Lördag, v39, Lidingöloppet
Dags att avsluta klassikern, få visa att jag har tränat bra och vara stark genom loppet och visa att löpning är min starka gren. Men som ett brev på posten: förkylningsattack grande.
Jag som nästan aldrig är sjuk blir helt knäckt två dagar innan loppet jag väntat på i nästan ett år. Oerhört frustrerande men inget annat att göra än att försöka med alla kurer som går, Ingefära en masse, vitlök, whisky etc etc. Får hjälp att täcka upp ett jobbpass så att jag kan vila lite extra.
Mikael och jag hade bestämt redan när vi anmälde oss att inte köra tillsammans och det blev lite tråkigt att vi inte hann ses alls innan start, han startade över en timme efter mig, så vi fick inte samma klassikerkänsla som vi haft inför de andra loppen när vi bilat tillsammans och kört loppen ihop. Givet att jag var sjuk hade jag i praktiken kunnat springa tillsammans med honom eftersom jag ändå inte kunde få något bra resultat men startgrupperna är fasta och jag tror ändå inte att han skulle accepterat att jag sprang med honom.
Lördag: fortfarande bomull i bihålorna och lock för öronen. Avstå loppet? Inte en chans! På med pulsbandet för att hålla lite koll på hjärtat. Vilopuls på 105-108, check!
Som alltid så är det bra att ha god tid på sig när man skall ut, det kommer oftast att ta längre tid än vad man tänkt sig. Så även denna dag. Trots att bussamordningen till Lidingövallen är legendariskt bra så väljer massor med folk att ta bilen vilket skapar köer och stoppar upp bussarna. Tråkigt att man inte tänker efter mer, det finns inte massa parkeringsmöjligheter inom 100m från starten. “inte de andra, bara jag.”
Nåja, väl av bussen bär det snabbt av mot nummerlappsutdelningen, sen kryssar jag genom mässan (borde vänt vid nummerlapparna och gått ut direkt), och börjar preppa med tidtagningschip och nummerlapp. Det är ju en bit mellan vallen och starten så det måste man räkna in också. Men nu börjar jag känna mig lugn och jag är ändå ganska taggad mellan hostningarna.
In i fållan, råkar på Marie i startgruppen efter och pratar lite med henne. Som alltid säger jag när förutsättningarna är dåliga att jag skall ta det lugnt men sen brukar jag inte klara av att ta det lugnt. Jodå, det blir precis likadant den här gången. Startskottet går och jag går ut i ett jämt, fast tempo. Jag kör på och hoppas att kroppen inte ska lägga av, men inombords vet jag att frågan bara är när. Tuggar på runt gärdet och sen in på grusvägen som går längs med små fina hus. Här surrar klockan för första kilometern men ingen markering på banan. Då tror jag att markeringen inte kommer att komma men visst gör den det. Första km på 6.21 känns ju knäppt? Visar sig senare att loppet är 30250 m vilket aldrig nämnts. Men det vet jag inte där och då. Läge att följa bruttotiden och hoppas att det blir någon slags nettocut på den extra ca 1,5 minuten.
Jag tutar på i spåret. Förkylningen känns av men jag kör ändå i 2.40-fart, se hur länge det räcker så att säga. Efter 7 km blir jag tacksam, glad och överraskad över att bror Georg och hans fästmö Julia står och hejar. High fives på dem och lätt att hålla leendet uppe. Nu är det en lång (relativt) flack del ut mot Fågelöudde som är ganska tråkig men det går ändå bra. Lite tightare om plats, startgrupperna verkar ha blandat ut sig nu.
Efter 15 km märker jag att orken i kroppen börjar tryta. Bosöbackarna är kämpiga och det är ganska trixigt spår. Den här femman fram till Grönsta vet jag är tuff så det lägger sig lite mentalt på mig också men jag håller tempot. När så Grönsta kommer känner jag att jag måste gå vid vätskekontrollen, roffar åt mig banan, saltgurka och giffel tillsammans med två muggar energidryck (den kombon!) och börjar promenera tuggandes upp för Grönstabacken. När jag fått i mig grejerna känner jag direkt att kroppen börjar ge upp. Jag kommer fram till nästa km-markering innan framsida lår på båda benen får mig att stanna. Krampen sitter i, benen blir som stockar och jag får frustrerat försöka stretcha. Då hugger det till i baksidan istället. Inget annat än att försöka gå bort det och inse att det återstår 9 km.
När man är förkyld så sätts hela funktionaliteten ner. Det betyder att kramp som annars bara brukar sätta sig i musklerna man är minst tränad i (eller egentligen de muskler man belastat mest men det brukar betyda samma sak) nu kan dyka upp i de flesta av kroppens muskler. I löpning innebär det framförallt benmuskler då dessa belastas mest. Alltså, ena stunden lårkramp, andra stunden vadkramp, tredje stunden höftkramp och så tillbaka till vadkramp etc.
Här börjar tiden rusa iväg. långsamt tempo med avbrott för gång/stretch och idén om att överraska mig själv med att hålla hela vägen flyger ut genom fönstret. När jag kommer till 23 km-skylten tittar jag på klockan och inser att trots att jag har kramp och kämpat de senaste två kilometerna så har jag 50 min på mig att gå under 3 timmar. Det betyder 7 km i 7 min/km vilket är fullt görbart om man springer, svårare om man går. Ergo: jag måste börja komma upp i löpning så mycket som möjligt även om det krampar i benen.
På med pannbenet och leendet, börjar snacka med folk (det var så tyst annars!), peppa dem att köra på, skickar gliringar till mina ben när jag promenerar etc. Det går framåt. Jag växlar position med andra som också går/springer med kramp. Abborrbacken försvinner bakom oss. Hejar på publiken, hejar på funktionärerna, minskar avståndet till mål mentalt (”4km är ju faktiskt ingenting!”).
2 km kvar vid foten av Karins backe. Jag tittar på klockan. 13 min på mig. Det blir tight, kramptillfällena blir konstigt nog inte färre ju längre in i loppet jag kommer. Stegar snabbt förbi folk som promenerar, försöker komma upp i jogg. Tvingas ett par gånger till att gå innan sista svängen ut på gärdet. Nu är det bara att spurta, oavsett vad kroppen säger. Vaden hugger till i de första stegen när jag sträcker ut stegen men jag ignorerar det och fortsätter trycka på. Fokus på målet, försök hålla schack på krampkänningarna. Stapla sista stegen in över mållinjen och direkt fram till kant för att stretcha bort vadkrampen.
Men nog fan gjorde jag det! 2.59.43 efter 21 snuviga kilometer i ok tempo samt 9 jävliga kilometer med kramp i stort sett i alla muskler i benen. Och en svensk klassiker!
Jag hade haft tankar på att hänga med Mikael den sista milen igen och hade det inte varit för förkylningen och krampkänningarna så skulle jag nog gjort det, Nu blev det till att vänta på gärdet tills han kom i mål för att fullborda sin klassiker.
Jag är så fantastiskt glad över att få ha genomfört detta året tillsammans med Mikael, det har verkligen varit mycket slit men allting har betalats tillbaka med råge! Nu blir det inte klassikern nästa år utan andra spännande utmaningar väntar. Kungsholmen runt och Varvet är självklara, Jag vill planera in minst ett triathlon och det vore faktiskt roligt att springa Lidingöloppet igen och ge mig själv en ärlig chans. Och något marathon. Vi får se hur det blir!
theartofmadeline
gummygunk
janainaart
snowghoul
prguitarman