Rektorsbloggen @rektorsbloggen - Tumblr Blog

Rektorsbloggen – december 2016

Rektorsbloggen har fått ligga i träda under hösten, men nu kände jag åter ett skriande behov av att få sätta ord på mina tankar om skolutveckling och pedagogiskt ledarskap.

När resultaten av de internationella skolundersökningarna TIMMS och PISA offentliggjordes härom veckan så var det nog många skolpolitiker, förvaltningschefer, rektorer och lärare som kände en tillfredsställande våg av berättigad upprättelse. Med den onyanserat låga status som svensk skola tilldelats och använts som slagträ i politiska debatter och i media senaste åren, så bör man inte underskatta den psykologiska effekt som detta trendbrott medför. Vi behövde detta för vårt självförtroendes skull, för vår sargade värdighets skull, men framför allt som en bekräftelse på att det finns gott om bra skolor och lärare i vårt avlånga land och att vi faktiskt åstadkommer lärande i alla dessa möten som sker varje dag mellan pedagogen och eleven. Det är också den dynamiken som fascinerar mig mest i mitt uppdrag som pedagogisk ledare och rektor på en av våra Kunskapsskolor.

Hur får vi fatt i och utvecklar kvaliteten i det magiska mötet mellan läraren, undervisningsstoffet, metoderna, lärmiljön och eleven?

Hur vet vi vad kvalitativ undervisning är och hur utvecklar vi den i varje given situation så att elevernas kunskaper befästs och fördjupas och mynnar ut i bättre studieresultat?

Att genomföra strukturerade klassrumsbesök med tillhörande feedback, är nog den rektorsgren som ger mig mest energi. Att få ynnesten att vara lärarnas pedagogiska bollplank, den som kan iakttaga processen från ett annat perspektiv och som tillåts coacha, bekräfta, uppmuntra och problematisera undervisningen. Och ju fler klassrumsbesök jag gör, ju längre ner i den pedagogiska myllan jag gräver, ju mer komplext förstår jag att lärandets mekanismer är. För stunden hamnar då budgeten, arbetsmiljöarbetet, ordningsfrågorna och lokalfrågorna i skymundan. För stunden kan jag då ta plats i klassrummets sammansatta landskap och ge mig hän åt det som, enligt gängse forskning, betyder mest – lärarens förmåga att lära ut.

Enligt den eminenta professorn och skolutvecklaren Viviane Robinson är det just detta som är skolledarens stora utmaning, att fokusera på lärandet och undervisningens kvalitet, även när de står inför en myriad av störande avbrott (Robinson, 2015, Elevnära skolledarskap). Jag är en lyckligt lottad rektor, som dels omger mig med skickliga lärare och dels jobbar för ett skolföretag som systematiskt och professionellt tar sig an detta komplexa kvalitetsarbete. Med stöd av den pedagogiska forskningen, har vi arbetat fram observationsprotokoll som är mycket användbara som stöd för lektionsbesöket och återkopplingen. Lärarskickligheten bedöms utifrån olika aspekter såsom ”planera och skapa struktur”, ”leda lärandet framåt”, ”synliggöra lärandet” samt ”förmågan att skapa ett positivt klimat i elevgruppen”. Det finns stunder, som faktiskt kan beskrivas som magiska, då ovanstående aspekter samspelar och då läraren tillåts vara så entusiasmerande och infångande att eleverna inte kan låta bli att lära sig. I de stunderna går det nästan att ta på kvaliteten, det går nästan att se lärandets inneboende natur. De stunderna är det en fröjd att vara rektor, det är då jag till fullo förstår att vi verkligen gör skillnad i elevernas utveckling.

Den senaste tiden har jag främst ägnat mig åt att besöka våra nyanställda lärare för att synliggöra deras kvaliteter och utvecklingsområden i undervisningen och det värmer mitt stenhårda rektorshjärta att det finns så många begåvade och ambitiösa lärare i mitt gäng, så för mig är PISA- och TIMMS-resultaten bara en bekräftelse på att vi och stora delar av svensk skola är på rätt väg.

Så är det med det, Markus

Personalen eller eleverna i fokus?

Nu är vi äntligen igång igen och står nu ivriga i startblocken i väntan på startskottet då våra 480 elever kommer till oss nästa vecka. Kunskapsskolan har nyligen genomfört den traditionsenliga Kickoffen för medarbetarna på alla våra grundskolor och gymnasier i landet. Det har varit sprudlande tillställningar med matnyttig kompetensutveckling, nätverkande, mingel och euforiskt dansande skolpersonal.

Att personalen känner sig inspirerade och som en betydelsefull del av någonting större, är en viktig förutsättning för att få till en genuin och besjälad start på det nya läsåret. Kunskapsskolans perspektiv är, och har alltid varit, att sätta elevernas lärande och trygghet i centrum. Utifrån ett företagsperspektiv skulle man kunna säga att vi sätter kunderna, det vill säga våra elever och deras föräldrar, i första rummet. Det är för deras skull som vi finns till och det är genom ett professionellt bemötande och kvalitativ undervisning som vi ombesörjer att eleverna även fortsättningsvis vill börja på våra skolor.

Under varje anställningsintervju är också detta ett perspektiv som jag vill säkerställa, det vill säga att de lärare som börjar hos oss verkligen vill tillbringa mycket tid med våra elever, att det är därför de brinner för läraryrket. För det är just tiden och mötet med eleverna, tid som inkluderar undervisning, handledning och social fostran, som är vårt fundament. Våra lärare arbetar inte mer än lärare på andra skolor, men vi prioriterar och värdesätter tiden med elever framför andra delar av läraruppdraget. Därför är det viktigt för mig att de nya lärare som börjar här, verkligen drivs av det elevnära arbetet, framför att sitta ensam i en vrå med kaffekopp och planeringspärm.

På vägen hem från uppstarten i Stockholm, scrollade jag igenom de sociala mediernas utbud och återigen dök den brittiske entreprenören, äventyraren och flygbolagschefen Richard Branson upp, som den citatmaskin han är. Det leende, solbrända och självsäkra anletet, med det klassiska citatet:

Jag har väl läst det här citatet ett hundratal gånger, oftast utan att reflektera nämnvärt över det, men nu, i anslutning till årets Kickoff, slog det mig hur väl det faktiskt stämmer och att det inte behöver stå i motsatsförhållande till att sätta eleven i centrum. Citatet är rent metodiskt riktat till mig som rektor och pedagogisk ledare på skolan. Om lärarnas primära perspektiv är att säkerställa att elevernas kognitiva behov uppfylls, så är mitt primära perspektiv att säkerställa att mina medarbetare bemöts, fortbildas och får de förutsättningar som krävs för att ta hand om våra elever. Detta perspektiv, att värna om mina medarbetare, måste jag hålla framför mig, utan att tumma på elevernas behov.

En förutsättning för att lyckas med dessa dubbla perspektiv är, enligt min uppfattning, tillit. Jag blir som mest effektiv som skolledare om jag hyser tillit till att mina medarbetare är experterna, att lärarna är de bäst lämpade att i varje given situation, avgöra vilka strategier som är bäst att använda sig av för att just den eleven ska ledas framåt i sitt lärande. Jag ska försöka undvika att peta för mycket i detaljer och istället ägna mer tid åt att ta ut en pedagogisk färdriktning, sätta en organisation och resursfördelning som stödjer denna riktning och därefter, lägga min energi på att stötta, coacha och motivera mina lärare till att lyckas. Jag vet inte alltid vad som är bäst för våra elever, men jag måste ha tillit till mina medarbetares förmåga att göra praktik av våra visioner, koncept, värderingar och arbetssätt. På så sätt är ju Bransons citat direkt riktat till mig. Det talar om för mig att det indirekta ledarskapet, via lärarna till eleverna, är det bästa för lärprocesserna. Om jag fokuserar på att rekrytera rätt personal, vårda och kompetensutveckla mina lärare, så kommer de dels att stanna kvar och framför allt, utstråla den passion och professionalitet som krävs för att våra elever ska känna att skolan är till för deras skull.

Så är det med det.

Markus

#ledarskap #skolan #tillit #skolledare

Det kreativa andrummet

Plötsligt blev allt tyst och jag undrade vad som hade slutat fungera. Det tog några ögonblicks förvirring innan jag förstod att jag var inne i rektorsskapets andrum, den korta period mellan budgetarbete och enkätbearbetning, det kreativa andrummets tid, lika underbart och kort som tiden mellan hägg och syrén.

Det är så lätt i det här yrket att skatta sig själv och låta sig bli värderad utifrån det konkreta ”görandet”. Det är så lätt att glömma bort att det pedagogiska ledarskapet för en skola inte bara handlar om att få skeppet att flyta och segla åt önskad riktning, utan att det också handlar om att fundera på varför vi gör det vi gör och vad vi har för långsiktiga mål och visioner med verksamheten. Jag var nyligen på en konferens om kollegialt lärande, arrangerad av Skolverket och fastnade för ett tänkvärt citat som presenterades av min före detta rektor på rektorsutbildningen i Uppsala, professor Lars Svedberg.

På min anslagstavla har jag mycket riktigt ett färggrant årshjul med diverse ”göranden” som fungerar som hållpunkter under läsåret. Det handlar om medarbetarsamtal, lönerevision, betygsprognoser, budgetarbete, informationsmöten, lektionsbesök, schemaläggning, rekrytering, skyddsronder, utvärderingar och diverse andra åtaganden.

Men det är just här och nu, i glappet mellan budget och enkätbearbetning, när våren pockar på, som det är dags att promenera ut i parken med en kaffekopp, ta ett djupt andetag och lyfta blicken, eller kanske snarare, blicka inåt och fundera över andra frågeställningar än hur jag rent praktiskt ska lösa nästa problem. Det är nu som de skolutvecklingsexistentiella frågorna äntligen får utrymme:

Varför gör vi det här?

Var befinner vi oss?

Vad behöver vi?

Åt vilket håll ska vi gå?

Det är vår, det är nu folk blir kära, det är nu som folk säger upp sig, men det är också nu som några av oss tillåter oss att stanna upp och samla kraft för att formulera de nya utmaningarna, de nya idéerna, de nya projekten. Jag kan bara tala för mig själv, men det är sällan som min kreativitet får fäste inom ramen för ordinarie mötesagendor, konferenser, planeringstid eller ens inom ramen för den ordinarie arbetstiden.

Mina idéer föregås i princip alltid av en periods leda och rastlöshet. Ibland knyts skolutvecklingstrådarna samman under en av mina promenader runt Åbackarna i Norrköping, eller när jag med kaffekopp i handen sitter i Strömsparken, kisar mot solen och låtsas vara rastvakt. Ibland kommer de till mig när jag står med armarna i diskbaljan och skrapar bort spagettirester från barnens tallrikar, eller klockan fyra på morgonen när de första spårvagnarna börjar rassla nedför Norrköpings promenader. Då är det bara att släppa allt och börja skissa. Syfte, metod, delmål, långsiktiga mål, avgränsningar, redovisningar, litteratur, föreläsare, kostnader…

Vad jag vill säga är egentligen att skolutveckling inte är en linjär process, att den inte kan värkas fram på beställning, men att den åtminstone kräver en stunds andrum och reflektion mellan alla mätbara ”göranden”, så att du hinner lyfta blicken uppåt och inåt.

Och just där och då, när det sista diskvattnet rann ut, föddes det nya långsiktiga utvecklingsprojektet för lärarna, planen som ska steppa upp lärarskickligheten X antal %, som i sin tur ska kicka iväg elevernas studieresultat Y antal meritvärdespoäng, något som i slutänden gör oss till en lite bättre, lite vassare och lite mer attraktiv skola.

Och det kan vara nog så värdefullt.

För hela Kunskapsskolan.

För oss som enskild skola.

Men framför allt, för den enskilde eleven, som tack vare en bättre undervisning, lyckas överträffa sig själv och lägga grunden för en ljusnande framtid.

Så är det med det,

Markus

Vi har höga förväntningar

Det har under många år diskuterats och gjorts studier på hur förväntningar och krav påverkar elevers studieresultat. I dagsläget råder det heller inga tvivel om att föräldra-, kamrat-, och lärarförväntningar är starkt bidragande faktorer om våra elever ska lyckas i skolan.

På Kunskapsskolan har vi ”höga förväntningar” som ett av våra kärnvärden och med antagandet att alla kan och vill lyckas, har vi byggt upp positiva studiekulturer på våra skolor. Vår systematik utgår bland annat från tidiga utvecklingssamtal, där lärarna, eleverna och föräldrarna sätter upp ”TUR-mål”, dvs kunskapsmål som är Tydliga, Utmanande och Rimliga. Även detta bottnar i forskning som visar på betydelsen av att synliggöra och konkretisera syfte och mål. Elever som är delaktiga i och medvetna om vad de ska lära sig, lyckas i högre utsträckning än om vi låter elever famla runt i blindo bland allt kunskapsstoff. Finessen med TUR-mål är att vi inte bara ställer krav på eleverna, vi ser till att de får verktyg, strategier och förutsättningar att lyckas. Skolor och lärare som inte är tillräckligt medvetna om detta, riskerar att förvandla de positiva förväntningarnas kraft till orealistiska krav, som i sin tur leder till onödig stress och misslyckanden.

För mig är höga förväntningar positivt laddat, förankrat i en optimistisk människosyn där jag tror att alla människor, barn som vuxna, vill och kan lyckas, med rätt förutsättningar, stöd och vägledning. Höga förväntningar är också nära besläktat med ledarskapet i skolan och då tänker jag ledarskap på alla nivåer. På huvudmannanivå har Kunskapsskolan en gedigen pedagogisk grundtanke, tydliga kravbilder mot skolorna och kompetenta stödstrukturer, som ger rektorerna goda förutsättningar att leda sina skolor. Det tummas aldrig på målbilden att varje elev ska överträffa sina egna förväntningar, vilket i praktiken innebär att vi på central nivå avlastar rektorerna med administrativa spörsmål, vilket frigör tid och mandat för oss att ägna oss åt det pedagogiska ledarskapet.

Vi rektorer delar målbilden om att eleverna ska lära sig mer än de från början trodde var möjligt. Detta säkerställer vi genom att ge våra lärare goda förutsättningarna att bedriva kvalitativ undervisning. Hur vi går tillväga kan se olika ut beroende på vilken fas varje skola befinner sig i. För min del handlar det dels om att rekrytera och behålla de bästa lärarna, både när det gäller kompetens och attityd. Det handlar också om att fortbilda och kompetensutveckla de lärare vi har så att de utvecklas i sin profession. Det handlar även om att bygga upp stödstrukturer gällande organisation, rutiner och scheman, så att tiden används så optimalt som möjligt.

Det mest avgörande är ändå lärarnas ledarskap. Deras förmåga att skapa ordning, trygghet, entusiasm och arbetsro i grupperna är ett fundament i allt som har med lärarskicklighet att göra. På individnivå är våra lärare väl förtrogna med handledarrollen, dvs. att hitta en balans mellan det uppföljande samtalet, där arbetsinsatser och mål följs upp, och det coachande förhållningssättet, där vi genom motiverande samtal hjälper eleverna att tillämpa fungerande strategier. Målsättningen är att få eleverna att ta lärandet i egna händer (Lundahl, William m.fl.) och därmed utveckla deras inre ledarskap och förmåga att lära nytt. Når vi dit med varje elev, så har vi verkligen lyckats med uppdraget. När våra gamla elever hälsar på, är det just handledningen de lyfter fram som särskiljande för Kunskapsskolan; att de har fått hjälp att utveckla sin inre drivkraft, planeringsförmågan och tilltron till den egna kapaciteten.

Samspelet mellan ledarskapet på dessa fyra nivåer, huvudmannen, rektorn, lärarna och eleverna, knyter samman den kultur som vi vill ska råda på skolan. Höga förväntningar som kan infrias tack vare goda stödstrukturer, förutsättningar och tilltron till att alla människor kan och vill lyckas.

Så är det med det.

Markus

Målgångens magi

Kärlek är ett stort ord, men häromkvällen var det nog banne mig det jag kände för mina medarbetare. Kanske inte den kärlek som gör att jag vill flytta samman och bilda familj med mina lärare. Nej, jag skulle vilja betrakta känslan som en ”professionsorienterad eufori” av hur min personalgrupp har utvecklats under de senaste åren.

Vad bottnar då upprymdheten i? Under tre timmar utspelade sig en magisk stund för oss skolutvecklingsnördar. Låt oss kalla det för Målgångens magi, ett sprakande bokslut av en fortbildningsinsats över fem terminer. Vad är då det unika i detta? Jag har arbetat i skolan i 13 år och har aldrig gått i mål. Jag har varit delaktig i mängder av ambitiösa projekt, levt i visionernas bedårande värld och dragit igång det ena utvecklingsområdet efter det andra.

Men jag har aldrig gått i mål.

Alla med några skolår på nacken vet hur den förföriska känslan förblindar en, övertygelsen om att just detta projekt eller denna metod, ska förändra och förbättra verksamheten. Men mönstret brukar vara detsamma. Ambitiösa planer, som snart ska ställas mot den bistra vardagslunken med stress, schemakrockar, pragmatiska lösningar eller nya reformer som kastar omkull ursprungsplanerna. Därför är denna målgång unik och magisk. Vi som verkar i skolan är världsmästare på att sätta upp mål, men inte lika bra på att slutföra våra åtaganden.

Första halvåret på skolan ägnade jag åt kartläggning av den pedagogiska statusen. Vilka var våra styrkor och vad behövde vi förbättra? Till slut fattades beslut om att sätta den formativa bedömningen i strålkastarljuset. Min vision var en sammanhållen, långsiktig fortbildningsinsats med undervisningens kvalitet i fokus.

Med Hatties metaanalys som språngbräda kunde vi anta att höjd bedömarkompetens främjar lärarskickligheten och att detta i sin tur leder till bättre lärande och studieresultat.

Vi utgick från Christian Lundahls fem strategier för formativ bedömning och med verktyg som litteraturstudier, reflekterande samtal, föreläsningar, auskultation, feedback och ännu fler reflekterande samtal, gick vi slutligen i mål.

Det är vanskligt att fastställa tvärsäkra resultat, då undervisningskvalitet har rätt komplexa samband mellan orsak och verkan. Genom observationer kan jag dock konstatera att lärprocesserna blivit betydligt bättre synliggjorda för eleverna och att lärarnas återkoppling på elevernas lärande blivit både snabbare och av bättre kvalitet. När jag lyssnar på samtal som förs mellan lärarna så hör jag idag dialoger om tydliga arbetsgångar, ”feta frågor” och olika metoder för att bedöma elevernas lärande. Utifrån enkätresultaten så kan jag även konstatera att trivseln, stoltheten och känslan av meningsfullhet är hög.

Ambitiösa, lösningsorienterade lärare verkar må som bäst ihop med andra ambitiösa och optimistiska lärare.

Det blir en framgångsspiral av professionellt meningsskapande i vardagen, vilket också gör det lättare att hjälpa varandra över mentala trösklar och perioder av tvivel. Jag kan på nära håll betrakta hur en ny, dynamisk arbetsplatskultur tar form, en kultur där tillit, prestigelöshet och professionalitet är det förhärskande. Som grädde på moset har det nu även börjat visa sig i elevernas studieresultat, med en markant ökning av det genomsnittliga meritvärdet.

Det kanske stämmer, det där som Hattie, Lundahl och William predikar om, att lärarens skicklighet i ”boxen” är det mest avgörande för hur väl våra elever lyckas i skolan.

På Kunskapsskolan strävar vi efter att varje elev ska nå längre än vad hen trodde var möjligt. Det är en vacker tanke och innebär ett stort professionellt ansvar. Kanske är det därför som målgången häromkvällen, upplevdes så magisk. Genom en sammanhållen, långsiktig och vetenskapligt förankrad fortbildningsinsats, har mina lärare nått längre än vad de själva trodde var möjligt.

Förstår ni nu vad jag menar med kärlek?

Eller är ni fortfarande skeptiska?

Målgångens magi kan till och med skapa känslosvall hos en skolutvecklingsnörd som jag.

Och den kärleken räknas också.

Så är det med det.

/Markus

Spelar resultaten någon roll?

Vi väljer dagligen våra perspektiv.

Antingen ser vi den här dagen som en kulen oktoberdag med titeln ”Fyra nyanser av grått”, långt från sommaren, långt till jul och med en personalgrupp som går på knäna av sjukskrivningar och ”vabbande”. Eller så ser vi den här dagen som en alldeles perfekt höstdag, en skoldag när grovjobbet görs, det noggranna dagliga arbete som framåt sommaren belönas med elever som ”nådde längre än de trodde var möjligt.”

Det är också nu som Skolverket offentliggör listan över vilka skolor i landet som förra läsåret lyckades nå högst studieresultat. Utifrån Kunskapsskolans perspektiv blev detta ett kvitto på att vi har ett utbildningskoncept, som inte bara är populärt hos elever och föräldrar, utan också ger goda resultat. Vi heter Kunskapsskolan av en anledning, att vi prioriterar elevernas kunskapsutveckling och eftersom kunskaper mäts i betyg, är det givetvis glädjande att Kunskapsskolan som företag, fick med sju skolor bland de 100 främsta i Sverige när det gäller betygsresultaten för årskurs nio. Våra skolor har också mycket hög andel elever som uppnått kunskapskraven i alla ämnen, samt mycket hög gymnasiebehörighet.

Men det handlar som sagt om att välja perspektiv. När statistik och rankinglistor av detta slag offentliggörs, reagerar skolmänniskor på lite olika sätt. Efter lite bläddrande i de lokala dagstidningarna slår det mig hur lätt våra kommunala skolpolitiker och fackliga företrädare hamnar i ett flyktbeteende, istället för att stå kvar och ta ansvar.

Uttalanden som ”om vi bara hade mer resurser”, ”om elevunderlaget var annorlunda” och ”det här med ranking kan man tolka på olika sätt”, gör mig fundersam. Jag vill inte raljera över andra aktörers utmaningar, men det låter inget vidare när ansvaret för studieresultaten dumpas över på ekonomin, eleverna eller själva mätinstituten. Det kan inte komma något konstruktivt ur klagosången, om inte ansvariga politiker, förvaltningschefer, rektorer och lärare, inser att det enda sättet att ta sig framåt, är att åstadkomma bättre kvalitet på undervisningen, organisera smartare och samarbeta bättre.

Spelar då resultaten någon roll? För Kunskapsskolan som seriös skolaktör är det definitivt så. Det visar att vårt unika arbetssätt, där vi formar utbildningen efter varje elevs behov, ger resultat. Det visar att vårt systematiska kvalitetsarbete, med lärprocesserna i centrum, även visar sig i de faktiska studieresultaten.

För varje enskild Kunskapsskola har det också betydelse. Att vi i Norrköping hamnade i topp av Östergötlands alla skolor, att alla våra elever klarade gymnasiebehörighet och att vi hamnade på plats 81 i riket, är en signal om att vi gör någonting bra. Det är en bekräftelse på att vi har skickliga lärare som fortfarande har drivkraften att bli ännu skickligare, att vi har en effektiv organisation och att vi har byggt upp en samarbetskultur som ger mervärde för våra elever.

Allra störst betydelse måste ändå studieresultaten ha för varje enskild elev som vi hjälper att lyckas med sin skolgång. För självkänslans och självförtroendets skull, är det en enorm boost att lyckas nå sina uppnådda mål och med tanke på att alla våra 109 avgångselever uppnådde gymnasiebehörighet, så är det många ”boostar” och dörrar som står öppna på deras begynnande resa mot vuxenlivet.

Så till de belackare som anser att studieresultaten inte är det primära, eller som lägger över resultaten i någon annans knä, vill jag bara säga:

”Jag tror tyvärr att ni behöver stanna upp, rannsaka er och se över vad ni kan göra åt saken.”

Så är det med det.

Markus

#betyg #resultat #skola #perspektiv

Uppdragets kärna

Vi har precis sopat upp den sista konfettin från Kunskapsskolans mäktiga jubileumskickoff. Ett 15-årsjubileum med över tusen glittrande medarbetare och två fantastiska dagar med historik, värderingar, humor, bildning och visioner. Stärkta av detta magiska firande, återvänder vi till respektive skola för att ta oss an ett nytt läsår.

Glitter och glamour i all ära, till syvende och sist handlar det om att få till en så bra skolstart som möjligt för våra elever och i synnerhet för våra 132 nya sjätteklassare. Ingenting annat i vårt uppdrag får bli mer intressant än att med passion och entusiasm försäkra sig om att våra nya elever känner sig välkomna. Våra nya sexor kommer till oss från 10-15 andra skolor och de kommer till oss med sina ryggsäckar, både bildligt och bokstavligt, och det är vårt uppdrag att bemöta denna cocktail av nervositet och förhoppningar, med trygghet och tydlighet.

Det är förmodligen vår förmåga att vara tydliga och att skapa trygghet som avgör hur väl inskolningen lyckas. Det sker så oerhört många och intressanta möten under de första veckorna, inte minst när de olika skolkulturerna som ligger förpackade i ryggsäckarna ska packas upp och ta sig an varandra. Det är då vi börjar bygga den kultur av sammanhållning och optimism som kännetecknar Kunskapsskolan. Det är då vi bygger upp en kultur i varje ny basgrupp, i varje sjätteklassares hjärta, en kultur där vi tror på att alla elever vill och kan lyckas med sin skolgång.

När jag presenterar mig för de nya sexorna, brukar jag lite pretentiöst beskriva mig som ”lärarnas lärare” och jag brukar förtydliga att den bästa presenten jag kan ge, är förmånen att låta dem undervisas av Norrköpings bästa lärare. Om jag lyckas leverera den gåvan, så är sannolikheten stor att eleverna lämnar oss om fyra år med Kunskapsskolans löfte i bagaget, ”att lära oss mer än vad vi trodde var möjligt”.

Jag gillar samtalen med de nya eleverna då vi pratar om deras rättigheter och skyldigheter och vid de tillfällen då informationen omvandlas till dialog så älskar jag mitt yrke. Jag vill att de ska känna till att de har rätt till en utbildning med kvalitet, en individuellt utformad utbildning som bedrivs av utbildade och skickliga lärare. Jag vill att de ska känna till att de har rätt att slippa kränkningar, rätt till delaktighet och inflytande över sin skolgång och rätt till arbetsro.

Hand i hand med rättigheterna går skyldigheterna. Jag förväntar mig att våra elever ska vara närvarande, inte bara genom den fysiska skolplikten, utan även mentalt, att de anstränger sig för att vara uppmärksamma under kommunikationspass, föreläsningar och workshops. Jag förväntar mig att eleverna ska följa ordningsreglerna och att de respekterar sina skolkamrater, lärare och skolans egendom.

Med ett visst mått av generalisering, tar jag mig friheten att jämföra Kunskapsskolan med andra skolor, som skillnaden mellan att vara tågluffare och charterresenär. Ibland fallerar liknelsen i en omständlig harang om vad det innebär att tågluffa, men i regel förstår våra elever, och uppskattar, denna liknelse. Att vara elev på Kunskapsskolan är ingen tillbakalutad resa, där man bara kan åka med och bli matad med intryck och kunskaper. Att vara elev på Kunskapsskolan innebär att man från första början är delaktig i resans olika destinationer, att man måste lära sig att be om hjälp och att man lär sig att ta ansvar för packningen. Vi som arbetar på Kunskapsskolan, marknadsför oss med ”en personligt utformad utbildning”, men för att det ”personliga” verkligen ska få kött och blod så måste vi ha förväntningar på att eleverna vill vara med och påverka sina resmål.

Det är ju deras resa.

Det enda som påminner om en lyxig charterresa är väl att jag skämmer bort dem med skickliga lärare.

Men det bjuder jag på.

Marcus

Vi når längre tillsammans

Vi är inne i en period då nästa läsårs tjänstefördelning och organisation planeras. Det är en diger process och eftersom lärarna är vår viktigaste framgångsfaktor för högre studieresultat, är noggrannheten ett måste. Rätt lärare, med rätt kompetens, i rätt sammanhang - kan skapa magi.

Att skickliga lärare gör skillnad råder det idag inget tvivel om och nu börjar även mervärdet visa sig, när skickliga lärare pratar med varandra om framgångsrik undervisning. Om vi vill främja det innovativa lärandet och de kreativa lärarna, behöver vi bygga en skolkultur som bottnar i tillit och samarbete. Eller som pedagogikgurun Dylan William formulerar saken: ”Undervisning är en alldeles för komplex och svårbemästrad konst för att någon någonsin skulle klara att ”göra rätt” hela tiden. En skolkultur där man diskuterar sina misstag och vad man kan lära av dem är en lärande skolkultur.”

Budskapet är nära besläktat med Kunskapsskolans värdering ”Vi når längre tillsammans”. Att bygga en kultur, där vi uppmuntrar varandra att våga och där vi ger varandra konstruktiv återkoppling, är ett svårfångat arbete. Häromdagen hade jag dock ett samtal med en av mina lärare som har arbetat inom Kunskapsskolan i många år. Vi bollade lite tankar om nästa läsårs tjänstefördelning och om vi behöver justera vårt fokus, för att spetsa till organisationen. Då säger läraren i förbifarten:

”Vilken skillnad det har blivit.”

Jag lyfter blicken från min skärm, där namn, ämnen, årskurser och tjänstgöringsgrad så prydligt och fyrkantigt har staplats upp. Jag vänder mig mot läraren för att få ett förtydligande.

”Vad är det för skillnad du pratar om?”

”Vi pratar med varandra på ett annat sätt än tidigare. Istället för att det är en lärare i sin sal med sin undervisning, så delar vi med oss av det vi gör. Vi pratar pedagogik på ett helt annat sätt idag. Vi använder ett annat språk och det känns som att vi faktiskt pratar med varandra för att hjälpa varandra att bli bättre, inte för att mästra varandra.”

Behöver jag säga att det här samtalet gjorde min dag? Behöver jag säga att det här samtalet var en viktig signal om att vi har börjat bygga en tillitsfull och lärande skolkultur, en skolkultur som med en självklarhet anammar värderingen ”Vi når längre tillsammans”?

Så är det med det! /Markus

Vi ser kraften i varje individ

Under det senaste halvåret har det pågått ett genomgripande värderingsarbete på alla Kunskapsskolor och -gymnasier runtom i Sverige. Genom diskussioner och värderingsövningar har vi bearbetat vår gemensamma värdegrund och enats om att våra värderingar behövde vitaliseras och revideras. Processmänniskan i mig, finner ett stort värde i att reflektera över och sätta ord på vad vi som företag och skola står för. Vad är det som enar oss och vad är det som gör oss unika?

Värderingsarbetet har omfattat alla medarbetare och allas synpunkter har beaktats. Just denna delaktighet är för mig en av de viktigaste framgångsfaktorerna i Kunskapsskolan, att kloka synpunkter och idéer tas tillvara, oavsett om du har arbetat här i 15 år eller i ett halvår.

Den första värderingen lyder Vi ser kraften i varje individ. Med detta menar vi att alla människor är olika och lär sig på olika sätt. Vår strävan är att möta varje individ där denne befinner sig, ta tillvara den kraft och talang som varje människa har och därifrån hjälpa denne att nå så långt som möjligt. Det är en ädel och optimistisk människosyn som jag till fullo ställer mig bakom. Ett av skolans absolut svåraste uppdrag är att bedriva en sammanhållen undervisning, som för grundskolans del bygger på kursplaner och kunskapskrav i 17 olika skolämnen. Att genomföra detta, samtidigt som vi ska individanpassa undervisningen så att varje elev får det stöd och de utmaningar som just den eleven behöver, är det svåra i hantverket.

Jag har sett andra skolor försöka med olika metoder och förhållningssätt för att finna smarta vägar till att nå varje elev. Det var dock först när jag blev förtrogen med Kunskapsskolans koncept, som jag förstod att vi har lyckats systematisera och bygga in individualiseringen i vårt dagliga arbetssätt. Vi kallar det för Personlig Handledning (PH), där det regelbundna och metodiska arbetet mellan handledaren och eleven är den väg som gör oss unika och även är vårt tydligaste signum. Vi kräver inte att eleverna ska kunna ta ansvar när de kommer till oss, däremot är vi en garant för att våra lärare, genom sin skicklighet i handledningen, hjälper varje elev att öva upp färdigheter som planering, studieteknik, lärstrategier och självdisciplin. Vi strävar efter att lära eleverna att bli så självmedvetna att de hittar sina egna drivkrafter och därmed också lär sig att ta ansvar för sina egna studier och sina egna livsval. Det är stort, riktigt stort och måste betraktas som en ovärderlig bonus vid sidan om ämneskunskaperna.

Genom PH-processen och värderingen Vi ser kraften i varje individ, bygger vi i våra bästa stunder en skola i världsklass. Förhoppningen är att denna värdering ska genomsyra alla våra professionella relationer. För närvarande sitter jag själv i en variant av PH-samtal med mina medarbetare. Utifrån de individuella mål vi satte upp under höstens medarbetarsamtal, följer vi nu upp dessa genom samma principer som de samtal handledarna har med sina elever. Mina lärare har kommit betydligt längre i den processen än vad jag har gjort, men ansatserna finns och hur mycket vi än justerar skolans organisation, så är kvittot på hög kvalitet det som sker i det personliga mötet mellan två individer som sätter lärandet i fokus.

Så är det med det! /Markus

Vad gör lärarna egentligen under loven?

Förr i tiden, när folk fortfarande gjorde fysiska bankbesök, var den stående frågan ”Vad gör personalen på banken efter klockan tre?”. För oss som jobbar i skolans värld har motsvarande fråga varit ”Vad gör lärarna under elevernas lov?”

När jag själv jobbade som lärare i den kommunala skolan, vet jag precis vad jag gjorde.

Ingenting.

Eller rättare sagt. Jag sov mig igenom sportlov, påsklov, höstlov och jullov.

I undantagsfall rättade jag några buntar prov som hade kommit på undantag. Jag sov därför att min kropp och hjärna var inställda på att loven var ämnade till restaurering och återhämtning av min pedagogiska lyster. Det var en del av kulturen och framför allt, en konsekvens av ett arbetstidsavtal som inte alls tog hänsyn till vad som gynnade eleverna.

På Kunskapsskolan har vi ett annat arbetstidsavtal, en annan kultur och framför allt, en annan syn på vad eleverna behöver. Vi är övertygade om att eleverna behöver lärare som samarbetar, fortbildar sig och som använder den elevfria tiden till att förbereda så bra undervisning som möjligt.

Vad gjorde då Kunskapsskolans lärare under sportlovet? Svaret är att de ägnade sig åt kompetensutveckling. De gjorde det dessutom med avspända sinnen och med leenden i mungiporna. Våra lärare gillar att jobba, även på loven. En dag träffades ämneslärare från våra närliggande skolor i Nyköping, Linköping och Katrineholm, för att samarbeta gällande likvärdig, allsidig och rättssäker bedömning. Att bedöma olika kvalitetsnivåer på elevarbeten är en svår uppgift. För att skapa så bra likvärdighet och rättssäkerhet, utgår vi från elevexempel på olika betygsnivåer. Genom samtal där olika tolkningar av betygskriterier och kravnivåer lyfts fram, utvecklas den gemensamma bedömarkompetensen i ämnesgrupperna. Lärarna delar även med sig av tips om olika redovisningsformer så att eleverna får möjlighet att visa sina kunskaper så allsidigt som möjligt.

Därefter ägnade vi två heldagar åt vår långsiktiga fortbildningsinsats, Bedömning För Lärande (BFL), för att bli ännu vassare i att ge eleverna återkoppling av hög kvalitet och för att utveckla elevernas förmåga att använda varandra som resurser. Här varvade vi föreläsningar med värderingsövningar och reflekterande samtal och allt innehåll baserades på aktuell pedagogisk forskning om framgångsrik undervisning. I den här processen har lärandet blivit så synligt att det nästan går att ta på den progression i lärarskicklighet som sker.

En sidovinst av gemensam fortbildning under loven är att sammanhållningen och samarbetskulturen stärks i personalgruppen. Vi äter, fikar och förkovrar oss tillsammans och det är nog växlingen mellan seriositet och avspändhet som bygger en positiv arbetsplatskultur, något som kommer att visa sig såväl i studieresultat som i nöjdhet.

Hade jag varit lärare i den kommunala skolan så hade jag nog sovit fortfarande, men nu får jag leda ett gäng motiverade lärare på Kunskapsskolan istället.

Och det gör det till en fröjd att arbeta på loven.

Så är det med det.

/Markus

Ps – våra lärare jobbar inte jämt ifall du fick det intrycket :-). Cirka nio veckor per år är de lediga för återhämtning.

Ledarskapstankar så här i slutet av arbetsveckan

I början av min rektorsbanafick jag den stora äran att lära känna de internationellt erkända skolutvecklarna James Nottingham och Bill Martin. Med hjälp av deras tankar om skolutveckling, började min egen ledarskapsfilosofi att växa fram. Ett kännetecknande drag hos framgångsrika rektorer är, enligt Nottingham och Martin, förmågan att skifta perspektiv. Förmågan att växla mellan ett visionärt ledarskap där skolans färdriktning tydliggörs och samtidigt vara förtrogen med den dagliga undervisningen i klassrummen.

Denna tid på året fokuserar jag på klassrumsobservationer med tillhörande feedback. För några år sedan släppte Skolinspektionen en rapport om rektorers ledarskap och om hur rektorer leder sina skolor mot högre måluppfyllelse. Granskningen visade att det fanns ett stort utvecklingsområde inom just de systematiska observationerna av lärarnas undervisningsskicklighet. Enligt Skolinspektionen är det just rektorers observationer och återkopplingar till läraren om undervisningen som eftersöks.

Jag pratar gärna med min personal om deras familjesituationer, LCHF-dieter, om den perfekta svingen på golfbanan eller om helgens magnifika teaterbesök. Jag för gärna sådana samtal, dels för att jag är intresserad av hur mina medarbetare mår och dels för att jag inser värdet av goda relationer. Helen Ärlestigs avhandling om rektorers kommunikation bekräftar dock Skolinspektionens slutsatser om att samtal om lärande är det som kännetecknar framgångsrika skolor. Jag vill inte att mina lärare ska känna en olust av att jag gör klassrumsbesök och för fram synpunkter på deras undervisning. Jag vill att de ska känna att vi står på samma sida och att vi strävar mot samma mål - att kunna erbjuda så bra undervisning som möjligt.

Det är med den känslan jag ägnar mig åt lektionsobservationer på Kunskapsskolan. Det finns en öppenhet, prestigelöshet och en lärandekultur här. När lärare observerar varandra eller när jag observerar lärare så ser vi saker från ett annat perspektiv. Jag bygger mina observationer på positiv förstärkning. Den här perioden tittar jag specifikt på ledarskapet i klassrummet samt den återkoppling eleverna får. Efter passet har vi ett samtal om reflektionerna och jag försöker vara noggrann med såväl den muntliga som den skriftliga responsen av det jag observerar. Sidovinsten är de samtal vi kan ha vid senare tillfällen om ledarskapet, förhållningssättet, metoderna, pedagogiken och om att synliggöra lärandet. Lärarna på Kunskapsskolan är generellt sett mycket ambitiösa, kompetenta och målmedvetna. Dessutom har de det som den brittiske gurun i formativ bedömning Dylan William, efterfrågar:

”De enda som jag vill se i undervisningssammanhang är människor som verkligen vill lära andra något. Bara de kommer att investera så mycket kraft som det faktiskt behövs för att bli goda lärare.”

Välkommen till Kunskapsskolan, Dylan William. Här har du de lärare som du efterfrågar.

/Markus

Någonstans ska man ju börja

På frågan om jag kunde tänka mig att skriva en Rektorsblogg för Kunskapsskolans räkning, gav mina delpersonligheter ett kluvet svar. Efter en inre kamp mellan Jante och Hybris, väste jag dock fram en försiktig halvgardering: ”Jo, jag kan väl göra ett försök, men det är nog bäst om någon filtrerar mina ord innan de publiceras, om inte annat så för Kunskapsskolans varumärkes skull. ” Sagt och gjort. Vi gör ett försök i alla fall. Syftet med bloggen är att utifrån olika perspektiv belysa hur en rektors vardag kan te sig, samt skärskåda de märkliga ting som kan röra sig i en rektors hjärna och hjärta. Nåväl, jag är här och nu när jag skriver detta, mitt i ett januarivackert Norrköping med allt vad det innebär i skolans värld av kursintroduktioner, utvecklingssamtal och antagningsbesked. Allt är precis lika förutsägbart kaotiskt och kärleksfullt som det är i skolans värld. Rektorsuppdraget inom Kunskapsskolan påminner om de flesta andra rektorsuppdrag, förutom att det är roligare, mer systematiskt, mer fokuserat på skolutveckling och med bättre medarbetare än på andra skolor. Detta är min sanning och så länge jag tillåts blogga, får ni hålla tillgodo med mitt perspektiv av verkligheten. Att jag trivs så bra med att vara rektor är nog för att uppdraget är lika komplext som min egen personlighet. En hastig blick i de nationella styrdokumenten avslöjar att inom ramen för rektors uppdrag står det bland annat att vara pedagogisk ledare, skolpersonalens chef, säkerställa det systematiska kvalitetsarbetet, rättssäkra elevhälsan och elevers rätt till särskilt stöd, ansvara för resultaten, att de ekonomiska resurserna fördelas efter behov, att eleverna får adekvata läromedel, ansvara för personalens kompetensutveckling, främja internationella kontakter, säkra arbetsmiljön för elever och personal, etablera goda relationer med föräldrarna och främja elevinflytandet. Vi har en uppsättning lagar att förhålla oss till och med lite insikt i Skollagen, Socialtjänstlagen och Arbetsmiljölagstiftningen, ser man att lagar och förordningar inte alltid håller sams med varandra. Är rektorsuppdraget då omöjligt? Om jag vore bokstavstrogen skulle jag definitivt svara ”JA”. Jag kan aldrig bortse från något ansvarsområde, kan aldrig skylla på att jag inte hann eller inget visste, däremot måste jag ta mig friheten att tolka uppdraget och våga fokusera på de framgångsfaktorer som jag tror på. Jag har valt det här yrket för att jag brinner för skolutveckling och det svårfångade begreppet pedagogiskt ledarskap. Under mina år som lärare, strävade jag konsekvent efter att förmå varje elev att nå sin proximala utvecklingszon (Vygotskijs ZPD). Jag strävade efter att varje unge som av olika anledningar hamnade i klorna på Magister Brunfelt skulle lockas att tänja sina gränser så långt det var möjligt. Jag strävade envetet efter att utveckla mitt relationsbyggande, ledarskap och min pedagogik, så att varje elev fick så goda förutsättningar som möjligt för att lyckas. Envishet, hårt arbete och ett skvätt magi… När jag så småningom hängde på mig rektorskavajen, behöll jag mina grundläggande principer om lärande. Den pedagogiska forskningens samstämmighet om lärarskicklighetens betydelse för studieresultaten, hjälper mig att fokusera. Den bästa gåvan jag kan ge till våra elever, är att förse dem med skickliga och motiverade lärare. Universitetslektorn i pedagogik, Jan Håkansson, bistod mig att skönja tre centrala kompetenser som är framträdande hos yrkesskickliga lärare. Den relationella kompetensen, ledarskapskompetensen samt den didaktiska kompetensen. För att sammanfatta mina huvudsakliga strategier så handlar det dels om att initiera och driva långsiktiga fortbildningsinsatser för lärarna, där dessa kompetenser utvecklas och dels om att bygga en kultur i personalgruppen där tillit, samarbete och positiva förväntningar på varandra, utgör hörnstenarna. Det är ett digert arbete men förutsättningarna för att lyckas är mycket gynnsamma. Kunskapsskolans lärare har inte hamnat här av en slump, de har sökt sig hit för att de tror på vårt sätt att arbeta och att de envetet strävar efter att få varje elev att nå sin proximala utvecklingszon. Så är det med det… /M

Vill du veta mer om vår verksamhet? Besök oss gärna på www.kunskapsskolan.se

Trending Blogs

Recently Viewed Blogs

Rektorsbloggen