Jag var värd en miljon kronor när jag träffade honom för första gången.
Han var hjälpsam, rolig, charmig och snäll.
Hans Göteborgsdialekt kunde charma vem som helst. Jag hade ingen chans när han fick mig i sitt sikte. Han drog ner mig i det mörka hålet med honom och fick mig att tro att det var min idé.
Han började ta. Krona efter krona.
Han var klassens favorit, han som alltid drog skämt och log brett mot alla. Han var min favorit med, mitt ljus i mörkret, min livboj i vattnet.
Min miljon blev mindre och mindre, jag förstod inte varför.
Han som alltid rörde mig på rätt sätt och sa allting jag ville höra. Jag kände mig speciell, jag svävade på moln.
Men till sist var min miljon slut och han var en miljon rikare. Jag var tom och fattig, medan hans ögon glittrade starkare än någonsin och han var fortfarande en stjärna i allas ögon.
Men de såg inte det jag såg. De såg aldrig blicken i hans ögon den natten han tog det sista jag hade kvar. Den blicken som fortfarande hemsöker mig. De hörde aldrig hur han böjde alla mina nej till ett ja. Hur han tog utan att säga tack.
Och jag såg det inte heller, inte förrän det var för sent. Inte förrän jag inte kunde leva utan piller längre. Inte förrän jag satt framför min terapeut och grät utan att förstå varför. Inte förrän jag inte kunde möta min blick i spegeln längre.
Han bär fortfarande den där charmiga masken. Den som ger honom ryggdunkningar och komplimanger. Men jag såg vad som fanns där bakom. Jag fick en glimt av det som ingen annan ser. Det som tömde mig, det som lämnade mig skuldsatt och ensam.
Jag såg.
Jag vet.
Och jag kommer aldrig att glömma.
Aldrig.
