[karinsofia]

Best possible way to reclaim this weekend: lovely, lovely Ane Brun with all the best songs + brilliant assistance from Mariam the Believer and Tonbruket. (på/i Kesselhaus in der Kulturbrauerei in Berlin)

[karinsofia]

Dorothy Ashby, jazz harpist. - Yeeessssssir!

[karinsofia]

Har ni sett ljuset ute nu? Oktobersolen. Det är min favorittid på året, och istället för att ligga hemma och vara sjuk skulle jag mycket hellre vara ute och sparka i löv, andas småkylig luft och blunda mot solen, som Sofie och jag gjorde när bilden här ovanför togs, en fin höstdag i Uppsala. Vore jag inte sjuk så skulle jag ju i och för sig bara sitta vid skrivbordet i Prenzlauer Berg och önska samma sak, så det blir en så kallad no-win situation av det här hörni! Men! Jag har en massa bra saker att dela med mig av! Först och främst vill jag tipsa er om Ane Bruns nya album When I'm Free, och särskilt låten 'Black Notebook', som kommer att gå varm hos mig den här hösten. Jättefin är den. Sen några namn från Reeperbahnfestivalen, som jag, Linda och Kristine var på i helgen: The Lytics, Noah Kin, Lonelady, Weval, Coely och Martin Kohlstedt är några av de guldklimpar vi vaskade fram ur festivalens fylliga line-up, och som jag ska fortsätta utforska nu. Jag gillade verkligen Hamburg som stad också - det kommer troligtvis några bilder från när jag och Linda strosade nere i hamnen i söndags och jag lyckligt dog tegeldöden bland de gamla industriella byggnaderna. Om ni vill se lite av hur det såg ut på Reeperbahnfestivalen kan ni göra det i The After Movie (!) här: https://www.youtube.com/watch?v=eqP0NRokbDg.

[karinsofia]

Women in electronic music.

Sådär ja, nu är den här sidan tryggt övervakad av en riktig alfahona: min förmoder, författarinnan Emelie Flygare Carlén. Må hennes starka skrivargener ha en positiv inverkan på denna blogg! Från alfahonor inom den svenska författarkåren på 1800-talet, till alfahonor på den elektroniska musikscenen i Berlin, 2015: Mint är, som namnet hintar om, ett mycket fräscht projekt som främjar kvinnor inom house- och technomusikscenen här i stan, bl.a. genom arrangemang av klubbkvällar med endast kvinnliga DJ:s. I sommar har klubben haft besök av bl.a. Lauren Flax, vars Bunker-mix kan vara bland det bästa jag stött på inom elektronisk dansmusik, och den 10 oktober är det dags för nästa omgång, med bl.a. brittiska Hannah Holland! Utöver att jag verkligen uppskattar det här projektet för dess ställningstagande och lagomt separatistiska anda gillar jag också hur konfrontativ hemsidans förstasida är, och hur personerna bakom lagt fokus på att ge besökaren ansikten och berättelser. Ett utmärkt sätt att upptäcka nya kvinnor inom house och techno - tack för det!

[karinsofia]

Jag har en minnesbild av att stå på röda linjen - förmodligen på väg in till Liljeholmen - en alldeles för tidig, mörkgrå och blöt höstmorgon, som vanligt med hörlurarna i öronen, lyssnande på Timbuktus 'Kapitulera', och hur jag, när jag står där och lyssnar, blir knockad av Susanne Sundførs röst som sjunger refrängerna. När jag letade efter fler låtar med den norska sångerskan då tror jag inte att jag fastnade för något annat, utan fortsatte att lyssna på 'Kapitulera' ofta, men tyckte alltid att den begränsningen kändes rätt trist på en så härligt skriande röst. Tidigare i år släppte Susanne Sundfør sitt första fullängdsalbum Ten Love Songs, som jag gillade skarpt från början, men jag får säga att på senaste tiden har det nästan blivit till ett form av beroende. Åtminstone, eller i synnerhet låten jag lagt upp här, 'Fade Away'. Resultatet av att kombinera ihop den ever-so-imponerande, skriande rösten med dansanta elektroniska beats, snyggt körande och en funky liten basstrip som länkar versraderna, är så bra att jag blir lite matt. Pop, som tar över så pass att man känner att lite av ens egen energi gått åt när låten är slut. Förhoppningsvis ska jag få delta i det här offentliga vårskriket på Gretchen här i Berlin den 2:a november!

[karinsofia]

Glogauer Straße

[karinsofia]

Jag har spenderat den här delvis regniga septemberhelgen med att se två filmer med Scarlett Johansson; den första var ett återbesök till Woody Allens kärleksdrama Match Point, och den andra en ny bekantskap: thrillern/skräckisen Under the Skin av regissören Jonathan Glazer. Scarlett Johansson spelar en förförerska i båda, men under väldigt annorlunda former i den sistnämnda; i Under the Skin är hon en förklädd alien som plockar upp män i en vit skåpbil längs med gatorna i Glasgow. "Vänta nu? Alien? Glasgow?". Jag har sällan så höga förväntningar på sci-fi- eller skräckfilmer (det blir oftast tack-men-nej-tack när någon tipsar mig om sånt) och därför blev jag glatt överraskad över hur snygg, förbryllande och kuslig Under the Skin var. Redan från början började jag fundera över symboliken i vissa delar av handlingen, och tyckte mig kunna utläsa både välbehövlig samhällskritik och, mot slutet, ett brottande med mer livsfilosofiska frågor. Jag höll andan och satt på helspänn vid ett flertal tillfällen, men kanske som mest under scenen i videoklippet här bredvid.

[karinsofia]

Helgoländer Ufer

[karinsofia]

Går det att peta upp det här inlägget, bit för bit och sakta men säkert, och göra så utan att det drar någon uppmärksamhet till att det är första på månader, återigen? Förmodligen inte, eller hur? Hålet är för stort. Folk har längtat. Undrat. Varför hörs inget från vindskuben? Vad gör hon?

Förhoppningsvis kan jag lyfta upp mig själv i nackskinnet och snarast skaka fram allt det saftiga jag bullat upp med under perioden när keine text har producerats av yours truly. Det handlar inte om att det inte finns något att tipsa om; bara från det argentinska skivbolaget Zizek Records (!), ZZK, finns en hel bunt intressanta godingar att pitcha. Min favorit? Chancha via Circuito. Chancha gjorde ett besök hit till Lido i Berlin för drygt en månad sen, vid ett stadium då jag kanske bara hunnit lägga till "Jardines" i Note to self-listan på Spotify, men ännu inte insett dess storhet och börjat lyssna på den dagligen, let alone letat efter spelningar. Surt. Jag tycker “Jardines” är så himla förförande, och melodislingan så fint integrerad med texten (jag ryser av välbehag när melodin går i kadens på ord som “amarillas” t.ex.). Den är magisk i den fuktiga morgonluften när jag står och väntar på bussen på Reichenberger Straße.

[karinsofia]

[karinsofia]

Idag åkte jag hela vägen till slutstationen med min buss, M29:an. Den cruisar både längs Oranienstraße här i Kreuzberg och längs Kurfürstendamm längre västerut, så att komma hela vägen till Roseneck/Grünewald tog sin lilla tid, men jag satt ändock glad i hågen med min ryggsäck i knät på dubbeldäckarens övervåning och plirade ut på allt som passerade. Eftersom Grünewald är både en stadsdel och ett stort skogsområde (utan särskilt mycket skyltning, enligt Slow Travel Berlin) valde jag att göra det lite lätt för mig den här första gången, och bestämde mig för att ta ett varv runt sjön Grünewaldsee, som tillhör den del av naturområdet som ligger närmast civilisationen. Det visade sig vara en utmärkt idé, jag fick både min natur-fix och dessutom se ännu ett slott, Jagdschloss Grünewald, där den soliga gårdsplanen fullkomligt bad om en fikapaus och lässtund! Kan varmt rekommendera alla som residerar i Berlin en tur till den här första av flera sjöar i området, förutom eventuellt hundrädda själar; det fullkomligt kryllade av stora och små lurviga bestar som rosslande förtjust galopperade runt på de sandiga stigarna och jagade varann. Som det även ligger till här inne i stan, så kopplar man inte sin fyrbenta familjemedlem!

[karinsofia]

Sitter här på sängen i min lilla vindskub och dricker te. Varmt vatten med färsk mynta och ingefära i, det vill säga. Tycker att det ser himla trevligt ut med de gröna bladen som flyter i vattnet - varför har jag inte stött på det tidigare? Det är en av flera små trevligheter jag plockat upp i den här stan. Jag läste häromdagen att ingefära tillhör ett gäng råvaror som man gärna får stoppa i sig var dag eftersom det är så nyttigt. Jag hoppas alltså på att det som goes around (i mitt te just nu) comes around (i form av überhälsa framöver). Ja, det vore dålig timing för hälsan att banga ur just nu, för på onsdag, vid lunchtid, anländer några av de bästa godingarna hemifrån, och jag ser myyycket fram emot att få tuta runt ett par dagar med dem! Tisdag och halva onsdag blir kläm-jobbdagar mellan semestrar den här veckan, och enligt väderleksrapporten ska äntligen lite riktig vårvärme komma till Berlin! Jättetaggad är jag! Ledigheten som just passerat blev av lite blandad karaktär - det bästa bestod i utflykten till Potsdam i lördags (bilder) där vi flanerade mellan slott, åt på traditionell tysk restaurang (där vi serverades av en traditionellt högljudd, medelålders servitör) och kikade på finfin arkitektur. Jag blev även smått high on life av att få kliva runt på lite mossa och lyssna på tystnaden utanför storstan en stund. Det är nått jag vill göra när jag gör mitt första hembesök också, i slutet av månaden. Vill bara sitta i solen ute på Gränsta och dricka kaffe, typ. Nåja, allt har sin tid. Nu ska jag kika på ännu ett avsnitt av Orange is the New Black innan första klämdagen tar vid. Tjingeling!

[thefilmstage]

[karinsofia]

Dagarna går fort nu när vardagen börjar ta form här i Berra, och det är inte särskilt ofta jag har energin att komponera blogginlägg, även om jag skulle vilja att posterna dök upp här som tussilago i slutet av april! Mycket energi går åt på jobbet, med många frågor från de nyanställda, samtidigt som man knepar och knåpar med sitt eget så gott det går emellan. Kul är det dock - jag har (trots tröttheten på kvällarna) fått helt ny energi av att flytta hit, och kollegorna kunde verkligen inte vara bättre. På tal om dessa så var vi ett gäng som besökte den lilla, mysiga bion Lichtblick Kino på Kastanienallee förra onsdagen, för att se Roy Anderssons hypade En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Vi snackar alltså originalspråk med tysk textning i det här fallet! Jag blev förvånad över hur mycket jag gillade den. Estetiken med stillastående kameror som iakttar hela rum, det genomgående grå och deppiga + totalt bisarra situationer som i vissa scener ledde till skratt och i andra till obehag och eftertanke spikar verkligen upp Roy Andersson på ett eget hyllplan. Efter att [en viss dam] var klantig nog att missa sin enda chans att gå på Berlinale för några helger sedan (pga bakfylla efter en natt i Neukölln) har [samma dam] känt suget efter att gå på bio och ticka av lite storfilmer från listan. Det känns som ett väldigt bra sätt att utnyttja det ännu-inte-så-våriga vädret här i Berlin, innan värmen tar vid och staden vaknar på riktigt. Funderar därför även på att boka en biljett till Wild med Reese Witherspoon, som går på Kino Central, eller försöka leta på Girlhood, om den fortfarande visas - två filmer som båda rullade på Stockholms filmfestival i höstas.

[karinsofia]

Marie-Elisabeth-Lüders-Haus

[karinsofia]

[Söndag]: Jag gav mig ut på ännu en utforskartur idag, vilken jag hade tänkt inleda med lite handling inför veckan från Kaiser's och LPG, men det projektet fick jag lägga ner. [Bra att veta om Berlin #1: mataffärer, och det mesta annat också för den delen, har STÄNGT på söndagar. Eller åtminstone gravt nedskurna öppettider.] Eftersom vädret var nice knatade jag därför vidare upp mot Kollwitzplatz, som fått något av en idealiseringsstatus hos mig sen besöket i september, då vi satt på en uteservering där sista kvällen bland de fina gamla husen. Tog ett varv, gick vidare och plockade upp en kaffe från ett konditori där killen bakom kassan kallade mig mademoiselle och önskade mig en trevlig dag. Trodde man skulle bli fräulein i det här landet... Hur som helst var det här någonstans det började: en stark känsla av eufori spred sig långsamt genom kroppen. En pirrande och stark glädje. Finns det något bättre än att en solig, nästan vårig söndag, promenera i områden som Prenzlauer Berg och Friedrichshain, se sig omkring, titta på fellow promenerare och dricka en kaffe? Jag susade uppför kullen i Volkspark Friedrichshain (bild), tänkte på allt jag har framför mig, och på hur härlig känslan av att börja på ny kula är.

[karinsofia]

Så sitter jag här då. På sängen i en toppenfin lägenhet med trägolv to- die-for, uppstöttad av en hoprullad filt + kudde, med en varm klump till katt sovandes intill min vänstra arm, och med en banjo(?)-spelande granne på andra sidan väggen. Och stormtrivs alltså! Min tredje dag som på obestämd tid boende i Berlin! Det var helt rätt att kasta sig ut genom den flygplansdörren. Eftersom jag inte börjar jobba förrän på Monntag försöker jag att klämma in så mycket flanerande och utforskande som möjligt dagarna innan dess; igår kikade jag bland annat förbi uppe vid Bernauer Straße - en gata som delades på mitten av muren och som numera kantas av kopparfärgade rör som bildar en genomsynlig mur där den gamla brukade stå. Det såg härligt dramatiskt ut i det grå, blåsiga vädret. Idag, efter att ha varit en första vända till Bürgeramt 3 på Frankfurter Allee, strosade jag ner förbi Rosenthaler Platz och till August Straße, där jag läst att det skulle finnas ett gäng coola gallerier + eventuellt möjlighet till schysst kaffeintag. Det gjorde det också. Jag sögs bland annat in i en fabulös tegelbyggnad och hamnade på CWC Gallery, som just nu sportar utställningen Portraits av Martin Schoeller. Kändisar, från JAY-Z till Meryl Streep och från Usain Bolt till Iggy Pop tittade tillbaka från den vita väggen, alla porträtterade på diverse underfundiga vis, och jag blev kvar så länge att jag aldrig hann med det där kaffeintaget, innan det var dags att återvända till byråkratin på Frankfurter Allee igen.

[karinsofia]

Hjulet

Något som frustrerar mig oerhört, är hur korta mina vardagskvällar är. Oavsett hur lite man har inplanerat så svischar bara de lediga timmarna förbi. Rimligtvis ska väl sömnen, som kommer efter, räknas som ledig tid också, men jag vill vara vaken och därmed aktivt lägga märke till att jag faktiskt är LEDIG. Det är så mycket man vill göra när man är ledig... läsa, träna, träffa kompisar, BLOGGA, glo på favoritprogrammen, sticka på halsduken, laga och äta god mat, lära sig tyska, osv. Men knappt hinner man slå sig ner i soffan innan timmen är 21, och det plötsligt börjar bli dags att krypa till kojs, om man ska kunna gå upp kl 6 morgonen därpå, för att sedan kunna gå lite tidigare från jobbet, för att sedan få vara lite mer LEDIG innan man ska sova och sen upp igen! Hej från hamstern i hjulet. Molly Nilsson – Whiskey Sour