EMMA VIOLA LARSSON

Frilansskribent, reporter och journalist specialiserad på Sydamerika. Jobbar med några av Sveriges största medier och rapporterar om bland annat politik, samhällsfrågor och kulturfenomen. Skriver också resereportage och producerar radio.

[emmaviolarsson]

Video Clip In the Caribbean city Santa Marta women have mobilized in a network called Paz Alianza to fight the one of the highest rates of gender violence in Colombia. 

[emmaviolarsson]

Art of Collaborating Podcast

Art of Collaborating är en podcast från Länka Consulting, ett konsultföretag som jobbar med samverkansprocesser. Vi rör oss i olika delar av samhället, på olika nivåer och mellan olika typer av aktöre

I am the editor of the podcast Art of Collaborating, hosted by Länka Consulting. 

[emmaviolarsson]

Documentary series - Being a social leader in Colombia 

In 2019 me and the filmmaker Carlos Pinto documented the life of various social leaders in different parts of Colombia. This documentary series project was made for the NGO SweFOR (el Movimiento Sueco por la Reconciliación) in Colombia. The videos are in Spanish. 

Luz Day García is a social leader from the Colombian region Meta. In her struggle she works for the land rights for her and the other farmers in her community Porvenir.

Leyner Palacios is a human rights defender from the Chocó region. Leyner was a victim in the massacre in Bojaya in 2002, and since then he fights for justice for the communities affected by the violence in this part of Colombia.

Liliana Ospina is a human rights defender working in the region of Meta, Colombia. Eliana Mendoza is a social leader from the indigenous community AISENPOME in the same region.

Eliecer Arias is an indigenous leader from the region Sierra Nevada de Santa Marta.

Julia Susana is a social leader and part of the gender commission of the Afro Colombian organization Cocomacía.

[emmaviolarsson]

Documentary - Sal si puedes 

“Sal si puedes” they told me the first time I came to Taganga,  “leave if you can”. I said “ha, of course I can leave”. But then I came back over and over and over again, every time staying much longer than planned. 

The third time I decided that I wanted to tell a story about Taganga in a documentary, I met the tagangero Andy Tejeda Cantillo, photographer and film student, born and raised in Taganga and we started filming. 

Taganga is a fisherman's village on the caribbean coast in Colombia that the last decades has been heavily affected by tourism. It is said that Taganga has a certain energy that captures people and don't let them leave. Therefore they also call the village "Sal si puedes" 

To make a long story short -  life happened while making this documentary, I got bitten by Taganga and “Sal si puedes” myself. The documentary didn’t turn out exactly as planned..

However, the result are these interviews with people that in one way or the other have a relation with Taganga and Sal si puedes. 

 Hungaro es un tangangero que vive del mar. En este video Hungaro nos cuenta cómo ha cambiado Taganga y habla sobre los problemas que han traído el turismo.

Carina, a backpacker from England, ended up staying much longer in Taganga than planned (in English).

Miriam and Marcos son artesanos que han escogido Taganga como su hogar.

Adriana es un DJ viviendo en Taganga.

[emmaviolarsson]

VIVAS PODCAST

Från oktober 2017 till december 2018 drev jag tillsammans med  Ana Widebäck Canalis  Vivas Podcast. Idén till podden föddes sommaren 2017 när vi ständigt vände oss till varandra för att ventilera våra respektive livssituationer.

Eftersom vi båda var frilansare och hade bott längre tider i Sydamerika och just då arbetade på varsitt kreativt skrivprojekt tyckte vi att det var perfekt att en podd där vi delade med oss av saker vi ständigt pratade om med varandra. 

Varken jag eller Ana hade haft en fast bostad eller ett fast arbete på flera år. I podden pratade vi om vilka fördelar- respektive nackdelar nomadlivet bär på. Vilket pris har friheten? Och kommer vi någonsin slå oss ner? Går det att leva "utanför" systemet hur länge som helst? Dessa frågor är några av de vi tog oss an.

En stor del av podden rörde givetvis också skrivprocessen, hur kändes det att skriva sin första roman? Varför hade vi valt att göra detta? Hur har man råd? Måste man som oss bli “eremiter” för att skriva en bok?  En annat ämne som vi ständigt återkom till var Latinamerika och varför denna kontinent var speciell för oss - vi pratar musik, platser, kultur-fenomen etc.

Podden kom ut varannan vecka och var på engelska. Ibland bjöd vi även in gäster - spännande och kreativa personer vi i vår närhet.

Podden går att lyssna på Soundcloud och finns givetvis också på iTunes här

Vivas Podcast, description:

The ups & downs of two young women trying to make it on their own, while trying to find their place in this world. We’ll share the good, the bad and the ugly side of living everywhere and nowhere and we get real about what it takes to pave your own path. We talk careers, relationships, creativity, our book writing, Latinamerika and sometimes we deep dive into some existential ish. This is the podcast we would want to hear, stripped off of all the gloss and fronting when it comes to being a free agent, just real, raw talk, but also with a huge dose of humor. We will also have guest interviews. Listeners will be following us on our journey to making it and hopefully feel as a part of it and want to tune in to see if we can make it. 

[emmaviolarsson]

VAR ÄR SANTIAGO MALDONADO?

Det har gått över en månad sedan aktivisten Santiago Maldonado försvann efter en protest i södra Argentina. Ett försvinnande som har väckt konflikter till liv i ett alltjämt polariserat land. – Jag är helt säker på att Santiago togs av militärpolisen, säger Ariel Garzi, vän till den försvunna 28-åriga aktivisten. Fortsätt läs artikeln på fria.nu

[emmaviolarsson]

BLOG: BUT WHAT ABOUT MY CARIBBEAN SOUL?

From a diary, Buenos Aires, in July 2015: It is time. And I do want to. I want a have a home. A base. My place. A place where I can be tranquila. Where I can keep my things (and finally use some of those presents I was given when I graduated in 2002...).  And the ideal would be to have a place to always come back to. A place from where I can travel easily to Latin America.

2 years later, Uppsala, July 2017: So, maybe this time. A home. But what about Mexico? And California? And what about going back to Colombia? And India. And Africa. What about the Caribbean? What about my Caribbean soul? One of my best friends says that maybe getting a home for me it is like having a baby. The moment when it feels completely right will never come.

The longest I’ve lived in one place, except in my parents place, except in my student room when I was 22 (does that even count?) was 9 months in a beautiful room in Buenos Aires. But I always knew that Buenos Aires wasn't my home. 

One cousin, born in the 90es just got married. Another one bought a house. I said to my grandmother; “I don’t understand people born in the 90es, what are they doing? If you have a house when you are 25 what are you going to do for the rest of your life?” She replied me, that maybe I should be careful that it doesn’t go the other way around for me, that I never grow up. She is right. 

I was actually engaged when I was 25. And once in a while a think about what could have been. What if this and what if that. But at the same time, paradoxically, I don’t believe that it could have been differently. The path was always there and I kept walking it, decidedly, following some sort of gut feeling. And I ended up further and further away. I guess from some kind of norm. Five years ago I wasn't as weird as I am now. The gap is quite big now. My lifestyle is weird. Especially in Sweden. 

I did try once. Last year I did actually try. To settle down. To create a home. A home with someone. I found his blue t-shirt in a drawer the other day. “I want you to have it” he wrote me. “I am sending it to you without washing it, it has my sweat on it.” It still had his sweat on it and It smelled quite bad but I couldn't throw it away. It was my favorite t-shirt on him. It’s been a year. I found a photo online. His hair was much longer.

In the same diary from 2015 there was a quote in Spanish:  “Aprende a plantar tu propio jardín y decorar tu alma, en lugar de esperar a que alguien más te traiga flores.”

“Learn how to grow your own garden and nourish your own soul, instead waiting for someone else to bring you flowers.”

All my life I’d been looking for love. And for someone to save me. The hardest lesson, that I had to learn last year, was that no one was going to save me. That’s one reason for why I always had been on my way. Kept looking for something. Always on my way to something. Or someone. Never satisfied in one place. Always making a new plan. Always leaving (escaping). Barcelona, August 2017:  Are you the one Barcelona?  I am tired of leaving.  At first glance you are perfect. And I know you have cheap flights to Latin America (cause what about Mexico? And Colombia and my Caribbean soul?)

[emmaviolarsson]

DE SPLITTRADE FAMILJERNA I FLYKTINGKRISEN

Elsas son är ensam i ett främmande land. Fadis fru och barn sitter instängda på ett flyktingläger i Turkiet. Jihads familj kan inte ta sig ut från Gaza. För ETC träffade jag delar av splittrade familjer som väntar på att få vara tillsammans igen.

Läs artikeln här

[emmaviolarsson]

For CNN Money I produced this video about the Swedish coffee startup Wheelys. 

[emmaviolarsson]

DESPACITO, BIEBER & KULTURELL APPROPRIERING

”Jag står inte ut, var jag än går hör jag ’Despacito’.” ”Jag kan inte sluta sjunga på ’Despacito’.” Det var tidigt i våras som ”Despacito” började dyka upp i statusuppdateringarna på Facebook från Latinamerika. Att låten gjorde vissa vansinniga och älskades av många andra var tydligt redan från början. Justin Bieber snappade upp den på sin turné i Colombia och blev så pass förtjust att han frågade upphovsmännen, Luis Fonsi och Daddy Yankee, (båda från Puerto Rico) att få göra en remix med dem. En ny version spelades in, där Bieber sjunger delar på både engelska och spanska, och på bara en dag fick remixen över 20 miljoner visningar på Youtube. Sedan dess nynnar hela världen på ”Despacito”.

Läs vidare på Aftonbladet.se 

[emmaviolarsson]

BLOGG: VI ÄR MELLAN 30 OCH 40...

Vi är mellan 30 och 40. Jag går på inflyttningsfest och alla har en unge i famnen.

“Du är den där coola, fria skribenten som lever som vi andra skulle vilja leva men inte vågar”, säger värdinnan, som tillsammans med sin sambo precis har köpt ett radhus ett par tunnelbanestopp utanför Stockholms innerstads tullar. Ja, så kan man se det. Man kan också se det som att jag, snart 34 år, bor hemma hos mina föräldrar samtidigt som jag tror att jag håller på att skriva en bok. 

Jag kan inte avgöra om de verkligen är avundsjuka eller inte, mina vänner. Jag får ibland för mig att de snarare tycker jag är en patetisk hippie som vägrar bli vuxen. Att jag fortfarande helt och hållet inte tar ansvar för mig själv och mitt liv. Min livsstil kanske var cool, ett tag. Men inte längre. Att snart vara 34 och vara tvungen att i det närmaste bo hos sina föräldrar är inte coolt.

Men jag uppfattar också något i blickarna, anar det i deras röster, att där finns försakade drömmar, som att jag kan läsa deras tankar.. “Hur blev det så här? Vi sa att vi aldrig skulle gå samma väg, vi hade drömmar, bo utomlands, att förändra världen eller uppleva något annat, inte göra som generationen innan..”

Kanske är jag orättvis nu men för varje gång jag är hemma ökar känslan av att alla i Stockholm lever exakt samma liv, de gör samma saker, deras hem ser likadana ut och de har likadana möbler. När min gamla chef på en resetidning i Stockholm säljer sin lägenhet är den med i magasinet Residence. Jag tittar på bilderna och tänker att lägenheten ser ut precis som alla andras, som att jag har sett samma lägenhet tusen gånger innan. 

Det är väl inget fel i sig. Vi är flockdjur. Jag har bara valt att gå med i en annan flock, om än lite mindre och mer utspridd (vissa skulle kalla den digitala nomader, andra backpackers, eller kanske utrikeskorrespondenter)  Och varje flockbeetende har sina uppoffringar och konsekvenser.

Men just nu känns det som att Stockholms-flocken inte mår särskilt bra. Den här gången har jag varit ovanligt länge (för att vara mig) i Sverige men det är inte mycket mer än ett halvår. Trots den korta tiden har jag tappat räkningen på hur många av mina vänner som har nyligen varit/är/kommer bli utbrända. De flesta är överpresterande småbarnsmammor, de som brukar omnämnas. “duktiga flickor”.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här. Alla gör vi vår val och vad man än väljer offrar man något.  Men jag kan inte låta bli att tänka att något är snett när det perfekta hemmet blir det allra viktigaste. Även om det betyder att ens hälsa stryker med. 

[emmaviolarsson]

VARFÖR FORTSÄTTER VI SHOPPA SOM VI GÖR?

Medan vår planet mår allt sämre ökar konsumtionen stadigt och Sverige fortsätter vara ett av länderna i världen med störst ekologiskt fotavtryck per person. 

För Kit.se undersökte jag anledningarna till varför vi fortsätter shoppa som klimatförnekare. Läs artikeln här

[emmaviolarsson]

SANTA MARTA, SYDAMERIKAS PÄRLA

I första numret av Vagabond 2017 skriver jag om en av mina favoritplatser i världen - Santa Marta med omnejd, karibiska kusten i Colombia. En stad som också under en period var mitt hem. 

A guide from one of my favorite places in the whole world, Santa Marta, and its surroundings, on the Caribbean coast, Colombia, for Swedish travel magazine Vagabond. 

Photographer: Sergio Rodriguez Escobar 

”Amerikas pärla” menade en spansk kolonisatör. ”Santa Marta, Amerikas vackraste bukt” säger stadens turistbyrå. ”Santa Marta, magin att ha allt” tycker los Samarios (Santa Marta-borna). Sloganen om Santa Marta är många. Och när Cartagena har blivit alltmer exploaterat med vräkiga hotell och massturism har Santa Marta seglat upp som en mer autentiskt och ekonomiskt alternativ. Bland Colombianerna är Santa Marta favoriten och många stadsbor från inlandet drömmer om att kunna köpa en tomt på någon av stränderna i regionen.  

– Jag älskar Bogota men i Santa Marta finner jag ett lugnare tempo, säger Adriana Martinez som för ett par år sedan tog sitt pick och pack med sig från huvudstaden till Santa Marta för att försörja sig som DJ.

– Samtidigt som det här finns ett karibiskt kaos och hetta som jag älskar. Och havet. Den främsta anledning till varför jag befinner mig i Santa Marta är havet.  

Colombias diversitet är en av landets främsta styrkor och det är inte bara naturen som skiljer den karibiska kusten från exempelvis bergspassagen i Bogota eller Medellín. Att landa på flygplatsen i Santa Marta är som att anlända i ett annat land. Det här är Karibien och Santa Marta har på många sätt fler likheter med en stad i Centralamerika än vissa andra delar av Colombia.

Regionen är präglad av sitt afro-colombianska arv och olika ursprungsfolk som levde i regionen långt innan den upptäcktes av spanjorer på 1500-talet. Santa Marta räknas som Sydamerikas andra äldsta stad. Kontinentens hjälte Simon Bolivar dog här och precis som i många andra latinamerikanska städer står han som staty i en park uppkallad efter honom. Parque Simon Bolivar är en av knytpunkterna i Santa Martas Centro Historico, de kvarter som är charmigast som besökare att hänga i. Arkitekturen är kolonial och här finns hus i alla kulörer. Många av byggnaderna har rustats upp senaste årtiondet. På gatorna kring Parque de los Novios har många restauranger, barer och kaféer öppnats. Men det finns också en hel del förfallna och övergivna byggnader med potential och det pekar mot att Santa Marta kommer växa ytterligare i popularitet de närmaste åren. Det tror även de lokala myndigheterna som har myntat ännu en slogan ”Santa Marta esta cambiando” (Santa Marta är i förändring).

 Men vad som inte har förändrats ännu är kaoset. Infrastruktur är inte Santa Martas bästa sida. Precis som i alla andra colombianska städer är gatorna här numrerade. La carrera quinta, femte gatan, är ett kommersiellt virrvarr med nästintill omöjlig framkomlighet på dagarna. Här svettas du och aktar dig för att bli påkörd av moto-taxis. Men kaoset är en del av Santa Martas identitet. Och om jag skulle sätta en slogan skulle den snarare bli ”Santa Marta vive” ”Santa Marta lever”.

I ottan vaknar du till ljudet av försäljare som i sina högtalare säljer lime, avokado eller tinto som colombianerna kallar sig kaffe (och som i den här delen av landet nästan alltid är outhärdligt sött). Musik är en viktig del i stadsbilden. På stränderna, i gränderna och torgen samlas musiker för att spela vallenato, karibiska kustens främsta musikgenre vars huvudinstrument är dragspel. Kustborna, Los Costeños, som invånarna på kusten kallas, är också kända för sina stora högtalare där musik pumpas på full volym de mest underliga tider.

 I Santa Marta finns ett relativt stort restaurangutbud men godast är absolut fisk och skaldjur. Friterad fisk med arroz con coco (kokosnöts-ris), arroz con camarones (ris med räkor) eller en ceviche i colombiansk stil är klassiker och serveras bäst nere vid hamnen. Med all rätt älskar colombianerna sina fruktjuicer och på kusten dricker man juice till frukost, lunch och middag. Ananas, passionsfrukt, trädtomat, lulo, guava, nispero – i Colombia finns fler frukter än någon annanstans i världen.

Vid Carrera Quinta, i närheten av katedralen (ett annat av stadens landmärken) trängs juiceförsäljarna. Carrera Tres är mysigast för middag. På kvällarna tänds ris-lyktor i olika färger och i den trånga gränden trängs uteserveringarna.

”Santa Marta is crazy” sjunger stadens reggaetonsångare LóMy.

Staden saknar inte tillfredsställelse för festsugna, eller los rumberos som man säger i Colombia. La Puerta är ett omtyckt disco mitt i stan som alltid fylls upp.  Här är det såklart tropical som gäller. Champeta, salsa, reggaeton, merengue… I Colombia anses Los Costeños vara några av landets bästa dansare. Miko är ett nyare elektroniskt disco som under högsäsong huserar DJ:s i världsklass. Och en tio minuters resa från Santa Martas centrum uppför ett av bergen ligger klubben El Mirador med vy över bukten Taganga.  

Taganga är en historia för sig - en fiskeby som ”upptäcktes” av hippies för ett tjugotal år sedan och efter det utvecklats till en av Colombias mest kända turistorter med mängder av hostell, restauranger och barer. Taganga är numera något dekadent och anses av många ha förstörts av för många festglada turister men fortsätter ha tillgång till några av Colombias bästa dykningscenter.

Stränderna bortanför Taganga är finare och kan nås till fots. Här finns t.ex. bra snorkling. Från byn går också båtar ut till nationalparken Tayrona, en av Colombias främsta sevärdheter.

Och regionen runt Santa Marta lär inte göra någon besviken. Här finns det mesta i naturväg.  

– Det bästa med Santa Marta är det geografiska läget. Jag har växt upp här och det är fantastiskt att ha stränder, berg, djungel och flera floder i närheten, säger Fanny Forero som jobbar på Mango Tree, ett Boutique-hostell, ett av de många hostell som senaste åren har ploppat upp i stadens historiska kvarter.

 Det är varmt i Santa Marta. Medeltemperaturen är 28 grader. Men svalka finns i bergsbyn Minca som erbjuder vattenfall, promenadleder, kaffeodlingar och härliga utsikter cirka en timme upp i Sierra Nevada de Santa Marta som är ett 17 000 kvm stort bergsområde, till stor del bestående av tropisk regnskog. Här finns också de enda snöbeklädda topparna i världen som kan skymtas från en tropisk strand. 1976 upptäcktes Ciudad Perdida (den försvunna staden), Colombias svar på Machu Picchu. Platsen ligger på 1200 meter över vattenytan och här levde civilisationen Tayrona cirka 700 år före Kristus. Vandringar på fyra eller fem dagar upp till Ciudad Perdida kan göras med guide.  Är du mer av en strandperson har Parque Tayrona, som också är en del av Sierra Nevada, inte mindre än ett hundratal stränder. Men också bortanför Tayrona finns en lång kustremsa bestående av sandstränder ända bort till provinsen La Guajira. Utsikten den väg som går från Santa Marta österut mot Venezuela till byn Palomino är bara den värd resan.

 Trakten kring Santa Marta har något särskilt. Det talas om energier. Är det magin från Sierra Nevada som traktens ursprungsfolk kallar för världens hjärta? Eller är det den magiska realism som porträtteras av Gabriel Garcia Marquez? Författarens hemby ligger ett par timmar söder om staden.

– Oavsett om du tror på den typen av energier eller inte är det många som kommer till Santa Marta och stannar längre än planerat, eller kommer tillbaks år säsong efter säsong. Det finns något här som attraherar, säger Adriana Martinez.  

UTFLYKTER 

El Rodadero

Del av Santa Marta som är fylld av hotell och turistlägenheter. Har också en hel del restauranger och barer. Stränderna här fylls

Några av dem kan enbart nås till fots. Playa Blanca är den mest kända.

Taganga

Fiskeby som förvandlats till partyort för backpackers. Stranden i Taganga är egentligen inte något att hurra över. Men när fiskebåtarna kommer in med dagens fångst, solen går ner längs med bukten och människor samlas för att avnjuta det som sägs vara en av de vackraste solnedgångar i Sydamerika går det inte annat än älska Taganga.

Parque Tayrona

En av Colombias främsta sevärdheter. Enorm nationalpark med femtiotalet stränder. Camping och restaurang finns på ett par av dem. Mest populära är Cabo San Juan, där kan det bli trångt under högsäsong.

http://www.cabosanjuantayrona.com

Costeño Beach

Är en surf-camping och hostell ägd av pojkvännen till sångerskan i en av Colombias mest kända grupper Bomba Estéreo. Här spelade deras video till Somos Dos in. Under högsäsong anordnas elektroniska fester.

http://costenobeach.com

Playa Los Ángeles

Inte lika välkänt som Costeño Beach men de lokala surfarnas mesta paradis. Har camping och bungalows för övernattning.  Missa inte utsiktsplatsen som ligger bara ett par 100 meters gångväg bort från stranden upp i bergen.

http://www.playalosangeles.com.co

Palomino

2 timmar med buss från Santa Marta. Ligger på gränsen till regionen La Guajira, Colombias nordöstligare provins som har gräns med Venezuela. By förut som förut styrdes av paramilitärer men som de senaste fem åren har förvandlats till en dröm för resenärer. Har långa vidsträckta stränder, en flod som du kan åka nedför med gummi-boj och Sierra Nevada intill knuten. Vid klart väder kan du från stranden i Palomino se bergskedjans snöklädda toppar.

Minca

En timme upp i bergen från Santa Marta ligger byn Minca. En tillflyktsort när Santa Marta blir för intensivt. Här andas du svalare luft, går på vandringar, badar i vattenfall och dricker kaffe producerat i området. Ännu högre upp ligger hostellet Casa Elemento som påstår att de har Sydamerikas största hängmatta. Utsikt oslagbar.

 3 tips Santa Marta

Sova

Mango Tree

Många av de äldre husen i Santa Martas Centro Historico har tillhört rika spanska familjer i århundraden. Idag är många uppköpta av hotell eller restauranger. Mango Tree har en enda sovsal och den med ofattbart högt i tak. På boutique-hostellets innergård finns en liten swimmingpool men ett desto större mangoträd. Under mangosäsongen är du välkommen att äta så många mangos du vill.

Shoppa

I Colombia bär många på den populära väskan kallad ”mochila”.

Denna väska är handvävd och finns i olika varianter beroende på vilket ursprungsfolk som har tillverkat den. Den mest populära är den färgglada som tillverkas av gruppen Wayuu som lever på kusten på båda gränser av Colombia och Venezuela. I Santa Marta hittar du mochilas bland annat vid Parque Bolivar.

Äta

Det godaste i Santa Marta är fisk- och skaldjur. Lunch intas tidigt, från klockan 11. En favorit är de fisk- och skaldjurssoppor (ja, i Santa Marta äts mycket soppa trots sina 35 grader) som serveras på gatan lite här och var. Billig och god lunch.

 Den väpnade konflikten runt Santa Marta

Precis som i många andra delar av Colombia har den här regionen varit drabbad av inbördeskriget. Särskilt i många av de små byarna längs med kusten. Sedan ett tiotal år tillbaks är situationen dock förbättrad även om konflikten fortfarande existerar här under ytan. Paramilitära grupper finns kvar i området. Sierra Nevadas klimat är också perfekt för odling kokaplanta och det sägs att det fortfarande finns kokain-kök uppe i bergen. Som besökare kan det vara bra att vara medveten om detta även om man generellt inte märker av det.  

[emmaviolarsson]

UNGA VENEZOLANER LÄMNAR LANDET

På grund av den politiska situationen har hundratusentals unga venezolaner lämnat landet de senaste åren. Reportage om detta har jag gjort för ETC och tidningen Re:public. 

Due to the political situation in Venezuela many young people have left the country the last few years. Articles about this I’ve done for the Swedish medias ETC and Re:public. 

[emmaviolarsson]

“VI ÄR BARN AV KONFLIKTEN MEN FÖRÄLDRAR TILL FREDEN”

“We are children of the conflict but parents of peace”. Article in Swedish ETC about the polarization in Colombia and the frustration among young people when the country had voted against peace. 

Snart två veckor efter folkomröstningen om fredsavtalet lever Colombia fortfarande i ovisshet. Omförhandlingarna av avtalen går trögt, protesterna avlöser varandra och landet är mer polariserat än någonsin.  

 Det är tisdag förmiddag och på Plaza Bolivar i Bogota sitter en grupp människor på torget och syr. Det är flera hundra tygstycken som ska sys ihop. Varje tygstycke bär ett namn av ett offer från den 52-åriga långa konflikten. Namnen är symboliskt skrivna med aska. Det är Doris Salcedo, en av Colombias främsta konstnärer, som leder installationen till minne för konfliktens offer.  

– Vi har upplevt mycket smärta i Colombia, men sorgen när de tog ifrån oss freden har varit den värsta smärtan av alla, säger konstnären till BBC.

– När det blev nej i folkomröstningen kände jag direkt att jag var tvungen att göra något.

 Och hon är inte ensam om att känna så.  Aktivistaktionerna på gator och torg har de senaste veckorna avlöst varandra. Hundratusentals ja-sägare, framför allt unga, har mobiliserat sig i hela landet. ”Vi är krigets generation men föräldrar till freden” lyder deras paroll. I min bekantskapskrets pratar man knappt om något annat än fredsavtalet. En kompis gråter över att forna klasskamrater har röstat nej.  

– Jag har aldrig känt mig så uppgiven, säger hon.

Polariseringen är uppenbar. Nej-sidan känner sig attackerad av ja-väljare som är arga på hur de kan ha röstat ner ett förslag som skulle kunnat leda Colombia till fred efter ett halvt sekel i konflikt.

 Och det blir inte bättre när nej-sidans kampanjledare dagarna efter folkomröstningen avslöjar att man med flit har spridit lögner om avtalet. ”Bland de högre sociala klasserna fokuserade vi på att prata om skattereformer och straffrihet, och bland lägre sociala klasser om bidrag för gerillan” avslöjar kampanjledaren som senare avgår. Före detta president Uribe som representerar nej-sidan nekar till anklagelserna.

En av de politiker som har legat på mest för att fredsavtalet ska gå framåt är Claudia Lopez, senator från partiet Allianza Verde (Colombias miljöparti).

– Vi får inte fly freden, det viktigaste är nu att få fram ett nytt avtal som fungerar, säger hon.

– Men tyvärr har nej-sidan inte tagit ansvar, de har inte kommit med några konkreta förslag till vad de vill förbättra. Nu börjar det bli bråttom att ta ett beslut, säger Claudia Lopez och syftar på vapenvilan med FARC som gäller fram till sista oktober.

Det spekuleras i att nej-sidan blev tagna på sängen när de fick majoritet i omröstningen och att det är anledningen till att de inte har kunnat komma fram med tydliga förslag på ändringar.

Och när Uribe häromdagen väl gick ut med ändringar som hans parti ville göra visade det sig att det inte handlade om ändringar, utan om punkter om redan fanns i avtalet. Vad den forne presidenten verkligen vill är otydligt.

– Givetvis måste president Santos lyssna till nej-sidan. Men man kan inte ta för mycket hänsyn, menar Claudia Lopez. Trots allt vann de bara omröstningen med 60 000 röster.

 Men att 65 procent av befolkningen överhuvudtaget inte gick och röstade är också ett faktum. Väderförhållanden, lathet, likgiltighet har räknats som anledningar. Men också att man som medborgare inte känner sig representerad. En av dem är Carmen Quintero som sedan några dagar tältar på Plaza Bolivar tillsammans med andra fredsaktivister.

– Jag hittar inget stöd i avtalet. Ingenting som hjälper mig som offer, säger hon.

På sitt tält har hon tejpat upp ett foto på sin man som är försvunnen sedan 30 år tillbaks. Vad som verkligen hände har hon aldrig fått veta.

– Han visste om något om gerillan som de inte ville att han skulle veta.

Efter att själv ha blivit hotad av gerillan var Carmen Quintero tvungen att lämna sitt hem.  

– Vad jag vill ha är rättvisa och upprättelse. För någon månad sedan fick jag vet att jag inte får hjälp att ta tillbaks min gård. Det på grund av att det inte var FARC som tog över den utan någon annan som inte hade med kriget att göra. Men att jag åkte därifrån var på grund av konflikten, säger Carmen Quintero.

 Många är också trötta på det maktspel som pågår mellan president Santos och hans forna partikollega och chef Uribe.

Studenten Àngela Guerrero som röstade nej menar att hon inte stödjer Uribe. Att hon röstade nej berodde på något helt annat.

– Jag röstade nej för att jag tycker att regeringen gav efter för mycket åt FARC. Och det står jag för. Jag gillar inte heller att avtalet skulle gå direkt in i vår konstitution. Det hade kunnat ge FARC mycket makt.

Vi träffas på ett torg utanför det universitet där Àngela Guerrero pluggar i stadsdelen Chapinero i centrala Bogota. Santos har precis blivit tilldelad fredspris. ”Från helvetet till himlen” skriver den colombianska tidskriften Semana om att landets president fått Nobels fredspris. På en vecka har han förlorat sitt största nederlag till att blivit tilldelad världens finaste fredsutnämning.  

Àngela Guerrero fnyser är jag frågar om han är förtjänt fredspriset.

– Det har helt klart varit ett av hans mål med de här åren av förhandling.

– Om Santos och Uribe kommer komma överens till slut? Ja, de verkar som att de är vänner nu helt plötsligt, skrattar hon.

– Men jag tror inte på politikerna i det här landet, om de förhandlar fram ett nytt fredsavtal är det för deras egen fördel. Inte för Colombias.

 Faktaruta

Den 2 oktober röstade colombianerna nej till fredsavtalet. Nej-sidan vann med 50,24 procent mot 49,75%.

65 % av befolkningen deltog inte i omröstningen.

Den colombianska regeringen ska även inleda förhandlingar med gerillagruppen ELN.

 Vad säger FARC?

FARC-ledare Timochenko säger att det är uteslutet att omförhandla den juridiska (hur FARC-soldater ska straffas)  och den politiska delen (vilken politisk makt FARC ska kunna ha) men att han är redo att se över andra detaljer.

[emmaviolarsson]

Video för AJ+ om konstinstallationen “Sumando Ausencias” som gjordes i Bogota till minne för offren i det colombianska inbördeskriget. 

A Colombian artist fabric-bombs the capital to pay tribute to the lives lost in the country's 52-year civil war.

[emmaviolarsson]

COLOMBIAS PRESIDENT FÅR NOBELS FREDSPRIS

När Colombias president Juan Manuel Santos fick Nobels fredspris bad nätmagasinet Kit.se mig att fråga fem som röstat nej till fredsavtalet vad de tyckte. Läs intervjuerna här 

When Colombias president Juan Manuel Santos was awarded with the Noble Peace Prize the Swedish magazine Kit.se to ask five people that had voted no to the peace deal to tell me their opinion. Read the interviews here