Redan 2006 började Mapeis singel Video Vixens spridas pĂ„ internets bakgĂ„rdar, och Ă„ret efter fick den Ă€ven ett internationellt genombrott. Med en massiv hype i ryggen smidde omgivningen stora planer för henne, men sedan följde⊠inget. Ă
tminstone tills hon gjorde storstilad comeback 2013 med Donât Wait, en av Ă„rets bĂ€sta lĂ„tar. ĂzgĂŒr Kurtoglu har trĂ€ffat Mapei för ett samtal om att bĂ„de kalla USA och Sverige för hemma, att gĂ„ frĂ„n rap till sĂ„ng och den omtalade intervjun pĂ„ Hot97.
Centralbadsparken i Stockholm stÄr nÀstan helt öde nÄgra timmar in pÄ eftermiddagen, förutom för Jacqueline Cummings som vandrar omkring sakta mellan intervjuer och fotosessioner med trÀd och grönska i bakgrunden. Hon heter Mapei i mellannamn och anvÀnder det som artistnamn och hon kommer frÄn Stockholms södra förorter och Providence, Rhode Island.
â Jag Ă€r bara en vanlig tjej som har vĂ€xt upp i tvĂ„ olika kulturer och drömt mig bort. NĂ€r jag sĂ„g hiphopvideor som Inner City Life av Goldie, dĂ€r de filmade unga pojkar som bodde i fĂ€ngelselika hem i ghettot, kunde jag grĂ„ta för att jag kĂ€nde igen mig. Jag tycker om att berĂ€tta historier, och har under omstĂ€ndigheterna gjort bra konst. Liksom, jag har inte fĂ„tt nĂ„got gratis, folk har sett mig som en vĂ€rsting pĂ„ grund av min hudfĂ€rg, och har kallat mig âkickerâ bara för att jag varit klĂ€dd i FILA, vilket jag var för att jag gillade Tupac eller ville vara som TLC. Jag Ă€r smart egentligen, men fick inte uttrycka mig i skolan, jag blev sedd som en slacker istĂ€llet. Men jag har vĂ€l gjort nĂ„got bra i livet, eftersom vi sitter och pratar nu?
Det finns en del aspekter som följer med i de flesta kreativa yrken. Arbeten med andra rutiner Ă€n traditionella nio-fem-jobb försĂ€tter ofta diskussioner om artisteri i mĂ€rkliga situationer â scheman ser annorlunda ut, relationer testas och artisterna fĂ„r udda livsrytmer. LĂ€ngre pauser betraktas ofta som en sĂ„ stor ovanlighet att det krĂ€ver fokus i intervjuer. Trots att musik behandlas som en förbrukningsvara mer Ă€n nĂ„gonsin Ă€r det Ă€ndĂ„ oundvikligt att artister som inte aktivt följer mönstret ifrĂ„gasĂ€tts om de duckar undan en stund, Ă€ven om de Ă€r borta för att jobba med musik. Ăn mer oförstĂ„ende Ă€r reaktionerna om de tar en paus för att bara leva en stund, vilket Mapei gjorde för ett par Ă„r sedan.
â Jag reste: jag har varit i Brasilien, Tunisien, Senegal och Portugal. Jag hade en kille, haha. Jag har aldrig dejtat under min uppvĂ€xt, sĂ„ det var kul att liksom⊠umgĂ„s med en âsignificant otherâ. Men sedan hittade jag inte soundet, jag hittade inte en producent som hade samma syn pĂ„ ljudbilden jag ville skapa.
Det förÀndrades nÀr producenten Magnus LidehÀll kom in i bilden.
â Han kommer frĂ„n hiphopen med Afasi & Filthy. Vi har gjort hela plattan tillsammans. Jag hade skrivit för andra ett tag, men nĂ€r jag gick in i Magnus studio satte han pĂ„ nĂ„gra beats och jag bara freestyle-sjöng över musiken. Han sa âdu mĂ„ste göra det hĂ€râ. Och jag svarade âugh, ska jag?â. Men nĂ„gra mĂ„nader efterĂ„t sa jag âvi kör, vi spelar in en skivaâ.
âWhere Hiphop Livesâ. Det Ă€r ledorden som den New York-baserade radiostationen WQHT, frĂ€mst kĂ€nd som Hot97, tillskrivit sin plats i etern och inom musikindustrin. Deras Summer Jam Ă€r en av hiphop-Ă„rets höjdpunkter i konsertvĂ€g, och deras rotationsscheman försöker otaliga artister slĂ„ sig in pĂ„ med nya singlar och samarbeten. Och i ett program fĂ„ svenskar deltagit i, lett av radiopratare och programledare som vanligtvis intervjuar hiphopvĂ€rldens största och mest inflytelserika, gjorde Mapei i slutet av april nĂ„got som sĂ€kerligen kan klassas som en PR-mardröm: Hon pratade om Ă€mnen lĂ„ngt ifrĂ„n fjolĂ„rets enorma singel âDonât Waitâ och hennes, enligt musikjournalister, Ă„teruppvĂ€ckta karriĂ€r. Ăverlag var det inte hennes musik som uppmĂ€rksammandes sĂ€rskilt mycket efter intervjun.
â DJ Enuff spelade min lĂ„t pĂ„ Hot97 nĂ„gra gĂ„nger, och sedan tyckte nĂ„gon att Ebro Darden, som Ă€r programledare dĂ€r, borde intervjua mig. Jag var skitrĂ€dd att de skulle be mig freestyle:a eller nĂ„got, haha. Men jag ville prata om hur det finns hoods överallt, för amerikaner tror inte att vi i Sverige har nĂ„gon invandring alls. De tror att isbjörnar glider pĂ„ gatorna och att alla Ă€r blonda och heter Inga. Jag ville inte prata om hela N-bollsgrejen, det blev bara sĂ„. Det var vĂ€ldigt relevant i och med Clippers-Ă€garen (Donald Sterling, Ă€gare av NBA-laget Los Angeles Clippers, reds. anm.). MĂ„nga pratade om det dĂ„ och snack om rasism lĂ„g i luften.
Men Mapei poÀngterar samtidigt att hon inte vill trampa pÄ Sverige, eftersom hon har haft bra tider hÀr.
â Det var skönt att prata om det med nĂ„gon utomstĂ„ende, men som Ă€ndĂ„ Ă€r i hiphopvĂ€rlden, sĂ„ att mina vĂ€nner i Sverige kan se vad de tycker. Jag blev en röst för nĂ„got de kĂ€mpar för. Jag pratar jĂ€mt om sĂ„nt hĂ€r med folk i USA, för att de pĂ„ nĂ„got sĂ€tt glömt bort slaveriet och den diskriminering som fortfarande finns. NĂ€r jag trĂ€ffar rappare eller folk överlag pratar jag alltid om det för att sĂ€ga att vĂ€rlden fortfarande Ă€r rasistisk och att jag kĂ€nner av det pĂ„ andra sidan jorden.
Samtidigt pÄpekar Mapei att hon bara kan prata om sÄdant hon sjÀlv gÄtt igenom, och nÀmner att hon fick mÄnga kommentarer rörande radioinslaget efterÄt.
â Jag fick mĂ„nga dĂ„liga kommenterar. Men det var mĂ„nga som kunde relatera ocksĂ„, typ nĂ„gon afro-german som sa âI know what youâre talking about!â.
Mapei har pÄverkats markant av tiden i USA, men skolgÄngen och den delen av uppvÀxten hon tillbringade i Stockholms förorter gÄr inte att blunda för. De stora kulturella och strukturella skillnaderna mellan USA och Sverige har influerat hennes artisteri och den person hon Àr idag.
â Jag bodde i âthe projectsâ i Providence, Rhode Island. Det var vĂ€ldigt blandat dĂ€r, typ kap verdianer och dominikaner. Sedan flyttade jag hit, till Tumba (förort i södra Stockholm, reds. anm), och gick i Björkhaga skola. Jag tror att jag var den första svarta dĂ€r, men folk var vĂ€ldigt liberala. För att gĂ„ i en bra skola i USA mĂ„ste du ofta gĂ„ i en katolsk eller religiös, och om du inte har rĂ„d med klĂ€der fĂ„r du en uniform. Men det var vĂ€ldigt strĂ€ngt i USA, man fick varken ha örhĂ€ngen pĂ„ sig, eller prata med pojkar under rasterna. I Sverige fanns pussleken, dĂ€r man stod i led för att pussa varandra, Sanning & konsekvens, och Ryska posten. I USA duschade man inte ens i samma rum. Men hĂ€r var det mycket nakenhet och frihet, vilket jag gillade för att jag kĂ€nde mig⊠fri. Samtidigt blev jag diskriminerad.
Det Ă€r dock ingenting som gör henne nedstĂ€md pĂ„ ett mĂ€rkbart sĂ€tt utĂ„t. Ingenting Mapei sĂ€ger Ă„syftar att hon har en överdrivet deppig syn pĂ„ Sverige. TvĂ€rtom Ă€r hon vĂ€nlig och öppen oavsett Ă€mne eller frĂ„ga, men Ă€r aningen nervös inför intervjun och ifall hon âsĂ€ger bra grejerâ. Hon Ă€r Ă€ven lite spĂ€nd inför det kommande albumet som ska slĂ€ppas i höst. Det var dock först nĂ€r Mapei flyttade vidare som hon klickade med boendet i Sverige.
â Jag flyttade till Norsborg. Det var som att bo i himlen för alla tjejer sĂ„g ut som⊠Mary, haha. Och alla hus var rosa och mintgröna. Jag vĂ€xte upp med olika kulturer, lĂ€rde mig ett ord pĂ„ alla sprĂ„k, och det var oftast âbad wordsâ. Jag lĂ€rde mig ânacknemoâ innan nĂ„got annat, haha.
Men N-ordet var redan dÄ en kÀlla till frustration.
â Vi hade diskussioner dĂ€r folk ville fortsĂ€tta sĂ€ga det, men jag ville bara grĂ„ta varje gĂ„ng. Det kĂ€ndes verkligen i halsen och jag kĂ€nde mig ful. NĂ€r jag Ă„kte till USA var det som en rânâb-video, alla killarna flörtade med en, man gick förbi dem i slow-motion och vickade lite hĂ€ftigt pĂ„ rumpan. Men i Sverige var det en annan historia. HĂ€r var jag âvĂ€rstingenâ och kĂ€nde mig nĂ€stan grotesk. Jag fick aldrig chansen att kĂ€nna mig feminin, utan fick alltid kĂ€mpa mot bilden av mig som hiphopare.
Det Ă€r ocksĂ„ den bilden mĂ„nga hade av Mapei nĂ€r hon först började slĂ€ppa musik; en tuff rappare, som kunde freestyle-rappa sig igenom spontanspelningar med Diplo och som Ă„kt pĂ„ landet runt-turnĂ© med Timbuktu. För fem Ă„r sedan var Mapei den oerhört uppmĂ€rksammade svenska rapparen som slĂ€ppte en EP producerad helt av den sorgligt bortgĂ„ngna Ed Banger-producenten DJ Mehdi, och som naturligtvis ansĂ„gs kunna rida vidare pĂ„ den hype-vĂ„g som följde ett sĂ„dant slĂ€pp. Men, Mapei valde att leva lite och lĂ„ta musiken komma till henne istĂ€llet för att jaga sig fördĂ€rvad efter ett passande sound. Under Ă„ren har hon Ă€ndĂ„ jobbat med Simon Emanuel och Flying Lotus, med Major Lazer och Looptroop, och i Ă„r hörs hon pĂ„ För Livet Till Döden av Timbuktu samt 100kg Funk av Rikard âSkizzâ Bizzi. Och, framför allt, hon har Ă€ntligen hittat det hon behöver för att slĂ€ppa ett eget album.
â Att skriva rim Ă€r som att skriva examensarbete, man mĂ„ste verkligen ge det tid. Men med den hĂ€r skivan sjunger och uttrycker jag mig mer, vilket jag alltid velat göra. I musikklassen hade jag alltid en mörk röst och alla andra hade Ă€nglaröster, sĂ„ det kĂ€nns bra att kunna uttrycka sig och inte bry sig. Jag Ă€r lite rĂ€dd för att albumet inte Ă€r sĂ„ âgrabbigtâ, att jag inte rappar mer. Men det kĂ€nns som en snygg skiva, sĂ„ som jag vill utge mig för att vara som sĂ„ngerska. Jag kan förklara för Magnus att jag vill att ett beat lĂ„ter som att jag exempelvis gĂ„r i en grĂ€nd i New York, att det ska vara gully, och han fattar vad jag menar. Vi passar vĂ€ldigt bra ihop musikaliskt.
Var framtiden kommer att tillbringas Àr Àn sÄ lÀnge oklart.
â Jag kommer att turnera i augusti, spela pĂ„ Hot97 Whoâs Next, vilket Ă€r lite lĂ€skigt eftersom New York-crowden inte kĂ€nner mig. Jag ska spela pĂ„ Way Out West, det Ă€r nice, jag hoppas att folk kommer gilla det. Skivan slĂ€pps i september, och jag ska bara softa och repa fram tills dess. Jag Ă€r en vĂ€rldsmedborgare nu, sĂ„ jag vet inte om jag stannar i Sverige eller New York.