immateriella rättigheter, datalagringsdirektivet, FRA-lagen och rättegångarna mot TPB:s grundare. I EU-valet 2009 fick det relativt nystartade Piratpartiet 225 000 röster – i synnerhet från unga studenter. Den breda vänstern stod förvisso allt som oftast på rätt sida i dessa strider, men bemötte likväl mobiliseringarna med något av en axelryckning. Konflikten om kunskap kontra marknad tycktes inte intressera de som sökte en mer genuin klasskamp på arbetsplatser och i nedgångna förorter. På så vis förgicks även chansen att genom uppdaterade ekonomiska analyser inordna dessa konflikter i en större antikapitalistisk berättelse. Det kan, med ovanstående i åtanke, tyckas närmast tragikomiskt att återvända till den svenska vänsterns diskussioner i samband med den arabiska våren och torgockupationernas spridning i resten av Europa, Nord- samt Sydamerika. Här hade just en hel generation tagit strid för demokrati- och allmänningsfrågor, men svaret på det som skedde i övriga världen var likväl att underlaget för något liknande saknades här i Sverige. Försöken till svenska Occupy blev därmed i hög grad en dagslända oförmögen att knyta an till den lokala och nationella politiska diskursen. Missnöjet med avsaknaden av folkligt inflytande – demokratins substanslöshet – har istället, som sagt, allt mer kommit att paras med rasism i en högerextrem berättelse där Decemberöverenskommelsen blott kan förstås som en droppe i en redan existerande bägare på god väg att rinna över kanten. Det finns röster på vänsterkanten som börjar se konturerna av detta faktum. Tyvärr tycks dessa – exempelvis Arbetarens chefredaktör Daniel Wiklander och författaren Kajsa Ekis Ekman – oroväckande ofta söka svaret i en utmanande vänsterpopulism med spanska Podemos och grekiska Syriza som förebilder. Jag tror, tyvärr, att en sådan utveckling vore att fördjupa det kortsiktiga synsätt som svensk vänster redan präglas av i sitt förhållande till den växande extremhögern. Dessa partier må ha nått en bred förankring i opinionen, men dess möjlighet att faktiskt bedriva konkret, reformistisk vänsterpolitik är i praktiken ännu inte beprövad. Tvärtom tyder den stora anhopningen kunskap som finns om situationen att partiernas program kommer vara oerhört svåra, för att inte säga omöjliga, att genomföra inom ramarna för en borgerlig stat med över decennier tilltagande arbetslöshet och sjunkande expansionstakt. På frågan om varför dessa partier, i maktens säte, inte skulle tillintetgöras på samma vis som Socialdemokratin gjort, saknas fortfarande svar. Vad händer – fyra eller fem år från nu – när dessa väljare desillusionerats inför populistpartiernas misslyckande? Jag tänker snarare att en radikal progressiv rörelse med anspråk på att vilja ta oss bortom en kapitalism i fritt fall måste bemöta demokratins tilltagande substansförlust med just substans. Det innebär att en partiflora som politiskt blott blivit skal med inneboende möjligheter till karriär måste bemötas med verkligt substantiellt rörelsebyggande. Långsiktig, trög organisering i vardagen. En kollektiv motmakt som svar på en brett spridd vanmakt. Om den borgerliga staten inte längre är ett förmöget verktyg för att omfördela resurser måste en progressiv rörelse använda alla till buds stående medel för att omfördela resurser på annat vis. Ett soppkök i varje kvarterslokal. En gemensam bilverkstad där kunskap sprids och utjämnas i kvarterets garagelänga. Sociala centrum i byggnader som förlorat sitt bruksvärde. Rent konkret: En myriad av platser att mötas och formas som ett kollektiv förmöget att utröna de församlades behov och begär, och hitta metoder för att tillgodose dessa. I all väsentlighet handlar det om att hitta former för att experimentera fram mer inkluderande former för demokrati, i kontrast mot de existerande institutioner som sakta men säkert förlorar sitt innehåll. Samma faktum gäller relationen till ett medielandskap som i allt högre grad ägnar sig åt billig åsiktsjournalistik och sensationellt klickjagande. Jag tror att de som sneglar åt idéer om ett Avpixlat i vänsterskrud tittar åt fel håll. Även här måste svaret på substanslöshet vara just substans. Verkligt självständiga medier som tar journalistikens objektivitet på allvar. Som gör de grävande reportagen. Som sätter folkbildning och långsiktighet framför webbstatistik. Inte minst behövs en god portion rannsakan om vänsterskribenters förhållningssätt till den högst reella konflikten mellan vad som är bra för den personliga karriären och vad som är långsiktigt bra för en rörelse med emancipatoriska anspråk. Vad krävs för att åter skapa en progressiv rörelse i konflikt mot den konstituerande makten, snarare än i försvar för densamma mot en framväxande extremhöger?