Den 26 juli för 130 år sedan publicerade en polsk-judisk ögonläkare boken Unua Libro, och lade därmed grunden för sin vision om ett språk som skulle förena mänskligheten. Ett ambitiöst mål, som aldrig förverkligades. Trots det kom han faktiskt förvånansvärt nära, och än idag kvarstår en liten dedikerad grupp, spridd över hela världen, som håller fast vid denna dröm.
När det kommer upp i en konversation att jag talar esperanto får jag alltid en av tre reaktioner. Antingen nickar man artigt mot mig och säger: ”Åh, spanska, fantastiskt!”. Eller så backar personen långsamt tillbaka, rädd att jag är på väg att försöka konvertera hen till något slags kommunistisk språksekt. Men allra oftast, särskilt bland unga människor, har de ingen aning om vad det är för något. Jag kan inte klandra folk för någon av reaktionerna, som är helt naturliga med tanke på den obskyra status esperanto har idag. Ändå är den mytomspunna bild som förmedlas ofta orättvis. För den som är intresserad kommer här berättelsen om det internationella planspråket esperanto – av en som faktiskt talar det.
Esperanto är ett konstgjort språk som har som syfte att vara ”ett neutralt språk som ska hjälpa till att bryta ner barriärer mellan folken”. Det är designat för att vara så lättlärt som möjligt, genom exempelvis avsaknaden av oregelbundna verb, genus och annat krångligt som finns i de naturliga språken. En studie av franska elever visade att det tog dem 150 timmar att lära sig språket, jämfört med 2000 timmar för att komma upp i samma nivå av tyska, 1500 timmar för engelska och 1000 för spanska. Själva namnet kommer från ordet esperi, ”att hoppas”, och suffixet -anto, vilket bildar esperanto, alltså ”en som hoppas”.
Mannen som uppfann språket hette Ludwig Lazarus Zamenhof (även känd under aliaset Doktoro Esperanto, en doktor som hoppas) och växte upp i staden Białystok i Polen där det bodde ryssar, polacker, tyskar och jiddischtalande judar. Som han såg det var kommunikationsbarriärer en ständig orsak till missförstånd och konflikter mellan befolkningsgrupperna. Ett gemensamt, neutralt språk kunde bli lösningen på motsättningarna mellan de etniska och språkliga fraktionerna. Efter sin debut 1887 fick språket stor uppmärksamhet och spreds över hela världen, även i Sverige där den första esperantoföreningen bildades 1891 i Uppsala. Under mellankrigstiden var esperanto fortfarande på god väg att bli ett universellt språk, och nära att bli utsett till det officiella språket för Nationernas förbund, föregångaren till dagens FN. Man måste komma ihåg att dess framgångar skedde i en tid då engelskan ännu inte hade den unika status den har idag. Det var en tid där man trodde på att storslagna mänskliga projekt kunde förbättra världen.
Efter andra världskriget hade esperanto dock tappat mycket av sitt momentum. Rörelsen återhämtade sig aldrig riktigt från inskränkningarna, förföljelsen och utrensningarna i dåtidens diktaturer som var mycket misstänksamma gentemot idén om ett gränsöverskridande språk. I dessa länder var det inte lätt att vara världsmedborgare. Hitler kallade språket för ett judiskt konspirationsspråk, Stalin kallade det för ett spionspråk. Många esperantister förlorade livet i förintelsen och gulaglägrena, däribland Zamenhofs egen familj. Med två världskrig i bakgrunden framstod esperantisternas visioner även som alltmer orealistiska och utopiska. I den nya världen med USA som den dominerande supermakten kom istället engelskan att fylla rollen som lingua franca.
Trots det lever esperanto fortfarande idag, och talas i över hundra länder av uppskattningsvis 1.6 miljoner människor. Jag har själv använt det för att prata med människor från Polen, Österrike, Nepal, Japan och Sydamerika, både på nätet och i verkliga livet. I många fall kunde dessa personer ingen engelska och esperanto var vårt enda sätt att kommunicera. Språket har en rik litteratur, med över 25.000 böcker i omlopp. Litterära klassiker såsom Kafkas, Goethes, Dantes och Astrid Lindgrens verk finns översatta, för att inte nämna böcker ursprungligen skrivna på esperanto som exempelvis Bill Aulds nobelprisnominerade La Infana Raso. Och intresset för språket verkar ha fått ett uppsving framförallt på internet, där språkappen Duolingo nyligen firade en miljoner esperantostuderande. Det finns webbradio (jag kan rekommendera påvens Radio Vatikana), hemsidor och diskussionsforum. Genom åren har esperanto haft ett antal rivaler såsom Volapük, Lojban och Ido – men esperanto är det enda internationella planspråk du har hört talas om. Det måste ändå ses som en succé, även om det inte blev det universella andraspråket Zamenhof hoppades det skulle bli.
Men varför blev esperanto trots sin lämplighet, enkelhet och internationella infrastruktur inte allas vårt världsspråk idag? Faktum är att det har haft 130 år på sig. Människor lär sig främmande språk för att få tillgång till en bred kultur, ett folk eller ett land. Världsspråket engelska har inte nått sin status på grund av dess språkliga lämplighet utan genom sin politiska, kulturella och ekonomiska relevans. På dessa punkter har esperanto svårt att leverera. Chansen att språket får något nytt stort genombrott är väldigt liten. Men en sak är säker: esperantisterna fortsätter hoppas.
Tidigare publicerad i språklärarnas tidning Lingua 4/2017, s. 53-54.
Bild: Ziko van Dijk – CC BY-SA 3.0
tangentwithtanner
gummygunk
andulkaphoto
romaincrisis
origamiaround
s-u-f-j-a-n-s-t-e-v-e-n-s
