see if they applaud

»Music chooses you.» Och vi har valt musiken, det vi tycker är bra, det konstiga, det som får oss att fungera och blodet att plusera genom venerna lite intensivare, det som får oss att dansa. Allt det där som gör att livet känns enklare och bättre.

[seeiftheyapplaud]

Visit Original Link

Ny skiva från Danzig! Deth Red Sabaoth. Väntan har varit lång men nu är den här. Jag gjorde låt för låt-anteckningar vid första genomlyssningen. 1 Hammer of the Gods "Ragnarok". Roligt ord. Vansinnigt hittig "can you feel it?"-refräng. Typisk Danzig-blues av typen som dominerade de tre första skivorna. På senare skivorna har låtar av denna typ varit lågvattenmärken, men det här var banne mig en väldigt svängig sak. Stark inledning på skivan. Titeln till trots. 2 The Revengeful Störigt repetativt riff på versen. Rätt bra refräng och ok solon, men knappast en favorit. Gillar titeln, även om den hånats på andra ställen på internet. 3 Rebel Spirits Gillar soundet. Triumferande och vemodig. Inte helt där vid första lyssningen, men den kan nog vara nåt. 4 Black Candy Glenn Danzig har den här gången backat bort från det digitala han lekt med, mer eller mindre påtagligt, sen mitten av 90-talet. Det har varit en trio i studion som rockat loss. Här hade jag nog inte haft nåt emot om lite mer digitala grejer tagits in. (Jag har till skillnad från den breda massan varit väldigt förtjust i den utvecklingen.) Nu blir den småtråkig, när ljudbilden inte direkt lyfter i refrängen bara för att det sjungs och spelas lite högre. Hmm. Börjar redan nu i slutet av första lyssningen ta tillbaka lite av det här. Gillar trummorna, som Glenn stolt påpekar i intervjuer att han spelar själv. Känns heller inte alls så gubbig som jag smått fruktat från titeln. (Ingen vill ha en ny Wicked Pussycat.) 5 On a Wicked Night Hitsingeln som jag hört många gånger redan. Onekligen inspirerad. Nåt så uppfriskande som en banal kärleksballad! Till döden, men ändå! (Lyssna genom att klicka "Play" ovan.) 6 Deth Red Moon Breakaway pop hit! T o m en sån där effektiv tyst halvsekund innan refrängen! Svårt att säga direkt hur mycket substans det faktiskt finns i låten, men såhär initialt är den vansinnigt medryckande. 7 Ju Ju Bone Prat på introt! Ren spelglädje här nu på skivan! Evil Elvis. Det känns som att Glenn har haft kul med att spela in som ett band igen. Den här känns som en favorit. 8 Night Star Hel Standard tung Danzig-ballad av en typ som gjorts bättre på tidigare skivor. Känns lite tråkig efter föregående glädjepiller. Känns föga troligt att den kommer att bli en favorit. 9 Pyre of Souls: Incanticle Saknar text, har bara "aaa"-körer som sång. Akustisk och rätt fint piano och gitarr. Kanske inte hade behövt vara dryga tre minuter lång. 10 Pyre of Souls: Seasons of Pain En till grymt bra. Massiv gitarrvägg i dryga 7 minuter och en ramsa till refräng som levereras med härligt eftertryck. Som en marsch. Kan bli min favorit på skivan. 11 Left Hand Rise Above Inte en mash-up av Left hand black och Rise above som man givetvis hoppades. Istället en ballad, som känns vackert lågmäld, enslig och öde även när det vräks på. Riktigt bra, en rätt magnifik avslutning. En riktigt fin platta, på det hela taget. Känns jämnare än de två senaste, och den har ett helt gäng höga toppar. För tidigt att redan kunna säga exakt vad jag tycker men första känslan är mycket entusiastisk!

[seeiftheyapplaud]

Visit Original Link

Scout Niblett — Cherry Cheek Bomb

Nibletts senaste skiva The Calcination of Scout Niblett är helt jävla fantastisk. Jag vill klargöra det direkt. Det är svårt att välja en specifik låt, de går in i varandra och skapar en form av vacker och obekväm resonans. Musik som hade fått bröderna Grimm att fundera på att ge upp det där med sagoberättande, det här griper tag i själen och sliter bort stora stycken. Det går inte riktigt att se världen på samma sätt efteråt. Det är en form av ambivalens som lägger sig över allt. I slutändan är man mer i kontakt med sina känslor — på gott och ont. Det är inte alltid en vacker syn, men helt klart värt det.

Stor möjlighet att vara årets bästa skiva. Jag lovar.

[seeiftheyapplaud]

Visit Original Link

00-talets tio bästa låtar - plats 1 The Pipettes - I Like a Boy in Uniform (School Uniform) (singel, 2005) Det fanns en tid när jag som alla andra tyckte att det var svårt och eventuellt omöjligt att välja en absolut favoritlåt. Sen hörde jag den här. Jag förstod redan första lyssningen illa kvickt att det var nåt som jag inte skulle få känna många gånger. För att symbolisera hur stort det som hände var gjorde jag en spontan dans runt i lägenheten. I efterhand önskar jag att jag hade gjort nåt lite tuffare, då det ju faktiskt åtminstone delvis gjordes för att jag skulle kunna berätta hur häftig upplevelsen var, men jag var mitt i natten och jag var inte alls beredd, så vad kan man begära? När visselpipan kommer tillbaka inför avslutande refrängen - jag blir lika extatisk fortfarande, är fortfarande inte beredd och gör fortfarande ett skrattretande försök till att dansa. Den ultimata poplåten, och därmed den ultimata låten, som jag brukar säga. Sådär. Då var 00-talet äntligen avklarat.

[seeiftheyapplaud]

Visit Original Link

00-talets tio bästa låtar - plats 2 Graves - Casket (Web of Dharma, 2001) Skulle jag utse en 00-talets artist skulle det bli svårt för mig att ta nån annan än Michale Graves. Han inledde decenniet med att få sparken ur Misfits. Sen dess har han oerhört produktivt gett ut musik, först i banden Graves och Gotham Road, sedan som soloartist. Den här låten skrev han, som han berättar det, som en tröst till själv efter Misfits-avslutet och den visar vägen vidare (som alltså lett honom ända till den där hypotetiska utmärkelsen som jag nämnde nyss). "Empty playgrounds of the living, lonely swingsets of the dead". Det är ofta jag faller för textrader som kastar en blek blick bak mot barndomen. En av mina favoritrader i musikhistorien finns i Joy Divisions The Eternal: "Cry like a child though these years make me older, with children my time is so wastefully spent". Låt oss prata om film. Ingmar Bergman konstaterade att hela hans kreativitet var väldigt barnslig och att allt han gjort av värde bottnade i hans barndom. David Cronenberg konstaterar samma sak: ”Till slut hamnar man på en plats där man ber den här killen att ta på en rolig mustasch, att ha kläder han normalt inte skulle ha på sig och säga saker han normalt inte skulle säga. Du ber folk att tro på det. Du själv måste tro på det när du filmar. Du kan inte göra så som vuxen. Det är inte en vuxen sak att göra. Under lager av professionalism och skikt av artistiska och filosofiska utflykter finns det barnsliga. Därför har även det mest pessimistiska filmskapandet lite optimism i sig. Bara att göra en film är i sig en positiv handling, en handling av tro.” Detsamma gäller Joy Divisions musik och detsamma gäller Casket. Det är konst som ger sitt yttersta i ett försök att må bra.

[seeiftheyapplaud]

Visit Original Link

00-talets tio bästa låtar - plats 3 Thea Gilmore - Ever Fallen In Love (Loft Music, 2004) Hörde den här, och See If They Applaud-favoriten Thea Gilmore överhuvudtaget tror jag, för första gången när jag fick den på en blandskiva av Nicklas. Buzzcocks original hade jag hört och förstås gillat. Att göra en lågmäld akustisk cover på ett mer larmigt original är ingen ny idé, utan snarare är det nästan lika "gjort" som det motsatta förhållandet. Det blir väldigt lätt fel. Jag betvivlar inte att folk har goda intentioner, men ofta känner jag att det blir väldigt poserande (på ett dåligt sätt) och cyniskt när nån försöker visa upp djup och vemod i en låt där det kanske inte är de första ord man tänker på när man hör det studsiga originalet. När en artist utlovar sin "mest personliga skiva" kan jag i nio fall av tio konstatera att jag finner det övertydligt och att allt därmed faller platt; "titta hur okonstlad och känslosam jag är" är den mest känslodöda konstlingen av alla. Så, jag brukar inte ha några problem att hitta orsaker till att ogilla saker. Svårare har jag att peka på varför jag faktiskt gillar någonting. Det måste ju vara nåt mer än en avsaknad av störningsmoment. Trist nog har jag inget bra svar här. Jag kan bara konstatera att den här går rakt in och tar kontroll över nervsystemet. Det finns inga barriärer, inga störande poser. I tävlingen om Världens bästa cover blir det en delad förstaplats mellan Johnny Thunders Great Big Kiss och den här.

[seeiftheyapplaud]

Visit Original Link

00-talets tio bästa låtar - plats 4 Primal Scream - Swastika Eyes (XTMNTR, 2000) Här har jag dabbat mig lite. Den här var faktiskt ute som singel redan 1999. Jag visste ju det egentligen så det känns som ett irriterande misstag, men vad kan man göra? "You got swastika eyes" väser och fräser Bobbie Gillespie i en revolution där man kan dansa. Larmet har gått. The harder they come, the harder they fall. En ohejdbar liejacker virvlar fram över ett minerat dansgolv. Du kan inte stoppa signalen.

[seeiftheyapplaud]

Visit Original Link

00-talets tio bästa låtar - plats 5 Le Tigre - My Art (Feminist Sweepstakes, 2001) "My art is better than your art!" Jag hör hört få slagord lika coola. 00-talet, ja. Då jag är 26 år nu så kan vi sluta oss till att jag var 16 när det började. Det händer en del med ens musiklyssnande och smak på den tiden. Inte särskilt mycket i mitt fall, men en del. Le Tigre, kan det inte förnekas, spelades oftare i början av decenniet. Då spelades de mycket. Deras spelning på Umeå Open 2002 hade varit mitt standardsvar om folk ofta skulle fråga mig vilken den bästa konsert jag varit på är. Det börjar bli riktiga favoritlåtar på listan nu.

[seeiftheyapplaud]

Visit Original Link

00-talets tio bästa låtar - plats 6 The Strokes - Is This It (Is This It, 2001) Nu fortsätter listan. En oväntat hög placering, måste jag stontant utbrista. Och en oväntad låt då jag brukat säga att New York City Cops är den stora stunder på the Strokes debutskiva, och någon låt från deras andra skivor gott kunnat tyckas vara bättre. Nu kändes det dock som att det här var vad jag ville ha med, då den väl visar de element som gör The Strokes bättre än resten: Julian Casablancas lou reedskt nonchalanta sätt att sjunga de väldigt bra texterna, och noterbart bra basgångar. Kort är den också.

[seeiftheyapplaud]

Visit Original Link

00-talets tio bästa låtar - plats 7 William Elliott Whitmore - Sorest of Eyes (Ashes to Dust, 2005) Det där om att jag  i vanliga fall dras till rastlös och smått orolig musik; givetvis är jag även så blödig att jag faller furalikt när dessa slagskämpar stannar upp, sänker guarden och inte greppar tag vid strupen utan i hjärtat (nånting som inte ska blandas ihop med att de lugnar ner sig, det är nåt annat). Johnny Thunders You Can't Put Your Arms Around A Memory är nog det mest klassiska exemplet, och den är kanske världens näst bästa låt. Sorest of Eyes är ett annat exempel. Whitmore tar tre ackord och förklarar med sin whiskeystämma sin försvarslöshet. You shoot me that look from them big doe eyes like a slug from a forty-four It's as easy as that for you to lay me out flat that's one thing that's always for sure Det blir inte mycket mer kärlek än så.

[seeiftheyapplaud]

Visit Original Link

00-talets tio bästa låtar - plats 8 Carbon/Silicon - The News (A.T.O.M., 2006) Med en ohejdbar livslust, välvilja och den synnerligen 00-talska åsikten att gratis nedladdning av musik är bra kom Mick Jones, känd och älskad från The Clash, tillsammans med Tony James (ex-Generation X) ut på rock'n'roll-scenen igen. Jag dras i vanliga fall till rastlös och smått orolig musik, men Carbon/Silicon gör stabil rock som visar att man kan behålla ett idealistiskt lugn i röjet. "Åldras med värdighet" brukar det visst kallas.

[seeiftheyapplaud]

Visit Original Link

00-talets tio bästa låtar - plats 9 Tegan and Sara - Take Me Anywhere (So Jealous, 2004) I det första avsnittet av Russell T Davies återuppväckning av Doctor Who - hur introduceras Doktorn? Han greppar tag i Rose hand. Vidare i avsnittet förklarar han hur han kan visa henne andra planeter och andra tider. "Take me by the hand and tell me you would take me anywhere." Jag faller pladask på samma sätt för Doctor Who som jag faller pladask för den här låten. Det är inte ett oerhört originellt historieberättande, men det fångar alla drömmar, ambitioner och känslor av längtan bort som att växa upp består av; den kärlek och längtan som Tegan sjunger om. Refrängen, hur den laddar upp och sen bara åker iväg, skildrar samma dröm rent musikaliskt. Pladask är, som sagt, hur jag faller för det.

[seeiftheyapplaud]

Visit Original Link

00-talets tio bästa låtar - plats 10

Johnny Cash - The Man Comes Around (American IV: The Man Comes Around, 2002) The hairs on your arm will stand up At the terror in each sip and in each sup For you partake of that last offered cup Or disappear into the potter's ground When the man comes around Jag måste direkt prata om hur svårt det är att göra en sån här lista. Den här låten vet jag inte om den har en naturlig plats bland mina favoriter, men när jag nu gick olika kandidater och ställde dem sida vid sida tycktes den mig vara klart bättre än konkurrenterna. En extremt mäktig låt är det. 33 verser ska han ha skrivit, Johnny, som han sen sovrade ut det viktigaste ur, och allt som finns i texten känns verkligen viktigt. Jag lärde mig just att "the potter's ground" i det citerade stycket ovan hänvisar till den mark Judas köpte för pengarna han fick när han förrådde Jesus. Mäktigt. Den olycksbådande atmosfären och hotfullheten inför uppenbarelsen finns där så starkt att ni får ursäkta att jag inte kan låta bli att säga att det är påtagligt, taktilt och, ja, mäktigt.

Det blev väldigt mycket Johnny Cash överallt ett tag där i mitten på årtiondet, och det gick lite inflation i alltihop faktiskt. Jag får nog tacka The Sarah Connor Chronicles och det snygga användandet de hade av den här låten en gång att jag återigen tog mig ur det stadiet.

[seeiftheyapplaud]

Visit Original Link

Bästa Låt År 2000: Thea Gilmore - The Resurrection Men

Det här torde vara det minst spännande resultatet om man känner mig. Jag menar, jag döpte ju till och med den här jäkla sidan efter en annan av hennes låtar. Det här var också den låt som jag upptäckte henne med genom att Neil Gaiman postade en länk till en lågkvalitativ streamad version. Jag var helt fast. Jag menar det verkligen. Helt jävla fast. Även om jag föredrar när Thea låter hennes dialekt lysa igenom är The Lipstick Conspiracies en sjujävla skiva. Därför slår hon enkelt ut Warren Zevon, Aimee Mann, Tegan & Sara, Poe, The Mekons och en hel bunt andra. Att det är en väldigt höstig skiva i helhet hjälper också till.

[seeiftheyapplaud]

Visit Original Link

Mammút - Ég veit hann kemur fljótt

Jag har ingen aning om vad de sjunger om. Jag kan inte isländska, detta är ett fel som känns mer och mer när jag lyssnar på Mammút.Borde verkligen lära mig de, det verkar charmigt. Men trots språkbarriären gillar jag det här femmannabandet. Kombinationen med ekande gitarrer som övergår till ettrig rytm i samspråk med trummorna medan Kata håller sin sång ovanför allt. Det är vackert på ett lite hårt sätt. De kommer till Stockholm i slutet på oktober och Växjö i slutet på november. Jag tycker helt klart du bör se till att vara på en av de spelningarna (fast inte för många i Växjö för jag vill kunna komma in för helvete).

[seeiftheyapplaud]

Visit Original Link

Traste Lindéns Kvintett — Dansa På Din Grav

Senast jag var i Norrköping satt vi några stycken runt en soffa och en stereo och pratade protestlåtar. Det hade inte gjorts några bra, inte på samma sätt som The Pogues eller Dropkick Murphys. Inte med samma inlevelse, samma engagemang. Allt vi hade var rödstrumpeprogg. Jag tänkte för mig själv att jag skulle skriva en, men det visade sig att det behövdes inte.

För det är bara att inse fakta: den skulle inte bli ens en tiondel lika bra som den här. Min ursäkt vart att jag hade lyssnat för lite på Traste för att komma ihåg den här, så går det när en och annan väljer stöveltramp på festivaler i regnet före att umgås med folk. För till saken hör att Dansa På Din Grav är en fantastisk låt. Den är arg och den sparkar och framför allt är den fylld av det där positiva. Positiva för de som sjunger med alltså.

Men vi vet faktiskt var du bor du kommer inte undan ens en meter under jord Ja, vi ska dansa på din grav Ja vi ska stå där och sjunga nästan varje dag Och när vi inte orkar mer Ja då vilar vi en stund men aldrig lägger vi oss ner!

Behöver man säga mer?

[seeiftheyapplaud]

Visit Original Link

Stellar Corpses - Not Coming Home

Vi fortsätter snacka lik här på See If They Applaud - En Musikblogg. Då jag har Misfits som favoritband tänker jag ibland att det finns mer i den växande horrorpunk-genren som skulle falla mig i smaken. Detta letande har dock varit frustrerande då inga av hoperna av band verkar kunna skriva några riktiga låtar. Sånt gör att intresse svalnar. Men här är alltså Stellar Corpses. Här finns låtarna, här finns rejäla bad religionska refränger med bra ooo-körer, här finns bra gitarrer. Här finns en ståbas. Det är riktig musik. 2007 kom en EP och nu i sommar har första fullängdaren släppts.

[seeiftheyapplaud]

Ond bråd död och alla de som petar på en

Jag försökte lägga fram det här för några vänner igårnatt efter att ha läst Catbirds tumblr, men det fungerade inte. Jag vet inte om vi har olika abstraktionsnivåer eller ifall de stirrade sig blinda på namnen och inte de — i mitt tycke — viktigare bakomliggande frågorna. Istället fick man ursökter till hur det kan ha hänt, hur som är den lätta frågan. Varför möttes med platityder.

Just nu när detta skriva har Michael Jackson arton av de tjugofem översta platserna på Amazons bästsäljarlista. Mellan tjugosex och femtio finns det nio till.  Alla av dem har "1 day in top 100".

Det här död känd person säljer massor är inget nytt, som folk påpekade tydligt och är det inget nytt är det inte intressant att fundera över för "det är bara så det är". Men varför? Vad har vi för samhälle där enda relevansen på femton år är att personen nyss dog och att försäljningen av dennes skivor skjuts i höjden redan innan likstelheten sätts in. Primae mortis? För jag tycker inte att det håller, det här med att folk blir påminda. Att sörja en som gett musik man avgudar är inte alls det jag har problem med. Fans som gräver fram gamla skivor och lyssnar sönder låtar på nytt, sådant kan jag förstå. Det har jag själv gjort. Men kultursamhället där nyheten om ett dödsfall skapar en impuls att beställa skivor på Amazon direkt, var kom den ifrån? Dessa som inte brytt sig tidigare, dödsfallet borde inte räcka för att få dem att köpa skivorna. Inte så där på direkten. Detta handlar inte om musikindustrin, den är svinig som fan och det vet vi, vi vet hur och varför där också. Det handlar om något annat, något djupare i samhället än så. När asäteri av kultur är det som ger tydligast avtryck på ett sådant här onaturligt sätt, då är det ett tecken på att något är fel. Allvarligt fe och det där är bara de ytliga symptomen. Jag vet inte om det är den typen av samhälle jag vill ha, men jag vetefan vad som ska göras för att rätta till det. Går det ens att fixa? Jag tvivlar lite för källan till felet tycks undfly mig. Vet inte ens var jag ska börja. Jag vet bara att jag känner mig orolig för hur det ser ut när jag tittar mig omkring. Det här är fel.