Du ska inte tala om för mig hur poesi ska vara

Jag är en skapande kvinna på 19 år som sätter ord på mina (och kanske andras?) tankar och känslor. Ni hittar mig som poeter.se där jag heter poesiflicka.

[poesiflicka]

Suktan efter kontakt den har två sidor enligt mig har den oftast bara en kanske finns det undantag Men jag flyr från det som lurar den utnyttjande ormen återigen

[poesiflicka]

prestation

Dansande fingrar över papper tusen nakna linjer böcker under damtäcke en triumf av spegelbilden väntas men mörkret slukar allt som inte dyrbart är pennan slår slint med smuts under naglarna river jag tusen remsor det som en gång var mitt liv i natt förblir jag en dubbelgångare

[poesiflicka]

Näcken

En ljuvlig klinga av plask 

jag vänder mig om i vattenytan

möts av dimmans lakan

Dina lakan är som jag minns 

Minnet av dig förblir dock en saknad

[poesiflicka]

perfekt

I spegeln ser jag maffiga köttstycken på skrivbordet ligger urklipp kranium med blomkransar kotor och stolthet inristat Med salta havsögon stirrar hon ut i dunklet lyktor liksom stjärnorna lyser gatan Gatans grus skulle hennes sulor masserat nästa dag är hon borta hon vilar nu bortom det vi andra inte ser hon ville bära blomkransar utan infami

[poesiflicka]

Om du var blind...

Slut dina ögon för en stund du kommer då att finna den sanna skönhet

[poesiflicka]

Änglabädd

Bryta genom tjocka väggar alltid igenom komma, Släcka alla kroppens bränder med en personlighet av stål. När ett liv inte är värdigt såg du alltid ljuset, ett ljus i dunklet, Ljuset var du själv. Du vandrade över hettans eld, Sov i oturens bädd. Men trots alla tjocka väggar, kroppens bränder, dunklet, och ett liv inte värdigt, Vilar du nu i himlens änglabädd. ♥

[poesiflicka]

Som jag alltid minns dig

Jag följer inte längre dina asfaltsvägar in i gråa moln försvinner fåglarna som en metafor kan man säga När ska vägarna mötas igen? Du fortsätter vandra i självgoda skor

[poesiflicka]

Att lyfta tusen kilo

En ängel som aldrig faller som aldrig visar vingarna

[poesiflicka]

Mammas pärlor

Pärlor på golvet gör det svårt för mig att minnas Rullar över brun parkett bort från mamma Pärorna på livets golv Alla pärlor var dina barn

[poesiflicka]

Ros

Ett rosenblad och hon var så vacker Men spetsen så vass som skar i bröstet Hon var skönhet att betrakta tills jag kom nära En röd ros

[poesiflicka]

Mörkret

Röster i mörkret Röster i mig I mörkret jag hör hemma Rösten var din

[poesiflicka]

När bandet klipps

När flätade händer når jordens kant önskar man att det aldrig blivit dom

[poesiflicka]

Det är inte snyggt alls

Det som inte är vackert men får mig att känna är konst

[poesiflicka]

Hej! O tack för 'the follow' :) Jag hoppas du har en bra dag :) Sköt om dig!

Ingen orsak! Tack detsamma :)

[poesiflicka]

En liten låga

I ett hjärta skretsar tusen hål Genom lyser kärleken Snuddar vid livets topp När allt sedan dalar Och kärlekens ljus är bortom räckhåll skriver jag mitt namn i sanden Jag minns den mörka tunneln Jaget såg kärleken ögat ett tåg Genom lyser kärleken Snuddar vid livets topp I mörkaste tunnel

[poesiflicka]

Det här är jag

Som en lykta i natten lyser jag upp en väg av möjligheter Dörren till mitt hjärta står vänligt på glänt

Men som en dammig leksak under ett barns säng glöms jag bort

Jag är den som på botten finns när allt annat är slut

Idag jag skör och dörren bär tusen lås

[poesiflicka]

Att lyssna till tystnaden

Trots ekot var det ingen som hörde. Alla kunde se, höra och gå. Alla såg, alla gick. Med självgoda ögon, betraktade dem kejsarens spegelbild. Med tveksamma steg, intog dem sin position, som en del utav det blodiga imperativet.

Alla såg veckodagar, Alla gick igenom årstider, men ingen ville höra fåglarna eller lövens prasslande.

Jag kunde gå, jag kunde se. Men jag kunde också höra.

En dag slutade jag vandra, jag slöt mina ögon, lyssnade till tysnadens melodier. Jag insåg att jag bar på friheten.

Då var jag bara jag, med slitna sneakers som vandrat långt och bruna ögon som hela dagar betraktat.

Idag är jag också bara jag, men jag ser annorlunda ut. Tröttna glober med brun iris, bandage runt fötterna.

Men bär på samma stolthet. Jag vågar lyssna.

Idag sitter jag ensam, vid ett fönster, jag andas tungt. Det regnar utanför, för jag hör smattrandet mot fönsterkarmen.

Idag kan jag varken gå eller se. Men jag kan fortfarande höra. Ju mer man förlorar, desto mer uppskattar man det lilla man har kvar. Än idag fortsätter jag att lyssna, synd att ingen gjorde det då.