Det Àr morgon i Engelsfors och luften Àr isande kall. Gatan Àr tÀckt av snö och kantad av trÀd sÄ fulla av frost att de ser ut som iskristaller. IgÄr firade Linnéa sin nionde julafton, det var bara hon och pappa. Men idag Àr det den 25 december, en dag hon ser mycket fram emot. För pÄ juldagen sÄ brukar hon och Elias trÀffas och fira jul tillsammans, bara de tvÄ. Det Àr den bÀsta tradition hon vet.
Egentligen önskar hon att hon kunde fira med Elias pÄ julafton, han Àr den enda person hon verkligen vill dela högtiden med, men hon har hört att i andra lÀnder firar man visst pÄ juldagen.
SÄ egentligen Àr det hÀr den riktiga julen, tÀnker hon för sig sjÀlv.
Hon tittar sig noga för innan hon gÄr över gatan. Elias present ligger inuti en liten svart lÄda. Hon hittade inget omslagspapper hemma, men kom fram till att lÄdan funkar lika bra. Svart Àr ÀndÄ Elias favoritfÀrg. LÄdan hÄller hon nu varsamt i bÄda de vantklÀdda hÀnderna. Hon Àr rÀdd att hon ska rÄka tappa den och att presenten ska gÄ sönder.
Det första hon ser Àr Elias blÄa mössa som sticker upp över kanten pÄ bÀnken. De behövde inte ens sÀga att de skulle ses nere vid slussarna. Det hÀr Àr deras stÀlle, sÄ Àr det bara.
âElias!â ropar hon frĂ„n den lilla höjden hon stĂ„r pĂ„, och ser ner mot bĂ€nken nĂ€r han hastigt vĂ€nder sig om.
Hans kinder Àr rödrosiga, luggen sticker fram under mössan och han har det största léende Linnéa nÄgonsin har sett. Plötsligt kan hon inte vÀnta en sekund till och börjar springa ner för backen. Hon Àr nÀstan framme nÀr en hal flÀck pÄ marken överraskar henne. De sommarskor hon fortfarande gÄr runt i har inte nÄgot fÀste alls och det tar inte mer Àn en halv sekund innan hon ligger pÄ rygg i snön. Det första hon tÀnker pÄ Àr presenten som ligger kvar i hennes hÀnder. Inget kras har hörts, och den verkar intakt. Sedan kÀnner hon efter sjÀlv. Ja, hon verkar ocksÄ vara intakt. Men Elias ansikte som dyker fram i hennes synfÀlt ser oroligt ut.
âHur gick det, LinnĂ©a?â frĂ„gar han.
Han förvÀntar sig ett svar, men Linnéa kan bara tÀnka pÄ hur kul det mÄste ha sett ut och plötsligt bubblar skrattet upp ur henne.
För en sekund ser det ut som om han tror att hon har blivit galen, men sedan stÀmmer han in. De fnissar fortfarande nÀr han sticker in armarna under hennes och drar upp henne pÄ fötter. Sedan stannar de upp för ett ögonblick, med armarna om varandra, medan en avlÀgsen krÄka kraxar nÄgonstans i skogen.
âGod julâ, sĂ€ger Elias och kramar henne lite hĂ„rdare.
âGod julâ, svarar LinnĂ©a.
De slÀpper taget och ser pÄ varandra en stund.
âSĂ„!â sĂ€ger LinnĂ©a, otĂ„lig som hon Ă€r. âSka vi öppna dem nĂ„n gĂ„ng eller?â
Elias nickar ivrigt och de sÀtter sig bÄda pÄ bÀnken dÀr han vÀntade pÄ henne.
âDu fĂ„r din förstâ, sĂ€ger LinnĂ©a.
Hon strÀcker fram den svarta lÄdan innan han hinner sÀga nÄgot och han tar av sig vantarna för att ta emot den. Med granskande ögon vrider han lÄdan i hÀnderna men hon vet att han omöjligt kan gissa vad det Àr.
NÀr han öppnar locket visar sig ett lager av silkespapper som han vecklar upp. Till slut fÄr han upp sin present och hÄller den framför sig med ögon som lyser av upprymdhet.
I hans hÀnder vilar en snöglob, nÄgot större Àn en tennisboll. Inuti ryms ett vintrigt landskap i miniatyr. Mörka granar med snö som virvlar runt dem nÀr man skakar pÄ den. Men det bÀsta av allt Àr den varelse som stÄr mitt bland trÀden. En svart drake, med utbredda vingar som om den var redo att flyga ivÀg. Den ser sÄ naturlig ut dÀr inne i sitt vinterland. NÀr Linnéa ser bort mot skogen kan hon tÀnka sig hur draken skulle höja sig över trÀdtopparna pÄ de dÀr stora, starka vingarna.
âJag Ă€lskar den!â sĂ€ger han och nĂ€stan hoppar dĂ€r han sitter.
Han mÄste stÀlla ifrÄn sig globen mellan dem pÄ bÀnken för att kunna slÄ armarna om Linnéa Ànnu en gÄng.
âTack, tack, tack!â sĂ€ger han.
En stor glÀdje sprider sig Ànda ner till tÄrna pÄ Linnéa. Hon visste att presenten skulle gÄ hem. PÄ sistone har de bÄda blivit vÀldigt intresserade av saker som Àr lite lÀskiga. Det började för nÄgra mÄnader sedan nÀr de smygkollade pÄ sin första skrÀckfilm hemma hos Elias. De blev sÄ rÀdda att Elias tvingade sina förÀldrar att lÄta Linnéa sova kvar. De var sÀkra pÄ att de skulle bli mördade om de sov ensamma den natten.
Men det tog inte lÄng tid innan de glömt hur rÀdda de varit, och numera söker de upp allt lÀskigt de kan komma Ät. De bygger mörka kojor och kryper ihop dÀr inne för att lÀsa skrÀckböcker som de lÄnat pÄ biblioteket. De letar genom skogarna efter spöken och vampyrer.
I samband med detta har Elias Àven börjat samla pÄ konstiga föremÄl i sin garderob. Ett leksaksskelett, en gammal docka frÄn second hand affÀren som har tappat bÄda ögonen, en fin sten som de hittade i skogen och som bÄda Àr sÀkra pÄ har magiska krafter... Snögloben blir en perfekt utökning av den samlingen.
âOkej, nu Ă€r det din tur!â sĂ€ger Elias och sticker ner handen i sin stora jackficka.
NÀr han drar upp den följer ett litet fyrkantigt paket med. Han rÀcker fram den och ser pÄ Linnéa med förvÀntansfull blick. Det finns nog ingen i hela vÀrlden som tycker sÄ mycket om att ge som han gör.
Hon tar emot den och ser pÄ det fina pappret. Snöflingor som faller kring tomtar och paket. Det skulle antagligen inte spela nÄgon roll vad som lÄg i paketet. Det skulle lika gÀrna kunna vara en halvÀten macka, och Linnéa skulle vara lika glad, för det Àr ju Elias som har gett den.
Hon mÄste ocksÄ ta av sig vantarna för att kunna öppna paketet. Under pappret döljer sig en liten svart ask. Hon vÀger den i handen innan hon fÀller upp locket och ser ner pÄ det finaste föremÄl hon nÄgonsin har sett. PÄ en bÀdd av sammet ligger ett halsband. En hjÀrtformad glassten, med blÄa mönster inuti som pÄminner Linnéa om klarblÄtt vatten som forsar i en bÀck. HjÀrtat Àr fÀst pÄ tvÄ silverfÀrgade vingar, och det gÄr att hÀnga runt halsen med en tunn, svart lÀderrem.
âTycker du om den?â frĂ„gar Elias.
Ăntligen kan hon slita blicken frĂ„n halsbandet.
âDet klart jag gör!â sĂ€ger hon och ser pĂ„ honom med stora ögon. âJag mĂ„ste ta pĂ„ mig den direkt!â
Ett leende sprider sig över hennes ansikte nÀr hon trÀr bandet kring halsen och lÄter smycket vila mot hennes bröst.
âDet Ă€r det finaste jag har fĂ„ttâ, sĂ€ger hon, nĂ€st intill andlös, och hon vet att han förstĂ„r hur oĂ€ndligt tacksam hon Ă€r.
NÀr det blir för kallt för att sitta kvar pÄ bÀnken börjar de gÄ tillsammans in mot centrum. Det Àr sÄ konstigt med dem. Vissa dagar kan de sitta tysta i flera timmar, andra dagar kan de inte sluta prata ens för en sekund.
Idag Àr en dag av det senare slaget. De gÄr sida vid sida lÀngs Engelsfors gator, skrattar sÄ de kiknar samtidigt som de Äker kana pÄ isflÀckarna. De pekar ut allt viktigt lÀngs vÀgen, och efter ett tag faller de till och med in i en julsÄng.
Linnéa lyssnar pÄ honom medan han sjunger. Det Àr den röst hon tycker mest om i hela vÀrlden. Den Àr fortfarande vÀldigt ljus och barnslig och de andra brukar sÀga att han lÄter som en tjej. Ibland gör det honom ledsen, men Linnéa förstÄr inte vad som nu skulle vara fel med att lÄta som en tjej, och det sÀger hon ocksÄ till honom. DÄ brukar hon fÄ ett av hans leenden tillbaka, och blir Äterigen pÄmind om att han egentligen Àr hennes bror. Hon vet precis vad hon ska göra för att fÄ honom glad igen.
De börjar nÀrma sig centrum nu. Staden Àr prydd med samma julsaker som alla Är, och det kÀnns lite sorgligt att man snart mÄste plocka ner dem igen bara för att julen Àr över. För en gÄngs skull Àr det lite ljus i det annars sÄ grÄa och trÄkiga Engelsfors. Kan de inte fÄ sitta uppe Äret om?
Stures & Co. ligger inom synhÄll, och det Àr ditÄt de tar sikte.
âJag kommer först!â ropar Elias och hinner fĂ„ ett försprĂ„ng innan hon ens hunnit reagerat.
Hon Àr fortfarande nÄgra steg bakom honom nÀr han öppnar dörren sÄ att klockan ovanför plingar till. NÀr bÄda kommit innanför dörren blir de stÄende och tar in atmosfÀren. Det Àr varmt och lagom upplyst. Bakom disken hÀnger God Jul-skylten som hÀngt dÀr varje Är sÄ lÀnge Linnéa kan minnas, och antagligen bra mycket lÀngre Àn sÄ. Det Àr hemtrevligt hÀr.
Sture, som mĂ„ste ha hört klockan ringa, kommer ut frĂ„n öppningen som har skylten âendast personalâ bredvid sig. NĂ€r han för syn pĂ„ dem slĂ„r han ut med hĂ€nderna.
âMen dĂ€r Ă€r ni ju!â ropar han. âJag undrade allt nĂ€r ni skulle titta in!â
Han rotar med nÄgot bakom disken och drar fram en liten gran i plast, inte högre Àn tre decimeter. Den stÀller han pÄ ett av borden och ser upp pÄ dem med ett leende.
âKom och sĂ€tt er sĂ„ ska jag göra i ordning varm choklad Ă„t er!â
Linnéa och Elias ser förtjust pÄ varandra och slÄr sig snabbt ner pÄ varsin stol. Detta Àr del tvÄ av deras jultradition. Sture har inte nÄgon att fira jul med. DÀrför har han öppet hela julhelgen, och blir pÄ sÄ sÀtt samlingsplatsen för alla andra som inte heller har nÄgon att fira med. Linnéa var faktiskt hÀr med pappa igÄr ocksÄ. Hon satt och vÀntade i bardisken medan han pratade och pratade med gamla kompisar. Men Sture Àr en av de snÀllaste mÀnniskor hon kÀnner. Han glömmer aldrig bort henne. Han brukar lÄna ut gamla serietidningar som hon kan fördriva tiden med. Antagligen Àr det för att han inte har nÄgon egen familj som han tycker sÄ mycket om att se efter henne och Elias. Antagligen Àr det dÀrför som han varje juldag tar emot dem med öppna armar och bjuder dem pÄ julfika.
Tillsammans sitter hon och Elias och vÀrmer sina hÀnder pÄ varsin kopp rykande choklad med grÀdde. Elias har stÀllt sin snöglob pÄ bordet och skakar pÄ den dÄ och dÄ sÄ att en snöstorm uppstÄr inne i drakens lilla vÀrld.
Linnéa vet att hon egentligen har mycket att vara ledsen över, men just nu Àr hon bara sÄ fruktansvÀrt lycklig.
