Fångad i mitt huvud

F | 23 | Swe Personal blog/virtual diary to let out my thoughts and feelings. I write for myself and therefore I will do so in my native language, Swedish.

[zawa-zawa-666]

ｏｍｅｇａ＆ａｌｐｈａ

I do not feel like I can find a twin guitar that I like more than two of us. I always love you.

最近騒がれてるghostのニュースがなんだか切ない。難しい事だから軽率な事は言えませんが、とにかく良い方向に収束しますように。パフォーマンスや作品は変わらず大好きです。彼らの音楽にはまだまだ楽しませてもらいたいですね…。

[f--o--r--e--v--e--r]

[emotionalwords]

[spridda-tankar-blog]

Jag känner mig så otroligt besviken just nu.

Egentligen förstår jag varför du gör så här, Men varför måste det tvunget hända nu?

Du lämnar mig än en gång, efter så kort tid. Likt förra gången känns det som ett hårt slag i solar plexus.

Jag hade precis vant mig vid tanken på den nya verkligheten, För att du bad mig följa med.

Det känns tungt, som att jag återigen har blivit övergiven. Det handlar inte ens om mig, det vet jag, men det är så det känns.

Jag kan inte låta bli att ta det personligt när jag har ställt upp för dig så många gånger. Jag är besviken, även om jag antagligen hade gjort samma sak.

[indiespace-blog1]

[spridda-tankar-blog]

Jag brukade känna mig fri, men nu har jag snärjt in mig själv i tankar och hittar inte ut.

[spridda-tankar-blog]

Av en slump slängde jag en blick på blommorna. De tycktes se tillbaka på mig med sina gula små ögon. Jag förstod inte vad de ville säga, men jag upplevde att de hejade på mig där jag stod och kämpade med min självkänsla.

[spridda-tankar-blog]

Varför är det så viktigt att slutresultatet blir vackert när verkligheten är så ful?

[hipster-and-thoughts]

[indieteen]

[spridda-tankar-blog]

Jag vet inte vart jag ska börja.

Jag vill göra allt och samtidigt ingenting.

Både kroppen och sinnet skriker av rastlöshet men jag kan ändå inte förmå mig att göra något.

Jag vill skapa och leva, känna mig fri och tillfredsställd. Istället sitter jag här och grubblar, stressar över måsten med en känsla av tomhet i bröstet.

Det som jag förut levde för bringar inte längre någon glädje. Jag slaktar alla färgglada idéer och gör om det till måsten. Den hårda självkritiken gör att allt känns meningslöst innan jag ens har börjat. Alla känslor som bubblar upp inom mig klumpas ihop till en sörja som till slut inte längre går att urskilja som sakta bränner sönder mig inifrån.

Tankarna snurrar, orken försvinner i takt med vänner och inspiration. Kvar blir ett svart hål av avundsjuka på allt och alla omkring som har det bra och en längtan om att en dag få vara en av dem.

Samtidigt vill jag inte vara en av dem, jag vill vara mig själv. Men vem är jag egentligen?

Hur finner man sig själv när man samtidigt stoppar sig själv från att leva?