Mitt första minne utav mobbning är från när jag var 6 år. De kallade mig gris på förskolesamlingen på morgonen och jag fick inte sitta med de andra tjejerna i klassrummet. Jag fick byta skola för första gången pga mobbning när jag var 7, nya mobbare kom och de gamla flyttade efter mig till den nya skolan. Vid 10 års ålder hade jag blivit knivhotad, slagen och bestulen. Vid 12 års ålder hade pojkarna i klassen utfört sexuella övergrepp på mig, pojkar som jag ansåg vara mina vänner. Jag glömmer aldrig hur den kille jag stod närmast skrek i bakgrunden att de andra skulle fortsätta. Pojkarna behövde inte säga förlåt ansikte mot ansikte, utan jag fick en skriftlig ursäkt där de sa att de “inte menade vad de hade gjort”, och jag skolkade i 2 veckor. Mammorna ringde hem till oss och sa att jag hittade på och att deras söner var exemplariska, och lärarna och rektorn tyckte att jag överdrev och att jag skulle släppa det. Vid 12 års ålder bytte jag skola igen, och mobbarna flyttade efter. Jag fick inga kompisar i sjunde klass, för att killarna gick runt och spred rykten om mig på skolan, att jag var falsk och hittade på saker. Jag tydde mig till en flicka, en flicka som sedan sårade mig gång efter gång efter gång i 2 år. Pojkarna fortsatte att vara elaka, jag slutade komma till skolan och varje gång jag var där så suckade de när jag kom. Under denna period träffade jag en pojke, en pojke som utnyttjade mig något så oerhört. Han manipulerade mig, våldtog mig, jag fick inte ha en egen åsikt och han var oerhört arrogant och ignorant. Han var den enda jag trivdes med, och han stack, utan att säga hejdå eller ge mig något sorts avslut. I nionde klass bytte jag skola igen, jag började pendla långt för att få slippa vara i min hem-by. Detta var en chans för mig att få börja om, ett nytt kapitel. Jag fick plugga upp mina betyg något oerhört, som att nian inte är jobbig ändå så fick ju jag lära känna en helt ny klass med nya lärare. Sen kom gymnasiet, jag tappade kontakt med alla gamla “vänner” och jag fick lära känna nya människor. I slutet av ettan fick jag komma till psykiatrin för första gången. Där fick jag reda på att jag hade haft en depression sedan 12 års ålder och PTSD i samband med mobbningen, bilolyckor och de olika sexuella övergreppen. I samband med min sjuttonde födelsedag på hösten samma år, fick jag reda på att jag var utbränd, jag hade gått in i väggen. Jag vägrade att hoppa av kurser eller att ha hemmastudier, jag ville inte visa mig som svag. Idag har jag svårt att skriva, läsa och kommunicera. All min energi går åt till att försöka äta, sova och vakna. Jag har ständigt ont i min kropp, stressvärk, nackvärk, magont, mm. Min kropp är så svag att mitt immunförsvar är helt utslaget. Jag är nästan aldrig frisk, och provtagningar hos doktorn har blivit en vana. Jag kan inte sova utan sömntabletter, jag kan inte gå till skolan utan värktabletter och min hjärna kan inte vila utan ångesttabletter. Jag går runt med så mycket smärta och oförståelse, och det enda jag begär är att någon ska lyssna och säga att allting ska bli bra. Men tyvärr finns inte alltid människor där som förstår det, som förstår att allt jag vill är att få bli Wilma igen. Positiva, glada, spralliga Wilma, hon som har tusen ambitioner och dubbelt så många drömmar.
kianamaiart
origamiaround
stormborns
titsay
dededos
blakekathryn
jbbartram-illu
izzy806
