Det har varit ett tag sedan jag senast publicerade något på den här bloggen. Jag har märkt att jag brukar återvända hit när jag inte mår så bra, eller när det finns mycket att fundera över - detta brukar också hänga samman med att det finns för mycket ledighet i vardagen.
Kanske borde jag be om ursäkt för att ha varit borta så länge. Inte för att jag tror att det är någon är ute som saknar mig, men ändå. Jag tycker om att tacka ett icke-humana ‘objekt’ - ett bra exempel kan vara ett hotellrum - när de har gjort något för mig, och i denna tankegång har min tumblr redan gjort otroligt mycket för mig. Jag har skrivit av mig här medan jag försökte hitta mig själv när jag var mellan sexton och nitton år gammal. Jag vet inte hur många av de 294 personer som bestämde sig att följa mig någon gång fortfarande finns kvar, och hur många av de faktiskt sitter och läser det här, och hur många av er egentligen förstår svenska (sorry för det också) men en ursäkt verkar i alla fall vara lämpligt.
Är det inte konstigt hur vissa språk kan förmedla olika känslor eller färga ord på sina egna unika sätt? Ifall jag hade skrivit det här på engelska, holländska eller något annat språk, skulle det kännas fel på något sätt.
Jag undrar vad du håller på med och varför du ljuger ibland. Jag vill veta vad du verkligen känner för mig, men jag vågar inte fråga. Några exempel. Ett. Du skrev till mig att en av dina jobbkompisar hade kalas för att hon fyllde år, och ni skulle alla åka till hennes hem efter det sista passet. Vid festens slut orkade en av dina tjej-jobbkompisar ‘inte åka hela vägen hem’, så hon sov i vår lägenhet. Inget fel med det. Men då upptäckte jag att det var ingen ‘hon’ som hade födelsedagsfest, utan en ‘han’. Och han gillar killar som du. Okej. Inget fel med det heller. Men varför säger du inte att det är en kille som fyller år? Visst oroar jag mig alldeles för mycket om livet och vårt förhållande - detta inlägg är ett lysande exempel - men nu gör du som att det finns något som jag inte får ta reda på, som att du döljer något för mig. Varför gör du så? Var det verkligen tjejen som sov hemma hos oss, eller har det hänt mer? Två. Ungefär ett och ett halvt år sen bad du mig om du fick experimentera med någon annan som jag inte kände till. Jag bodde utomlands då, och du sa att du saknade fysisk närhet. Du kände till någon som du hade fikat med en gång sommaren innan, och du och han ville utforska att testa vissa grejer. Jag sa nej och du blev arg. Sen var det okej. Men varför sa du att ni bara fikade en gång, då jag upptäckte senare att ni var mycket mer än kompisar? Ni hade träffats vid flera tillfällen, till och med natten innan du och jag träffades för den första gången. Du gör att jag känner mig mindre än dig, och naiv och dum för att vara kvar hos dig.
Det perfekta förhållandet är kravlöst, sa du någon gång i våras. Jag känner mer för den absoluta motsatsen - i ett förhållande är det bra att ställa krav på varandra, eftersom det skyddar den union som två personer utgör. Vilken betydelse finns annars kvar, i fall man får bara jaga vad man vill, som ett lejon?
När balansen mellan kärlek, tvivel och irritation slås sönder vet jag inte vad som är rätt att göra längre, och vilka känslor och tankar är de riktiga.
Är det inte lättare när det tar slut?
Eller är du en projektion av problemen som finns inuiti mig?
En film som man inte orkar titta på längre - vad händer när man släcker ljuset?
jbbartram-illu
turnnoffyourmind
tangentwithtanner
izzy806
ellievsbear
annaxmalina
romaincrisis
