[bordeauxblues]

När jag väl började utforma något som började likna en egen musiksmak var det med försiktighet och osäkerhet, främst för att det av logiska skäl var en inblick i hur det är att göra egna val utan att falla för grupptryck och samtidigt en utveckling av vem jag är, var, ville bli. Och också, såklart, för att det mesta hände när jag var mellan 10-15 år. En stabil MTV-ledd introduktion till hiphop (som då faktiskt kunde räknas som tillräcklig och inte så urvattnad som den skulle bli bara några år senare) gav mig en början som jag lärde mig förfina med åren, och nära vänner på högstadiet gav mig vägar in i punk och hardcore som tillsammans med hiphop började utgöra de musikaliska grundstenar jag stått på sedan dess. All musik jag upptäckte då var musik jag insåg att jag själv önskade kunna bidra till, alla band och artister jag fattade tycke för därefter har på ett sätt eller annat varit rotade i de ljud jag hörde redan då. Men, 10 år på Kulturskolan lärde mig dessvärre inte särskilt mycket om tålamod för att kunna visa upp något eget musicerande. Istället innefattar min vardag att jag får intervjua musiker som varit fullständigt nödvändiga i mitt musikliv, och det är en vardag där jag hamnar i situationer som för någon månad sedan, när min intervjuindelning kommer av sig helt för att Dennis Lyxzén efter några sekunders betänketid påpekar att han känner igen mig från Offside-reportaget om Trabzonspor och min familj, och jag får plötsligt finna mig vid att inte komma igång för att frontmannen i Refused och landets bästa trummis, David Sandström, vill prata fotboll ett tag. Refused var redan döda när jag för första gången hörde deras musik, så att de faktiskt existerade för mig att se live några år sedan på Debaser Medis var mer än tillräckligt. Att jag fick se Refused i Umeå på slutet av en återföreningsturné var mer än tillräckligt. Och ändå fick jag uppleva detta, som en helt orimlig bonus till allt de redan har gett mig. Det där, hela intervjun och att jag överhuvudtaget får göra sånt här, är för mig oförglömligt, och jag kommer ta med mig det oavsett vad jag gör när pennan pensioneras. Tills dess kan ni ju läsa min intervju med Refused, något jag verkligen aldrig trodde skulle vara möjligt, i senaste numret av GAFFA. Ute nu lite överallt i landet och gratis.

[bordeauxblues]

Kanye West Way Out West, Göteborg Saturday August 11th 2011

Med en show som innefattar för många skeenden och för många känslor för att nämnas med ord visar Kanye West upp allt han har att erbjuda, ett förtroende vars missbrukande krossat en av världens största musiker. Kanye West är ett rövhål, en galning, en man med ett enormt ego och ännu värre hybris. Kanye West kan vi håna för att det är enkelt, för att han ber om det, för att han ständigt gör bort sig. Kanye West kan vi göra till åtlöje och tala om på sätt vi aldrig skulle göra annars för att han säger helt vansinniga saker i situationer som han vet kommer förr eller senare blir mer ammunition märkt med hans namn, ytterligare en sak för hela världen att peka och skratta åt. Kanye West är ett svin, han är en douchebag och ett asshole och en scumbag, och ingenting han gör kan förändra att dessa vidriga, oförsvarbara åsikter blivit konsensus. Kanye West är den enda artisten i världen som kan målas upp på detta sätt och locka tiotusentals människor till sina konserter, där många under musikens gång fortsätter att spy denna galla. Och när Kanye West stänger Way Out West för i år med en show som i klassisk Kanye West-stil är någonting helt utöver det vanliga känns det fel att vara en del av det. Det är inte kul längre för att hatet är för intensivt. Det är inte kul längre för att den magi Kanye West skapat med sin musik drabbas. Det är inte kul längre för att Kanye West inte verkar vilja vara kvar och göra detta. På tio år har Kanye West gått från att bygga beats baserade på uppspeedade soulsamples på beställning från Jay-Z och Goodie Mob till att vid 2010 års slut vara världens absolut största, bästa, mest talangfulla artist. Tre av hans fem soloalbum räknas redan idag som klassiker och hans produktionsarbete räknas bland hiphop-genrens genom tiderna allra bästa. Han har nyligen bevittnat hur hans samarbetsalbum med mentorn och stora idolen Jay-Z på några timmar hamnat längst upp på samtliga av iTunes topplistor i alla 23 länder som musikaffären finns tillgänglig. Han spelade på Roskildefestivalens Orange Stage framför 110 000 personer för fem år sedan och har idag en scenshow som inkluderar 20-talet dansöser, kanoner fyllda till bredden med rök och fyrverkerier, lasrar och lampor värdiga Daft Punk och en backdrop som hämtad direkt från det forna Romarriket, värdigt självaste Caesar. Han är en av världens bästa artister och liveakter, men den elektricitet som Kanye West brukar nå ut till sin publik med är idag liksom han själv bara söndertrasad och vingklippt. Kanye West är briljant, det kan ingen förneka längre. Det är ett levande och pulserande konstverk han har skapat med turnén bakom briljanta My Beautiful Dark Twisted Fantasy, och det är ofta så förbluffande vackert och mångfacetterat att det inte går att göra annat än att beundra den nitiska processen allt detta gått igenom för att nå oss här i Göteborg. Showen är så bombastisk, så svulstig, så överdådig på ett sätt som bara Kanye West i sina drömmar skulle kunna komponera, och är på många sätt just så perfekt som den borde vara. Men om det finns någon glädje i den människan ikväll, eller alls nuförtiden, så är den ytterst flyktig. Att så många i publiken ropar saker i stil med "sluta snacka, börja rappa" när Kanye West i det galna och ikväll 15 minuter långa mästerverket "Runaway", komplett med Pusha T och balettdansöser och Kanye själv med det manuella beatskapandet på sin sampler, blundar och ber alla närvarande att hålla fast vid sina älskade visar om något att någon sorts respekt för Kanye West som människa inte finns att hitta här. Och om någon vet om detta så är det väl just Kanye West själv. När han pratar om den där känslan vi alla har när vi bara önskar att hitta till någon ny som vi kan prata med, bara vara med, någon ny att älska, rör sig ännu fler mot utgångarna. Och Kanye står kvar med huvudet sänkt. Så ja, Kanye West är ett rövhål, en galning, en man med ett enormt ego och ännu värre hybris. Kanye West kan vi håna för att det är enkelt, för att han ber om det, för att han ständigt gör bort sig. Kanye West är förmodligen också en man med ett krossat hjärta som fortfarande sörjer uppbrottet med hans ungdomskärlek, som är lämnad kvar i mörkret och inte kan hantera sorgen efter förlusten av den enda människa han känt som alltid funnits där, mamma Donda West. Kanske är det därför han har sina utspel, för att han inte längre har de personerna han älskar mest kvar i sitt liv. Kanske är det därför han ägnar en halvtimme åt att be oss att hålla fast vid det fina vi har här i livet. När han avslutat sina tre akter och bjudit på ett 20-tal av 2000-talets bästa låtar kommer han ut med hela sin ensemble och bugar för publiken. I slutändan vet han ju hur det är bättre än någon annan att alla bara vill ha en show, att han ska hålla tyst och stå till tjänst. I slutändan vet han bättre än någon annan att ingen av oss bryr sig om hur Kanye West mår. I slutändan vet han nog själv att han bara är less.

[bordeauxblues]

Say Lou Lou står på egna ben

Möt enäggstvillingarna som föddes in i musikbranschen, men dissade storbolagen. Med endast en utgiven låt turnerade de runt om i världen och den stora hajpen var ett faktum. Tre år in i karriären har det blivit dags för Say Lou Lou att albumdebutera på sina egna villkor.

Lucid Dreaming är inte en titel som hymlar om vad som döljs där bakom, vad som fick just det att bli titeln på debutalbumet från Say Lou Lou. Med få undantag drivs de elva låtarna av elektronisk puls och synthar står för ljudbildens överliggande grund, men värmen från trummor och gitarrer, framför allt sången, öppnar upp albumet bortom den typiska moderna electropoppens ramverk. Det är låtar byggda med stora melodier och rytmer, oklanderligt utformad, presenterad och framförd pop, och det är på många sätt den väntade förlängningen av de singlar som snurrat runt musikbloggar ett par år nu. Systrarna är märkbart exalterade och lyckliga över att de faktiskt har ett album klart nu, och att det släpps på deras egna skivbolag. Miranda: Vi kände att vi ville ha mer kontroll, mer kreativ frihet, kunna styra saker ur ett skivbolagsperspektiv istället. Nu är vi inte på en skivetikett längre, vi är hundra procent fria. Jag och Elektra är bossarna, vi är det enda projektet på skivbolaget än så länge. Det mådde mycket bättre av att vara styrt av oss. Vi kände oss ganska tillsagda om vad vi skulle göra, blev pushade och pressade av ett storbolag. Detta var den bästa och mest själfulla lösningen. Man har olika incitament till varför pushandet finns, vårt är att göra så bra saker som möjligt, sånt vi känner oss bekväma med. Saker vi känner är fina och vackra, som vi är stolta över. Och storbolagets är ju att tjäna pengar. Vi mådde fruktansvärt dåligt av att göra saker som inte var vi och som kändes som en kompromiss hela tiden, liksom att utgångsläget i ens egna skapandet var en kompromiss. Då fick det vara. Elektra: Vårt musicerande ska ju vara vårt musicerande och ifall skivbolagen inte tycker om det man gör så är det lika bra att gå skilda vägar. Så kan de gå och hitta någon som vill göra precis som de vill och så kan vi göra det vi vill.

Inspirerande föräldrar Hur musiken finner musikerna är alltid intressant att nysta i, det ger en inblick i hur musicerandet ses på överhuvudtaget men kopplar också ofta direkt in i det undermedvetna, till minnena om var allt började och känslorna det förde med sig. När Elektra och Miranda berättar om sin uppväxt och föräldrarna som var aktiva musiker, om ett liv som alltid haft musiken nära till hands och närvarande, är det både lätt och logiskt att se Say Lou Lou som en självklar syssla för systrarna. Det har blivit en del av deras liv just för att musiken alltid funnits där och de är båda medvetna om att få vara i den är som en dröm, som spelat stor roll i hur de tänkt kring och skrivit för Lucid Dreaming. Elektra: Mamma (Karin Jansson i Pink Champagne, reds. anm.) spelade gitarr i band och pappa (Steve Kilbey i The Church, reds. anm.) spelade bas i band och våra morbröder och farbröder spelade alla i band. Det är ju klart att man inspireras av det, men sen när det kommer till kulturarv så får man mycket av sin familj. Inte allt, men man får mycket, och livemusik-biten är nog en del av det. Intresset för musik, generellt sett. Sen finns det folk som har föräldrar som jobbar på bank exempelvis, och musiken kan ju vara något man upptäcker själv, så vi har fått rätt mycket gratis för att det bästa som vi fortfarande lyssnar på har våra föräldrar visat oss. Det har alltid varit en del av våra liv och jag kan inte minnas ett tillfälle där jag inte lyssnat på musik eller inte älskat musik. Jag kan inte tänka mig ett ögonblick där jag inte velat vara en del av det. Miranda: När jag var liten ville jag vara en del av det så jävla gärna men visste inte riktigt hur. Det är ju ett visst liv och en speciell tillvaro och jag har svårt att tänka mig ett liv utan det nu. Mycket av albumet har varit att man vill göra upp med en del av sig själv, med delen som var innan Say Lou Lou, så att man kan gå vidare och bara vara artist. Jag tror mycket också varit en resa om hur vi ska låta och vad det är vi vill uppnå, men jag vill inte sätta för mycket press på den här skivan. Det här är första steget i vår utveckling, förhoppningsvis är det början på något annat. Lucid Dreaming är ju ett koncept som betyder att man är medveten om att man drömmer. Det är många som använder det för att kämpa bort mardrömmar, det är ett väldigt intressant koncept, och för oss var det den perfekta titeln på skivan, att man är medveten om att man drömmer. Att vi lever det här drömlivet.

Det började med blogghajp Say Lou Lou är tidstypiskt sett till hur musikbranschen har utvecklats och globaliserats. Alla industrigrepp som traditionellt sett använts för att hantera ny musik har givetvis inte dött ut, men tidslinjen som brukade lutas mot har förändrats drastiskt. Det krävs inget album eller ens stora skivbolag för att få upp uppmärksamheten för en akt numera. För många krävs det inte heller livespelningar eller så mycket mer än en låt och en relativt tydlig idé bakom musiken. När Say Lou Lou hade en debutsingel klar var det hos franska modehuset Kitsuné den släpptes. Allt som blev början av duons karriär kom därifrån, allt byggdes på tre minuter tjugotvå sekunder musik. Allt de har gjort hittills under de två och ett halvt år som hunnit passera mellan debutsingel och debutalbum kommer från just den låten, det släppet. Elektra: Vi turnerade i princip två gånger på en låt, som är väldigt svår att spela live. Det var bara väldigt svårt överlag. Jag vet ju själv som lyssnare och beskådare att jag älskar att se nya band, men det finns en gräns för hur mycket nytt man kan ta in och tycka att det är bra. När vi turnerade brukade vi köra sex låtar, vi hade en som folk kände igen ... det var rätt weird att turnera på så lite. Och vi hade aldrig spelat live. Att samtidigt få folk att förstå vilket sound man hade och vilka man var när man inte riktigt visste själv ... det var ett ganska tufft första år. Miranda: Det var lite som att bli kastad i den djupa delen av en pool utan att kunna simma och få kämpa tills man klarar av det. Men det var också svårt på ett sätt att greppa att ens uttryck kommer ut på scen också, vi startade ju som ett studioband. Det är bara vi och man är i full kontroll, vi passar in där och vi skapar vår egen värld där. Det är jobbigt när man kommer ut på en scen, för där har man inte kontroll. Man har inte kontroll över bandet. Jag har inte kontroll över ljudet och ljuset. Jag har inte ens kontroll över mig själv för att man ger sig hän i det. Och det måste man typ lära sig att bli bekväm med, och det tar tid att känna att whatever happens happens.

Ett feministiskt initiativ Barn av olika platser som de är har Say Lou Lou hunnit uppleva hur det är att leva, tänka och tycka på en handfull platser som ger sken av att vara liknande på papper, men som självfallet visat sig vara naturligt annorlunda. Med både Australien och Sverige som hem har systrarna Kilbey-Jansson fått uppleva skolväsendet i båda länder. Och som arbetande musiker, ett tag boende i England samt yrkesaktiva i USA, har de fått uppleva mer vuxna aspekter av det vardagliga livspusslet även i musikindustrins två största länder i västvärlden. I just en sådan fråga som ligger duon nära hjärtat, som de gjorde än tydligare genom att medverka på Feministiskt Initiativs samlingsalbum 2014, påpekar de att skillnaderna är anmärkningsvärda – och inte på särskilt positiva sätt. Miranda: Här är det ju en självklarhet, normen är ju att vara feminist, åtminstone i vår umgängeskrets och i media. Här tycker jag inte att man sticker ut näsan om man säger att man är feminist, men jag tycker att det är viktigt att säga att man är det, för att det är viktigt att man står för det och fortsätter säga det. Generellt ser jag det såhär: i England, i USA, i Australien, så är det inte så att det finns en generell uppfattning om att feminism är en bra sak och ingen vet riktigt vad det är. Elektra: Ordet i sig är så stigmatiserat och så starkt sammankopplat till manshat. Det är så fåniga associationer kring det ordet att det inte ens går att säga det utan att det blir tryckt stämning. Eller att man inte ens kan få reagera på att en låt har ett väldigt skumt budskap. Som när vi var i USA och Blurred Lines spelades, vi var i Los Angeles då, alla sjöng med medan jag kände ”vad sa han precis ...?” och ifrågasatte det. Reaktionerna blev direkt ”äh, lägg av, det är bara en låt”. Jo, men den låten spelas miljontals gånger kring barn och killar tycker att budskapet är okej, att den säger att när tjejer säger nej så betyder det egentligen ja. Det är sjukt, sjukt, att den låten fick spelas. Jag gillar inte censur, klart den inte ska förbjudas, men att konsensus kan vara att den är okej ... det var ju jättemånga som reagerade på det i Sverige, men när vi tog upp det i LA tyckte folk att vi var jättepetiga. Folk tyckte att vi var så himla PK och kände att det var jobbigt att prata om. Miranda: Det var verkligen så hela tiden: när vi pratade om barn, om syskon, om tjejer, om kläder, om musik till stor del. Det var samma reaktion varje gång, trots att vi påpekade att det de säger är att kvinnor inte är lika bra musiker som män. Feminism handlar om medvetenhet. Det är the radical notion that men and women are equal. Det är inte värsta grejen, det handlar om medvetenhet. Lika mycket som Lucid Dreaming är en finstämd och tydlig representation av var Elektra och Miranda Kilbey-Jansson står musikaliskt och som hårt arbetande musiker, lika mycket står de för att få behandlas på det sätt som de faktiskt förtjänar i sina roller som skivbolagsägare, låtskrivare, sångare. Det är ett sätt som är en självklarhet för väldigt många inom musikbranschen, men där en överväldigande majoritet är män snarare än kvinnor. Med sitt debutalbum tar Say Lou Lou ytterligare ett stort steg framåt i sin karriär, äntligen med en samling låtar att turnera med, för att spela på alla de platser de hamnade på så tidigt. Med Lucid Dreaming vill Elektra och Miranda visa allt de är, allt de skapat, och allt de kan skapa i framtiden. Elektra: Hela grejen är ju att det genom historien inte funnits utrymme för kvinnor, vi gav rätt enkla förklaringar till varför det ser ut som det gör. När vi tillbringade som mest tid utomlands var vi kring såna här människor jämt, och då fanns en kokande vrede inombords, en evig ”kom igen”-känsla som drev oss till att hitta en extrem samhörighet med den feministiska vågen som blev väldigt stark kring valet. Feministiskt Initiativ är inte det enda partiet som vi sympatiserar med, men just i den stunden kände vi att de behövde den hjälpen mer än någon annan. Vi ville vara en del av det. För oss är det bara jävligt tråkigt att många tror att vi får göra det här för att vi är söta eller för att vi vet hur vi ska klä oss eller whatever. Män i samma position får vara moderiktiga och låtskrivare och musiker och politiska, och det ses som naturligt. Vi jobbar jävligt hårt med allt kring Say Lou Lou, precis allt. Det är viktigt att folk vet om det också.

SIDESTORY: Succé på Roskilde I och med att Say Lou Lou började med en singel och flängdes in i konsertvärlden tog det tid innan Elektra och Miranda kände sig fullt ut bekväma med att stå på scen. Men under sommaren 2014 började det klicka. Elektra: Första gången när vi på riktigt kände det var nog i somras på Roskilde och Pukkelpop, och några festiva­ler där man inte hade några förväntningar och det kom extremt mycket folk. Där det var otippat och överväldigande samtidigt. Man fick en hel del självförtroende av det och man fick med sig alla, och på Roskilde var det helt sjukt. Vi väntade oss ingenting och det var liksom ... sjukt, sjukt myck­et folk. Vi spelade dagen innan den officiella festivalen drog igång, på scenen som såg ut som en stor pumpa. Det var typ helt sjukt och folk kunde flera av våra låtar, sjöng med och, du vet ... det var första gången som den där euforin klickade liksom och man körde en extra låt och alla på scen hade fett kul, det var så jävla roligt. Miranda: Man kände sig bara så avslappnad. Det här var första gången det verkligen klickade till hundra procent. Jag har kanske känt att det klickade för två år sedan, men inte såhär. Det här var första gången det klickade. Alla vi på scen hade det bra, alla hade bra ljud, alla gjorde bra ifrån sig, publiken var taggad, det var fint väder, alla kände sig bekväma och det som gick fel spelade ingen roll. Allas variabler blev hundra procent.

SIDESTORY: Objektifiering i media I samband med singel­ succéerna kom medieupp­märksamhet världen över, och därefter kom omslagsbilder och större intervjuer. Miranda berättar om skillnaderna de upplevt som intervju­ och fotoobjekt. – Vi tycker det är askul att ha intervjuer som är så fokuserade, det är mycket roligare, och ens personlighet kommer fram mycket mer. När vi var på det där V Magazine­-omslaget så var det vi, Haim, Lorde, och Banks, och ingen av oss såg ut som vi egentligen gör. Alla vi tyckte att det var roligt, det var kul att se glammig ut. Men jag tror att de flesta av oss skulle trivas i det här sammanhanget bättre, men det var skitkul att göra den grejen med V Magazine som haft fucking Prince på omslaget innan oss. Att som svensk, eller australiensare, få vara med i det sammanhanget. Ingen av intervjuerna där är ju särskilt långa, bara en ”this year in music”­grej och en massa bilder, det säger ju ingenting. Det är ju en ”culture mag”, och när de säger att det är ”culture” är det lite film och lite musik och lite kändisar, som ett på­ pekande av detta är vad som är hett nu, och inte så värst mycket mer. Det har ju inte så mycket med journalistik att göra, bara mycket ”that’s so hot right now”.

[bordeauxblues]

Seinabo Sey tror på mänskligheten

Med en röst som inte är av denna värld och basgånger som spräcker 1800-talsglas på Dramaten lever hon sin dröm. Bakom framgången finns relationen till familjen och en önskan om ökad förståelse för möjligheterna i livet.

– Alltså, nu ska jag berätta den oglamorösa sanningen. Jag tycker det är svårt att sätta titlar på saker för att jag hatar att vara övertydlig, och just eftersom jag inte hade en intention att släppa EP-skivor så hade jag inte tänkt på det så värst mycket när det blev av. Mamma fyllde 50 och jag kom inte alls på vad jag skulle ge henne. Sen så sa Jonas Wikström, som jobbar på Universal: "du kanske borde ge din mamma din EP". Det var det naturligaste jag hört, för att ingen person direkt eller indirekt hjälpt mig med karriären som hon. Hon har betalat min hyra, hon har offrat sönder sig, inser jag nu, för att jag ska få göra det här. Eller, inte ens det här, utan göra vad fan jag vill. Hon har haft extremt mycket tålamod med mig, så det kändes verkligen jättenaturligt. Hon heter Seinabo Sey. Hon lägger till "Sundqvist" en sekund efter att hon presenterat sig själv, och funderar högt på om hon ska lägga till det efternamnet eftersom hon gjorde det i taxin på vägen till intervjun. För att det kändes konstigt att inte ha med det. Sundqvist och Sey är efternamnen på de föräldrar som tillsammans förde henne in i världen för snart 25 år sedan, och när hon själv ska sätta egna ord på vad hon gör till vardags säger hon "jag sjunger", och förklarar: – Det känns mer som att jag försöker leva mitt liv, haha, att jag försöker existera på jorden. Men det jag skulle vilja om jag hade ett yrke, liksom ett skrå, så skulle jag vilja vara sångerska. Mer än någonting. För jag har övat på det sedan jag var liten, det är det jag vill vara bra på. Det är också det jag tycker är roligast att göra. Det kommer lättast, faktiskt. Jag sjunger för att göra någonting, jag sjunger för att jag är bra på det, jag sjunger för att jag tycker att det är kul. När jag skriver, eftersom jag tycker att det är lite platoniskt att bara skriva utifrån sig själv, försöker jag hitta någon som jag tycker att det kan vara viktigt att lyssna på. Då tänker jag på min lillasyster eller på mig och mina kompisar, någon ung person som inte är helt ifrån Sverige som är tjej och behöver höra att de är bra på någonting. Familjens betydelse For Madeleine är till mamma, For Maudo är till pappa. Med hjälp av två EP-skivor har Seinabo Sey fått en dröm att fyllas med liv och en början till en karriär att bygga vidare på. I och med sina verks titlar behöver hon inte säga särskilt mycket för att det ska gå att ana att familjen betyder en hel del för henne. Och familjens betydelse märks i hur hon funderar lite längre och väljer orden mer omsorgsfullt när hon ska förklara något om den. Det märks i hur hon pratar om dem som utgör hennes familj idag, hennes storasystrar Amie och Fatima, och hur hon ser på dem. – Det är jävligt nytt för mig. Vår familjekonstellation, vår syskonskara, vi känner varandra på så himla olika sätt. Innan kunde jag känna mig lite bitter och undrade varför ingen förstod vad jag tänkte om våra syskon, när jag var 13, typ "kan vi inte bara försöka känna varandra, jag tror att det kommer att bli mycket bättre så till slut?". Men sen förstår jag att allting händer när det ska hända. Att det här har limmats ihop, framför allt Fatima och Amies relation till mig det senaste året har varit så vital. Och jag och Amie, våran relation behövde växa när pappa dog. Det var exakt det jag behövde när pappa dog. Allting händer verkligen av en anledning. – Samtidigt som jag kunde vara bitter så är jag så jävla stolt över dem, att vi ändå kan komma förbi allting vi har upplevt och hitta till varandra, prata med varandra, komma till insikter, är så jävla fett. Det får mig verkligen att tro på mänskligheten på ett sätt. Det är som att det lyfter stenar från mina axlar varenda gång jag ser att de interagerar med varandra. Vi har långt kvar att gå men vi är på så jävla god väg. Alla börjar förstå att det inte handlar om våra föräldrars historia, det kan det inte göra för om vi ska in där och rota ... vi har inte ens information nog att lösa det, vi vet ingenting, så vi kan lika gärna utgå från det vi vet istället. Vi är syskon, och det är kul att känna människor som verkar vara snälla liksom, haha. Lägg ner det på basic nivå. Kan vi umgås, liksom? Spelningen på Dramaten En tidig höjdpunkt i ett artisteri som växer för varje spelning som avverkas och för varje ny låt som släpps var hur Seinabo Sey kunde ställa sig på Dramatens scen i Stockholm under hösten 2014 och vara naturligt övertygande så omedelbart. Känslan av att se människor som var där för att se henne och höra henne, att miljön ändå kändes passande för det liv Seinabo såg framför sig, är något hon överväldigades av men samtidigt kunde hantera utan större bekymmer. – Det var så fett att jag fick köra där alls när jag bara släppt en EP. Jag spelade ju massa demos som jag typ fick skriva klart provisoriskt för att ha klart något till spelningen, det var faktiskt traumatiskt. Jag undrade ett tag varför jag tyckte att det var så fett med Dramaten överhuvudtaget, och kom fram till att ett: jag gillar vackra miljöer, det är väldigt vackert där, och två: det är rätt fett att få låna LED-skärmar som kostar typ två mille och gör att allt blir typ 2 000 gånger snyggare. – Det var askul och det var fantastiskt men jag bryr mig inte om vad det där är. Magnus Lidehäll är säkert stolt över är att basen i en av hans backtracks spräckte ett glas i Dramaten från 1800-talet, då har vi i alla fall lämnat ett avtryck i det där huset. Det var överväldigande på ett sätt, för att ... herregud, vad är det här? Hur är jag här? Men nu känner jag mycket för att fylla en stor park med vanliga människor, typ. Debuten som gäckar Med två väldigt omtyckta släpp bakom sig, en massa lika välbemötta spelningar avverkade på bägge sidor av Atlanten, jobbar Seinabo Sey nu vidare både på sig själv, sin relation till syskonen och sin mamma. Men även projektet som gäckat henne längst: debutalbumet. När turnerandet är över för i år är tanken att helt färdigställa det. Eller, kanske inte. – Jag tror inte jag ska det. Jag tror att det är klart. Jag vet inte. Jag tror att Magnus vill att det ska vara klart, haha. Om det är något att ändra på kommer det att vara otippat. Det blir väl EP ett och EP två, lite utstick och sen typ fem låtar till, tror jag. Jag kanske döper den till mig själv nu, eller till någon annan. Typ For You eller For Me. Vi får se. – Jag vill bara alltid uppmana folk till att försöka göra det man älskar, om man är en person som vet vad man tycker om. Och förstå vilken ynnest det är att ens komma på vad man vill, bara det är fint i livet, för det är det som alla söker efter, att känna sig närvarande i någonting. Att man som uppvuxen i västvärlden och Sverige förstå vilka möjligheter vi har här, att det nästan är ens ansvar att försöka leva fullt ut som människa. Det finns så jävla mycket folk som inte har den chansen. Det är fan viktigt, kan jag tycka, att vara öppen för möjligheter och olikheter och försöka se sig själv i allt. Det är typ det jag försöker. Det är ett projekt men det är det som är målet. SIDESTORY: Salem och Oskar När Seinabo Sey började föreställa sig att en artistkarriär faktiskt var möjlig, var det mycket tack vare artister som Salem Al Fakir och Oskar Linnros som hon började visualisera hur hon ville att det skulle låta. När hon nu arbetat med båda de två stora förebilderna är hon fortfarande smått chockad över att det faktiskt har hänt: – Det slår mig ibland. Salem Al Fakir, redan från när jag var 13-14 lyssnade jag på honom. Han kändes som den första lite annorlunda personen i Sverige som blev stor. Jag kände att jag kunde relatera till honom och han var liksom mainstream, han fanns på min iPod i Halmstad. På ett sätt har han lärt mig musik. Det ger mig så mycket när jag sitter med honom. – Oskar Linnros är en person som har funnits i periferin. Jag brukar lyssna på körer för att jag har ångest över att jag inte kan sjunga stämmor och hans körer är såna jag tänkt att jag så gärna skulle vilja sjunga. Sen när jag fick göra det några år senare tyckte jag att det var så jävla flummigt. Jag tänkte på det häromdagen, att ha fyra-fem genier på massa olika sätt fråga bara om jag vill, om vad jag tycker om saker, att komma med riktig input, det är helt galet.

[bordeauxblues]

“Jag ser fram emot att komma tillbaka, spela musik och röka på”

Ett telefonsamtal med A$AP Rocky - Måndag 4 februari 2013 Hej. Hur är läget? – Hallå där. Allt är bara bra. Jag sitter just nu på hotellet i New York och gör ingenting speciellt … kollar min Facebook, haha. Vad har du haft för dig på sistone, sen albumet blivit klart? – Bara jobbat, jobbat så ofta jag hunnit och kunnat. Jobbat i studion för det mesta, det är allt jag gör egentligen när jag är hemma. Ny musik eller gästverser? Något speciellt? – Lite ny musik, lite gästverser, framför allt saker som inte hann bli klart för albumet om jag ska vara helt ärlig. Väldigt mycket grejer riskerar att bara fastna på idéstadiet och aldrig bli av, till och med när vi nästan är klara med något kan en liten detalj sitta fel och då måste vi in i studion och ändra på det. Jag vill inte släppa något jag inte är helt nöjd med, då blir det ju så här. Det blir så med deadlines. Jävla deadlines. Skoja inte, jag vet dessvärre exakt vad du menar. – Hahaha, klart du gör, det förvånar mig inte! Vi jobbar ändå i samma bransch, det känns ändå rätt logiskt att ni på er sida har det minst lika jobbigt som oss, förmodligen värre eftersom det oftast är på grund av oss, haha. Men alltså, låtarna jag jobbat på mest just nu är sånt som jag i början hade tänkt att ha med på albumet men som jag i slutändan kände var för oklara för att komma med, som låten med Lana Del Rey som jag fortfarande jobbar på, eller Pretty Flackoremixen som kommer ut väldigt snart. Jag är nöjd med hur det blev ändå, de låtarna kommer folk att få höra på ett eller annat sätt, lite senare än planerat bara. Känns det jobbigt nu då, när albumet verkar ha läckt? Du la upp en karikatyr på dig själv, gråtandes över att albumet har läckt, på Facebook, såg jag. – Hahaha, du hann se det alltså? Jag tyckte bilden var sjukt rolig bara, det är den ju, och det enda jag egentligen kan göra är att vara glad att folk verkligen vill lyssna på albumet. Men det är klart det känns lite jobbigt, jag vill ju ge albumet till er, inte att det på sätt och vis tas ifrån mig. Det är så det känns nu, att det togs ifrån mig innan det egentligen skulle komma ut, det gör mig lite ledsen. Men det är som det är, jag är glad att folk vill höra vad jag gör. Jag hoppas ni alla tycker om det. Det är allra viktigast, oavsett vad någon säger. Att jag är glad av det jag gör, och att jag kan göra er glada. Att få snacka med någon som ringer så långtifrån är en ära i sig, jag är bara glad att jag får göra det här, och tacksam att du vill prata med mig. Du spelade här i augusti, i Göteborg under Way Out West, både själv och senare på kvällen med AraabMuzik. Hur hände det? – Just ja, det var så jävla kul att få spela för er, och sedan få spela med Araab, den snubben är ett monster. Vi hängde bara och sedan var vi på hans spelning. Inte mer med det. Sjukt ballt bara. Jag ser fram emot att komma tillbaka, hänga hos er, spela musik och röka på... Är det så klokt då? Du har nog hört om hur vårt polisväsen ser på det där … – Tro mig, my man … jag hittar ett sätt, hahaha. Vi ses nästa gång jag spelar i Tyskland, okej? Nej, vänta … Sverige var det ju, hahaha. Förlåt, man. Vi ses i Sverige! Samtalstid: 13:57

[bordeauxblues]

Oavsett vad hon gör på scen är Mapei en fröjd att se och höra.

Få egenskaper hos band och artister som har en vardagssyssla som för med sig framträdanden och konserter är så tilltalande som den när de involverades förmågor, det som gör att de är med i band och är artister och således får spela live, visas upp på ett ohämmat, oförkortat, oblygt sätt. Det är i de momenten och ögonblicken som en konsert kan gå från en redan hög nivå, där publiken redan har övertygats och redan är fångade, till någonting ännu större och ännu vildare, således någonting ännu finare och ännu mer minnesvärt. Det är inte det enklaste att göra heller oavsett vem det är som försöker, det är ingenting som egentligen kan tvingas fram eller dra igång plötsligt som ett äss i rockärmen; den kvalitén är snarare en produkt som föds ur egenheter fullt ut baserade på och skapade av tro i de kreativa verktyg som bygger ens konst, den kvalitén rotar sig i självkänsla och glädje och är en fröjd att se när den ställer sig på scen och väller ut över en publik. Uppbackad av trummor med elektroniska slagverk bredvid samt bas bredvid ett par keyboards och samplers är det närmsta, det kanske bästa, sättet att beskriva exakt vad det var Mapei gjorde när hon ställde sig framför ett fullt Linné-tält att försöka beskriva just den känslan. Och anledningen är på det stora hela för att Mapei när hon är på scen helt enkelt beter sig som att hon är Sveriges nästa och mest självklara stjärna på musikhimlen, och att hon är fast besluten om att bli det genom att njuta av varje sekund som hon ägnar på resan dit. Den uppbackning hon har på scen musikaliskt fokuserar på att lyfta fram det som gör hennes kommande debutalbum Hey Hey flest tjänster och låter det växa ut ordentligt, och den uppbackning hon har där i övrigt balanserar hon mästerligt själv; de två killar som dansar på var sin sida av Mapei ger tillställningen lite mer energi, men blir desto mer underhållande att se när hon utan vidare mer eller mindre utan undantag matchar deras rörelser, oavsett om hon rappar eller sjunger samtidigt som hon dansar. Där musiken andas på hennes album har här Mapei och bandet, där de lyckligt äger varje centimeter av scenen och verkar ha alltjämt fruktansvärt kul, lyckats skapa snygga konstpauser där de bygger publikresponsen till små explosioner vid bryggorna i var och varannan låt. Basisten verkar vara en funkadept som inte drar sig ifrån att fylla på melodierna ordentligt för Mapei att sedan sjunga över, och trummisen vet exakt var trummorna behöver byggas upp och kompletteras av elektroniska slagverk, och de drar sig då inte ifrån att vrida hennes mer poplutade soullåtar mot typiskt New York-blinkande hiphop-beats. Och medan de gör allt detta, när de spelar enorma singlar eller spår som enkelt gungar mellan pop och soul och rock, så står huvudpersonen i mitten som självsäkerheten själv på scen, ungefär oavsett vad hon får för sig att göra. De har tillsammans redan hunnit genomarbeta mellanspelen och de förlängda avsluten från låtarna på albumet till någonting större och svepande live, vare sig det leder till dans och soulclaps eller nästan filmiska crescendon, eller att Mapei svajar fram och tillbaka leendes. Utöver allt som tvåmannabandet och de två dansarna gör så snyggt är det tveklöst bästa som publiken bemöts av på de 40 minuter som de spelar här i Slottsskogen huvudpersonen själv; Mapei känns på denna fantastiskt underhållande inblick i hennes fortsättning av karriären redan nu som komplett, redan nu som någon med full kontroll på allt hon tar sig an. När hon rappar så känns det som att festivalens allra bästa kommer få anstränga sig för att överträffa henne, när hon sjunger så gör hon det som om hon aldrig någonsin gjort annat och att hon borde visat upp det mycket tidigare, när hon dansar så ler hon som om varje sekund hon varit borta från scenen bara varit en enda lång väntan på att få återvända dit. Det enklaste att säga är också det mest tydliga, det mest självklara, och det som känns så viktigt att poängtera och tack vare den där känslan så svårt att sätta rätt ord på; Mapei inte bara beter sig som Sveriges nästa storstjärna, mycket talar för att Mapei är på god väg att bli just det.

[bordeauxblues]

Med bara en gitarr, en flygel, och sin röst, är Chan Marshall enastående på Göta Lejon.

1120 platser, två förstärkare och elgitarrer, och en flygel. Hur många av de 735 stolarna på golvet och 385 stolarna på balkongen som faktiskt var tillgängliga är oklart, men det är slutsålt och väldigt, väldigt fullt på Göta Lejon i Stockholm. De är inte på plats för någonting teatraliskt eller en föreställningar i flera akter, ingenting som är återkommande och möjligt att få återuppleva som teaterföreställningar faktiskt generellt sett brukar vara. Trots detta är det inte en högtidlig känsla som infinner sig i lokalen när kvällens huvudakt vandrar ut på scen och vinkar försiktigt ut till publiken som knappt syns därifrån, utan en familjärt välkomnande sådan; det känns passande att se Cat Power här, med enbart sittplatser i en vacker teater där hon och bara hon står i centrum, hörs, och syns. Chan Marshall verkar av blicken hon bär att döma känna sig aningen utmanad av sin gitarr, oerhört koncentrerad på vad den gör för ljud när hon rör händerna fram och tillbaka längs med halsen. Hon använder den för att glida från låt till låt utan större avbrott, musiken enkelt och skarpt omformad för att passa in i detta fokuserade och speciella sammanhang hon valt för att presentera det på. Och hon hanterar sin nästan kartongliknande halvakustiska Les Paul, som rakt igenom hennes framträdande är inställd på rent ljud som skramlar bastungt när hon slår till lite och ringer ut klart när hon fingerplockar på strängarna. Hon är rolig i sina små återkommande oroliga rörelser och verkar veta om det, men påpekar när hon går från gitarren till flygeln också att hon brukade kunna låtarna utantill men börjar glömma. Och sedan är hon igång igen, funderas på var bland tangenterna hon behöver börja för att hoppa mellan slutet av en låt och början på en annan. Hon ber om ursäkt en hel del. För att hon glömmer vissa melodier, för att hon funderar på vilken låttext som hör hemma med vilken melodi, för att hon inte får teknikern bakom sig att förstå på hennes rörelser att hon blir bländad av två vita lampor som lyser henne rakt i ögonen, och således också för att hon avbryter låten och går vidare till en annan. Men hennes oro åsido är dessa små händelser ingenting som faktiskt påverkar allt annat hon gör, som bara blir små inblickar i var och vem Chan Marshall är som person idag innan hon återfinner sig själv och fortsätter spela och sjunga som bara hon kan. Det är nämligen inte särskilt många som kan göra just detta, ställa upp två gitarrer och en flygel och underhålla en sittande publik i en fullsatt teater på samma sätt, presentera sin sång och sin musik och sitt sätt att vara så barskrapat och öppet och omfamnas helt, i närmare två och en halv timme. Cat Power berättar att hon inte fick spela “Maybe Not” på TV under "Desert Storm 2" som hon kallar det, det vill säga det andra Irakkriget. Hon frågar vad folk betalat för att se henne för att hon behöver göra sin matte, då hon inte gjorde det på förra turnén, och förklarar inte riktigt vad hon menar utan vänder sig tillbaka till sina tangenter. Hon berättar också att hon kan ungefär 36 av sina låtar, att typ 50 är sådana hon inte kan spela eller inte vill kunna spela eller vill minnas, och bestämmer sig för att till slut spela “Sea of Love” med två personer sittande i publiken på sång medan hon själv tar refrängerna. När hon inte sjunger berättar hon om allt möjligt; att hon kommer high-five:a sin unge om denna försvarar sig mot mobbare med svordomar i skolan, att hon en gång sjöng och spelade på gator i Frankrike för att få ett äpple och en cigarett och vill gärna avsluta med en låt därifrån trots att det inte är på hennes eller publikens språk. Hon är en blues-produkt med poptalang och rocklutning som använder sina två instrument exemplariskt, och sjunger lika vackert som hon skojar friskt. Framför allt är hon en protestsångare på sitt säregna och oumbärliga sätt, en egensinnig berättare av och från och om ett annorlunda USA, en artist som i detta sammanhang och detta framträdande är alldeles enastående.

[bordeauxblues]

Ljudet från Olympia

Det är inte svårt att dra paralleller till Gossip och gruppens födelsestads välkända punkscen – som en gång i tiden väckte liv i riot grrrl-rörelsen. Hannah Blilie berättar om att hålla fast vid sina rötter men ändå låta som sig själv. Efter genombrottsplattan Standing in the Way of Control är Gossip alltjämt en favorit. Aktuella med sitt femte album A Joyful Noise laddar bandet upp inför ett par år ute på vägarna igen, och de är både aningen spända men likväl laddade och redo för vad som komma skall. – Vi har inte turnerat ordentligt på ett tag men vi vet hur vi ska göra för att komma igång ordentligt, säger Hannah Blilie på telefon ifrån USA. Sen rullar det bara på som det brukar göra när man släpper skiva, det är det som är höjdpunkten med detta. Vi värmde upp litegrann på SXSW nu i april, provade lite nytt och tog upp trådarna igen.

Alltid aktuella

Nästan exakt tre år har hunnit passera sedan det förra albumet Music for Men släpptes, en intervall som varit den samma mellan alla album Gossip släppt ifrån sig. Ett facit som är väldigt smart ur marknadsföringsaspekt, då de på tre år med albumsläpp och turnéer därefter inte blir bortglömda i det ständiga flödet av ny musik. En schemaläggning som skulle ses som smart och aningen cyniskt av mer eller mindre alla som någon gång stått i fokus för press och fans, men Hannah Blilie ser på det hela med ett rätt obekymrat skratt. – Vi har ju egentligen tagit vår tid även denna gång, och ändå har det blivit nästan exakt tre år mellan skivsläppen. Jag gillar hur vi jobbat på detta album tillsammans, där vi alla varit precis lika involverade och byggt låtarna från grunden. Vi har jobbat väldigt nära vår producent Brian Higgins som själv jobbat nära många band som spelar olika sorters musik som i sin tur nog går att återfinna spår av på albumet.

Ursprungets influens

Onekligen en produkt av sin födelsestad är det inte särskilt svårt att dra paralleller till den mycket välkända punkscenen, för att inte nämna riot grrrl-rörelsen, i Olympia som en betydelsefull ingrediens i den musik Gossip skapar. Trots att deras musik beskrivits som allt från blues, punk till indierock, till dance-punk och electropop förnekar sig inte Hannah Blilie när hon förklarar vad det innebär att vara ett band som kommer från den näst största men ständigt aktuella musikstaden i Washington, och stoltheten som därför ständigt finns inpräntad som en vägledare för Gossip. – Jag är själv inte från Olympia men det vore naivt att tro att stadens musikscen inte påverkat oss och Gossip i största allmänhet. Allt som hände där under 90-talet och början av 00-talet har spelat in i Gossip, från hbtq-stödet som finns där och är mycket mer utvecklad och positiv inom musiken än på många andra liknande platser, till riot grrrl-scenen och Bikini kill och sleater- kinney, Rancid och hole som skrivit låtar om staden, Nirvana som spelat in och i princip bott här. Allt det finns i vår musik, både filosofiskt och musikaliskt, och vi är stolta över att de influenserna hörs i A Joyful Noise. Vi är stolta att vara en del av den scenen, och framför allt av att vår nya skiva verkligen är vår, den låter som oss på bästa möjliga sätt.

[bordeauxblues]

The College Dropout – 10 år

Det har hunnit gå tio år sedan Kanye West skapade historia – Özgür Kurtoglu tar oss igenom ett modernt mästerverk. Det är viktigt att studera, framför allt att studera vidare efter grundskolan och gymnasiet. Det är viktigt att plocka upp fler och fler böcker på vägen mot karriären, även om det är en omöjlighet att faktiskt komma ihåg allt som universiteten och högskolorna säger är vitala att aldrig glömma. Det är viktigt att läsa klart kurserna, och sedan plocka en kandidatexamen. Och att fixa en masterexamen, och sedan ytterligare en masterexamen för att vara på den säkra sidan, och en doktorsgrad medan du ändå är igång. För när folk säger till dig att ge upp, eller påpekar att du inte jobbar eller tjänar pengar, då kan du visa upp dina examensbevis. För visst, andra har kanske halvkassa jobb och andra olagliga jobb för att behålla ett tak över huvudet, men du är smart och studerar och lägger dina pengar på en utbildning, för vet du vad? När du dör, då kommer din kandidatexamen och din master och din andra master och din doktorsgrad hålla din familj varma om nätterna. Eller hur? Denna diskurs åsido: det är viktigt att plugga vidare. Det öppnar upp ens ögon, ens värld, ens liv för upplevelser som ofta inte går att få någon annanstans. Det går, självfallet går det att uppnå ens drömmar via universitetsstudier och fina inramade diplom, det går att få drömjobbet därifrån. Men ibland, ibland funkar inte den planen. Ibland är den vägen inte öppen, av personliga skäl eller av utomstående strukturella skäl. Ibland finns inte det som ett alternativ, trots att det presenteras som det enda som finns för att samhället du lever i ger dig, som del av en minoritet, inte ger så många fler möjligheter eller alternativ än detta enda som du presenteras med. Det är åtminstone vad du har fått höra livet igenom, från mamma och från pappa, åtminstone tror du att han kan ha sagt något sådant innan han försvann när du var tre. Så, vad gör du när samhällets regler och normer inte klickar överhuvudtaget med hur du vill leva ditt liv? Du lämnar skolan vid 20 års ålder för att det kollegiala livet och studierna inte funkar för dig, du lämnar den skola och det program som din mamma är ordförande för. Och du gör detta för att du inte kan sluta tro på att din musik kommer att skapa förändringar, och när den börjar hitta ut till rappare i hemstaden och sedan till de större städerna och deras betydligt mastigare musikscener, då känns det som att detta faktiskt kan leda till toppen. Den känslan var då, var redan från barnsben, och är än idag den kärna som utgör allt artisten känd som Kanye West handlar om. Inuti en Louis Vuitton-ryggsäck fylld med diverse diskar innehållande demon och klara produktioner låg pusselbitarna som tillsammans blev inte bara 2004 års bästa album, eller hela decenniets definierande och kanske allra bästa hiphop-släpp, utan en av genrens överhuvudtaget mest gedigna och omfattande makalösa verk någonsin. Pusselverket blev fulländat av en bilolycka som inte var långt ifrån att bli dödlig, som återupplivade en vilja att under inga omständigheter misslyckas eller för den delen göra mamma Donda West besviken igen, och som byggde på att aldrig mer tillåta halvmesyrer eller halvhjärtat arbete. Det hinner passera endast 22 sekunder av The College Dropout innan Kanye West ironiskt besvarar en begäran från en fakultetsmedlem på hans universitet, och således stakar ut sin egen väg både på skolan och i livet; han får frågan om att spela något när det är dags för examen, något som eleverna kan gilla, och han besvarar den med att berätta om att kids som han själv inte ens förväntas nå 25 års ålder för att deras enda inkomst är knarkpengar. Läraren blir självfallet förbannad, säger att Kanye inte kommer att få ta examen på grund av detta, och påpekar att Kanye är "bara en neger" och menar att han är chanslös nu när han blivit utslängd från universitetet. Att ingen, ingen överhuvudtaget, kommer vilja ha med honom att göra utan en utbildning, för att han trots allt är som han är. Och där, när John Legend tar ton och sätter rapparens programförklaring i sång, påbörjas det liv som artist som tagit Kanye West till inte bara hiphop-genrens högsta topp, men även musikvärldens. Stämpeln som "enbart producent" ville Kanye West skölja bort. Inte för att han nödvändigtvis tyckte illa om att vara producent, snarare tvärtom, men för att han framför allt annat ville vara rappare. Och han ville vara det på sitt egna sätt. Alla de anledningar skivbolagen gav honom när de valde att inte erbjuda honom ett kontrakt är alla de egenskaper som gjorde The College Dropout till ett utomordentligt album; han var den avhoppande universitetseleven med långt gångna konstnärliga aspirationer, med en mamma som jobbade på Chicago State University och en frånvarande pappa som både var en av de första svarta fotograferna arbetande på The Atlanta Journal-Constitution och en före detta Black Panther-medlem, och alltså extremt långt ifrån 2000-talets gangsterfokuserade hiphop-image. De amerikanska majorbolagen såg inget kommersiellt värde i en kille som förvisso producerat en handfull låtar på den massiva succén The Blueprint, och en hel del andra stora hitsinglar, men som själv var tystlåten, inte hade ens en tillstymmelse av att verka farlig på samma sätt som andra rappare ofta skröt om att vara, och så gick han runt i polotröjor och med en liten ryggsäck på sig mest hela tiden. Men Kanye West var ändå en produkt av sin tillvaro, och fruktansvärt medveten om exakt hur den tillvaron såg ut; han var medveten om att unga svarta anställda på enorma klädkedjors butiker jobbade i lagret med att vika kläder, åtminstone tills svarta kunder kom in för att handla, för minimilön. Han var medveten om hur unga svarta la sina pengar på designermärken, att han själv också gjorde det, för att passa in trots att varken de eller han själv knappt hade råd med hyran, för att täcka upp att han innerst inne blir djupt olycklig av detta spenderande och att det inte hjälper något. Han var medveten om att matkupongerna är många svarta familjers enda hopp, men att det inte räddar någon i det större sammanhanget för att han var medveten om att han la sina timmar och pengar och sin energi på ett universitet som allt som allt inte gav honom hopp eller en väg att nå hans drömmar. The College Dropout är en berättelse om allt detta. Det är Kanye West när han har käken ihopsydd men inte kan hindra sig själv från att rappa, när han tappar hoppet om framtiden för honom och hans likasinnade, när han ilsket hugger mot den strukturella rasism som råder än idag inom lärosäten och inom servicesfären och inom modeindustrin, och i samhället i stort. Det är Kanye West när han är vansinnig på världen och berättar om det, när han är hejdlöst rolig och smittsamt glad av att få göra det han älskar, när han berättar om sin resa från Chicago till New Jersey till producent för Jay-Z till skapare av en av hiphopens bästa debutalbum genom tiderna. Det är en lika rolig som allvarlig och betydelsefull resa som tagit hjälp av soul och R&B för att skapa något nytt, något som förnyade hiphop på ett sätt som ett decennium senare fortfarande känns häpnadsväckande, som känns från och ända in i hjärtat, ett album som visade sig vara bara början på en karriär som fortfarande förbryllar och imponerar. Det är ett triumferande mästerverk, det allra första, signerat Kanye West.

[bordeauxblues]

Hajpad R&B med självförtroende

Sångaren Jillian Banks, känd kort och gott under artistnamnet Banks, har under de senaste åren uppmärksammats och hyllats av musikmedia lite överallt både i hemlandet och i Europa. GAFFA ringde till Los Angeles för att stämma av läget under våren. En kall och kylig fredagskväll i Stockholm, och samtidigt en ny mild varm och solig så kallad vintermorgon i Los Angeles. Klockan nio på morgonen är Jillian Banks vaken vid sin dator och redo att via Skype beta av en intervjuskörd hon petat in i sitt morgonschema. Nästan provocerande piggt och glatt svarar hon, påpekar med en nästan ljudlig axelryckning att hon ändå är en morgonperson och lika gärna kan prata om musik med journalister när tar en paus från att jobba på det kommande debutalbumet. Hemlighetsfull om kommande albumet – Alltså, jag vill ju berätta om vad jag har för planer, vad jag gör. Jag vill men jag kan inte, eller kanske rättare sagt får inte. Inte än. Men det känns bra. Det känns som att det går som jag hoppats och önskat, som jag vill. Jag har musiken och sången som mitt främsta sätt att uttrycka mig, jag mår inte bra när jag inte får ut vad jag känner och jag får ut vad jag känner via musiken, så det känns befriande varje gång. Det känns bra, det vi jobbar med, jag och mina medmusikanter som jag inte kan berätta om, haha. Från en privat SoundCloud-länk skapad av hennes manager till Zane Lowe och BBC Radio 1, till en turné med The Weeknd och produktioner av en handfull eller två mycket begåvade producenter, till en egen headline-turné i miniformat kring Storbritannien i mars, med just BBC Radio 1-favoriten och LuckyMe-DJ:n Eclair Fifi som öppningsakt. På knappt ett år har Banks gått från en, enligt henne själv, smått timid artist som trots tio hela år av musicerande som emotionellt utlopp inte ville spela upp sin musik för någon, till att bli en artist vars varenda släppta låt spritter av exceptionellt komponerade, ofta briljanta, pop-melodier och dessutom osar av styrka. Otroligt 2013 – ännu bättre 2014? Det har tagit tid för Banks att bli så bekväm som hon känner sig idag vid att överhuvudtaget använda sig av musiken som sitt uttryckssätt, men när hon nu gör det är det bestämt och med en tydlig beslutsamhet. Var denna inställning och vilja kommer ifrån kan hon själv inte sätta fingret på, inte exakt åtminstone, men försöket att sätta ord på det är lika talande för hennes karaktär som hennes musik är: – Framför allt är det ändå livet som inspirerar och influerar min musik, inte något överdrivet specifikt, det kan vara precis allt eller inget eller vad som helst, mer människor än Los Angeles, mer en känsla än en händelse. Men samtidigt är det människorna som utgör platsen, som gör den speciell. Det är händelserna som föranleder känslorna och gör de speciella. Så det kanske är något däremellan. Men sen finns det musikaliska trådar också. Fiona Apple, jag kan nog inte förklara hur hon vände hela min världsbild rent musikaliskt och vad hon har betytt för mig och hur jag tänker kring musik. Jag är stolt över albumet och över hur jag tagit mig hit, över mina fans och vad jag skapat hittills. 2013 var ett otroligt år för mig. Det känns som att 2014 kommer göra mig minst lika lycklig. ◊ VEM? Sångaren Jillian Banks, känd som Banks, aktuell med debutalbumet Goddess. VAD? Med en fäbless för släpiga, beat-baserade produktioner smälter Banks snyggt och enkelt in bland hela den nya nyskapande scenen inom modern R&B och pop, där element från hiphop och elektronisk musik förädlas och ges ny form. VAR?Los Angeles, där Banks började spela piano och därefter skriva egen musik vid 15 års ålder, men som inte känner sig nödvändigt rotad i stadens musikscen och egna ljudbilder.– Jag skulle inte påstå själv att jag låter som Los Angeles, eller att jag låter särskilt mycket som stadens musik, men jag förstår tanken om att min bild av det inifrån inte behöver överensstämma med din bild av det utifrån. På ett sätt eller annat influerar nog staden mig också, det är klart den gör det, för att jag bor här. Men främst är det människorna.

[bordeauxblues]

Poesin Ledde Joey Bada$$ Till Hiphopen

Özgür Kurtoglu mötte Joey Bada$$ på besök i Stockholm för ett samtal om Kanye Wests pappa, drömmen om ett storband, och hur han började rimma från första början. Tanken var att de omtyckta framträdandena på Way Out West i augusti 2014 skulle följas upp på det sätt som är brukligt för många av festivalsommarens akter. En uppvisning av vad som komma skulle var planerad till den svenska huvudstaden i och med det annalkande albumsläppet och den då pågående Europaturnén. En turné som tog Joey igenom hemlandet och i princip hela Europa, men avbröts abrupt med bara en handfull spelningar kvar. Junior B, en Pro Era-medlem och Joeys kusin, hade varit med om en bilolycka, och Joey hade nåtts av nyheten på vägen någonstans ett helt hav och en hel kontinent hemifrån. Bara timmar därefter avled Junior B, publiken hade redan börjat fylla Debaser Strand, och Joey meddelade via sitt Twitter-konto att han helt enkelt inte hade styrkan att fortsätta. Resten av Europaspelningarna ställdes in, Joey åkte hem till New York, och precis som när den gode vännen Capital Steez gick bort för tre år sedan fann han sig orkeslös och i sorg. Strax över en månad efter Junior B:s bortgång stod debutalbumet B4.Da.$$ redo att släppas, men huruvida Joey själv var redo var desto svårare att sia om. I februari 2015 har Joey Bada$$ hittat till Stockholm igen. Under betydligt trevligare omständigheter, med ett par tuffa men slutligen fina månader bakom sig som stöd på vägen framåt utan sin som manager extraknäckande kusin. Han är i stan för att avsluta Kingsizegalan med en egen konsert, och berättar, efter att sorgset ha viftat bort tankar om Capital Steez och Junior B, om hur de senaste månaderna har varit. Albumet har jobbats på i tre-fyra år, han har i radiointervjuer kallat hyllade mixtapet 1999 för sitt första husdjur, som en pitbull eller en great dane, och B4.Da.$$ kort och gott för sin bebis. – Jag skapar i princip min musik som ett uttryckssätt för mig själv. Det är vad musik är för mig, mitt sätt att uttrycka mig på. Här kör jag med DJ, men det varierar hur jag vill ha det. Om jag kunde resa med ett band hela tiden skulle jag nog göra det. Hell yeah, jag skulle göra det om jag kunde. The Joey Bada$$ Band, haha. Det är något jag definitivt hoppas kunna göra i framtiden. Det finns definitivt några låtar som inte funkar med band, men andra där det tar det till en helt annan nivå. Jag gillar båda, och låtarna på albumet reflekterar det för mig. Tankarna kring att backas upp av ett band är inte främmande för Joey, som fick spela med brassbandet The Soul Rebels när de höll öppet hus för rappare på Brooklyn Bowl i New York under förra året. Hans “Hardknock” tillägnades Michael Brown som sköts till döds i Ferguson, och hans sociopolitiska medvetenhet uppenbarades först live och sedan online. I samma ögonblick som debutalbumet B4.Da.$$ släpptes uppfyllde Joey Bada$$ en barndomsdröm, och fyllde samtidigt 20 år. En vecka dessförinnan spelade han på The Tonight Show med hiphopvärldens största band The Roots, vars egna oerhörda frispråkighet aldrig kan ifrågasättas. Viljan att bygga på sin musik instrumentalt har alltså kommit tillsammans med en önskan att upplysa om hur världen faktiskt ser ut, för honom och många som honom. Joey ser det som en självklarhet. – Det är definitivt naturligt för mig. Många av händelserna i USA är sådana jag kan relatera till av egen erfarenhet. Jag har blivit en person många känner till och en röst för många personer, så mitt inre säger att jag måste säga något, jag har ett ansvar gentemot de som lyssnar på mig att prata om vissa saker. Frågar du mig borde fler artister ta ansvar, men jag förstår varför de inte gör det. Jag såg en intervju med Kanye West på The Breakfast Club häromdagen, och han sa att i och med allt som hände hade hans pappa mailat honom och bett honom att inte lägga sig i. Hans pappa är hans enda levande förälder nu, han måste respektera hans önskan. Han kan inte dyka framför varenda kula, och Kanye är någon som vi vet aldrig håller sin tunga om något, men du måste inte nödvändigtvis vara involverad i allt du känner något kring. Jay Z är en annan som jobbar i det tysta. Han är involverad i allt detta, men du hör inget om det för att, som det stod i en annan artikel jag läste, varje gång han gör något i det öppna dras fokus från situationen till honom. Jag förstår att vissa människor inte vill bli involverade, men jag känner att jag på min nivå måste, borde, vara involverad, eftersom jag representerar ungdomen. Artisteriet som omvärlden känner Joey Bada$$ för är hiphopen. Men hiphopen är bara en förlängning av intressen som letade sig in i hans liv tidigt, betydligt tidigare än vid ofta påstådda elva års ålder. Han berättar om hur han började se att olika uttryck hör ihop, och hur allt gick att spåra till hiphopen. Alla konstformer han tog sig an med den entusiasm som ofta kallas för ett barns nyfikenhet har blivit ett sätt för honom att koppla allt samman, hitta vägar däremellan, hitta gemensamma nämnare att skapa något av. Det är till mångt och mycket också det Joey försöker göra nu när han faktiskt har en karriär inom konsten. – Var får folk just elva ifrån? Det var betydligt tidigare än så. Jag har skrivit sedan jag var fem år gammal. Jag är väl bara en konstkille, antar jag. Allt som involverade skapande var jag inne på, musik eller att skriva poesi. Jag drogs liksom naturligt till det. Mina föräldrar lyssnade mycket på hiphop när jag var barn, så när jag såg poesi i skolan såg jag det förhållandet. Att jag hörde musiken från mina föräldrar medan jag lärde mig om poesi har fört mig närmre skrivandet, eftersom det var precis som musiken jag hörde, men det rimmade. Och då började jag rimma. Och nu är jag här.

[bordeauxblues]

Mapeis Revansch

Redan 2006 började Mapeis singel Video Vixens spridas på internets bakgårdar, och året efter fick den även ett internationellt genombrott. Med en massiv hype i ryggen smidde omgivningen stora planer för henne, men sedan följde… inget. Åtminstone tills hon gjorde storstilad comeback 2013 med Don’t Wait, en av årets bästa låtar. Özgür Kurtoglu har träffat Mapei för ett samtal om att både kalla USA och Sverige för hemma, att gå från rap till sång och den omtalade intervjun på Hot97. Centralbadsparken i Stockholm står nästan helt öde några timmar in på eftermiddagen, förutom för Jacqueline Cummings som vandrar omkring sakta mellan intervjuer och fotosessioner med träd och grönska i bakgrunden. Hon heter Mapei i mellannamn och använder det som artistnamn och hon kommer från Stockholms södra förorter och Providence, Rhode Island. – Jag är bara en vanlig tjej som har växt upp i två olika kulturer och drömt mig bort. När jag såg hiphopvideor som Inner City Life av Goldie, där de filmade unga pojkar som bodde i fängelselika hem i ghettot, kunde jag gråta för att jag kände igen mig. Jag tycker om att berätta historier, och har under omständigheterna gjort bra konst. Liksom, jag har inte fått något gratis, folk har sett mig som en värsting på grund av min hudfärg, och har kallat mig ”kicker” bara för att jag varit klädd i FILA, vilket jag var för att jag gillade Tupac eller ville vara som TLC. Jag är smart egentligen, men fick inte uttrycka mig i skolan, jag blev sedd som en slacker istället. Men jag har väl gjort något bra i livet, eftersom vi sitter och pratar nu? Det finns en del aspekter som följer med i de flesta kreativa yrken. Arbeten med andra rutiner än traditionella nio-fem-jobb försätter ofta diskussioner om artisteri i märkliga situationer – scheman ser annorlunda ut, relationer testas och artisterna får udda livsrytmer. Längre pauser betraktas ofta som en så stor ovanlighet att det kräver fokus i intervjuer. Trots att musik behandlas som en förbrukningsvara mer än någonsin är det ändå oundvikligt att artister som inte aktivt följer mönstret ifrågasätts om de duckar undan en stund, även om de är borta för att jobba med musik. Än mer oförstående är reaktionerna om de tar en paus för att bara leva en stund, vilket Mapei gjorde för ett par år sedan. – Jag reste: jag har varit i Brasilien, Tunisien, Senegal och Portugal. Jag hade en kille, haha. Jag har aldrig dejtat under min uppväxt, så det var kul att liksom… umgås med en ”significant other”. Men sedan hittade jag inte soundet, jag hittade inte en producent som hade samma syn på ljudbilden jag ville skapa. Det förändrades när producenten Magnus Lidehäll kom in i bilden. – Han kommer från hiphopen med Afasi & Filthy. Vi har gjort hela plattan tillsammans. Jag hade skrivit för andra ett tag, men när jag gick in i Magnus studio satte han på några beats och jag bara freestyle-sjöng över musiken. Han sa ”du måste göra det här”. Och jag svarade ”ugh, ska jag?”. Men några månader efteråt sa jag ”vi kör, vi spelar in en skiva”. ”Where Hiphop Lives”. Det är ledorden som den New York-baserade radiostationen WQHT, främst känd som Hot97, tillskrivit sin plats i etern och inom musikindustrin. Deras Summer Jam är en av hiphop-årets höjdpunkter i konsertväg, och deras rotationsscheman försöker otaliga artister slå sig in på med nya singlar och samarbeten. Och i ett program få svenskar deltagit i, lett av radiopratare och programledare som vanligtvis intervjuar hiphopvärldens största och mest inflytelserika, gjorde Mapei i slutet av april något som säkerligen kan klassas som en PR-mardröm: Hon pratade om ämnen långt ifrån fjolårets enorma singel “Don’t Wait” och hennes, enligt musikjournalister, återuppväckta karriär. Överlag var det inte hennes musik som uppmärksammandes särskilt mycket efter intervjun. – DJ Enuff spelade min låt på Hot97 några gånger, och sedan tyckte någon att Ebro Darden, som är programledare där, borde intervjua mig. Jag var skiträdd att de skulle be mig freestyle:a eller något, haha. Men jag ville prata om hur det finns hoods överallt, för amerikaner tror inte att vi i Sverige har någon invandring alls. De tror att isbjörnar glider på gatorna och att alla är blonda och heter Inga. Jag ville inte prata om hela N-bollsgrejen, det blev bara så. Det var väldigt relevant i och med Clippers-ägaren (Donald Sterling, ägare av NBA-laget Los Angeles Clippers, reds. anm.). Många pratade om det då och snack om rasism låg i luften. Men Mapei poängterar samtidigt att hon inte vill trampa på Sverige, eftersom hon har haft bra tider här. – Det var skönt att prata om det med någon utomstående, men som ändå är i hiphopvärlden, så att mina vänner i Sverige kan se vad de tycker. Jag blev en röst för något de kämpar för. Jag pratar jämt om sånt här med folk i USA, för att de på något sätt glömt bort slaveriet och den diskriminering som fortfarande finns. När jag träffar rappare eller folk överlag pratar jag alltid om det för att säga att världen fortfarande är rasistisk och att jag känner av det på andra sidan jorden. Samtidigt påpekar Mapei att hon bara kan prata om sådant hon själv gått igenom, och nämner att hon fick många kommentarer rörande radioinslaget efteråt. – Jag fick många dåliga kommenterar. Men det var många som kunde relatera också, typ någon afro-german som sa ”I know what you’re talking about!”. Mapei har påverkats markant av tiden i USA, men skolgången och den delen av uppväxten hon tillbringade i Stockholms förorter går inte att blunda för. De stora kulturella och strukturella skillnaderna mellan USA och Sverige har influerat hennes artisteri och den person hon är idag. – Jag bodde i ”the projects” i Providence, Rhode Island. Det var väldigt blandat där, typ kap verdianer och dominikaner. Sedan flyttade jag hit, till Tumba (förort i södra Stockholm, reds. anm), och gick i Björkhaga skola. Jag tror att jag var den första svarta där, men folk var väldigt liberala. För att gå i en bra skola i USA måste du ofta gå i en katolsk eller religiös, och om du inte har råd med kläder får du en uniform. Men det var väldigt strängt i USA, man fick varken ha örhängen på sig, eller prata med pojkar under rasterna. I Sverige fanns pussleken, där man stod i led för att pussa varandra, Sanning & konsekvens, och Ryska posten. I USA duschade man inte ens i samma rum. Men här var det mycket nakenhet och frihet, vilket jag gillade för att jag kände mig… fri. Samtidigt blev jag diskriminerad. Det är dock ingenting som gör henne nedstämd på ett märkbart sätt utåt. Ingenting Mapei säger åsyftar att hon har en överdrivet deppig syn på Sverige. Tvärtom är hon vänlig och öppen oavsett ämne eller fråga, men är aningen nervös inför intervjun och ifall hon ”säger bra grejer”. Hon är även lite spänd inför det kommande albumet som ska släppas i höst. Det var dock först när Mapei flyttade vidare som hon klickade med boendet i Sverige. – Jag flyttade till Norsborg. Det var som att bo i himlen för alla tjejer såg ut som… Mary, haha. Och alla hus var rosa och mintgröna. Jag växte upp med olika kulturer, lärde mig ett ord på alla språk, och det var oftast ”bad words”. Jag lärde mig ”nacknemo” innan något annat, haha. Men N-ordet var redan då en källa till frustration. – Vi hade diskussioner där folk ville fortsätta säga det, men jag ville bara gråta varje gång. Det kändes verkligen i halsen och jag kände mig ful. När jag åkte till USA var det som en r’n’b-video, alla killarna flörtade med en, man gick förbi dem i slow-motion och vickade lite häftigt på rumpan. Men i Sverige var det en annan historia. Här var jag ”värstingen” och kände mig nästan grotesk. Jag fick aldrig chansen att känna mig feminin, utan fick alltid kämpa mot bilden av mig som hiphopare. Det är också den bilden många hade av Mapei när hon först började släppa musik; en tuff rappare, som kunde freestyle-rappa sig igenom spontanspelningar med Diplo och som åkt på landet runt-turné med Timbuktu. För fem år sedan var Mapei den oerhört uppmärksammade svenska rapparen som släppte en EP producerad helt av den sorgligt bortgångna Ed Banger-producenten DJ Mehdi, och som naturligtvis ansågs kunna rida vidare på den hype-våg som följde ett sådant släpp. Men, Mapei valde att leva lite och låta musiken komma till henne istället för att jaga sig fördärvad efter ett passande sound. Under åren har hon ändå jobbat med Simon Emanuel och Flying Lotus, med Major Lazer och Looptroop, och i år hörs hon på För Livet Till Döden av Timbuktu samt 100kg Funk av Rikard ”Skizz” Bizzi. Och, framför allt, hon har äntligen hittat det hon behöver för att släppa ett eget album. – Att skriva rim är som att skriva examensarbete, man måste verkligen ge det tid. Men med den här skivan sjunger och uttrycker jag mig mer, vilket jag alltid velat göra. I musikklassen hade jag alltid en mörk röst och alla andra hade änglaröster, så det känns bra att kunna uttrycka sig och inte bry sig. Jag är lite rädd för att albumet inte är så ”grabbigt”, att jag inte rappar mer. Men det känns som en snygg skiva, så som jag vill utge mig för att vara som sångerska. Jag kan förklara för Magnus att jag vill att ett beat låter som att jag exempelvis går i en gränd i New York, att det ska vara gully, och han fattar vad jag menar. Vi passar väldigt bra ihop musikaliskt. Var framtiden kommer att tillbringas är än så länge oklart. – Jag kommer att turnera i augusti, spela på Hot97 Who’s Next, vilket är lite läskigt eftersom New York-crowden inte känner mig. Jag ska spela på Way Out West, det är nice, jag hoppas att folk kommer gilla det. Skivan släpps i september, och jag ska bara softa och repa fram tills dess. Jag är en världsmedborgare nu, så jag vet inte om jag stannar i Sverige eller New York.

[whereisfootball]

Remembering Ivan Turina: One Year Later

Exactly one year ago, our football family suffered a great loss with the untimely passing of Ivan Turina, former AIK goalkeeper, but more importantly, a hero and friend to his local community. Last year, our friend Özgür Kurtoglu wrote a piece on what Ivan Turina meant to him personally. Exactly one year later, here’s Özgür looking at how a heavy weight still remains over Stockholm.

There’s a bronze statue in Miroševac, a torso placed upon a square of what looks like limestone, but it’s a figure not easily distinguishable via a solitary photograph shared on Facebook for someone without a trained eye for that sort of thing. It stands in the corner of a slightly larger than normal burial plot, next to a bench for visitors to rest upon, and a meter or two away from the cold black stone of a grave adorned with a flower arrangement, a scarf and a bottle of Coca-Cola. Another bottle remains placed inside the Friends Arena in Stockholm, within a now unused and semi-vacant booth in the locker room of AIK, in front of a Croatian flag. It will probably never be entirely vacant, in all honesty, but it does stay unused, even though it is still clearly occupied by the presence and the massive absence of Ivan Turina.

Read More

[bordeauxblues]

[bordeauxblues]

Eclair Fifi + S-Type / Live in Stockholm.

[bordeauxblues]

this is happening. 

[bordeauxblues]

when I'm not writing I put together stuff like this in order to produce makeshift noise using computers and controllers as a DJ of sorts. so, this is a I made poster for an upcoming show that my club def. is hosting in Stockholm. headliners: Fuck Buttons.