Det har vänt nu. Äntligen börjar allt kännas lite lättare, för första gången på jag vet inte hur länge. Stressnivåerna har sjunkit och andra bra värden verkar ha gått upp. Något har läkt och jag känner mig friskare än förut, trots att jag faktiskt har lite ont i halsen.
Medan självmordsstatistiken är som mörkast, eftersom de som inte kommer ut på andra sidan märker hur glada alla "normala" människor börjar bli, och därmed tappar hoppet, kan jag pusta ut.
Jag har varit i D.C. Så bra stad! Tyvärr missade jag att föreviga resans riktiga highlights. Till exempel hamnen i Baltimore som jag åkte igenom med bussen – så många minnen, så stark scen. Eller det obligatoriska besöket på Ben's chili bowl och alla St Patrick's-entusiaster. Samt nattligt stök som fick hjärtat att slå en liten liten volt.
Nog för att mycket är tillrättalagt i stan - ett rent och prydligt ambassadgetto där de flesta tar sig fram iförda träningskläder och joggingskor, när de inte är på sina viktiga jobb vill säga. Men samtidigt finns där något av en småstadskänsla, åtminstone jämfört med New York. Man kan promenera nästan vart man än ska i innerstan. Invånarna är trevliga och intresserade av människorna omkring sig, och i resten av världen också för den delen. Och så tyckte jag mig känna mycket hjärta. Hehe, kanske håller jag på att bli alldeles andlig nu när jag har börjat släppa min gard. Att jag tappade min tjocka, stickade Acne-kofta på en klubb i natt såg jag till och med som symboliskt. Som att det var dags att bli av med det svarta, tunga plagget som jag burit så många dåliga dagar. Även om jag nu får frysa.