Hon stirrar och blicken drar sig uppåt. Gamla tårar stramar mot hennes kinder men dom nya faller lika lätt. Hon sitter ihopkrypen, minimerar sig själv, förminskar sig själv, döljer sig själv. Skyddar sig själv. Räddar sig själv. Reser muren och vänder bort blicken.
Hon kan inte hindra tårarna men hon bryr sig inte, vägrar öppna dörren. Hon tror att han skriker nu. Han tornar upp sig över hennes ihopkrupna kropp och när hon ser det, när hon inser det, infinner sig ett lugn i henne. Det här är vad hon vet, det här är vad hon kan. Den lilla flickan som växt upp utan att någonsin kunnat ta emot en komplimang hon vet hur hon ska hantera det här. Rädsla och skräck är två gamla följeslagare och hon välkomnar dom med öppna armar. Hennes vänner, hennes kompanjoner, hennes liv.
Hon ler nu. Hon vet att snart lämnar dom henne igen och tomheten är inget hon ser fram emot. Men nu, i den här stunden är dom här. Dom skrattar och hon ler. Hon vet att dom lurar henne med ord om styrka och revolution. Hon vet att dom lockar henne med varma röster och ljuva stämmor. Hon vet att hon blir lurad men dras med ändå.
Det är inte längre hon som väljer. Det är hennes följeslagare rädsla och skräck. Två trogna vänner som alltid återkommer hur mycket den lilla flickan som växt upp än försöker stå emot.
- Extracts from a book.
