Hon stirrar och blicken drar sig uppÄt. Gamla tÄrar stramar mot hennes kinder men dom nya faller lika lÀtt. Hon sitter ihopkrypen, minimerar sig sjÀlv, förminskar sig sjÀlv, döljer sig sjÀlv. Skyddar sig sjÀlv. RÀddar sig sjÀlv. Reser muren och vÀnder bort blicken.
Hon kan inte hindra tÄrarna men hon bryr sig inte, vÀgrar öppna dörren. Hon tror att han skriker nu. Han tornar upp sig över hennes ihopkrupna kropp och nÀr hon ser det, nÀr hon inser det, infinner sig ett lugn i henne. Det hÀr Àr vad hon vet, det hÀr Àr vad hon kan. Den lilla flickan som vÀxt upp utan att nÄgonsin kunnat ta emot en komplimang hon vet hur hon ska hantera det hÀr. RÀdsla och skrÀck Àr tvÄ gamla följeslagare och hon vÀlkomnar dom med öppna armar. Hennes vÀnner, hennes kompanjoner, hennes liv.
Hon ler nu. Hon vet att snart lÀmnar dom henne igen och tomheten Àr inget hon ser fram emot. Men nu, i den hÀr stunden Àr dom hÀr. Dom skrattar och hon ler. Hon vet att dom lurar henne med ord om styrka och revolution. Hon vet att dom lockar henne med varma röster och ljuva stÀmmor. Hon vet att hon blir lurad men dras med ÀndÄ.
Det Àr inte lÀngre hon som vÀljer. Det Àr hennes följeslagare rÀdsla och skrÀck. TvÄ trogna vÀnner som alltid Äterkommer hur mycket den lilla flickan som vÀxt upp Àn försöker stÄ emot.
- Extracts from a book.
