Det märkligaste av allt är ändå den roll eller icke-roll som skolan/undervisning spelar eller inte spelar. Allt människor hade behövt lära sig i skolan som de inte lärt sig och i bästa fall lär de sig på egen hand efteråt, i värsta fall lär de sig inte alls och lever därför fattigare liv. Fattigare liv i olika avseenden. Det som är kärnan i all liv, det som kännetecknar all liv: är att det sker en utveckling och den utvecklingen är en kunskapsprocess, det är per definition att lära sig nya saker hela tiden, om sig själv, om omvärlden, om blomman, om trädet, om språket, om vad man vill. För på rent neurologisk nivå sker det processer i ens hjärna som är belönande när man lär sig. (Samma processer sker kanske i hjärnan när man får 230 likes på instagram och därför tar människor den genvägen istället). Och sen för alla de av oss som har vår historia på andra platser, i andra länder - hur skulle skolan någonsin vara till för oss? Hur skulle vi ha tid nog att besvara alla våra frågor? Alltså det är en knasig ekvation på alla sätt och vis, så på så vis har jag förståelse för de unga förlorade generationerna. För jag har gått den vägen - den i efterhand skapar mina svar och kunskaps-vägen och jag vet hur svår den är. Nästan krossande svår - för man gör något man enligt samhället inte bör. Men samtidigt vet jag också hur belönande den är. Jag vet också att själen är värd alla ansträngningar, det att hålla den vid liv och att nära den, på riktigt nära den, på riktigt nära sitt intellekt, sitt hjärta, sin själ, är det som gör livet värt att levas. Att kunna känna: idag gjorde jag bättre ifrån mig, se idag skrev jag en bättre mening, idag tänkte jag en djupare tanke, allt detta sammantaget gör en till en mänskligare människa. Att kunna njuta av den fulla vidden av ens mänsklighet är på riktigt det vackraste som finns. Men när ens mänskliga förmågor har dött så spelar det ingen roll vem man har omkring sig, eller vilket torn man än befinner sig i. Ingenting spelar någon roll: för att något inom dig har dött. Så enkelt är det.
