KÀra Cristina, frÄn Emma
Jag tĂ€nkte försöka adressera det hĂ€r brevet till Polyamorösa Stugan i Faerieland men jag insĂ„g att det kanske aldrig kommer fram. :) Okej, okej, jag skojar. Jag skickar det till institutet i New York â Clary sĂ€ger att hon kommer att ta hand om det Ă„t dig. Jag vet att Jules och jag har studsat runt pĂ„ jordklotet som pingisbollar men vi har Ă€ntligen slagit oss ned hĂ€r i London för minst nĂ„gra mĂ„nader, sĂ„ du kan â och borde â skriva tillbaka till mig till institutet i London â jag Ă€r inte sĂ€ker pĂ„ att stĂ€llet vi bor pĂ„ ens har en adress.
(Och visst, jag kunde bara ha skickat ett eldmeddelande till dig men jag har för mycket att berÀtta. SpÀnn fast sÀkerhetsbÀltet).
SĂ„, för ett tag sedan var Jules och jag i Manaus i Brasilien, dĂ€r vi studerade curupiras, nĂ€r vi blev kallade till institutet i Rio. De hade ett meddelande till Julian. Hans gammelfaster â japp, den han besökte nĂ€r du först kom till L.A. â hade avlidit.VĂ€ldigt ledsamt. Och sedan, kommer du ihĂ„g det fina huset i Sussex dĂ€r hon bodde? Hon lĂ€t nĂ„gon kusin som ingen har hört talas om Ă€rva det men Julian fick Ă€rva Blackthorn Hall. Det Ă€r en sönderfallande ruin i Chiswick (en förort till London). Vi blev dĂ„ tvungna att Ă„ka hit pĂ„ grund av ett sĂ€rskilt tillĂ€gg i testamentet (öhum, enligt ordboken Ă€r det ett tillĂ€gg eller bilaga som förklarar, Ă€ndrar eller Ă„terkallar ett testmente eller del av testamente). Antingen mĂ„ste Julian fixa till stĂ€llet och göra det beboeligt igen inom fem Ă„r eller donera det till Klaven.
I vilket fall som helst, du vet hur Julian Àr. Han bestÀmmer sig snabbt. Vi tog en portal till London dagen efter han fick nyheterna.
Jag var helt redo för att Àta scones, dricka te och besöka The Eye (allting som jag inte fick göra förra gÄngen vi var i London pÄ grund av att vi var förföljda av odödliga Faeriekrigare). Men det var innan vi tog en svart taxi frÄn institutet ut till Chiswick och verkligen fick se stÀllet.
PĂ„ utsidan ser det ut som ett museum eller ett gammalt bibliotek â du vet, stora marmorkolumner, flott trappa, stor metallkupol ovanpĂ„ som ser ut som om det borde ha ett teleskop inuti. (Det har det inte; jag undersökte det.) Men inne Ă€r det mer som en saga. Inte, typ, som nĂ„got frĂ„n Faerie. Eller nĂ„got ur en barnfilm. Det Ă€r som i en av de dĂ€r sagorna dĂ€r ett sönderfallande palats sover i tusen Ă„r. Det var ganska romantiskt i ungefĂ€r fem minuter. Sedan sĂ„g vi den första rĂ„ttan som nafsade pĂ„ tofsen pĂ„ en av draperierna.
Det Ă€r en konstig blandning av intressant historia, mĂ€rklig gammal konst och total ruin. Det finns frĂ€na portrĂ€tt av Blackthorns gamla förfĂ€der, mestadels oskadda. Julian sĂ€ger att han inte kĂ€nner igen de flesta ansikten. PĂ„ vissa av dem stĂ„r namnen skrivna pĂ„ baksidan eller pĂ„ ramen men utöver âBlackthornâ betyder inget av namnen nĂ„gonting för nĂ„gon av oss. Det finns trĂ€kistor fulla av antika böcker och papper, och vackra övervuxna marker som jag Ă€r sĂ€ker pĂ„ en gĂ„ng var trĂ€dgĂ„rdar och nu Ă€r Englands variant av en djungel. Det finns ett gammalt vĂ€xthus och en mĂ€rklig liten tegelstensbyggnad som vi inte kan lista ut vad det Ă€r. (Ett skjul? VĂ€ldigt litet vapenrum?) Hela stĂ€llet Ă€r en enda röra och större delen av huset Ă€r inte beboeligt alls lĂ€ngre. NĂ„gon har byggt en lĂ€genhet med âuppdateringarâ i ena vingen, troligen pĂ„ 60-talet. (LĂ€genheten, förresten, pĂ„minner mig om den dĂ€r vintagebutiken i Topanga som jag drog med dig till. Kommer du ihĂ„g?) Vem som Ă€n bodde i den lĂ€mnade kvar en garderob med alla typer av vintageklĂ€der och det finns galna, blommiga tapeter och modern konst överallt. LĂ€genheten har Ă„tminstone el, rinnande vatten och vĂ€rme, för resten av huset har det definitivt inte â
Jag Àr tillbaka nu. FörlÄt, var tvungen att sluta skriva för en sekund. Julian ropade pÄ mig. Han var uppe i vad som troligen var en danssalong? Men hursomhelst, han tog ett felsteg och hans fot gick rakt igenom golvet. (Inte hela vÀgen igenom golvet vilket Àr en lÀttnad. Men det blev definitivt ett hÄl.) Danssalongen Àr stor och dammig men man kan se att den för lÀnge sedan mÄste ha varit vacker och vÀldigt dekorerad. Den har sÄdana stora franska dörrar som leder ut till marmorbalkonger, dock Àr det mesta av glaset i dörrarna borta nu.
NÀr jag befriat Jules frÄn det trasiga golvet tÀnkte jag att det var min enda chans att försöka prata förstÄnd med honom, sÄ jag pÄpekade att det hÀr Àr ett gigantiskt projekt för tvÄ personer som aldrig har fixat upp ett hus förut och att vi har ett fint stÀlle att bo pÄ redan. Och vÀdret Àr bÀttre dÀr.
Jules tog sin tid pĂ„ sig att svara, typiskt honom, och han tĂ€nkte verkligen pĂ„ det jag hade sagt. Sedan sa han, âOm du inte vill göra det hĂ€r behöver vi inte göra det. Du Ă€r viktigare för mig Ă€n ett hus. Vilket hus som helst.â
âDet Ă€r inte att jag inte vill göra det,â sa jag. âJag vet bara inte ens var vi ska börja.â
Jules förklarade lugnt att han hade varit i kontakt med nĂ„gon typ av faeriebyggare, vildtroll kanske?som skulle komma hit pĂ„ mĂ„ndag för att göra âen genomgĂ„ng.â Sedan lade han sina armar om mig och sa, âJag vet att vi alltid kan bo i institutet i L.A. Jag Ă€lskar att bo dĂ€r jag med. Men om nĂ„got arv efter Blackthorn existerar, sĂ„ Ă€r det det hĂ€r. Alla dessa gamla papper, vilka hemligheter som Ă€n gömmer sig i huset, sĂ„ Ă€r det vĂ„r familjs historia. Jag vill föra det vidare till Dru och Ty och Tavvy. Jag vill ge dem det jag aldrig hade.â
NÄja, vad kunde jag sÀga om det? Jag fattar. Jag har Jem som min levande familjehistoria. Jules har inget sÄnt. Och Aline och Helen styr över institutet i L.A. nu men det kommer de kanske inte alltid att göra, och dessutom tillhör det Klaven. Jag förstÄr att han kÀnner att han inte kan ge bort en stor del av hans familjs historia utan att ge dem ett val i frÄgan.
Jag sa, âOkej. Vi fĂ„r se vad vi kan göra. Om vi nĂ„gonsin bestĂ€mmer oss för att det Ă€r för mycket sĂ„ kan vi hĂ„lla ett stort familjemöte och alla kan rösta. BehĂ„lla stĂ€llet eller inte.â
Han lyfte upp mig och snurrade runt med mig. Sedan började vi kyssas. Jag ska vara nÄdig och inte ge dig detaljerna.
SĂ„ jag har bestĂ€mt mig för att se pĂ„ allt det hĂ€r som Ett Ăventyr. Det Ă€r som en arkeologisk plats och vi Ă€r djĂ€rva historiker. Senare ska jag se om jag kan övertala Jules att sĂ€tta pĂ„ sig en tweedkappa och en tropikhjĂ€lm medan vi gĂ„r igenom skrĂ€pet. Vem som Ă€n bodde hĂ€r tidigare hade mĂ„nga saker. Det Ă€r ett stort hus, och varje rum har möbler med byrĂ„lĂ„dor och skĂ„p, och i varje byrĂ„lĂ„da och i varje skĂ„p finns det brĂ„te. Rostiga vapen, vattenskadade böcker, smĂ„ askar med mer brĂ„te i dem, kostymsmycken, portrĂ€tt av slumpmĂ€ssiga personer, trasiga tekoppar...Och kom ihĂ„g att vi kommer att gĂ„ igenom det utan nĂ„got annat ljus Ă€n hĂ€xljus.
Hursomhelst. Jag ville berÀtta för dig vad jag hade för mig och vart vi var. VÄrt reseÄr var praktiskt taget över ÀndÄ, sÄ det hÀr Àr typ ett sÀtt att förlÀnga det och spendera mer tid tillsammans. Jag Àr inte ledsen över den delen. Jag var faktiskt ganska duktig pÄ att peppa upp mig sjÀlv inför utgrÀvningen av Blackthorns Historia, fram tills den hÀr morgonen.
Jag vet att jag sa att huset verkade hemsökt, men jag skĂ€mtade. Mestadels. Jag Ă€r inte Kit; jag kan inte se spöken sĂ„vida de inte vill att jag ska se dem, och Ă€n sĂ„ lĂ€nge har jag inte snubblat över nĂ„gra ektoplasmiska andar med meddelanden frĂ„n Den Andra Sidan. Men stĂ€llet kĂ€nns mĂ€rkligt â jag kommer pĂ„ mig sjĂ€lv med att vĂ€nda mig om i slutet av lĂ„nga, spindelnĂ€tstĂ€ckta korridorer, som om jag förvĂ€ntar mig att se nĂ„gonting i skuggorna. Eller sĂ„ inbillar jag mig att jag skymtar nĂ„got över min axel i spegeln. Jag antog att det var nerver fram tills den hĂ€r morgonen nĂ€r jag kom in i matsalen och sĂ„g att orden âFĂRSVINN HĂRIFRĂ
Nâ stod skrivna i dammet pĂ„ golvet.
Jag bokstavligt talat hoppade till. Jag var faktiskt pÄ vÀg att strÀcka mig efter Cortana innan jag fick grepp om mig sjÀlv. Var inte löjlig, tÀnkte jag. Det meddelandet kunde ha skrivits nÀr som helst. LÄngt innan vi kom till huset. Det kunde ha stÄtt skrivet hÀr i dammet i flera Är, ostört.
Jag har nĂ„gonting att erkĂ€nna dock. Jag gnuggade bort FĂRSVINN HĂRIFRĂ
N-meddelandet med min fot. Jag ville inte att Julian skulle se det. Han oroar sig tillrÀckligt mycket som det Àr. Jag ville inte att han skulle ha samma dÄliga ögonblick av chock som jag hade, framför allt inte av nÄgot oviktigt.
Jag mĂ„r bĂ€ttre efter att ha berĂ€ttat det för dig dock. Ă
h, kÀra nÄn, Julian ropar pÄ mig igen, jag lÀngtar efter att fÄ se vad han har fastnat med foten i den hÀr gÄngen. Jag kommer att skriva till dig igen snart, och tills dess, pip pip cheerio frÄn London!
All kÀrlek till dig och killarna,
Originaltext: © Cassandra Clare
Svensk översÀttning: © Patricia S.
Bild: Cassandra Jean
