Ledmotiv

Pretentiöst kulturöversitteri med Simon & Christoffer.. var _gaq = _gaq || []; _gaq.push(['_setAccount', 'UA-26985169-1']); _gaq.push(['_trackPageview']); (function() { var ga = document.createElement('script'); ga.type = 'text/javascript'; ga.async = true; ga.src = ('https:' == document.location.protocol ? 'https://ssl' : 'http://www') + '.google-analytics.com/ga.js'; var s = document.getElementsByTagName('script')[0]; s.parentNode.insertBefore(ga, s); })();

[ledmotiv]

Med risk för att vara sist på bollen, något för Shout Out Louds-älskare. Det handlar om Esther the band och mycket riktigt Shout Out Louds syntare Bebban Stenborgs nysläppta singel/musikvideo "To let go". Uppenbart är det att en hel del dna från nyss nämna band har följt med, och Det återstår att se hur resten av skivan låter eller om det bara är Bebbans förtjänst att det låter så bra.

[ledmotiv]

Den stora indiedöden

Om ni, som mig, är en daglig besökare av den utsökta dagstidningen The Guardian vet ni att indie-rocken har dött - till och med i indie-rockens hemland Storbritannien. Det har publicerats otaliga artiklar om hur gitarrbaserad musik inte finns representerad över huvud taget på de anglosaxiska topp 40-listorna och hur bara ett fåtal album från Pitchforks årsbästalista 2011 har sålt fler än ynka 100 000 exemplar.

"Take Me Out". Megahit - men så gammal att den hann uppträdas med på Sen kväll med Luuk.

All musik som säljer är, enligt Guardian-skribenterna, dancemusik och genomkommersiell listpop proddad av RedOne och Max Martin. Well, vi kan bara be om ursäkt å Sveriges vägnar till Englands alla stuprörsjeansare och fetglajjshipsters. Förlåt. Annat var det för bara fem år sedan då indie-rocken var så stor att Franz Ferdinand, Klaxons, Kaiser Chiefs, Arctic Monkeys, The Kooks, The Killers, Kings of Leon och Bloc Party kunde bajsa i en hink, spela in skiten och fortfarande få en listetta.

"Weights & Measures". Släpptes 2011 - och floppade.

Indiedöden är en bra sak i den meningen att världen nu slipper Razorlight - det värsta bandet genom tiderna. Men det är framförallt en dålig sak i den meningen att alla de ovan nämnda banden var/är VÄLDIGT BRA och att nya band som låter lite som dem nu floppar på rad, en efter en, likt laxar vid slaktavdelningen på en norsk fiskfabrik. Ett av dessa band är Citizens!, ett nybakat brittiskt band som har en finfin debutsingel men som förmodligen inte kommer att komma i närheten av topplistan, trots att den hade varit en given hit år 2007.

Jag menar inte att indie-rock inte längre existerar och produceras, det gör den. Det är bara det att skivpubliken har gått vidare till annat, och faktumet att dessa grabbar inte ens är signade i England utan i Frankrike är väl ett bevis på att skivbolagen har gett upp totalt. Musik går i cykler och allt kan inte vara inne hela tiden, men visst gör det ont att veta att Citizens! har en rejäl uppförsbacke. De är ju så bra.

/Chrille

[ledmotiv]

Varför Amanda Mair kan vara min favoritperson genom tiderna

Ponera att jag skulle göra en lista över de bästa låtarna som någonsin har gjorts. Det skulle förmodligen vara omöjligt eftersom jag nog, trots ett enormt och livslångt musikintresse, inte har hört en bråkdel av alla låtar som har gjorts. (Att lyssna på alla låtar på Spotify tar, exempelvis, hundratals år enligt företaget självt.) Men ponera som sagt att jag skulle försöka. I så fall skulle den listan kanske se ut lite såhär:

1. Pet Shop Boys - "Being Boring"

2. Tears For Fears - "Everybody Wants To Rule The World" (eller, om ni vill, Jonathan Johanssons lysande svensktolkning.)

3. Abba - "When All Is Said And Done"

Tre väldigt bra låtar, inte sant? "Being Boring" är utan tvekan min favoritlåt genom tiderna. De andra två är definitivt tre av de 500 finaste musikstyckena som någonsin har skrivits. Med denna unika insyn i min musiksmak i åtanke, föreställ er nu min chockerande min när jag tittade in Amanda Mairs första musikvideo tidigare i dag.

Amanda Mair med en "Being Boring"-skylt. Lysande.

Amanda Mair med en "Everybody Wants To Rule The World"-skylt. Lysande.

Amanda Mair med en "When All Is Said And Done"-skylt. Lysande.

Med andra ord - hon kunde lika gärna ha haft en skylt där det stod någonting i stil med "Jag Vill Att Christoffer Åhlund Ska Köpa Mina Plattor, Komma Till Mina Konserter, Älska Mig Innerligt Och Kyssa Mina Fötter" (Christoffer Åhlund är undertecknads namn, för er som inte visste det).

Här är hela videon förresten.

"Lysande" osv osv.

Det var ett satans gnällande om den där Amanda, kanske ni tänker. Ja, det har ni nog helt rätt i, jag börjar nog bli lite tjatig, men det är som det är. Det svenska popåret 2012 tillhör Amanda. Deal with it.

Min favoritdel i videon är, förutom all "titlar av mästerliga poplåtar"-dropping, denna. (Det är skitkul om ni har hela "Kate Bush"-historien förklarad för er i mitt förra Amanda Mair-inlägg som jag länkar till i ovande stycke.)

Detta, mina damer och herrar, är varför Amanda Mair kan vara min favoritperson genom tiderna.

Amanda Mairs debutalbum släpps om några veckor. Det kommer att bli en popexplosion av enorma proportioner. Jag har inte känt mig så spänd på en svensk popskiva sedan Robyns "Body Talk"-serie för två år sedan.

(För övrigt, jag har funderat lite på faktumet att hon älskar Spice Girls. Kan det bero på hennes ålder? Hon är bara 16 år. Det innebär att hon ju måste titta på Spice Girls och all tuggummipop som tillverkades under 90-talets andra hälft lite som sena 80-talister (som mig själv) tittar på pop som gjordes under 80-talets andra hälft. Spice Girls har blivit retro. Och coola. Typ, på riktigt.)

/Chrille

[ledmotiv]

Indievärlden verkar redan ha vänt ryggen åt Lana Del Rey (på de mest löjliga grunder, bör tilläggas) men när albumet släpptes igår var jag fortfarande supersugen på den amerikanska singer/songwritern. "Born To Die" kommer utan tvekan att vara i topp när jag listar mina favoritskivor från 2012. Faktum är att den nog hade toppat min 2011-lista. Det finns inte en dålig låt. Tjejen är fantastisk. Mina favoriter hittills är jazzrökiga "Million Dollar Man", hiphop-barnramsan "National Anthem" och Marina & The Diamonds-doftande "This Is What Makes Us Girls". Men resten av låtarna är också lysande. Förresten. Jag hatar personer som hatar Lana Del Rey. Inte för att det per se är fel att hata Lana Del Rey, utan för att alla gör det av så korkade anledningar. "Indielogik" kan ibland vara ytterst ologisk. Om alla bara kunde ge fan i "autentiskt vs. artificiellt"-diskussioner, DYI-mentaliteter, "sell out"-konspirationsteorier och topplisteförakt skulle världen vara en bättre plats. Det är inte värdigt intelligenta musiklyssnare. När ska musik få handla om, eh, musik? /Chrille

[ledmotiv]

Sad day for puppets, Sveriges enda shoegazeband av värde släppte en b-sides/rarities-ep(länk) nu i höstas. Kanske inte något egentligt nysläpp, men som ett rätt inbitet SDfP-fan tar jag varenda chans att tipsa allmänheten om detta fantastiska band. Detta är en musikalisk orgasm i gitarr och melodi, för att vara kortfattad. Min favoritsång av detta band? Alla. Jepp. Så bra är dom.

Men jag länkar väl lite fler guldklimpar för den som tvivlar på mig:

[ledmotiv]

VIDAR - Ships from Mr Tim on Vimeo.

Inget ont om elektroniskt, välproducerat och komplicerad musik. Det är om inte annat ganska passande att i vårt allt mer teknologiskt beroende samhälle skapar musik på detta sätt. Tunga ljudbilder och elektroniska instrument har skapat en ordentlig bit av världens bästa musik, hela genrér existerar helt och hållet utanför den fysiska världen. Men det kan också vara viktigt att komma ihåg detta inte är något krav. Det fantastiska med musik är att du klarar dig med en eller i detta fall tre utomjordiskt vackra stämmor. Avskalat, finstämt och fyllt med potential är trion Vidars acapella-sång "Ships", som går att hitta på deras senaste ep, Yet. Även om den här bloggen redan börjat lida av "Det här är så jävla bra"-inflation, så är detta den mest befogade hittills.

 Avskalat och mjukt, "Ships" seglar in i dina öron och så parkerar den där.

[ledmotiv]

Jag vet inte mycket om King Charles. Han ser ut lite som Mozart och låter lite som frukostshake med ingredienser som Mika, Lily Allen, Patrick Wolf och valfri barnvisa. Därför är han också väldigt bra.

Ni hittar hans första singel "Bam Bam" på Spotify. Den är helpsykotisk men också väldigt bra. "Mississippi Isabel" lär dyka upp snart.

[ledmotiv]

Varning, Pojkpop!

Ylva Bulldozer.

Ylva.

Bulldozer.

Smaka på det namnet. Enligt min mening ett helt fantastiskt bandnamn. Får du en länk till ett band med ett sådant namn blir du först lite försiktig? Vad kan detta vara? Är det kanske Bajspunk på dalamål? Det kan var absolut vad som helst.

Du sänker volymen litegrann för att vara på den säkra sidan, och klickar på länken. Du sätter trots allt kaffet i halsen(av lycka) då det är Simon Norrsvedens späda röst som slår dina trumhinnor, och nu börjar hjärnan jobba på högvarv. Vad är det här egentligen? Och vad sjunger han om?

Men viktigast av allt. Vem har klippt(?) Simon Norrsvedens stackars, stackars frisyr?

Nej förresten det där tar jag tillbaka. Det där är ju mode. Jag är socialkonservativ. Tokigheter.

Det här är i alla fall Simon Norrsvedens bandprojekt, vid sidan av solokarriären, och vad han sjunger om, det vet nog bara Jocke Berg. Den andra skivan "Hellre feber än Antarktis" kom i slutet av förra månaden, och även om jag inte hunnit lyssna in mig nog för att ha en ordentlig åsikt, så låter det som en solid skiva. Men det är trots allt denna singel, John Wayne Gacy (Fast tjej) som är intressant, för det här är riktigt bra. Så bra att jag till och med skulle säga att det kanske är en av de bästa svenskspråkiga popsångerna i år. Och det är inte så lite i ett så starkt Musikår som 2011.  

Simon Norrsveden har länge legat i min ögonvrå som en ung artist med otroligt mycket potential, och det här lovar om att något mer, större och bättre är påväg. Kortfattat så kan man säga att herr Norrsveden börjat omge sig med duktiga musiker, slänga in lite sjysta gitarrsolon och börja vandra mot lite mer mentalt utmanande texter, något som Ledmotivbloggen gillar, gillar, gillar!

Det kommer att bli en lång väntan till i februari då resten av skivan kommer.

[ledmotiv]

Ett litet sällskap Zombier.

Det här är förresten sjukt "Inte säkert för jobbet" Att släppa en musikvideo med zombier på Halloween, det är ju kanske inte det mest nyskapande man kan hitta på. Eller att skriva en sång om fyllesex nr #14320. Men skapar du en supertrallig Electropopdänga och lägger det ihop med snuskigt, smutsigt  och naket zombiesex, så har du guld. Rent guld. Och lite samhällskritik. Erik Nordström och Mats Norman a.k.a Lilla Sällskapets "Morgonen Efter" är det guldet. Det här har så otroligt stor potential att slå i musiksverige, och jag hoppas verkligen det. Musik som provocerar, och gör det snyggt, förtjänar all publicitet den kan få. Och Lilla sällskapet är ju inte direkt främmande inför att ta ut svängarna. I våras släpptes musikvideon till singeln "Genova", som även den till tonerna av grym 80-talselektro får gotta oss åt 4 minuter "självnjutning". Genialt, även om det bara är att konstatera att kombinationen långkalsonger och masturbering, det är ganska ohett, hur du än ser på det. Det här är också "Inte säkert för jobbet", fast mycket mer. Ja, det här gör mig så jävla glad att se och lyssna på. De svenska texterna och Erik Nordströms sköna stämma sitter så bra, 80-talet känns så nära, och vem känner inte igen sig i den där episka zombiefyllan, där rationell tanke och social intelligens får ge vika för lite smutsigt, animaliskt sex.

[ledmotiv]

Stackars Jens

Historieberättande i popmusik är en konst som bemästras av få, men en som aldrig gör en besviken är svenska singer/songwriter-kungen Jens Lekman. På ett spår från hans nya EP, som ni kan lyssna på i studioversion här, sjunger han den egenupplevda historien om när han förföljde Kirsten Dunst. I en intervju nämnde hon att hon är ett fan av nämnda Jens, så när hon var på besök i Göteborg bestämde sig Lekman för att minsann introducera sig själv för världsstjärnan. Han fick reda på vilken klubb hon skulle till, men när han kom dit var hon inte där. Det var tydligen en stor kö och de ville inte låta Dunst komma in för att "in Gothenburg we don't have VIP lines". Lyssna på låten om ni vill höra om Jens fick träffa henne eller inte! Låt oss säga såhär: han tog sig senare, väldigt full, till hennes hotell. Förutom att det är en väldigt bra historia är "Waiting For Kirsten" också en av årets bästa poplåtar. Vilken melodi!

[ledmotiv]

Lite naket för en tisdagskväll

För att hålla oss till pop på svenska, blev jag aningen otillfredsställd med Jonathan Johanssons nya singel "Stockholm". En som dock har svårt att göra mig besviken är Monty, vars nya dunderbombastiska "Dina armar" är en av de bästa popsläppen på modersmålet i år. Visst, den är ingen "En till himmel", men ärligt talat, vad är? Det måste vara en av de 500 bästa låtarna som har skrivits genom tiderna. Både Jonathan Johansson och Monty har förresten släppt fullängdare nu i oktober. Jag återkommer om jag hittar något intressant på respektive skiva, då jag ännu inte har hunnit lyssna in mig. Det kan ni göra redan nu på denna Spotify-länk eller denna.

[ledmotiv]

Sveriges bästa popduo sedan Svenne & Lotta

I går proklamerade jag att Sveriges mest spännande popstjärna hette Amanda Meir. Well, det är om man inte räknar Icona Pop. En svensk popduo som är SÅ OTROLIGT BRA att jag ibland undrar om en popprofessor någonstans har gjutit ett band just för mig. Icona Pop, som består av Caroline Hjelt och Aino Jawo, gör alla rätt. Deras oansträngda coolhet, popkänsla för melodier, elektroniska produktioner utan för att hamna för långt ut i vänsterfilen. De gör inga fel någonstans. Första singeln "Manners" släpptes tidigare i år och, om inte några oerhört spektakulära släpp väntar innan årets slut, kommer att hamna i min slutgiltiga topp 5 för året. Det är en fräck jävla knytnäves-poplåt med en skrikig "MANNERS! TAKE A SECOND LOOK AND YOU'LL SEE! THERE IS NOONE LIKE ME!"-refräng, följt av en klockrent tonårig "barabapah"-del och synthdrivna verser.

Vilken. Satans. Superlåt. Tjejerna har under sommaren sajnats till jätten Mercury, och kommer förhoppningsvis med ett album snart. Kreddiga The Guardian, NME och Rolling Stone har redan haglat lovord över tjejerna. Tidigare i oktober släppte Icona Pop sin första EP vid namn "Nights Like This". Ni borde lyssna på den i Spotify eftersom det inte finns en enda dålig låt. I synnerhet "Lovers To Friends" som är en ljuvlig sommarkaramell ni kan lysa upp hösten med. Kolla också in b-sidan till "Manners" när ni redan är där. "Top Rated" heter den och är väldigt bra. Eller så kan ni titta på tjejernas Tarantino-inspirerade musikvideo till "Nights Like This" här och nu:

"10 av 10 möjliga." /Världen

[ledmotiv]

Spänn fast säkerhetsbältena - här har ni en blivande superindiestjärna

Sveriges mest spännande popstjärna heter Amanda Mair. Hon är en jänta från någon ö utanför Stockholm och hon är bara 17 bast. Men hon är obeskrivligt bra för sin ålder. Mair upptäcktes av Johan Angegård från Club 8, och The Mary Onettes-medlemmen Philip Ekström har producerat singeln "Doubt", som poppade upp på Spotify för några dagar sedan. Den får mig att bli hungrig på mer på ett sätt som jag inte känt sedan jag för första gången hörde "Litttle Bit" med Lykke Li år 2007. Amanda Mair "Doubt" by Labrador Records Skivbolaget Labrador beskriver henne som "what a young, Swedish Dusty Springfield produced by Kate Bush might have sounded like if she arrived today". Det är väldigt stora - och lovande ord - då Springfield och Bush är två av världens bästa popstjärnor någonsin. Amanda själv har dock inte ens hört Kate Bush, som hon berättade för Popjustice i en "fem anledningar att jag är fantastisk"-lista. Hon skriver också att hon "inte är nog gammal att dricka alkohol i Sverige. Jag tar bara crack". Lysande. Andra "intressanta" faktan om fröken Meir är att hon ville bli en Spice Girl och att hon hatar pannkakor. Fullängdaren kommer i vinter. Förutom (den potentiella) megahiten "Doubt" släppte hon även en lysande singel vid namn "House" i juni i år. Båda finns att lyssna på i Spotify. Amanda Mair - House by The Line Of Best Fit

[ledmotiv]

Jag ger den här musikvideon tio av tio möjliga

Make Out är det nya projektet från Junior, den tidigare medlemmen i den lysande hip-popgruppen Junior Senior. Deras första singel finns på Spotify. "You Can't Be Friends With Everyone", den andra singeln, lär dyka upp inom en snar framtid. Om du inte orkar vänta finns den att ladda ner gratis på bandets SoundCloud.

[ledmotiv]

Om och om och om igen

I afton satte jag på en låt som heter "Is This Power", av Stockholms-DJ:n The Field. Den är nästan nio minuter lång. Vanligtvis tycker jag inte att en låt behöver vara längre än 3:30. Jag är, exempelvis, ett stort fan av radio edits. (Undantag tillhör enorma åttaminutersremixer och "Stairway To Heaven", förstås.) Det bästa rådet en producent kan få är att kapa av allt överflödigt och alla delar som inte är hundra procent bra. Annars slösar de bara min tid. Landar man inte på någonting i alla fall under fem minuter bör man alltid döda sina älsklingar. Men det fanns någonting hos "Is This Power" som gjorde att jag inte kunde stänga av den, vilket är konstigt eftersom den bryter mot tre ytterligare låtregler som jag har satt upp. 1) Du skall icke vara monoton och upprepande. 2) Du skall hava en sångare. 3) Du skall icke vara tråkig. Det här, mina damer och herrar, är årets mest monotona, minimalistiska och upprepande instrumentala tråklåt. Fortfarande gillar jag den. Kanske till och med älskar. Det finns någonting hypnotiskt med den som jag inte kan låta bli. Som en tårtbit som väntar i ditt kylskåp. Du vet att den finns där, du vill inte äta den eftersom det är en tårtbit, men ändå går du ditt och slafsar i dig eländet efter en halvtimme av totalt psykbryt.

Det som är coolt med "Is This Power" är att den inte ens FÖRSÖKER att vara en låt. Hela grejen går ut på att loopa samma slinga om och om och om och om igen. Men det flyter på bra, hela tiden. Sist jag hörde en låt som - trots sin längd - flyter på så bra är Battles "Atlas". Du kan äta tårtbiten på Spotify. Om du inte är Premium-medlem kan du lyssna på den fem gånger. Det blir cirka 40 minuter musik. 40 minuter du aldrig får tillbaka, och kom ihåg, det finns inte ens en låttext du kan försöka att lära dig. Men, som pappa alltid säger, gratis är alltid gott.