”Nu, nästan prick ett år efter att du gick, låter även jag dig gå. Under ett helt år har jag klamrat mig fast vid dig, du som silades igenom mina bara händer som de lenaste, mest finkorniga, sandkornen. När sandkornen i mina händer höll på att rinna ut såg jag till att fylla dem på nytt, jag vältrade mig i minnena av oss. När de inte heller var tillräckliga, när de började blekna i kanterna som ett utvaskat instagramfilter, såg jag till att bygga upp nya. Jag byggde upp dig, byggde upp dig till att vara hela stranden. Men du är inte hela stranden och sandkornen av dig ligger tryggt i någon annans händer. Jag tror hon har dina hemstickade mörkblåa lovikavantar på sig för vad jag har hört rinner sandkornen inte igenom hennes fingrar som det gjorde igenom mina. Så jag låter dig gå.”
- 2 december 2019
