Kalaset i Teika
Minnena frĂ„n insamlingen, hemmen, barnen och hela resan bĂ€r vi med oss Ă€n. Ofta faller tankarna tillbaka till dagarna pĂ„ andra sidan Ăstersjön. Hur olikt det kan vara fast det bara Ă€r en timme bort.
HÀr pÄ kontoret har vi barnens tackpresent frÄn sista kalaset pÄ barnhemmet Teika,det gör att minnena hÄlls kvar och att vi stÀndigt pÄminns att LSS och LASS inte Àr en sjÀlvklarhet och hur viktigt arbetet som presonlig assistent Àr.
Teika Àr ett mindre barnhem lite utanför Riga, dÀr bor barn i Äldrarna 0-18Är, Àven nÄgra som Àr Àldre. Runt 60-70st. PÄ hemmet bor frÀmst barn med neuropsykiska funktionshinder.
Det var dĂ€r det stora Vera och Herman kalaset skulle hĂ„llas. Med stor spĂ€nning, ballonger, tĂ„rta och presenter i massor rullade vi vid lunchtid in pĂ„ gĂ„rden vid Teika. Â
Efter en kort rundvandring fick vi komma in i ett samlingsrum dÀr kalaset skulle hÄllas och genast var vi alla igÄng att förvandla det rÀtt mörka och grÄa rummet till ett ljust och fÀrgglatt kalasrum.
TÄrtor bakades, godispÄsar plockades, Ballongmagi blÄste fantastiska ballongfigurer och stÀmningen började gÄ mot topp.
I gymnastikrummet bredvid packades insamlingen till detta hem upp, skor, klÀder, pyssel, uteleksaker mm. PÄ det hÀr hemmet fanns det ett stort fokus pÄ barnens skapande och en pedagog pÄ hemmet ansvarade för detta. Pyssel, fÀrger och lera vi fÄtt med i insamlingen packades upp och visades. Pedagogen visade oss runt sÄ vi fick se de otroligt fina sakerna barnen gjort. FÀrgglatt, mycket detaljer pÄ allt frÄn tavlor, krukor, gardiner till prydnadsflaskor visade det stora intresset för skapande.
Efter nÄgra timmars förberedelse kunde kalaset börja och ca 15st glad barn/ungdomar kom in springande i rummet, resten av barnet pÄ hemmet kunde av olika anledningar inte delta och kalaset skulle fÄ hÄlla pÄ en timme. Kalas Àr ju alltid roligt men kÀnslan av lycka dessa barnen spred nÀr de förstod vad som skulle hÀnda i rummet Àr en kÀnsla jag ofta kan tÀnka tillbaka pÄ och fyllas med en enorm vÀrme. NÄgra hÀlsade pÄ Vera och Herman, andra funderade och trevade försiktigt efter sina pedagoger och nÄgra visade glatt att det var tÄrta de ville ha. Men alla deltog pÄ sina villkor.
Barnen/ungdomarna var uppklÀdda, killarna bar slips och flickorna sina finaste klÀder, dÄ de bjöds pÄ nÄgot var alla vÀldigt artiga, man tackade och bockade, nÄgra kunde lite engelska, vi förstod att de som blivit inbjudna pÄ kalaset var de som inte hade sÄ svÄra funktionshinder och de var med pÄ noterna snabbt. I högtalarna hade vi satt pÄ en av de nyaste popskivorna vi hade med oss och snabbt började de Àldre killarna leta efter fjÀrrkontrollen till stereon för att sÀtta pÄ hemmets egna skiva med riktigt hÀrligt 90-tals gung och med det gjort var festen igÄng. TÄrta, kakor, godis gick Ät, dans i alla olika stilar, skratt och lek, vid presentbordet kunde barnen/ungdomarna vÀlja varsin present att fÄ med sig frÄn kalaset och det som gick Ät först var de mjuka filtarna. Efter en stund började nyfikenheten pÄ sÄpbubblorna vÀxa och aldrig har jag sett sÄ mycket lycka samlat i ett rum. PÄ kalasen hÀr hemma i Sverige Àr vi vana att vi vuxna försöker dra med lite blyga barnen i lekar och dans, men dÀr, i Teika just dÄ var det deltagarna som drog igÄng oss, vi bjöds upp till bÄde bugg, tryckare och vals, det bugades och tackades och sÄpbubblor fyllde rummet.
Ballongprinsessan hade förundrande ögon vÀnda mot sig dÄ hon skapade fantastiska ballongkreationer.
En timme gÄr vÀldigt fort nÀr man har roligt och personalen var vÀldigt hÄrda med att en timme fick rÀcka, pÄ hemmet följer de fasta rutiner och barnen/ungdomarna skulle inte mÄ bra om rutinerna Àndrades för mycket. Pedagogerna lovade ocksÄ att alla de barn/ungdomar som inte kunnat nÀrvara skulle fÄ ta del av presenter, ballonger och fika som fanns kvar.
SÄ nu nÀr jag sitter hÀr tre mÄnader efter och tÀnker tillbaka pÄ dagen, undrar jag om barnen/ungdomarna ocksÄ minns tillbaka med lika mycket kÀnslor som mig, om de har kvar sina filtar och om personalen kÀnner sig trygga med att vi var dÀr och visade att genom lek och glÀdje kan vi lÀra varandra massor trots att inte sprÄket alltid rÀcker till.
Funderingarn gĂ„r ocksĂ„ vidare till tankarna hur man skulle kunna fortsĂ€tta stötta och hjĂ€lpa barnen/ungdomarna pĂ„ hemmen pĂ„ andra sidan Ăstersjön. Vad tror ni?
 Fotograf: Jennie Petterson