Discoholic đȘ©
I'd rather be in outer space đž
izzy's playlists!
tannertan36
⣠Chile in a Photography âŁ
todays bird
No title available
Product Placement
#extradirty
Claire Keane
No title available
ellievsbear
almost home
d e v o n
Love Begins
@theartofmadeline
Xuebing Du
let's talk about Bridgerton tea, my ask is open
occasionally subtle
Not today Justin
seen from United States
seen from T1
seen from Malaysia
seen from United Kingdom
seen from Malaysia
seen from Mexico
seen from United States
seen from Germany
seen from Malaysia
seen from Dominican Republic
seen from Malaysia
seen from Germany
seen from Austria
seen from United States
seen from United Kingdom
seen from United States
seen from United Kingdom
seen from Taiwan
seen from United Kingdom
seen from South Korea
@maximerat-blog
Dagen efter
Dagen efter juldagen och dagen efter nyÄrsafton. Jag tror jag börjar se ett mönster. Mat + Erik + Maxime = Garanterad bakfylla. Emma vill att vi ska vara bakis jÀmt, fick plötsligt kÀnslan av att vi typ Àr det?!
2011, romansammanfattningen
à ret som började med att vara pÄ vÀg nÄgonstans. Mot nÄgonting bÀttre, nÄgonting tryggt, nÄgonting dÀr jag skulle behandla mig sjÀlv sÄ vÀl. Det var lÄngkalsonger, byxor, tÀckbyxor, dunjacka, mössa, dubbla vantar och tjocksockar i skorna varje dag dÄ jag filmade utomhus. Drog omkring med en vÀska över axeln innehÄllandes stativ och kamera, ett tungt bagage. NÀr man tog av sig vantarna för att stÀlla om vitbalansen inför byte av scen kunde fingrarna ha trillat av, men det gjorde dom ju inte. Ibland var jag arg, ibland ledsen, oftare glad och... pÄ vÀg. NÀr tv-kursen var över sÄ lÀmnade jag tillbaka den tunga vÀskan. Blev lÀtt. Det onda gjorde inte lÀngre ont. Och shrinkot sa: "Du kÀnns sÄ mycket tryggare nu, Maxime. Som att du inte bara handlar, utan faktiskt tÀnker igenom dina beslut. Som att du trivs mer med dig sjÀlv."
PÄnyttfödd flyttade jag till Sundsvall, med helgbas i UmeÄ. Jag fick jobba pÄ den finaste av arbetsplatser - Sveriges Radio. P4 VÀsternorrland med alla anstÀllda fick mig att kÀnna mig sÄ hemma pÄ jobbet att jag nÀstan bodde dÀr. Jobbade jÀmt och Àlskade det, tills det blev lite onyttigt. Det var jag och Johannes och vi fick förtroende att ha ett helt eget program. SÄ stort! Jag trÀffade politiker, seglare, brandmÀn, poliser, sjuksköterskor, bilsamlare, jordgubbsförsÀljande ungdomar och the list goes on. Sex mÄnader som berikade mitt liv pÄ sÄ mÄnga plan. Och jag tÀnkte nog inte sÄ dÄ, men jag Àr liksom helt TACKSAM för de mÄnaderna. Genuint jÀvla tacksam. Och Erik sa: "Du Äkte till Sundsvall och hittade dig sjÀlv."
Till New York Äkte jag med min bÀstis Ronja som jag fick ynnesten att umgÄs med hela sju dagar i rad. Varje mÄltid var den godaste nÄgonsin, vi skrattade tills magen vÀrkte, takfesterna var storstadsdrömmen och pengarna flög ivÀg. Enkelt liv var enkelt.
Till Berlin Äkte jag med en hel drös ÀlskvÀrda personer som jag inte hade trÀffat pÄ hela sommaren. Livet var bokstavligen en fest, och jag hade semester och var sÄ lycklig att det nÀstan var jobbigt. SÄ dÀr sÄ att man vill riva upp huden för att man inte vet vad man ska göra av sig sjÀlv. Det fanns inga krav och bara kul. En av dagarna var nog min bÀsta pÄ hela Äret, och jag insÄg det lyckligtvis redan dÀr och dÄ. Jag sa: "AlltsÄ... den hÀr dagen?! Det finns absolut INGENTING som Àr fel i mitt liv just idag".
Till UmeÄ Äkte jag och jobbade pÄ bÄde Sveriges Radio och trygga gamla Rex. Var dÀr sÄ pass lÀnge att jag hann se fÀrdigt True Blood och umgÄs med de som hade saknats mig. Jag unnade mig ocksÄ kravlösa helger i Stockholm, dÀr man fick fika och festa bÀst man ville. Och framförallt hÀnga med de som hade saknats mig dÀr. Ingen visste riktigt var jag bodde och jag kÀnde mig nöjd och mystisk.
Sedan bar det ivÀg pÄ Àventyr. Till Jordanien! Av alla stÀllen. PÄ grund av en pÄkörd Àlg kom jag ivÀg en dag tidigare Àn Manne. Vi började med vÀrldens bÀsta semestervecka i Beirut dÀr vi fick simma i havet, Àta falafel och dricka öl. Sen kom pissjobbig febersjukdom, glÀdje över att hitta lÀgenhet, kulturchockar, kulturkrockar, monsterfestfylla, nya vÀnner, ny mat, öken och hav, Palestina, religionsnyfikenhet, 500 avsnitt serier och en början pÄ ett helt nytt sprÄk. Jag lÀrde mig sÄ sjukt mycket, kÀnde mig typ visare?!, hade skitkul, lÀngtade inte hem och blev fint nog Àn bÀttre vÀn med Manne, som man ju blir nÀr man delar lÀgga och liv. Men pÄ arabiskakursens första dag ringde min pappas lÀkare. Den var den 8 november kl. 15.05 och överlÀkaren sa: "Vi har fÄtt tillbaka testresultaten. Peter har cancer. En cancer som inte direkt gÄr att bota".
Och dÀr fattade jag ett beslut om att lÄta hösten i Mellanöstern fortsÀtta. Jag blundade och sa: "Pappa, det Àr ju inte som att du ska dö. Du fÄr inte dö, det fattar du vÀl? Dom ska ge dig cellgifter och du fÄr fan kÀmpa. Jag kommer hem om en och en halv mÄnad, det Àr ju ingen tid."
Fredagen den 16 december pratade jag med sjukhuset och de rÄdde mig att komma hem med första bÀsta plan. Allt hade plötsligt gÄtt sÄ fort. Jag köpte en ny flygbiljett för att ta mig hem ett dygn innan vad det var tÀnkt. PÄ söndagen kom jag efter en natts flygning till UmeÄ och sjukhuset. Jag tog hissen upp till vÄning sex pÄ avdelning E och visades in i ett rum dÀr pappa satt med ryggen vÀnd mot mig. Pappas medvetande var nÄgon annanstans. Han tittade ner i golvet, jag satte mig bredvid och tittade pÄ honom. I slutet av september sa vi adjö innan min resa. Det var pÄ pappas parkering. Han var frisk och stark (trodde vi) och skulle till Italien. Han kramade mig hÄrt, sa "Jag Àlskar dig hjÀrtat". Jag sa, som alltid nÀr jag inte ska trÀffa folk pÄ lÀnge, "dö inte". Nu kunde han inte lÀngre krama mig hÄrt, för han var döende. Jag skulle inte riktigt lÀmna sjukhuset förrÀn min pappa gick bort kl. 02.55 den 21 december, pÄ Ärets mörkaste dag.
Jag satt vid sÀngkanten och höll om pappa som lutade huvudet mot ett bord för att ha lÀttare att andas. Han var förvirrad. Han hade Ängest. Han var sÄ stark, men sÄg sÄ svag och rÀdd ut. Jag Àr hÀr nu pappa, jag Àr hÀr nu. Sluta vara förvirrad, för jag vill prata med dig. Jag tryckte ner honom i sÀngen nÀr han ryckte ut syrgasen och tvÀrstÀllde sig upp och sa "Nu Äker vi hem, fattar ni det, nu Äker vi hem!". Nej pappa, vi kan inte Äka hem. Du har inget nÀringsdropp dÀr, inget syre och ingen kateter. Min lillebror tvingade i pappa hans tabletter fast pappa skrek att han inte ville ha dom, och jag var tvungen att gÄ ut för att sjunka ihop pÄ korridorsgolvet och grÄta tills ögonen blev röda. För inne hos pappa ville jag inte grÄta. Jag ville inte göra honom rÀdd, jag ville bara hÄlla honom i min famn och sÀga att allt kommer att ordna sig. Och mamma sa: "Pappa kommer att gÄ bort i natt. Jag ser det pÄ honom, han Àr vit kring nÀsan."
De sista timmarna slĂ€ppte jag aldrig pappas hand. Han andades sĂ„ tungt och jag berĂ€ttade om Jordanien, pratade arabiska, berĂ€ttade om vad jag har tĂ€nkt om min framtid, om mina barn som kommer att Ă€rva sĂ„ fina egenskaper av sin morfar. Det snöade stilla utanför och jag sjöng vyssan lull i alla verser och talade om för pappa att han inte skulle vara rĂ€dd. Jag berĂ€ttade hur mycket jag Ă€lskade honom, och om vilken bĂ€stpappa han Ă€r. NĂ€r jag inte orkade tĂ€nka eller egentligen prata sĂ„ lĂ€ste jag högt ur "HundraĂ„ringen som klev ut genom fönstret och försvann". Jag var sĂ„ imponerad över hur stark han hade varit under sjukdomen, och jag talade om det för honom. Min lillebror, som höll pappas andra hand, sa med tĂ„rarna rinnandes nerför kinderna: "Du har varit sĂ„ stark pappa och jag har beundrat dig för det, men nu VILL jag att du slĂ€pper taget. Var modig pappa. SNĂLLA slĂ€pp taget".Â
SÄ tog pappa sitt sista andetag och försvann. Jag har fortfarande en pappa, men jag kommer aldrig mer att fÄ trÀffa honom. Jag kommer inte fÄ hÄlla hans hand, inte krama honom hÄrt sÄ hÄrt, inte fÄ fina mail frÄn honom pÄ facebook, inte skratta med honom, inte grÄta i hans famn. Inte i detta liv. Och det onda gör sÄ oerhört ont. Innan jag somnar sÄ pratar jag med pappa om vad jag gjort under dagen och tÀnker att hör han inte det hÀr sÄ vet jag inte vad jag tar mig till.
à ret 2011 slutar dÀr det började. Jag Àr pÄ vÀg. PÄ vÀg mot att inte hata mig sjÀlv för det dÀr beslutet jag fattade nÀr överlÀkaren ringde och sa: "Vi har fÄtt tillbaka testresultaten". PÄ vÀg mot att inte gÄ sönder av sorg och saknad. PÄ vÀg mot att acceptera och förstÄ. PÄ vÀg mot att inte ta ut allt det som gör sÄ överjÀvligt ont pÄ mig sjÀlv eller andra.
SÄ lÀnge försöker jag koncentrera mig pÄ allt som var fint med 2011. Resorna, maten och inte minst alla mina mÀnniskor. De mÀnniskor som jag Àlskar och som Àlskar mig. De relationer som har styrkts och tagits till en ny nivÄ. De vÀnner som finns dÀr för, och med, mig nu. De som nÄgon gÄng överhuvudtaget har berikat mitt liv. De som jag fortfarande kan hÄlla i handen, krama hÄrt sÄ hÄrt, fÄ fina mail frÄn pÄ facebook, skratta med och grÄta, i alla deras famnar.
OSV
(http://www.learnsomethingeveryday.co.uk)
I'm still, I'm still an animal
(http://www.learnsomethingeveryday.co.uk)
Jack Sebastian Douglas Jonsson
Ni kan hĂ„lla för handen över dom tvĂ„ till höger, totalt oviktiga i sammanhanget. Ungen till vĂ€nster dĂ€r, det Ă€r min lillebror det. Idag fyller han 17, den hĂ€r bilden togs för vĂ€ldigt mĂ„nga Ă„r sen. Inser det nu, att han Ă€r stor. LĂ€ngre Ă€n mig Ă€r han till exempel. Ălskar honom sĂ„ oerhört mycket. Blir ibland kickersaktig nĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ honom. "Ey jiddra med min bruscha och jag ska mosa dig som en mygga". Ah, sĂ„ sĂ€ger nog inte kickers, men ni fattar.
Ett av mina bÀsta Sebastian-minnen: Sebbe Àr kanske sju Är och bor i rummet innanför mitt. Hans rum Àr sÄ mycket mindre, har loftsÀng och klÀdskrubb. Det kÀnns som att han spenderar all vaken tid i den dÀr skrubben, men det kan vara en efterkonstruktion. Harry Potter bok 1 kom för tvÄ Är sedan och jag har befunnit mig i en trollkarlsvÀrld sedan dess. Sebbe har fÄtt Harry pÄ kassettband, Àr vÀl Krister Henriksson som lÀser. Hör alltid Kristers dova mullrande röst inifrÄn Sebbes rum om kvÀllarna, nÀr han ska sova. Ibland klÀttrar jag uppför stegen till loftsÀngen och lÀgger mig att lyssna med honom. Sebastian har ocksÄ blivit Potter-frÀlst.
En dag, som vilken dag som helst, sitter Sebastian inne i sin skrubb. Han fnular pĂ„ nĂ„t. Har hemlighetsmakeri för sig. Timmarna gĂ„r men jag fĂ„r inte komma in. INTE! komma in. Men sĂ„ plötsligt kastas skrubbdörren upp och ut hoppar en naken blond liten pojke med smajlgropar och underbett, och ett Ă€rr mĂ„lat i pannan. Med armarna i luften brister han ut i sĂ„ng: "HARRY POTTER - EN VĂRLD AV MĂJLIGHETEEEEER!". Han hade skrivit en egen lĂ„t. Jag var 13 och min lillebror hade ett upptrĂ€dande utan dess like för mig. Ah, gĂ„r inte att förklara det hĂ€r riktigt, mĂ€rker det nu. Finast Ă€r han i alla fall, min lilla tokfrans.
Forsen
Har varit hos Martina ikvÀll. Det var fint och pÄ-landet-fast-i-stan-mysigt, som alltid. Emil, Disa, Anna & Fred var ocksÄ dÀr. Vi drack vin och pratade om nÀr Annas bror fastnade i en undervattenscentrifug. Om hur han tumlade runt, varv efter varv, och inte skulle komma loss om han inte kröp ihop till en kanonkula i nÄgra varv för att sedan strÀcka ut alla lemmar i en explosion som skulle slunga honom opp. Hisnande otÀckt men orimligt spÀnnande, för att historien var sann. Och hur det Àn var sÄ fick det hela ett lyckligt slut. Det ligger ju i dialogens natur att en snÄrig stig leder till en annan, och grundanledningen till att vi pratade om undervattenscentrifugen just ikvÀll var att vi frÄn början talade om MÄrdseleforsen dÀr Anna & Fred varit i veckan. Jag, Martina & Jonathan var dÀr sommaren 2009. MÄrdseleforsen. Den mörkaste och mest förföriska utav dom alla. DÀr man bara fÄr gÄ tvÄ Ät gÄngen pÄ den gungande hÀngbron och dÀr man dör efter 30 meters drivande om man trillar i. Men man gillar ju att leva pÄ kanten.
Jomensattehhh
AlltsÄ. Verkligt att jag fÄr gÄshud nÀr min lillebror berÀttar att Big Brother-Martin varit pÄ MIN strand vid segelbÄtshamnen i Obbola idag? Verkligt att jag vÀser för mig sjÀlv ba "Helvete ocksÄ! Visste att jag skulle ha Äkt hem idag, VISSTE!".
http://blogg.martingranetoft.com/
Natt i Norrland
Det Àr natt och ljust men dimmigt i Sundsvall. FÄr mig att tÀnka pÄ inlandet. VÀsterbotten. JÀmtland. Vill vara dÀr. Kasta macka och dricka Norrlands guld + akvavit. Poppla i stövlar genom höggrÀset ner till sjön. Ha pÄ mig min bÀsta klÀnning och berÀtta om det innersta och kanske fÀlla en tÄr för att sedan dansa pÄ en kofÀll. RÀkna djur och gissa bajs. Med Martina & Jonathan.
Finn 1 obehaglig person
Och den lÀskiga bilden har Emma P tagit.
KHALEESI
Borde jag döpa om Klimax till Khaleesi? Det skulle nog inte kÀnnas rÀtt. Min nya cykel dÄ? Fast den Àr inte sÄ "Khaleesig". Eller kanske ÀndÄ... Annars mÄste jag vÀnta tills jag skaffar ett nytt fordon, och det kan ju ta ett tag.
SÄnt man kan Àgna en kvart Ät att tÀnka pÄ nÀr man inte orkar tÀnka pÄ allt det dÀr andra. Det Àr OKEJ.
The moon of my life
Jobbigt vs. Jobbet
IgÄr fÀllde jag patetiskt ynkliga tÄrar som inte ens rullade lÀngs kinderna. De liksom fastnade i pÄsarna under ögonen sÄ smÄ de var.
Plats: Parkeringen vid Mc Donalds. Utlösande faktor: Kramade Anna adjö.
Det var sÄ hemskt lÀnge sen jag grÀt, kanske har jag glömt bort hur man gör? Ville i alla fall grÄta mer. Ville grÄta bort hemlÀngtan, seperationsÄngest och vÀrkande vÀnskapskÀrlek. Lyssnade pÄ My heart will go on nÀr jag kom hem (men HEJ Maxime 12 Är), la mig pÄ sÀngen och vÀntade. Och vÀntade. NÀ, inga fler tÄrar. Bara en klump i svaljet och magont. Spelade istÀllet metal pÄ högsta för Sundsvall nÀr jag körde in i henne senare pÄ kvÀllen. Ba: FATTA! att jag Àr arg pÄ dig för att du inte Àr hyresvÀrd Ät alltsomÀrmitt. JÀvla jÀvel alltsÄ.
Aggro vs. Sorgsam 1-1
Det Àr tur att det Àr mÄndag igen och att jag gillar mitt jobb sÄ hemskt mycket. Och kollegor som kommer förbi ens skrivbord med en Ben & Jerrys-glasspinne utan anledning. Idag trÀffade jag pilgrimmer. En annan dag jordgubbsförsÀljande ungdomar:
Lyssna: Jaana PĂ„lsson, Handels: â15-Ă„ringar vet inte vad ett kollektivavtal Ă€râ
Johanna & midsommar
Jag tycker sÄ hemskt himla bra om midsommar. Förra Äret kÀndes det inte sÄ roligt, men Johanna var bÀst pÄ fest samt livet och gjorde mycket som kÀndes speciellt. SnÀlla Johanna. I Är sÄg vi ut sÄ hÀr pÄ midsommar:
Bilderna har Martina tagit.
Hanna
Hanna Àr hemma men jag har inte hunnit trÀffa henne mer Àn cirka en halvtimme i fredags dÄ jag var kanondimmig. Det kÀnns fint att ha setts alls men trÄkigt att stunden var kort. Tur att man kan titta pÄ henne i musikvideo och lÀngta, tills nÀsta gÄng.
Radion
Idag har jag jobbat i tolv timmar. T ex sĂ„ livesĂ€nde jag frĂ„n en mejeripresskonferensgrej. Ănnu mer t ex sĂ„ var jag i en oljecistern pĂ„ en ö utanför Kramfors. Inne i cisternen fick jag gĂ„ omkring med ett Pippi LĂ„ngstrump-hemmasnickrat instrument som jag hade pĂ„ ryggen. KĂ€nde mig som en skalbagge, lĂ€t som en Ă€lva. I cisternen kan man sjunga fyrstĂ€mmigt med sig sjĂ€lv.
Efterklang i cistern: 25 sekunder. Höjd pÄ cistern: Ca 15 meter. Utsikt frÄn tak pÄ cistern: Snygg. Utseende cistern: Rostig och *rough*. Omgivning runt cistern: Djungelforrest. VÀder utanför cistern: Dramatisk vind. Bild pÄ cistern: Visar jag en annan gÄng.
Och mitt jobb tycker jag vÀldigt mycket om.
ELS(K)A
Idag fyller min kompis Elsa 25 Är. Elsa Àr organiserad, snÀll, etisk, vacker, omtÀnksam, vÀldigt rolig, envis, smart, pÄlitlig och mycket mycket mer.
Ibland tÀnker jag att Elsa Àr allt jag inte Àr. Typ som:
(Fast det kan ocksÄ bero pÄ att jag Àr slarvig och slösande, ingen visste.)
Janne H & Tom C
TÀfteÄ, det finns tvÄ, det jag menar ligger norr om UmeÄ. Kartan Àr det knappast utsatt pÄ, men jag tog mig fram ÀndÄ - till TÀfteÄÄÄÄÄh.
Jan Hammarlund pÄ TÀfteÄfestivalen och Tom Collins/vin hos Maria. En lördag sÄ fin som nÄgon.