Det knakar i de bräckliga fogarna för tillfället. Jag är inte personen att göra detta, men det är ändå min jävla skyldighet mot samhället att göra det. Terror är som Main John, jävligt stor, jävligt farlig och jävligt central. Dina ögonlock utsätts dagligen för attackerna men det hindrar dig inte från att agera, existera, krevera. När civilisationen ertappar dig med din kverulans gäller det inte bara dig, utan även din dotter. Ett luftslott som sprängs ger grava skador på den njure som har minsta uns självömkan kvar i kroppen. Splittret skapar en sekt, en makt större än världens omdömes förståelses inkräktare. Du kanske inte vet det igår, idag eller ens nyss. Kanske inte heller om ett ljusår i psykomedicinska termer. Vad du vet och vad du väljer att förneka. Två fack, en inhägnad, tio liv som hängs i en ankel bara för dinglandets skull. Jag hatar att omständigheterna blir skötta från ditt badrumsgolv, men det är alliansens villkor tillika det världen eftersträvar. Man är väl inte en pussy. Möt mig. Tider, platser, beteende, dresscode, du är huvudman i uppdrag förgör-dig-själv. Ett mastermind som löpt bärsärk mot närmaste vattenpost för att stoppa blödningen. En kula, hittad på marken, av en främling, i ett land, utan behörighet, med asfalt, utan ansikte, men med speciell attribut. Vad som än behagar dig. Vågor. En våg, flera väger. Fragmentarisk konsekvens, du vet men vad du vet vet endast du vetskapen om. Beteendevetare, leendemetare, alla har vi en del av det här. Men det är ditt problem, i ditt universum, utan spelreglerna som vi sonika tappade på marken och lemlästade i vår hunger på materiell. Hur löser du det? Vi väntar med dragna knivar.
titsay
gummygunk
janainaart
snowghoul
ellievsbear
annaxmalina
romaincrisis
kaledo-art