Internationella kvinnodagen 2019. Camilla Carlqvists bok Det viskade till mig smĂ„ dystra mirakel kom ut 2015 och Ă€r en tĂ€mligen mörk historia. Camilla skriver idag sjĂ€lv sĂ„hĂ€r om den: âDet Ă€r en prosalyrisk bok, och grundhistorien handlar om en kvinna som blir sĂ„ brutalt misshandlad av sin franske man att hon förlorar sitt vĂ€ntande barn. Och sĂ„ gĂ„r hon tillbaka till honom. Igen och igen. SĂ„ kan livet ocksĂ„ ibland te sig för kvinnor. (I Frankrike idag 8 mars 2019 pĂ„gĂ„r en kampanj dĂ€r franska mĂ€n mĂ„lar sina lĂ€ppar röda för att markera mot kvinnomisshandel. For what it's worth.)â
(HÀr Àr ett litet utdrag frÄn boken, nÀr den kvinnliga karaktÀren Àr i Marocko för att lÀka.)
NÀr jag sÄg Vintergatan för första gÄngen.
I norra Afrika.
Och hela universum fylldes av doften av jasmin.
Vilddjuret finns inte.
Inte alltid, inte just nu.
Och nÀr det finns, finns det inte.
Den vitklÀdda kvinnan smekte djuret försiktigt över nosen, över manen, över de stora klotunga tassarna.
Lade sina armar om dess muskulösa hals.
Ett Àventyr i en lejonkropp.
Ett Àventyr i ett lejonhopp.
Som en fastsurrad död skeppas jag fram i eldskenet.
LÄngsamt, rullande.
Dagen Àter ökenhettan.
Temperamentsfulla fÀrger fÄr blodet att lÄngsamt sjuda, ljuda.
Ger min hud kulör, en ny och brinnande.
Syre yr i luften.
Min kropp öppnar ögonen bland molnfria mönster och blÀndande solkatter.
KÀnsliga kaffebönor smeker sig ödmjukt in.
Kardemummafrö, sockerströ, fÄr de blodiga sÄren att lÀkande börja svÀlja.
Plötsliga smaker i den minimala munnen.
Salt blir till sött.
KÀnslor strÀcker ut sina armar och lyckas stundvis greppa mig om axlarna med sina flyktiga smÄ fingrar.
Kaoset pÄ marknaden Àr min tryggaste vÀn.
Hon hÄller sin torra hand stadigt i min.
Leder min vÀg genom miljoner ropande röster.
Mattor, smycken, parfymer.
Ăgon, fötter, skor.
Barfota pÄ de lÄnga kilometrarna.
Dofter, dofter, dofter.
BesvÀrjelser, smörjelser.
Lidelser.
Min livslinje gÄr Ät tre hÄll i en ostyrig korsning.
Jag har inget förflutet, inget fÀrglagt minne.
LÄter henne leda mig ett steg i taget i den gigantiska labyrinten.
Hugget i magen. Hettan i ansiktet. Pulsen som stiger.
Halsens torrhet.
Ăkensand, land, hand.
Du har mÄlat in en trigger pÄ alla mina vÀrldsbilder.
Dina mÀrken pÄ min hals i den spruckna storslagna spegeln.
LÀppar, hÀnder.
Oborstat hÄr av nervtrÄdar vÀrker igenom skelettet.
Svetsar hÄl i solglaset.