“I min roll som journalist är min uppgift på plats att iaktta, observera och skriva ned eller göra en mental anteckning om mina intryck för att sedan sätta det på pränt här i Plaza Kvinna. Ingen förväntar sig egentligen att jag ska gå in i rummet och gräva i lådorna efter ett par läsglasögon med styrkan +2,5, men när person efter person ser mig i ögonen och sträcker fram sin lapp från optikern är det omöjligt att låta bli. Om all min eventuella skepsis kring nyttan av projektet inte försvunnit tidigare, så gör den det definitivt de stunder då jag står framåtlutad över drivorna av glasögon och letar bland Arnes, Anitas och Manuels gamla brillor, och till exempel ser till att studenten Habib, 19 år, kan fortsätta följa med i skolan tack vare ett par glasögon som tidigare tillhört en Sandra i Skellefteå. I takt med att jag gräver mig igenom lådorna och namnen på givarna flimrar förbi undrar jag hur jag någonsin har kunnat tänka en enda skeptisk tanke om projekt i stil med detta – tankar som inte har handlat om att det är dåliga projekt, utan snarare misstankar om att det först och främst handlar om att bygga sitt varumärke framför att faktiskt göra skillnad.”
